Graham Greene fick aldrig nobelpriset. Jag skulle kunna nämna det som ursäkt för att sällan ha läst de författare som faktiskt får det. Hur som helst. Utbränd hör inte till hans mest omtalade men det är svårt att tänka sig en bok som är mera Greene. Religion och krassa cynismer, en miljö som egentligen bara är nedslående men som han gör fascinerande med sina personporträtt och sin prosa (som i Torsten Blomkvists översättning faktiskt är lika fantastisk på svenska).
En hyllad arkitekt lämnar det goda livet för ett sjukhus för spetälska i Afrika. Perspektiven skiftar ständigt, samtliga knivskarpt beskrivna. Querry presenteras långsamt, bit för bit, och går från mysterium till alltmer begriplig men det är först halvvägs, när en journalist hittar honom, som det verkligen klarnar. Bilden blir ännu tydligare när en olycklig ung kvinna fast i ett kallt äktenskap ute i ingenstans alltmer tyr sig till honom. För henne berättar han till slut faktiskt mycket, om än i form av en allegori eller saga. Inte för att han vill öppna upp sig, han bara säger saker när andan faller på. Han insisterar på att han inte bryr sig om eller tror på någonting medan andra av olika skäl hävdar motsatsen.
”Det enda som finns kvar inom mig är en viss aktning för sanningen. Det var den bästa sidan av den lilla begåvning jag hade.”
Klokskaper och nästan provocerande vassa repliker haglar. En lista över de intressantaste citaten bara i den här boken hade motsvarat en normal författares samlade guldkorn. Det är andliga frågor, om än ofta krasst avfärdade, sida vid sida med disciplinerad sexuell frispråkighet och detaljerade och ofta förskräckande bilder av spetälskans härjningar. Men sjukdomen används också som metafor i betraktelser kring mer själsliga eller psykologiska lidanden, inte minst det att till slut inte känna någonting.
Det låter som en pina att läsa. Det är det inte.
Saker spetsas till mot slutet, på ett smått ironiskt vis. Kanske kan man se det som ett rättvist straff, när Querry konfronteras med en själviskhet lika ’absolut som hans egen’.
”Gud bevara oss alla för oskulden. De skyldiga vet åtminstone vad de gör.”
Att upptäcka lidande igen behöver kanske inte vara det värsta, men det här vore knappast Graham Greene om det slutade med att två trasiga själar fann varandra och reste från denna dystra plats tillsammans. Det är inte upplyftande, men det är inte hånfullt trotstragiskt istället. Det är Graham Greene, det vill säga väldigt mänskligt i sin ironi.