Med levande men dystra miljöbilder presenterar Dennis Lehane Shutter Island utanför Boston. Denna oansenliga ö har huserat en rättspsykiatrisk klinik. En äldre man blickar i prologen tillbaka mot 50-talet då han lärde känna en man vid Teddy.
Så flyttas perspektivet till just Teddy och denna tid. Teddy är inte född till sjöman, konstaterar hans far tidigt. Samme far försvinner sedan när fiskebåten han jobbar på förliser. Ett världskrig, ett äktenskap som slutade i änklingsskap och ett par decennier senare är Teddy kriminalare och tillsammans med nya kollegan Chuck på väg till ön. En kvinnlig fånge, eller patient, har rymt samtidigt som en storm är på ingång.
De har båda sett hemska saker under kriget och verkar så vettiga som livet tillåtit dem att bli. Terry lider av migrän men löser det genom att aldrig stanna upp och vila, för de är då som anfallen slår till. Ett av hans fall har gjort honom smått berömd inom kåren. Chuck är uppmärksam och har lätt för att ta människor.
På ön huseras landets värsta förbrytare av den ’uppriktigt galna’ sorten. Och vårdas. Dr Cawley, eldsjälen som gjort det hela möjligt, betonar det humana i det de gör jämfört med forna tiders behandling. Det är en fascinerande plats, med en del överraskande prakt och en brokig skara anställda och inlåsta. Svaren som serveras känns i vissa fall märkliga, ibland undanglidande. Hur har egentligen den fagra Rachel Solando (som begått ett så hemskt brott) lyckats rymma? Det finns element av den klassiska detektivromanen här, men också ett mörker och en skärpa som väl mysryset sällan bjuder på. Eller är jag fördomsfull? Även ”vanliga deckare” kan förstås ha svärta och insikt. Och även en sådan här bok kan vara mysig. Ovädret slår klorna i ön, lagens män lär känna varandra och försöker hitta sanningen. Den försvunna har lämnat kvar obegripliga eller barnsligt enkla koder. Teddys döda fru hjälper honom i drömmen, men något annat anas också.
Det är mycket som inte stämmer. Prologens Dr Sheehan omnämns av andra men är själv inte där. Han har visst släppts iväg på semester, trots rymningen. Vad är det för forskning som bedrivs och för vems räkning? Kriget de båda poliserna utkämpat på varsin front gör sig ständigt påmint. Saker de gjort, saker de sett. Långt borta utspelar sig samtidigt Korea-kriget. Det skulle ju vara slut med sånt nu. Det är en bok präglad av insikten om alltings jävlighet.
Och fängslande scener. Ingenting här andas lättjefull utfyllnad, allt blir intressant i sin egen rätt, inte bara de mer dramatiska sekvenserna. Och en del av dem är väldigt dramatiska.
Och sorg och saknad. Den kärlek som Teddy förlorat är av den art som aldrig släpper taget.
Och hemligheter, inte bara de som ön redan ruvar på. Även Teddy avslöjar gradvis saker för Chuck som han kanske borde ha sagt från början, samtidigt som Chuck verkar se helheten där Teddy famlar i mörkret. Ibland får jag nästan lite Alistair MacLean-känsla men det här är mer skruvat och med en starkare biton av paranoia. Teddy är smart och uppmärksam, han ser saker som andra missar men vad är det han själv är blind för? Halvvägs in finns ett flertal möjliga förklaringar till vad som pågår och alla är de kusliga och / eller fascinerande.
Utan att spoila för mycket kan man betona att detta är en twistarnas bok. På vissa sätt påminner den om Total Recall. Historien rör sig mellan olika aha-upplevelser, somliga mer väntade, andra bara ’självklara’ i efterhand. Och vilka av dem är sanna?
Det är också en tragedi. Men det förstod man väl redan från början?