Conn Iggulden är en omtyckt berättare med gamla Rom som favoritspelplats, som jag faktiskt inte läst något av förut. Inläst av legendaren Torsten Wahlund känns svenska översättningen av bok ett i serien ”Kejsaren” som en värdig start.
Gajus och hans styvbror Marcus är inte finaste adel men kommer ändå från en familj av viss rang och pappa Julius är en respekterad man. När de som åttaåringar förirrar sig in på grannens mark och nästan misshandlas till döds av några tonåringar känns det lite smått chockerande, även i denna omvittnat brutala tid. Inte för att pojkarna gnäller. De är hårda kids som genast talar om hämnd. Men inte har de vett att be sin lokala före detta gladiator om hjälp; sånt här löser man själv. Sagt och gjort, nätt och jämt återhämtad ger sig Gajus på den våldsamme Suetonius … och hamnar i livsfara igen.
Det är rakt och rättframt berättat om två pojkar som är bästa vänner även om bara den ene av dem ska ärva godset. De hjälper till på ägorna och lär sig slåss och rida och verkar länge helt sakna impulskontroll. De lär sig om politik och krig och åtnjuter en privilegierad uppväxt. Modern är dock sjuk i vad som låter som epilepsi och Gajus har motvilligt börjat distansera sig från henne.
Det är fortfarande republik, knappt ett sekel f.Kr. – något som berättas indirekt i samband med en beskrivning av slaget vid Cannae. Senare omnämns Marius och Sulla. Den förstnämnde är Julius svåger, en inte oviktig detalj med tanke på de tvås kommande maktkamp. Oroliga tider stundar sålunda. Pojkarna får en personlig tränare i tuff manlighet i form av forna gladiatorn Renius som verkar inställd på att faktiskt knäcka dem fysiskt och psykiskt. Särskilt Marcus, som utnämns till ’horungen’. Ett tidigt test i tålighet blir till rena nära döden-upplevelsen. Renius är kort sagt ett brutalt svin men, tänker Julius ändå, helt rätt person att uppfostra pojkarna.
Efter tre år är de onekligen rejäla praktexemplar till romare men något har också försvunnit, inte minst från Marcus. Just som deras plågoande, som de ändå mer eller mindre respekterar, är klar med sitt jobb händer en hel del dramatiskt. En sista duell, plötsligt med livet som insats, en gammal främling med nästan magiska förmågor som dyker upp i rättan tid, slavuppror i staden. Vem ska man ens heja på, förresten, när Renius lyckas samla lojala slavar för att bekämpa de olycksbröder som drucket slåss för sin frihet? Är det meningen att man ska ifrågasätta det skick som Iggulden utan uppenbart ställningstagande presenterar, eller bara mysa åt det? Frågan kan väl ställas om väldigt mycket historisk fiktion, men här känns det ovanligt påtagligt.
Hur som helst, när upproret stampats ut och de döda bränts är Gajus herrn i huset. Snart följer en tur till Rom, full av den sortens livfulla beskrivningar av staden som jag hoppats på. Här hoppas Gajus få morbror Marius stöd, vilket också sker, men de anländer vid en dramatisk tid och det framgår tidigt att hans tilltänkta beskyddare spelar med stora insatser. Inom kort skiljs barndomsvännerna åt, Marcus med sikte på en militär karriär.
Det är övertygande berättat även om det är svårt att verkligen känna för huvudpersonerna. Bland scenerna som sticker ut finns en omsorgsfullt beskriven amputation såväl som en lång triumfmarsch. Jag gillar att fokuset här ligger på en tid innan republikens fall och den efterföljande kejsartiden. Här kan fortfarande senaten fälla avgörandet i en fråga med stora konsekvenser och spänningen ligger i vilken sida de ska välja när två ambitiösa härförare är inbegripna i en inofficiell men uppenbar maktkamp. Marius och Sulla läste jag om i min romerska riket-period men det var länge sedan, länge nog för att bli överraskad av vissa vändningar. Överraskningen kan ibland också orsakas av att Iggulden ändrar om en del för ökad effekt. Själv säger han i efterordet att han tagit sig en del friheter för att förenkla och dramatisera och dessutom fylla i en hel del om Caesars barndom, där det inte finns särskilt mycket historiskt material.
Gajus är mitt i allt detta, fascinerad och ibland orolig men också exalterad. Att ynglingen senare kommer bli känd som Julius Caesar är snart uppenbart för den som kan sin historia, inte minst när folk som Crassus och Pompejus namedroppas, men Iggulden gör länge en principsak av att inte uttalat påpeka detta. Det är på ytan bara en berättelse om en ambitiös ung man i gamla Rom. Det kan nog bli något stort av honom, typ. Redan i första boken hinner han också – efter att länge ha trånat efter slavflickan Alexandria – finna kärleken i den något äldre Cornelia, dotter till en viktig patricier. Det vet dock inte den sistnämnda om. Farligt ett tag, men det ordnar sig.
Bifigurerna florerar och här kan förstås Iggulden ta ut svängarna ännu mer. Renius är en knepig herre, till exempel. Av någon anledning håller författaren honom vid liv så att han kan göra nya hemskheter med jämna mellanrum. För Marcus är han lika mycket en trygghet som ett problem på resan till Grekland. Jag gillar honom inte alls och förstår inte varför någon i boken gör det. Det är intressantare att se Rom ur Alexandrias perspektiv men det sker tyvärr så sällan att det nästan blir konstigt när hon får rampljuset. Apropå perspektiv: utöver de återkommande kan Iggulden när som helst hoppa till tillfälliga personer, som en besegrad fiendebefälhavare. Jag är inte helt förtjust i när författare ’överutnyttjar’ det episka formatet på det viset. Det känns lite odisciplinerat.
Andra saker som dämpar entusiasmen inför vad som på papperet låter som en härlig djupdykning i gamla Rom är att det ofta inte känns särskilt spännande. Karaktärerna engagerar helt enkelt inte så starkt. Om jag inte visste vart de två huvudsakliga huvudpersonerna var på väg hade jag sett dem som umbärliga och knappt saknat dem om de plötsligt dog. Desto mer plats att berätta om Alexandria. Slutligen, var är humorn? Serien ”Rome”, för att ta ett exempel, lyckades kombinera realism och råhet med en slags underförstådd kritik av det här samhället i form av svart humor. Precis som gamla ”Jag, Claudius”, för den delen.
Påläst känns det. Detaljer kring krigstaktik och strategi övertygar. Iggulden kan också skriva en lång tvekamp och göra den cinematisk, en konst jag respekterar utan att egentligen eftersträva.
Marius och Sulla framställs som två likvärdiga storheter, larger than life och djärva. Enormt ambitiösa men hänsynslösa. Vetskapen om att den unge Gajus, som mitt i allt detta lär sig mycket, är den som kommer nå dit de strävar känns lite ironisk. Men i sina bästa stunder håller boken en kvar i sin tid, som är dramatisk nog. När en jättearmé ringlar i fackelskenet mot Roms portar och folket därinne väntar på utgången – som för en del av dem innebär skillnaden mellan liv och död – så är spänningen tät som en riktigt tät metafor om täthet. Upplösningen på denna kamp är också synnerligen slående. Under tiden upplever Marcus minst lika dramatiska men för Rom mindre viktiga saker i sin avkrok av riket.
Det är väl egentligen precis såhär en historisk roman ska vara? Jag vet inte riktigt varför jag inte är mer positiv. Något om kreativitet och elegans i berättandet som saknas. Något om långa dialoger som fortsätter eller börjar om när allt redan är sagt. Men när Rom under slutstriden härjas av laglöshet och bränder och somliga behöver besluta om de ska dö eller försöka leva är det en fängslande del av historien som Iggulden målar upp (och delvis målar om). Viljan hos så många soldater att offra livet för vad man ser som en ’stor man’ även när slaget är förlorat. Idealen som i moderna ögon ser ut som destruktivt vansinne. Om nu moderna ögon är så mycket klokare. Och faktum är att en tillfällig härförare lyckas skina ett annat ljus över ’vansinnet’ med några väl valda ord inför en sista strid.
När en står som segrare följer också starka scener när forna fiender förs inför honom, somliga obändigt trotsiga trots åsynen av torteraren som väntar i närheten. Och mod kan löna sig.
När avtoningen väl är avklarad är det faktiskt lite lockande att läsa/lyssna vidare.