Pär Lagerkvist gjorde något liknande i Barabbas, berättade om någon som påverkats av ett möte med Jesus men inte på ett gott vis. Här går han dock lite längre och blandar in en sägen om en man som inte råkar vara värst i världen men vars öde trumfar de flestas i hemskhet. En missunnsam motvilja mot att en dödsdömd lutar sig mot hans hus och vips så har han drabbats av en förbannelse.
Men här möter vi också – kanske framförallt – Pythian, den före detta sibyllan i Delfi som fördrivits och lever på en höjd ovanför sitt forna hem med sin märklige son. Deras vägar korsas och de får berätta sina historier. Hon vittnar om att bli utvald för ett heligt värv och se cynismen och krassheten bland prästerskapet men också om att möta en slags gudom, som dock inte ger trygghet och gemenskap.
Det är tungt. Det är en skildring av ensamheter så unika att det gör ensamheten ännu större. Att det inte finns någon kapitelindelning, bara sida upp och sida ner av ord, kan också göra denna korta historia ännu lite motigare att ge sig i kast med. Men Lagerkvist var kanske vår allra modigaste och klokaste författare och alltid värd att läsa.
Det finns ljus också, i alla fall tillfälligt, levande beskrivet av någon som verkar ha levat på den tiden, levat dessa liv. En omöjlig, hemlig kärlek rentav, som förstås inte kan leda till ett klassiskt, lyckligt slut.
Det är ofta rått och jobbigt, fullt med upprepningar och kanske inte alltid så kärnfullt som jag upplevt andra böcker av Lagerkvist. Men det är, spoiler alert, inte hopplöst. När dessa två människor som verkligen drabbats av sina möten med Gud har talat klart så har någonting hänt.