Från en tidigare läsning av denna ganska tidiga Graham Greene-klassiker minns jag inte så mycket. Men det var väldigt länge sedan. Och den är väldigt värd att läsa om.
Mitt i sommarträngseln i Brighton flyr en tidningsutsänd för sitt liv men måste samtidigt hålla sig bland folk. Upplägget för hans uppdrag påminner nästan om Stephen Kings The Running Man. Vi möter också tidigt en ung kriminell vid namn Pinkie och en välmenande medelålders kvinna vid namn Ida.
Den rädde mannen, som tillfälligt tytt sig till Ida, hittas död och bara hon verkar bry sig. FRESUICILLEY lyder Ouija-brädans kryptiska hälsning när hon gör lite efterforskningar på sitt eget vis. Ida är en livsbejakande och i grunden god figur som inte backar för n¨ågot och inte ber om ursäkt för att hon tar för sig av livet, även om det ses som ’syndigt’. Hennes syn på livet och döden presenteras med Greenesk koncis briljans. Inför sitt självpåtagna detektivuppdrag konstaterar hon entusiastiskt:
”It’s going to be fun, it’s going to be a bit of life.”
Pinkies (ofta omnämnd som the Boy) inställning till saker och ting presenteras gradvis och är på sitt sätt ännu mer minnesvärd. En före detta korgosse som tror på helvetet men låter mer skeptisk till himmelen och aktivt verkar söka det förstnämnda. En glädjelös men ambitiös yngling med eländig men knappast horribel barndom som äcklas av det som glädjer andra. Dennis Potters The Singing Detective kan anas i hans syn på kärlekens nöjen, eller så övertolkar jag för att kunna koppla upp ihop två briljanta berättare.
I ett missriktat försök att städa undan spåren efter ett visst dödsfall lär han ofrivilligt känna en ung kvinna som i en annan berättelse hade blivit hans själs räddning. Med svårbegriplig men fantastiskt beskriven avsmak arbetar Pinkie på att förfära och förföra Rose i lika mått för att försäkra sig om hennes tystnad.
”I like you”, the Boy said, an unconvincing smile forking his mouth.
Utöver det dåd som inleder boken har Pinkie en viss Colleonis gäng att handskas med. Som ung arvtagare till en liten beskyddarverksamhet har han en del att bevisa. Lyckligtvis, eller vad man ska säga, lider han inte av överdriven försiktighet eller empati. Detta leder bland annat till en våldsam rakbladskonfrontation vid hästkapplöpningen och till ett iskallt svek. Nej, två iskalla svek, mot samma person.
Det är lite otydligt skrivet på ett sätt som inte alla författare vågar. Mycket berättas i dialogen, som inte direkt dignar av tydlig exposition. Man får tänka och gissa lite. Somliga termer av etnisk art sticker i dagens ögon men Greene lägger såvitt jag märker inga värderingar i dem. Eller? Om man så är hugad kanske man kan höra ekot av gamla konspirationsteorier i raderna om hur en stillsam gangsterboss ser ut att styra ’the whole visible world’. Eller så är det bara hans pondus som avses.
I lilla gänget (som för övrigt namedroppas i Morrisseys ’Now my heart is full’) är inte alla lika iskalla som Pinkie. Cubitt närmar sig sin gräns och träffar vid helt rätt eller fel tillfälle på en viss Ida och får ge röst åt sin åsikt om mord kontra lite vanlig knivskärning.
”Carving’s different.”
Greene klassade väl detta som en av sina ’entertainments’ men tro inte att det är feelgood som vankas. Berättelsens kalla hjärta är mötet mellan två unga människor som väljer varandra och vad de är övertygade om är fördömelse, av olika skäl som inte har mycket med kärlek att göra. Närmare slutet får vi Roses perspektiv på det hela och Greene lyckas göra även hennes bittra självdestruktivitet nästan smittande. Deras principlösa advokat, Mr Prewitt, får också tillfälle att äga scenen en liten stund.
Mot slutet erbjuds en slags spänning: hur långt är Pinkie beredd att gå? För att han skulle välja någon av de räddningsplankor till något bättre som han faktiskt erbjuds finns väl inte på kartan – lika lite som möjligheten att Rose bittra föräldrar skulle se bortom sin buttra girighet och sina ’moods’. Och hur långt är Rose beredd att gå?
Det finns mycket att grunna över i denna ”entertainment”, en bok man läser i en slags frustration över att inte kunna påverka karaktärerna parat med fascination inför Greenes psykologiska insikt och levande porträtt av Brighton, inte minst Palace Pier. Det här lär vara den bok där han först började utforska katolska teman på allvar, och det är inte direkt någon uppmuntrande predikan. Mötet i sista kapitlet med en präst som faktiskt har något att säga öppnar en dörr på glänt men givetvis stängs den i allra sista meningen.
Det är en besk bok och alldeles makalös i sin mörka människokännedom och sin prosa, som lyckas vara ’litterär’ och okonstlat genuin på samma gång. Och så har den trots allt sin Ida Arnold som lyser upp en del av de mörkare hörnen.