palaver – Sida 3 – Palavers bokblogg

Marillion, Misadventures and Marathons (2022)

Mark Kelly omnämns ofta som ”Mad Jack” av Steve Hogarth i dennes dagböcker från turnerandet med Marillion. Keyboardisten ger väl egentligen inte ett så galet intryck, och nämner faktiskt redan i första kapitlet att han sällan försvinner i musiken och kontakten med publiken under konserterna. Han beskriver sig mer som en ’tekniker’ på scen. Men han omnämner också deras bejublade konsert i Royal Albert Hall 2017 som ett magiskt undantag. Från denna sentida triumf, som Kelly uppenbarligen var instrumentell i att ha dragit igång, blickar han sedan bakåt.

Marillion har gjort en intressant resa. Från de stora arenorna med Fish som frontman till att spendera de följande decennierna med ’h’ vid mikrofonen. De har aldrig tagit några års paus eller splittrats och återförenats för nostalgiturnéer, inte gradvis bytt medlemmar. De är samma kvintett som 1989 och de må vara mindre omtalade nu men har en hängiven fanbase. De var rentav pionjärer inom crowdfunding.

Mark berättar sin och bandets historia i livlig, ofta rolig prosa, gärna med citat från Mark Twain. Barndomen är allt annat än glamorös, med en egensinnig och temperamentsfull pappa och begränsat med pengar, men han verkar ha kul när han skriver om den. Tonen är charmigt grovkornig, den tilltänkta målgruppen knappast yngre barn.

Inspirerad av Rick Wakeman (snarare än hela Yes) tjatar han till sig en treoktavig liten Hammond-keyboard och tränar som en besatt. “Boredom is a great motivator”, meddelar han apropå den uppsjö av distraktioner som dagens unga har tillgång till. Punkens inträde i 70-talets andra hälft behagar inte den unge Mark, som fastnat för välspelat och progressivt.

Efter konststudier som inte riktigt leder någonstans följer hårt och farligt arbete, medan drömmen om att försörja sig som musiker ändå lever vidare och han tar de tillfällen som ges att lira med andra och uppgradera klaviaturerna inom den budget han har. Droger också? Absolut. De chansar bland annat på diverse svampar de hittar på en golfbana i hopp om att någon av dem är en känd hallucinatorisk variant.

“Luckily we didn’t come to any harm.”

20 år fyllda är han med i ett band med viss lokal framgång, kallat Chemical Alice, när ett nytt band ska agera förband åt dem på ett pubgig. De kallar sig Marillion. Den karismatiske sångaren spiller ingen tid innan han värvar Mark och sparkar sin keyboardist. Det är intressant att läsa en osminkad beskrivning av den unge Fish som en storslagen bifigur. Marks nya band vet vad de vill och jobbar målmedvetet, även om de vid ett tillfälle åker långt för att spela för fyra personer.

”We outnumbered our audience. Instead of overpowering them and taking their wallets, we took requests …”

Det är också ett band med pyrande konflikter, varifrån bara en medlem utöver Kelly återfinns i nuvarande lineup (Rothery). Fishs förkärlek för att abrupt byta ut tidiga bandmedlemmar och på ett tanklöst vis mjölka drama ur det, som om han skapar stoff till nya låtar, beskrivs rättframt. Mark är inte överdrivet konflikträdd i sina tillbakablickar. Potentiella managers och annat branschfolk blir ganska bryskt avfärdade ibland.

“He was the sort of person who prompted you to count your fingers after shaking his hand.”

Men sina nuvarande kollegor beskriver han med värme och respekt utan att förfalla till fjäsk.

Det är inte helt kronologiskt, om än mycket mer lättnavigerat än till exempel Elvis Costellos självbiografi. Plötsligt hoppar han till 1999 för en anekdot och några sanningens ord om musikindustrin innan han kliver tillbaka till 80-talet. Han passar också på att förklara vad till synes lukrativa skivkontrakt egentligen innebär, med härligt konkret matematik och begrepp som “overcall albums”.

Utöver dramat i ett kreativt liv bland intressanta människor ger Mark också insikter och tankar kring klassiska låtar och deras tillkomst. Han ser också till att hylla mindre kända personer, som bandmedlemmars flickvänner som erbjuder tak över huvudet innan framgångarna kommer. Att engagera fansen för att hjälpa dem nå dit är en konst de bemästrar tidigt.

Att läsa en ren framgångssaga är mindre intressant än sådant här; en klarsynt, anekdotrik och ofta rolig berättelse om livet som ganska känd. Han är både stjärna och betraktare i bakgrunden, sitter på första raden ibland och är en del av skådespelet i andra lägen. Mycket underhållande.

Hur kokainet beställdes av olika band på 80-talet och de olika sätt på vilka en producent kan engagera sig tillhör informationen som levereras. Fish fortsätter att vara en allt överskuggande bifigur som ingen vill dela hotellrum med eftersom han festar varje natt. Det sammantagna intrycket av den ikoniske sångaren är inte överdrivet positivt – åtminstone inte som kamrat och kollega. Som kreativt unikum, däremot, får han vederbörligt erkännande, inte minst som textförfattare. Anekdoterna, ofta lakoniskt levererade, inkluderar ett tillfälle då Fish räddar en ung man (som Fish har gjort olycklig) från att drunkna genom att slå käken ur led på honom. Men Mark är även självkritisk kring hur de inte lär sig av sina misstag när de når framgång, och kan vara rent dräpande mot producenter, managers och andra – vare sig det gäller inkompetens eller girighet. Han bara skriver på, känns det som, orädd och intuitivt koncis.

Intressanta inblickar i arbetet som musiker är det gott om. Kelly grottar inte ner sig i alltför tekniska detaljer men bjuder på konkret info om till exempel behovet av att snygga till en liveinspelning innan man släpper den på skiva eller hur Kayleigh skrevs, en låt han beskriver som:

”The most important piece of music we ever wrote.”

Att få allt detta beskrivet av en person som är lika delar intuitiv och cerebral, knäpp och klok, är en ynnest. Särskilt som det inte flödar ut till episka format. På ca 250 sidor marscherar han beslutsamt genom decennier.

Vänner av Marillion vet förstås att Fish-eran bara var början. Beskrivningen av bandets gradvisa uppdelning i Fish vs resten är förstås bara halva berättelsen men mig veterligen har inte Fish skrivit den andra. Än. Inspelningen av Clutching at Straws verkar i alla fall ha präglats av dålig stämning och ibland rena gräl, i likhet med det mesta de gjorde tillsammans fram till det bittra uppbrottet; som stadfästs i ett hätskt brev från Fish till de andra och ett kort och formellt brev tillbaks. Ett stycke om hur Mark Wilkinsons originalmålningar bleknar i försummelse på Fishs väggar får symbolisera det sorgliga slutet på ett en gång gnistrande samarbete.

En era slutar och en annan börjar. En med ny sångare, mindre publik och ett visst mått av gräl även här ibland. Men den har i skrivande stund pågått i ca 33 år. Hur ’h’ kommer till bandet är inget som framgår i hans egna dagböcker (som inleds ett par år senare) så det är förstås intressant läsning.

Det börjar med brådska. De vill få ut sin skiva innan Fish släpper sin, rätt och slätt, och de behöver både en sångare och en textförfattare, inte nödvändigtvis i form av samma person. H skickar nästan motvilligt in en kassett på andras inrådan och dyker utan större entusiasm upp till deras första möte. Givetvis ger han med viss tvekan företaget en ärlig chans och Seasons End börjar skrivas. Med sig tar h bland annat Easter och texten till The Space, andra låtar har redan texter av en John Helmer. Och glädjen i att skriva musik är plötsligt tillbaka.

Vardagsliv och familj har en mindre framskjuten plats i historien men visst finns det med. Vid ett tillfälle undrar jag om han glömt berätta om en skilsmässa, men denna kommer snarare som en konsekvens av en romans än vice versa.

Om h:s dagböcker har turnéer som milstolpar är det skivor som gäller här, men det blir inte så repetitivt som det låter. Det finns alltid nya möjligheter och begränsningar, nya eller nygamla producenter och studior. Och olika förhållningssätt till bolagens krav på hits. På Holidays in Eden gör de allt för att skapa singlar, men när det inte leder till succé ändå unnar de sig att gå en annan väg med Brave. De börjar också sälja egna ’bootlegs’ vilket kommer bli ett viktigt steg mot oberoende och crowdfunding, ett koncept som Kelly och några engagerade fans varit instrumentella i att skapa.

Lagom till att de hittat sin egen röst dumpas de av EMI, under en tid då skivbolagen fortfarande är livsviktiga. För många band hade detta varit dödsdomen. Men de kämpar på och när ett fan på en amerikansk mailinglista som Kelly är medlem i kommer med det galna förslaget att de ska försöka hjälpa till med att förfinansiera en USA-turné blir det början på något stort. Lite senare sitter bandet och digitaliserar medlemslistor för Racket Club i Filemaker medan Ian tar över ekonomin och en ung förmåga med koll på det relativt nya Internet bygger en webbsida åt dem. De tar kontroll över sitt eget öde, helt enkelt. En bit in i det nya millenniet har de inget skivbolag men en sajt och en lojal lyssnarskara. Kelly föreslår att de helt enkelt frågar sina fans om de kan tänka sig att betala för nästa album i förväg. Resten är modern musikmakarhistoria.

Det är en kort bok, som sagt. När Marbles släpps, alltså 2004, är det cirka 30 sidor kvar. I år räknat är det då 18 kvar. Milt uttryckt är det inte en bok för den som vill veta Allt. Men det är en bok för den som söker en effektivt berättad, osminkad, underhållande och i grunden entusiastisk inifrånskildring av ett unikt bands uppgång, fall och uppgång igen. Och för den som vill få bekräftat att Most Toys verkligen inte är en bra låt.

Mot slutet ägnar han också några sidor åt sitt arbete för artisters rättigheter, ett ämne kanske mindre spektakulärt än extravaganser och utsvävningar men uppenbarligen något som han brinner för. Här ryms också en bilolycka, några ord om hans senkomna soloskiva och ett rejält gräl med h.

(Det vore fascinerande att jämföra detta med h:s dagböcker, men just den historien saknas där.)

Med några försonande rader om Fish och en sammanfattning av sin inställning till livet avslutar han en lättläst och läsvärd inblick i ett liv i musiken.

“I’ve rarely, if ever, been bored and I’m happy with that.“

Royal Assassin (1996)

Del två i Robin Hobbs trilogi om Fitz Chivalry tar vid ungefär där del ett slutade. Fitz är fortfarande medtagen och tvivlar rentav på att han någonsin ska bli sig själv igen. Vid femton års ålder verkar hans liv över. Han är kvar i bergen tillsammans med Burrich. Men kanske är hans sjukdom i själva verket en stark koppling till kronprins Verity, som ser hemska ting. Och genom hans ögon ser Fitz sin älskade Molly rädda några barn undan de röda skeppens härjningar men kanske förlora livet.

Det är fortfarande dialogtungt och tålmodigt, men det blir snabbt spännande också. Att många dialoger fortsätter när de i princip är ”klara” kan jag köpa, eftersom de pratar om för handlingen relevanta saker. Paul Boehmers inläsning av ljudboken är av högsta klass, med igenkännliga men inte parodiska röster och känslor inbäddade även i det rena berättandet, vilket passar bra när det är skrivet i första person.

Fitz är förstås snabbt tillbaka vid hovet där han försöker följa rådet att ignorera sin käresta Molly, som han helt utan vilje lyckats såra. Alltid ska han försaka sina egna önskemål. Vänskapen med den blivande drottningen, som för ett tag sedan förgiftade honom, är ett annat inslag, där han visar sig kapabel till riktigt goda råd. Överhuvdtaget är det en annan Fitz som kommer tillbaka till slottet, en som ibland överraskar sig själv med oväntad kaxighet. I hemlighet tar han hand om en varg med oväntat välformulerade tankar och en högst egen vilja. Och framförallt är han mitt i en tyst konflikt mellan de två prinsarna, den rättframme Verity och den intrigerande Regal, samtidigt som kung Shrewd blir allt svagare. Vad gäller Kettriken så hittar hon också sin roll när de ”forgade” bybor som terroriserar landsbygden utanför huvudstaden tas om hand med lika delar våld och sorg. I hamnen byggs skepp för att ta striden till de skeppsburna öbor som skapat denna tragedi.

Till skillnad från Martin är Hobb även mystisk och filosofisk i lagoma doser. De egenskaper som kunde ha blivit vapen allenast ger här också chansen att känna samhörighet med … allt. För en kort stund i alla fall. Hon har också, tror jag, bemödat sig mer om att förstå de djur som är en så viktig del av handlingen. Ska man vara lite kritisk så är det väl det där med tempot, och kanske också ett visst mått av upprepningar. Har jag inte redan läst den här scenen, undrar jag ibland. Eller hört.

Men det hindrar inte att det är en innehållsrik uppföljare. Ungefär samtidigt som det erbjuds spirande romantik, rentav sensualism, brassar Hobb på med sina kanske blodigaste scener hittills, när Fitz band till vargen Cub/Nighteyes tar sig våldsamma uttryck mot det hot som ständigt plågar riket. Vargvännens ovilja att respektera konceptet privatliv leder till komisk cringe och avsevärd frustration hos Fitz. Ett vanligt liv är ingen som förunnas huvudpersonen.

Strax före halvtid kommer lika omtumlande som förbryllande avslöjanden från narren (som ibland känns som seriens hemliga huvudperson och gradvis visar allt fler sidor). Det blir dramatisk strid mot fienderna i de röda skeppen, både till havs och på land. Och ett vitt skepp, i en kuslig scen med ekon av Coleridge.

I bok två blir pojken en man, kan man enklast uttrycka det. En ung man med starka känslor och stora frustrationer, ett mått av ambition eller åtminstone självrespekt men inte mycket till slughet. Som börjar hitta, om än inte utan snedsteg, sin plats i ett kungahus som plågas av intriger såväl som yttre hot. Men han saknar kontroll över sitt öde och ser inte alltid hela bilden. Han börjar använda sina förmågor samtidigt som han försöker dölja dem eller delar av dem. Han känner ibland av allas känslor runt sig samtidigt som han är ensam, med undantag för några få band till andra – varav vissa är telepatiska.

En intressant komplikation av mer “normal” art är att det är en ung man som riskerar att giftas bort mot sin vilja, och att partiet i fråga är tilltalande på alla vi …. om det inte vore för Molly. Bland de mer extravaganta komplikationerna ingår att Fitz till slut har två mer eller mindre konstanta gäster i huvudet, en människa och en varg, kanske inte medvetna om varandra, ömsom ett problem, ömsom räddare i nöden och i grunden alltid hans allierade. Men han är inte alltid säker på hur närvarande de är.

”For me, that long summer was a time of terrible isolation and incredible closeness.”

De stora triumferna uteblir envetet, de små överskuggas alltid av något. Ett nytt eller gammalt problem, eller en hemlighet att bära i ensamhet. Att en scen inte är olik Gandalfs väckande av kung Theoden är säkert inte oavsiktligt. Inte heller att just denna scen slutar mindre tillfredsställande i Hobbs värld.

När Verity lämnar hovet för en antingen dåraktig eller avgörande resa och Regal tar chansen att tillskansa sig mer makt uppstår engagerande dramatik. Även med olika allierade, från narren till sin läromästare, är Fitz i mångt och mycket maktlös. Och det finns fler som kan ’the skill’, vilket skapar ett behov av ständigt försvar mot tankespioner med onda avsikter, vilket verkar hyfsat stressande.

När allt verkar gå åt fel håll, drygt två tredjedelar in, men samtidigt de goda krafterna på slottet alltmer knyts samman är det engagerande på ett härligt klassiskt sätt – och samtidigt på många sätt komplicerat. Här kommer också en spännande sekvens där ett grannrike belägras och de trots Regals ansträngningar skickar en styrka dit, inkluderande flera huvudkaraktärer. Men det som följer är ytterligare motgångar, med Regal som en äldre Joffrey, ivrig att ta äran för andras gärningar, förminskande sina rivaler och envetet i färd med att försvaga Buck Keep. Ju mer makt han får, desto mer öppet missbrukar han den. I enfald, paranoia eller som en ond plan, eller både och.

Bok två bjuder på rikligt med den där engagerande frustrationen i att se ett kungadöme styras åt fel håll av intrigerande och lömska personer medan huvudpersonerna gör det lilla de kan. Fitz agerar ofta i lönndom, ständigt vaksam över sina tankar. Faktum är att det känns som en potentiell inspiration till delar av Harry Potters vedermödor. Det begränsade perspektivet, de små triumferna, de enerverande orättvisorna. Men det här mognare och mer sammanhållet. När Fitz, Burrich och narren skålar för att en fjärde person ska få ett lyckligt liv är det lika fint som sorgligt.

Det här också är boken då vissa av de andra hertigdömena och deras härskare blir karaktärer i sin egen rätt. Då Bucks ansvar mot dem och konsekvenserna av att svika dem blir tydliga. Med tre-fyra timmar kvar av ljudboken ställs Fitz inför sann frestelse, mitt i en plan som gränsar till förräderi, och tar beslut som känns lika sanna mot hans karaktär som tillfredsställande. Och oroande. Vad ska gå fel? Men att han har lärt sig att hantera svåra balansgångar och uttrycka sig väl råder det ingen tvekan om.

En stor del av charmen med dessa böcker är just att se karaktären utvecklas, i med- och motgång, med misstag och stordåd. Och apropå motgångar så utsätts han inte bara för frestelse utan riktigt mariga fysiska och mentala prövningar mot slutet av boken. Allt verkar hopplöst på så många sätt. Kvar finns en desperat plan smidd av någon som man minst av allt skulle förvänta sig en sådan lösning från.

Det blir mest spännande vid finalen igen, alltså. Och jag får medge att det är böcker där de svettiga spänningsmomenten och extrema händelserna kommer glesare än i vissa andra historier. Men jag tycker det är läs- eller lyssningsvärt hela vägen och kommer definitivt avsluta första trilogin. Och kanske även ge mig på övriga böcker i serien.

Hanteringen av odöda (2005)

När John Ajvide Lindqvist gav sig in i den svenska skräckgenren var den relativt glesbefolkad och nyhetsvärdet räckte långt. Vampyrer i Sverige?! Zombies i Stockholm?! Men av en händelse är han också en bra författare vars texter står sig även i den betydligt större konkurrens som råder nu.

Hanteringen av odöda sätter stämningen direkt, med den sortens tryckande blandning av vardagligt och hotfullt som Wilderäng med mindre stilkänsla och psykologisk insikt försökte skapa i Stjärnklart. Det är något i luften. Lampor kan inte släckas, maskiner inte stängas av, som ett ”omvänt strömavbrott”. Stockholmsborna går med huvudvärk och blickarna i marken. Genom alkade Henning upplever vi hur obehaget stegrar till olidligt. Och sedan … ”Ping”.

Komikern David med fru och åttaåring ger ett annat perspektiv på vad som snabbt urartar till en grotesk mardröm. Knappt har Eva dött i en bilolycka förrän hon vaknar igen. Peanger som klingar mot varandra när ett sargat lik vaknar på sjukhuset och ställer sig upp. Personporträtten fortsätter, lika skickligt, och lyckligtvis landar det snart i en begränsad skara. Åldrade exjournalisten Mahler får nys om ett scoop på Danderyds sjukhus: ’döingarna håller på att rymma’. Unga Flora och mormor Elvy, båda med en förmåga de kallar ’Vittringen’ och som i The Shining hade kallats The Shining. Fast här är den något konstant, en ständig medvetenhet om andras känslor och sinnesstämningar. Till saken hör också att även vanliga människor i kontakten med de omlevande upplever ett mått av telepati.

Till skillnad från i mången skildring ger sig de nyvakna inte direkt på folk. Davids fru må bete sig oroande och blicken saknar liv men de obligatoriska betten mot de levande lyser med sin frånvaro. I bårhuset är läkarna och sjuksköterskorna chockade och de har fullt upp, men de verkar inte vara i fara. Och det är bara i Stockholmsområdet det sker, och ett begränsat antal, relativt nyligen döda som vaknat – vilket verkligen inte utesluter kroppsligt förfall. Det gör förstås det hela ännu värre. Man kan inte skjuta eller undfly dem, de måste tas om hand. Över huvud taget väljer Lindqvist ofta det jobbiga framför det slabbigt underhållande. Det finns ett naket, trasigt allvar här. Bitarna om Mahlers nyss avlidna sonson – som han själv gräver upp och tar med sig hem – är förkrossande, ibland rent kväljande i vad som känns som morbitt påläst detaljrikedom, men också genuint mänskliga. Det är betydligt mer Jurtjyrkogården än Dawn of the Dead även om det är den sistnämnda som det refereras till.

Och Ajvide kan som sagt skriva.

”Han blundade, hörde blodets röda slag genom kroppen.”

Han fångar komplexa känslotillstånd med oväntade men direkt greppbara formuleringar och vågar rätt och slätt skriva väl.

”Sedan hade klockan ringt och barnen vällt ut. Han slog upp ögonen och såg massan av biologisk vävnad som i skutt och steg tog sig nerför trapporna och han höll sig i stången för att inte sväva iväg.”

Han lämnar dock sällan något outtalat. Rättframheten är respektingivande men somligt funkar bättre med subtilitet. Fast den där intervjun med ’omlevande’ Eva, som i kraft av sin korta tid som normalt död kan tala, är riktigt kuslig.

Samhällets brist på totalkollaps känns trovärdig. Folk tankar sina bilar, tidningarna tävlar om bästa löpsedeln. Internet finns men är inte överallt än. Författaren själv har jobbat som ståuppare och en torr, oskrikig humor präglar delar av boken. Ett kapitel inleds med det klassiska skämtet om Fingal Olsson. Utdrag ur dagstidningar och liknande väcker också ofta ett förvånat skratt utan att riktigt lämna det trovärdiga.

Mitt i det mänskliga men pragmatiska finns Elvy, som ser något stort och heligt och mystiskt i det som händer. Hon får rentav ett uppdrag av vad hon antar är jungfru Maria och lyckas samla ett litet följe. Det berättas utan uppenbart hånleende, men någon god känsla får man knappast. Man får ändå intrycket att han tar hennes tro och tvivel på allvar. Barnbarnet Flora, vars livsåskådning är den diametralt motsatta, framstår ibland som lika självupptagen som plågad, svår att sympatisera med och mer ytlig. Fäblessen för Marilyn Manson, och låtcitaten därifrån, känns som en distraktion, liksom referenserna till Romero och kända skräckförfattare. För mig är de här två de karaktärer som i slutändan känns minst viktiga. Deras egenskaper tillför egentligen inte så mycket.

Mahlers ansträngningar att hjälpa Elias, som också involverar dottern Anna, rymmer både äckel, kusliga ögonblick och nästan vardaglig triumf och frustration. Och någonstans på vägen tar Anna över hans huvudroll. Samtidigt försöker David få kontakt med sin fru. Det leder mot Järvafältet och ett ’happening’ skildrat träffsäkert och med svårdefinierad bävan. Och mot skärgården där klassisk rysarskräck infinner sig. Mot skräck, men också mot stunder av försoning.

Främst och bäst är det en historia om människor som ställs inför helt omöjliga val och situationer, och försöker … hantera det. I det mystiska, som i bitarna om ”Fiskaren”, köper jag det inte fullt ut. Det känns lite tillgjort. Men det är på många sätt en modig och minnesvärd bok.

Meningen med landet (2021)

En förhållandevis kort, självbiografisk betraktelse över drömmen om att lämna storstadens stress och ägna sig åt jordbruk. Och verkligheten som ryms i det beslutet. Om att det faktiskt kan vara rejält stressigt och frustrerande, det med, samtidigt som det är givande.

Författaren, tillika inläsaren David Jonstad, en etablerad föreläsare och frilansjournalist, beskriver med självinsikt och viss självironi vad som krävs för att som nybörjare inte bara utföra arbetet utan lära sig det. Misstag och fällor. I förbifarten serveras väldigt konkreta tips. Vilka växter passar att så en vall med? Vad är en vall?

Påminner på sätt och vis om Mandelmans Självhushåll på Djupadal men är mer ur en nykomlings perspektiv. Där de tryggt ger råd berättar Jonstad om samma aktiviteter med ett uppriktigt inslag av att ta sig vatten över huvudet. Det första året präglas av utmattningssymptom, där två små barn ska tas om hand samtidigt som allt annat ska fungera, fårhus byggas och vinterhage anläggas. Nästa år gör han en medveten och aktiv insats att ”ta det lugnt”, vars svårigheter känns väldigt relaterbara. Hur får man hjärnan att sluta hitta saker att göra? Inspirationen kan finnas nära till hands.

”Djur gillar nämligen att ta det lugnt.”

Vilket är klokt.

”Evolutionen belönar nämligen den som inte förbrukar mer energi än nödvändigt.”

Beskrivningen av vad han vill komma bort ifrån, ett ”modernt konsumtionssamhälle” som till stor del handlar om att prestera, kunde lika gärna ha skrivits för några decennier sedan. Hur mycket saker än förändras är somligt sig likt. Vilket inkluderar klokskaperna om vad man ser om man låter sig sakta ner. Som insektslivet i en damm.

Men själva jordbruket beskrivs förstås konkret. Första riktiga odlingsåret är ”uselt”. Grå, små åkersniglar går hårdare åt grödan än mördarsniglar. Arbetet med att göra en flitigt brukad jord av typen mjäla/silt näringsrik igen är digert. Men det helt naturliga samarbete och det mestadels positiva i en gemenskap som byggs på praktisk nytta skildras också. Och nyttan och glädjen i att skaffa ankor.

Slakt och även jakt beskrivs senare, på ett sätt som förutser alla ens eventuella invändningar, mycket genom att författaren själv har delat dem under sin tid som ”vegetarian med musarm”. Det betyder inte att han försöker odla (pun intended) en macho-persona. Det är bildat och välformulerat, ofta fyndigt, med utströdda citat från klassiska och modernare filosofer och ett historiskt perspektiv. Det är också personligt och relaterbart. Även om han inte bara har tänkt alla de här tankarna utan faktiskt också implementerat.

En ganska kort men utmärkt bok, som fungerar utmärkt som ljudbok inläst av författaren själv.

Klubben (2019)

För de flesta utanför Stockholms konstnärs- och mingelkrets var nog ’Kulturprofilen’ som började omskrivas 2017 ett okänt namn. Den här boken går på djupet efter artikeln som bröt decennier av tystnadskultur och hade stor effekt på Svenska Akademien. Det är ett gediget journalistiskt arbete som kretsar kring en mans systematiska och regelbundna övergrepp och rena våldtäkter men handlar om mycket mer. Det bjuds också en inblick i Stockholms finkultursfär under flera decennier där vissa kända namn ständigt återkommer. Flera personer som man inte hade någon särskild åsikt om har man efter boken en stark uppfattning om, ofta en negativ sådan. Men det finns förstås en huvudperson.

Jean-Claude Arnault framstår som en person med vissa klara begåvningar, sociala och psykologiska snarare än konstnärliga, en viss bildning och en förmåga att förverkliga sina idéer och skaffa sig vänner bland de verkligt kreativa. Och som lyckas gifta sig med en, poeten Katarina Frostenson. Men också en människa helt utan skam och heder, nästan sjuklig i sina ständiga missgärningar, men kanske också kallt medveten om de mekanismer som gör att offer väljer att inte åtala, anklaga offentligt, skrika ”stopp”. Boken är full av vittnesmål från kvinnor som analyserar och rannsakar sina egna reaktioner och val, och konsekvensen av att låtsas som om inget hänt. Det sista är ett stort tema som förklarar hur samma person som datedrogats och våldtagits kan behålla kontakten med förövaren, både som ett sätt att ta kontroll över narrativet inför sig själv och att inte hamna i öppen konflikt med en person som har makt men saknar gränser. Tystnaden beskrivs av ett offer som hennes enda sätt att ”överleva och kunna bo kvar i Stockholm”.

En pianist som spelat på Forum i decennier och nästan helt missat Arnaults mörka sida tillför ett intressant perspektiv, både från glansdagarna och det snabba fallet. En textilkonstnär som försökt varna redan på 90-talet tillför fler.

Författaren och journalisten Matilda Gustavsson berättar i prologen något överraskande att hon inte hade hört talas om Harvey Weinstein när #MeToo tog fart, men likheterna är slående. Båda skapade en miljö där kreativa människor kunde skapa stora saker, i Arnaults fall bland annat Forum, källarscenen i Stockholm där konstformer och konstnärer möttes. Och båda använde sin ställning till att skada kvinnor för sitt nöjes skull. Boken förklarar varför Arnault kunde stiga så högt men är också skoningslös i återberättandet av vad han gjort mot människor, mycket i form av vittnesmål från de som var där, företrädesvis kvinnor som var unga när deras vägar korsade hans. Någon enstaka menar att hon utnyttjade honom, vissa såg det transaktionellt, men många ärrades djupt.

Men finns det bara en skurk i dramat? Visste ingen? Tystnadskulturen? Det är slående hur exempelvis en författarskolas markering mot hans beteende mot vissa elever resulterar i hur diverse kulturpersonligheter träder till Arnaults försvar. Horace Engdahls attityd framkommer tydligt senare i boken. Det finns många exempel på de som passivt eller aktivt ser till att det kan fortgå. Som ignorerar brev, förlöjligar invändningar, förminskar och fördömer de som försöker lyfta det. Och Frostensons vrede mot alla som nämner det onämnbara återkommer flera gånger. ”Hur kan ni tro …!”

Och när det faktiskt skrivs och anklagas men inget händer påminns man nästan om Trumps synbara osårbarhet. Inget chockerande avslöjande räcker. Snarare gör det saker värre. Efter att ha överlevt en potentiell mediakris hotar ’Jean-Claude utan nåd’ ohöljt människor med sina kontakter och sin ställning (verklig eller inte) som vapen och tafsar ännu mer öppet på fester. Och samtidigt, ironiskt nog, blir det faktum att vissa uppfattar honom som ”löjlig och lite komisk” också ett slags skydd.

Här ryms klarsynta insikter om den svenska kulturvärlden och hur dess maktstrukturer skiljer sig från andra branschers. Och däri göms ett obehagligt faktum. Blotta tron på att någon kan få en författare refuserad eller upphöjd, blockerad eller framsläppt, kan vara nog för att skrämma till tystnad eller lydnad.

Bland de märkligare episoderna ingår en konststöld där bara ett verk försvinner. Andra konstnärer får finna sig i att betalning för deras sålda verk uteblir eller att deras idéer stjäls. Ibland framstår paret Frostenson/Arnault nästan som en kriminell duo. Med väldigt konstig taktik.

Det handlar också om det journalistiska arbetet, svårigheterna och ansvaret det medför. Vilka vill vara med på bild, tveksamt alldeles intill publicering. Och hur det påverkar offren att tydligt inse att de inte är ensamma. Om mailen som kommer in till journalisten efter utgivningen i DN Kultur och gör historien ännu större. Om kampanjen att framställa anklagelserna som en komplott. Och insiktsfullt om den egna tillfälliga berömmelsen i egenskap av journalisten som vänt upp och ned på allt.

När det som sällan ens antytts plötsligt diskuteras fritt i Akademien – som Arnault byggt så starka band med – blir det väldigt intressant. Vänskapsband och rädsla för ilska, viss feghet, skälen är många att det kunnat fortgå men nu ska det väl bli ändring ändå? Vad som först verkar som enighet luckras snart upp när några tar Arnaults parti – givetvis den evigt lojale Frostenson bland dem. Men argast är Horace, beväpnad med högtidlig ordkonst och uppblåst indignation. Senare kommer han nedlåtande förklara för Gustavsson personligen hur hon blivit ’förd bakom ljuset’ och att allt är en indirekt komplott mot ’poesins drottning’ och hela Akademien. Stig Larson hakar på. Deras världsbild framstår som förvriden och narcissistisk. Och att utesluta Frostenson för att ha brutit mot ”heder och ära” i sin delaktighet i läckor och missbruk lyckas inte en majoritet förmå sig till, ej heller att offentliggöra den utredning som beställts av Sara Danius – som alltmer kommer att framstå som en illa behandlad hjälte. En dramatisk splittring uppstår, där det är svårt att som läsare inte känna besvikelse respektive lättnad kring namngivna författares val när deras integritet testas.

Outtalat ställs den existentiella frågan om Akademien är värd att göra avkall på normala principer för, eller om den snarare har blivit en skyddad verkstad som somliga haussar upp som helig för att de själva inte skulle klara sig utan dess privilegier och prestige. När deras behandling av Danius väcker starka protester och Nobelkommittén faktiskt lägger sig i, och Arnault faktiskt döms för våldtäkt måste väl ändå allt ändras? Eller?

Rättegången och folks reaktioner och kommentarer blir ännu ett bevis på den omöjliga situation som offer kan befinna sig i. Har #MeToo förändrat något i grunden under de få år som gått? Hoppas kan man väl.

En konkret förändring införs i alla fall i Akademien: det blir för första gången möjligt att lämna sin plats. En som använder denna möjlighet är Kerstin Ekman, vars stol varit tom sedan Rushdie-historien. Andra förändringar ger hopp medan somligt är sig likt. Inte minst är Arnaults främsta beskyddare kvar, med undantag för Frostenson som får en ganska sweet deal för att göra sitt uttåg och kunna fortsätta skapa, till exempel revanschromanen ”K”, enligt recensioner en blandning av bitter förnekelse och konst. Kan man skilja konstnären från verket, som hon ofta insisterat på? I det här fallet är det omöjligt. (Slående ironiskt beskrivs Arnault mot slutet av vissa som hennes musa, den ’hysteriska känslostyrda’ delen av ekvationen.)

Myter om hur Arnault skulle ha särbehandlats (extra illa) som ett offer för tidens stämningar monteras effektivt ner. Boken plockar tålmodigt bort undanflykterna och de vackert formulerade dumheterna och kvar blir bara en tragisk historia som fick fortsätta i decennier. Om människor, men också om en plats där stor konst skapades, men där konst också dog.

”Klubben” är en solid och övertygande granskning där gråskalorna inte utesluter att det också finns Rätt och Fel. Språkligt är det outsmyckat och redovisande men också fullt av slående bilder och psykologiskt insiktsfulla beskrivningar. Väldigt bra journalistik helt enkelt.

Läst som ljudbok med en del gäströster jämte Ella Schartners samlade och odramatiska inläsning, som passar stoffet mycket väl.

Är du förberedd?(2019)

Med undertiteln “En handbok för krisen” är det ingen större otydligt gällande vad Lars och Lena Wilderängs bok handlar om. Två ganska extrema doers skriver om beredskap med ’vanligt folk’ som främsta målgrupp. Och boken präglas faktiskt inte av doom and gloom så mycket som av en vilja att inspirera till att ta personligt ansvar och även peka på de styrkor som Sverige faktiskt har.

Att författaren till Stjärnklart och böcker om anfall från Ryssland vet en del om samhällskollaps, krig och kriser är knappast oväntat, men hans fru Lena med förflutet i gamla Sovjet visar sig också väl bevandrad i ämnet. Hon är bland annat äventyrsguide och engagerad i krishantering. De har till och med låtit producera ett lagringståligt vin ihop. Eller kanske valt ut ett och satt sin etikett på det, och tvekar inte att tipsa om det vid minst två tillfällen i boken.

Ljudboken är inläst delvis av dem själva, delvis av en ’proffsläsare’. Det finns förstås en poäng med ett personligt tilltal ibland men den sistnämnda rösten är klart tydligare och mer lättlyssnad än Lars knarriga inlägg och Lenas något otydliga diton. Det händer också att man hör en dubbelinläsning av en mening eller två som inte redigerats bort.

Företalet känns igen från liknande skrifter, men är ovanligt insatt. Hoppet, i form av exempel på hur människor vanligen beter sig i kriser – nämligen samarbetar och hjälper, delar ut saker gratis från sin affär och gräver fram främlingar ur rasmassor. Och oron, i form av exempel på ganska moderna kriser, som stormar och ryska militära aktioner. Men främst finns här en önskan att skapa lugn. De tar förstås upp prepperstämpeln som sådan och vanliga missuppfattningar. Är det till exempel verkligen så oklokt att vara öppen med att man är förberedd?

”Vad ska de stjäla? Mina morotsfrön? Min kompost?”

Det handlar inte i första hand om att samla coola överlevnadsgrejer och mat utan om kunskaper och långsiktigt tänkande. De ger sig också direkt i kast med tanken att räder mot dem med resurser skulle vara en bra överlevnadsstrategi, och fokuserar på de praktiska snarare än moraliska problemen däri, med närmast militära termer. Råden är rimliga.

”Vill du vara streetsmart så jobbar du hellre på dina mjuka egenskaper och lär dig samarbeta.”

Exempel på kriser inkluderar terror och pandemier. Det sistnämnda var när boken skrevs fortfarande något det bara spekulerades om (torkan 2018 används istället ofta som referens).

”FÖRR ELLER SENARE kommer det ett allvarligt pandemiutbrott. Först då får vi facit, men detta är också något det till viss del går att förbereda sig för.”

Med det sagt är de få raderna i ämnet ganska träffande, om än oväntat optimistiska. Andra kriser är lika lättrelaterade som skrämmande.

”Tänk dig att vinterkräksjukan kommer samtidigt som ett strömavbrott, eller avbrott i vattenförsörjningen.”

Vissa instick känns malplacerade. Det blir lite potpurri ibland, som när Lars följer upp pandemibiten med ett stycke om ett avvärjt terroristattentat. Givetvis tar de upp konsekvenserna av nedmonteringen av försvaret och beredskapslagren runt 1998–2004. Men toppmoderna ledningscentraler finns i alla fall kvar. Nu råder tre principer: Likhetsprincipen, Närhetsprincipen och Ansvarsprincipen.

Likhetsprincipen säger bland annat att befintliga instanser ska hantera även kriser (och förhoppningsvis vara förberedda på det). ”Allt ska fortsätta så likt som möjligt, även när det är kris”. Vi har heller inga särskilda undantagslagar för kris, dock en del vid krig – såsom förfogandelagen, som ger somliga (troligen inte dig) rätt att tillskansa sig fordon, låna ett hus eller rentav beordra folk att hjälpa till. ”Du får förstås ett kvitto.” Intressant att en räddningsledare också har liknande rättigheter vid en ’helt vanlig’ brand. Krig gör det dock inte lagligt för vem som helst att försvara sig. Om du plockar upp jaktbössan och skjuter på anfallande styrkor begår du flera allvarliga brott – som regeringen inte självklart skulle utfärda amnesti för efteråt. Endast krigsmän ska kriga (de underställda försvaret, polisen och kanske Säpo).

Närhetsprincipen säger att krisen ska hanteras på plats, av kommun och landsting snarare än från Stockholm eller länet, vilka dock kan gå in med understöd vid behov.

De har slutligen goda ord om Ansvarsprincipen, om den följs. Den är robust och distribuerad och utgör ”grunden för behovet av prepping i Sverige”. Den som har ansvar för något till vardags har det även vid kris. Istället för att som förr upp till 800 000 värnpliktiga rycks från vardagen, där de måste ersättas, är det en liten andel som är kopplade till försvaret. Cirka 5 promille av befolkningen är kopplade till det militära försvaret, bara två promille fast anställda. De andra ska göra vad de är bäst på. Lastbilschaufförer, linjemontörer, alla. ”Livet fortsätter vid kris.” Med viktiga undantag förstås. Det gäller också privatpersoner. Mat och vatten måste hushållen till exempel själva ta ansvar för så långt möjligt.

”Om bara alla skulle ta sitt ansvar enligt ansvarsprincipen skulle Sverige kanske ha världens mest robusta krishantering.”

De talar också gott om Sveriges kultur av engagemang i ideella föreningar, en styrka även i detta sammanhang.

Innan de ger sig in mer handfasta saker tar de upp psykologiskt motstånd, vilket de ser som den kanske allra viktigaste delen. Här ingår insikt i hur påverkanskampanjer och filterbubblor kan försvaga och splittra, eller rentav förvandla medborgare till nyttiga idioter som ovetande tjänar främmande makt genom att sprida desinformation. Den andra sidan av myntet är vikten av tillit, till myndigheter och deras information.

Psykologin som påverkar chansen till överlevnad är något de också ägnar stort utrymme åt. ”Överlevnadsskalle” beskrivs som den viktigaste faktorn när man rent konkret hamnar i en ”hopplös” situation. Som bevis anförs bland annat en serie nödställda och skeppsbrutna som klarat sig långt bortom treregelns gränser för brist på vatten och mat

Men det handlar också om hur människor reagerar på traumatiska händelser i olika faser. Här märks psykologisk insikt som mer sällan anas hos de ganska fyrkantiga karaktärerna i Lars Wilderängs fiktionsböcker. Och betoningen på behovet av samarbete i kris, kontra att vara självständig individualist, är markant. Det är en pragmatisk och sansad inställning som präglar den här långa introduktionen i förberedelsens konst.

I valet mellan ett fungerande svenskt ord och en anglicism går de konsekvent på det senare, som ’diskomfort’ och ’komfortzoner’. Det är inte nödvändigtvis fel men vissa passager får en klang av ’corporate team building’ som nästan kan kännas lite fånig. Det innebär inte att det som sägs inte är relevant, och de irrar inte ut i personlighetstesternas astrologi utan håller sig till mer allmänna klokskaper.

Det blir förstås snart ännu mer konkret. Hur beter sig kroppen vid syrebrist, förväntad eller plötslig? Sunt förnuft vid vattnet och vid hantering av eld. Hur snabbt kyls ett flerfamiljshus respektive en villa ner när normal värmeförsörjning slutar fungera? Hur håller de själva värmen hemma? (Med vedeldad kamin, året om). Om man bara ska värma ett rum i huset för att spara bränsle, vilken sorts rum är mest lämpligt?

Vattenhantering och -rening, även här blir det konkret och lättfattligt. Byt vattnet i reservdunkarna ett par gånger om året, släng gärna i en rengöringstablett innan användning för säkerhets skull. Med mer osäkert vatten, koka rejält i minst 2 och helst 20 minuter för att döda parasiter och bakterier. Strategier för filtrering och återvinning presenteras. Att som normal svensk använda 150 liter om dagen funkar knappast i en kris; i andra delar av världen är motsvarande siffra 10. I saltvatten kan man diska och koka ägg och rentav potatis. Utspätt saltvatten kan man koka grönsaker och pasta i, med mera.

Brist på fungerande avlopp i en storstad är en utmaning att inte underskatta (och att hävda att det kunde funka som förr i tiden är inte rimligt, då fanns det både kolera och folk som forslade avfall ut ur städerna med häst och vagn). Men även här ges förstås robusta tips. En sopsäck i toan kan göra underverk på kort sikt. Mer långsiktiga lösningar presenteras i pragmatisk detalj. Lenas historia om bunkerfesten 2012 och den hemmagjorda toan är rätt rolig. Tips för tandhygien med bikarbonat och annat serveras, men inget går upp mot att helt enkelt ha mycket tandkräm hemma. Och tandvård blir ju faktiskt ännu mer viktig i en kris, även om det inte är det första man tänker på.

Mat kommer de till så småningom. Att Sverige importerar 50% av maten, vilket ibland framhålls, är tydligen en sanning med modifikation; det rör sig om hur mycket vi betalar. Vad gäller kalorier (inkl kött, ägg och mjölk) sägs vi ha 80% inhemsk produktion. Att ge lite mer än enkla, citatvänliga halvsanningar och gå på det lite mer väsentliga och nyanserade är ett signum för boken som jag gillar.

I detta kapitel nämner de scenariot med ”frivillig isolering under en pandemi”, något alla nu lätt kan relatera till, och påpekar att vi inte längre har kvar centrala livsmedelslager.

Olja är, konstaterar de, fortfarande nyckeln till vårt samhälle. Procentmässigt kan det iofs ha ändrats något de senaste åren, men vid bokens tillkomst rörde det sig om 90-95 procent av vägtransporter. Å andra sidan är vi grannland med Norge.

Cyberangrepp mot logistiksystem som drabbar tex butiker tar de också upp, ett par år innan detta blev ett betydligt större problem. Men de tänker kanske mer på statlig verksamhet än kriminell verksamhet.

Den ”totala, apokalyptiska samhällskollapsen … hör hemma i fiktionens värld”, fastslår de, antingen till besvikelse eller lättnad för Lars mest flitiga läsare. Inte ens kärnvapen kan tydligen orsaka detta, då de är ”för få” idag och ett antal kommer slås ut av andra kärnvapen. Enda möjliga undantaget är en solstorm eller krock med himlakropp.

Så planera för en lagom kris. Åtminstone en veckas mat, till exempel. Här har de väldigt enkla och handfasta tips som alla kan följa. Tänk på att lagra mat man faktiskt gillar och äter. Rotationsprincipen lyder ”köp det du äter, ät det du köper” och ställ det nyaste du köper innerst (vilket förenklas med utdragbara lådor). Och tänk på att ”bäst före” inte nödvändigtvis betyder ”dåligt efter”. Lagra mörkt och torrt. Salt håller sig i evighet, även om det kan klumpa ihop sig. Feta varor har i regel kortare hållbarhet, dock inte olja i slutna förpackningar.

Att själv förädla sin mat, som folk gjorde innan kyl och frys, rekommenderar de förstås varmt: inläggning, syltning, rökning, saltning och kontrollerad fermentering av mat. Men de ägnar också tid åt vad som är klokt att köpa hem. Och vad det är kan bero på krisen och personliga preferenser. En av de starkaste scenerna för mig i Stjärnklart är när ett barn matvägrar. Se till att ha något hemma som de faktiskt äter, är budskapet här.

Lena bjuder på verklighetsbaserade mattips från långseglatser, även sådana som funkar i vanlig vardag. Om strömmen går, använd frysta varor för att hålla kylen kall lite längre. Tänk också på hur mycket energi och vatten som går åt till matlagning och disk.

De har en ofta ganska positiv ton, en kärv humör och ett helhetstänk:

”Köper du inte svensk mat när det inte är kris, kommer det inte heller finnas någon svensk mat att köpa när krisen eller kriget kommer.”

I kapitlet om djurhållning ser de först till att städa bort eventuella illusioner om hur rart det är. Du kanske måste avliva dina djur, och inte bara för slakt. Det gäller också om de till exempel blir sjuka. Självklart, eller?

”Är du inte beredd på att avliva den där kaninungen som föddes med tarmarna på utsidan, då är du skyldig till djurplågeri.”

”Ett riktigt bra tips är att inte döpa matdjuren.”

Höns är ett bra tips för dem som ändå vill börja med djurhållning. En del kan till och med jaga möss (!). Kanin kan också vara ett alternativ även om köttsmaken kan vara ovan. Får är ett mer lätthanterligt alternativ till kor som också kan hålla sly och buskar i schack.

Fiske, jakt och svamp avhandlas ganska kort, i insikten att de är för stora ämnen för att utforskas ordenligt i denna relativt kompakta bok.

”Upplever du det inte som obehagligt är det faktiskt enklare att ta ur ett fällt djur än att odla mat.”

I förbigående ett gott råd som kan låta nästan löftesrikt:

”Kom ihåg att ha din kunskapsbank på papper för när den riktigt allvarliga krisen kommer lär du inte ha tillgång till Internet.”

Mot slutet tar de också upp ett viktigt ämne som mer sällan behandlas: brist på medicin vid en stor kris. Inte bara för att tillgången minskar utan för att behovet ökar när kraven ändras. Ovana eldare eller motorsågsanvändare är exempel som nämns. För somliga kommer det bli kännbart direkt. Mediciner som psykofarmaka, hjärtmedicin och insulin kan snabbt skapa problem i sin frånvaro men är inte lätta att ”bunkra”. Här återkommer också den vid publiceringen endast hypotetiska pandemin som scenario. Den bästa medicinska preppingen är att ta hand om sin hälsa redan nu. Några enkla tumregler och tips presenteras. Även yoga och meditation rekommenderas, kanske oväntat för någon som förväntar sig mer hårdföra överlevnadstips.

Isolerade atollen Palmerston har en intressant historia som lett till isolering som endast bryts med med några månaders mellanrum, men Lena pekar också på helt vanliga skärgårdsöar och avlägsna samhällen som exempel på hur man kan leva ett liv där man inte tar för givet att allt finns inom kort avstånd.

De avrundar med fler nyttiga tips för den som vill preppa lagom. Om den i preppersammanhang så omhuldade evakueringsväskan, mer känd som ’bug out bag’, påpekar de att behovet är relativt osannolikt om man inte lever under personligt hot. Istället rekommenderar de listor. Bilen kan vara en utmärkt ”bol”, bug out location. Och så lite om digital prepping, alltså att förbereda sig på att det digitala inte alltid fungerar. Lär dig hitta utan app och dator. Ha kontanter hemma. Kanske blir det rentav deflation vid en kris! Testa att bryta strömmen hemma ett tag för att se hur familjen hanterar det, men avbryt om det blir för jobbigt.

Lenas berättelse om hur ekonomin kraschade i hennes hemland är en ögonöppnare mot slutet av boken och passar väl i dess jordnära ton. Det är inte den sortens kriser som Lars skriver romaner om som de vill förbereda läsaren för, i sitt ibland nästan socialstyrelsetorra tonfall, utan saker som rimligen kan hända. Och de vill inte skapa panik utan snarare motsatsen.

”Är du förberedd?” är en ganska ’mjuk’ bok, skriven av några som vet hur man överlever hårda situationer. Ja, en del är självklarheter men kan vara värt att nämna ändå. Mycket är sådant man inte kan luska fram själv med sunt förnuft allenast. Det är en matnyttig och konkret bok som pratar klarspråk om det skrämmande på ett stabilt och ganska uppmuntrande sätt.

Blodläge (2010)

Mitt första intryck av Johan Theorins tredje bok om Öland – tillika den första jag läst – är kluvet. Jag gillar att Öland är skådeplats och jag respekterar det dova allvaret (no pun intended). Och språkligt är det korrekt, ibland bra. Men jag ledsnar kvickt på det inledande hoppandet mellan olika personer vars bakgrund, situation och känslor redovisas så rakt upp och ner, med ett så flitigt bruk av ordet ”hade”, att det blir mer uppsats än uppslukande. Varför inte presentera karaktärerna genom repliker och gärningar och låta det ta lite tid? Visst, Theorin gör det också, men i början tar han oftast den enklaste vägen och närvaron blir lidande.

Vad handlar det om då? En gammal skeppare som lämnat äldreboendet, en far med en tonårsson och en sjuk dotter, och ett rikt fastlandspar som byggt en drömvilla anländer en vår i slutet av 90-talet till Stenvik på Öland, nära ett nerlagt stenbrott.

Och det blir snart berättarmässigt bättre. När vidskepelsen smyger sig in och personerna väl har presenterats och samlats, och titeln får sin förklaring, börjar det kännas som en riktig bok. Korta kapitel, oftast ett smart drag, hoppar mellan de olika personerna. Pers gamle far Jerry (förr om åren Gerhard) ringer upp, förvirrad och i behov av hjälp. Gerlof, den gamle, läser sin bortgångna frus dagböcker. Vendela, uppvuxen på Öland och gift med en självhjälpskändis, letar efter älvor och sitt förflutna. Hennes allt annat än lyxiga barndom på 50-talet, återberättad i återkommande kapitel med rubriken ”Vendela och älvorna”, ger också en särprägel som känns trovärdig i sina detaljer. Fösa kor (inte alltför milt), ta hand om ’Invaliden’ och lämna små gåvor vid ’älvastenen’ tillsammans med önskningar som påfallande ofta verkar uppfyllas. Gerlofs frus dagböcker överlappar Vendelas minnen, även i temat med små övernaturligheter. De sistnämnda har ibland pragmatiska förklaringar, inte alltid.

När Per åker till sin förvirrade far för att skjutsa honom hem och hamnar mitt i en mordbrand och ett mysterium är det som om boken vaknar på riktigt. Det är ingen otrolig adrenalinkick men ändå en rejäl höjning av insatserna, men samtidigt i ett dämpat och lite mystiskt tonfall. Och den inledande ovanan i boken, att redovisa allt, övergår alltmer i detta rätta sättet att lägga pusslet: bit för bit.

När knappt kontaktbara pappan och avmagrat sjuka dottern också har anlänt till stugan som Per ärvt är stämningen imponerande orolig och olycksbådande. Per själv är permanent dyster och tafatt, lamt tillgjord i sina försök att muntra upp andra. Det är ett gäng sorgliga typer som senare sammanstrålar vid Vendelas grannfest. Riktigt cringigt blir det när Jerry vaknar till och berättar vad han jobbade med en gång i tiden.

Jag gillar hur det öländska präglar stort och smått. Solnedgång över Kalmar sund, Blå jungfrun i fjärran, lokal vidskepelse, sjömannaminnen. Man lär sig rentav en del om öns berömda kalksten. Den sympatiske Gerlof, av extramaterialet att döma modellerad efter författarens morfar, berättar gärna om forna företeeelser som ’bänkvälling’; hela veckans matrester, saltade och kokade i en gryta på lördagen.

Det artar sig till en mordhistoria där den som vet mest är halvt på väg in i dimman och får förse sonen med fragmentariska ledtrådar. Sonen, Per, vill väl helst glömma hur farsan tjänade sina pengar en gång i tiden men börjar nysta i ett mysterium som verkar ha direkt koppling dit och som växer till ett konkret hot. Att det är i Internets barndom och alla svar inte kan letas fram på ett par sekunder är ett plus. Det är ingen mysdeckare om en glad amatör som försöker lösa ett fall. Per har egentligen ännu viktigare saker att tänka på och blir motvilligt indragen. Han är ”stressad och plågad” som Vendela konstaterar.

Men det är också en historia om det förflutna för andra karaktärer och om en sjukdom som plötsligt visar sig allvarlig. Alla trådarna möts som sig bör och kulmen nås vid Valborg, då den dramatiska prologen får sin förklaring.

Jag tycker att Blodläge är som allra bäst när den är som jobbigast, när mysteriet och problemen tätnar. När allt ska klaras upp går det lite väl enkelt ibland och det känns mer standardartat. Trots en del osannolika sammanträffanden är det ändå en bok med integritet och ett respektingivande allvar, som börjar lite tveksamt men blir alltmer engagerande. Att jag läste de trehundra sista sidorna samma dag måste vara något slags kvalitetsbevis.

Assassin’s Apprentice (1995)

Kronprins Chivalrys oäkta son dumpas sex år gammal på slottets tröskel av moderns bittre far. Nu får prinsen ta hand om honom, menar gubben. Fitz, som han kommer att kallas, får sova första natten bland hundarna, utan att för den sakens skull bli illa bemött. De vet bara inte vad de ska göra med honom i väntan på prinsens återkomst. Och så är det ju problemet med kungens hustru, ännu barnlös. Känsligt läge.

Tiden är “Påläst Fantasymedeltid”. Det präglas av en glädje att beskriva både miljöer, personer och deras personligheter, allt sett ur Fitz ögon. Att det är skrivet ut förstapersonsperspektiv är för övrigt den första uppenbara skillnaden gentemot G.R.R. Martins “A Song of Ice and Fire” som påbörjades ett par år senare. Det finns fler, och kanske ännu viktigare skillnader, men också paralleller. Redan tidigt introduceras till exempel två av Martins favoritteman, förmågan att dela tankar och sinnen med djur och den unika situationen för en oäkting av adligt blod. Bland skillnaderna märks tydligt att Hobb faktiskt tycker om djur och ser vissa av dem som karaktärer, inte bara verktyg eller kärl för mänskliga medvetanden.

Robin Hobb (pseudonym för en författare med det inte så lite svenskklingande namnet Margaret Astrid Lindholm Ogden) berättar detta som en åldrad mans minnen, vilket förstås gör detaljrikedomen och de långa, exakt återgivna dialogerna helt orimliga. Men vad gör det? Mysigt är det! Det är en bok full av bilder, ljud, lukter och kloka iakttagelser om människor i allmänhet – i tonen kanske mer lik Maurice Druon än nämnde Martin, men mindre grym än någon av dem. Paul Boehmers påfallande milda (men utmärkta) inläsning förstärker den känslan i ljudboken.

De personer som beskrivs i början är mestadels klart mänskliga, högborna såväl som lågättade. Prinsarna har namn efter egenskaper, som Regal, Verity och – i pojkens faders fall – Chivalry. Den sistnämnde abdikerar från tronpretentionerna så fort skandalen är ute men pojken ges ändå ett nytt hem i deras yttre krets, som oäkta men ändå halvt erkänd del av släkten, dömd till ett enkelt liv men utan risk för svält. När Fitz förmåga att knyta telepatiska band till djur blir uppenbar för Burrich, mannen som ser efter honom, är reaktionen knappast positiv. Detta är något att skämmas över, får han veta. Uppväxten blir ganska ensam, han passar inte in någonstans och tyr sig till de fattiga barnen i staden utanför slottet. Men den gamle kungen, Shrewd, ser värdet i en ‘bastard’.

“Quiet work. The diplomacy of the knife.”

Nu förändras allting igen. Han får eget rum och träning i både ”normala ting” och mer ljusskygga kunskaper. Hur man mördar, eller kanske bara förlamar eller ger någon en fruktansvärd hosta. Fitz drivs inte av egen ambition utan av andras beslut, men är ändå medveten och accepterar dessa, så långt ett barn kan förstå dem. Och hans både skrämmande och rättframt pratsamme läromästare Chade uppmanar honom att tala från hjärtat. Vilket han gör:

“I don’t much like it. The idea of killing people.”

Lyckligtvis, eller vad man ska säga, menar Chade att han kan lära sig först och senare besluta om han verkligen tänker använda sina kunskaper. Och utbildningen är synnerligen mångsidig. Hitta örter. Inleda ett samtal med någon och försöka memorera varje ord och detalj. Synbart harmlösa och lekfulla utmaningar. Men också hur man dödar, förstås. De första uppdragen är oblodiga. De är brickor i kung Shrewds spel – väldigt skickliga brickor – men det kommer också krävas svåra beslut. Den unge eventuelle lönnmördarens första egna uppdrag tar en oväntad twist som medger en kort suck av lättnad men det är förstås bara en tidsfråga innan karriären presenterar tyngre utmaningar.

Det är en bok befolkad av personer som är mer än statister och funktioner runt huvudpersonen, vars personligheter presenteras tålmodigt men utan krystade krångligheter. Ett plötsligt och rättframt samtal kan belysa ett ämne som dittills anats, för att tillfället nu är rätt. Jag tänker inte minst på Burrich, Chivalrys närmaste man, som får uppdraget att sköta om Fitz när kronprinsen lämnar rampljuset.

Hobb beskriver också ett styrelseskick med mer sympatiska inslag än vad som är brukligt i fantasymedeltid, ett där makthavare faktiskt kan hållas till svars av undersåtarna och där endast ålder avgör tronföljden, inte kön. Det sympatiska utsträcker sig även till djuren. De karaktärer som behandlar hundar och hästar väl hör klart till författarens favoriter.

Ett tidigt lojalitetstest leder till starka känslor och förlösande försoning av en sort som känns nästan väsensskild från Martins berättelser. Bland likheterna finns det yttre hotet som sätter tonen för mycket av handlingen, här de röda skepp som sjövägen anfaller och plundrar kungarikets utkanter. Och plundring är inte deras enda mål. Härav kommer en kuslig scen i byn Forge där något har hänt byborna som förändrat dem för alltid. De själsligt urholkade människor som blivit ’forged’ men ändå är kapabla att tala — som levande zombies — utvecklas till rikets största hot.

Hobb skapar myter för sin värld och presenterar hot och konflikter men alltid med en frapperande ovilja att riktigt frossa i grymheter och misär. De finns där, men läsaren får ofta fylla i detaljerna själv där Martin hade redogjort minutiöst. Däremot återges dialoger ofta i komplett, ibland lite väl långt format. Det är tålmodigt och ofta lugnt berättat. En historia att ta sig igenom på motsvarande humör.

Ungefär halvvägs genom boken blir Fitz hastigt upphöjd till den status han länge nekats och det är oväntat nog hans fars änka som tar beslutet. Han ska till och med formellt få lära sig att hantera den gåva han länge varit medveten om att han ärvt, den som kallas just ’the gift’. Lektioner med den glädjelösa översittaren Galen blir en av de största utmaningarna hittills. En trupp av telepater ska skapas för att bemöta faran från de röda skeppen men Galen ser ogärna att en oäkting ska lära sig den ädla konsten. Ju mer man får veta om ”the skill”, korrekt använd så viktig för härskardynastin, desto intressantare blir den i sina begränsningar såväl som möjligheter.

Prinsarna blir också mer intressanta som karaktärer mot slutet av boken. Ett upplysande samtal med prins Verity, som arbetar i tysthet med att försöka sänka och vilseleda fiendeskepp med tankekraft, blir en viktig vändpunkt och här blir han någon att verkligen respektera medan brorsan Regal å sin sida jobbar åt motsatt håll. En resa norrut mot ett viktigt uppdrag ger Hobb tillfälle att presentera nya folk och sedvänjor, nya och intressanta karaktärer och dilemman både väntade och oväntade för Fitz. Pusselbitarna faller snyggt och spännande på plats under dramatiska omständigheter. Och med små inslag av humor.

“Screens cannot be effectively slammed, but he tried.”

Det här är historieberättande av hög kvalitet och integritet. Ingen sensationslystnad eller sadism men med rejäl svärta tillsammans med det djupt mänskliga. Språkligt är det rättframt men elegant, inte tillgjort men gammaldags på ett sätt som passar historien. Man behöver inte ha läst mycket annan fantasy för att förstå berättelsen, men om man har det ser man tydligt hur den hör hemma på finhyllan.

Assassin’s Apprentice är första delen i “The Farseer Trilogy” som i sin tur inleder en ännu längre serie böcker. I det här fallet känns tanken på att läsa vidare tilltalande snarare än utmattande.

Den oändliga historien (1979)

Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom.

Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Detta inkluderar både början och slutet, vilka visar sig vara ungefär det enda jag minns från barndomens bokmalande. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska.

Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare.

Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.

Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna).

Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart.

Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts.

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 2

Sandmanserierna har getts ut i samlad form förut men “deluxe”-utgåvorna är nog de finaste hittills.

Här, tidigt 90-tal, har Neil Gaiman hunnit bli varm i kläderna, och läsarna har hunnit lära känna Dream (någotsånär) och de märkliga karaktärerna runt honom. Nu är det bara att låta fantasin flöda, i vackra eller hemska historier. Eller både och.

Vi får veta vad drömmar kan leda till om tillräckligt många drömmer tillsammans, och ser kanske med andra ögon på katter efter detta. Prisbelönta A midsummer night’s dream berättar om uruppförandet av Shakespeares pjäs på uppdrag av Dream som en avskedsgåva till älvorna.

Death träffar en kvinna som inte vet hur hon ska kunna dö men verkligen, verkligen vill det.

A Season of Mists är en historia i flera delar om hur Lucifer tar ett drastiskt beslut när Dream, påmanad av sina syskon och med stor bävan återvänder till helvetet för att rätta till ett av sina grymmaste misstag. Snart samlas allsköns gudar, väsen och demoner för att kräva, köpa eller hota till sig ägarskapet över den oönskade gåva som Dream fått. Dream välkomnar hövligt hela den märkliga skaran till den plats där han bestämmer över verkligheten. Del fyra är ren skräck, förlagd till en nästan folktom internatskola. Tills de döda återvänder. Nej, det är ingen zombiehistoria, utan något betydligt kusligare än så. Och på något sätt komiskt och nästan optimistiskt.

Gaimans fokus på evighetslångt lidande är fortfarande något överdrivet, men ibland ser han till att ordna upp saker på ett sätt som känns relativt acceptabelt. Hans tanke om människor skapar sitt eget lidande även i helvetet är också intressant, om än kanske inte unik.

Men jag föredrar när han är bildad och bara sugen på att berätta historier. Thermidal vittnar om historiskt intresse där skräckväldet efter franska revolutionen blir skådeplats för en märklig historia med John Constantines förfader Johanna och gästspel av Thomas Paine. I August reser vi ännu längre tillbaka i tiden och ser kejsar Augustus spela tiggare tillsammans med en dvärg, inför vilken han är öppenhjärtig om allt.

”When I am a God, I will no longer be scared.”

Nästan allt, i alla fall. Nästa berättelse följer månadstemat namnmässigt och kejsartemat i sin berättelse om Joshua Norton som utropade sig till Kejsare av USA. En berättelse som är helt sann men här vävs in i en ramhandling med ev vadslagning mellan Dream och två av hans syskon: Desire och Despair.

Orpheus, Dreams son som är med redan i berättelsen från franska revolution, återses i The Song of Orpheus, denna som sig bör förlagd till gamla Grekland. Det stundar bröllop och hela släkten är där. Olycksbådande nog dröjer sig en viss syster kvar.

Det känns inte alltid helt uppenbart huruvida Gaiman förlitar sig på läsarens bildning för att till fullo uppskatta berättelserna eller om han snarare gläds i rollen som lärare, den som får upp läsarens ögon inför de myter, dramer och intressanta historiska detaljer serierna baserar sig på eller snuddar vid i förbigående. Oviktigt, kanske. De funkar ju på båda sätten.

Efter det flerdelade återberättandet av Orpheus öde avrundas samlingen med några kortare historier, gjorda några år senare. Stilen skiftar, från satyrhistoriens akvareller (?) till den mer skissartade berättelsen om Death. Som är rätt fin och vars slutreplik faktiskt inte känns så tung:

”So, I’ll be seeing you.”

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1