Författare: palaver

Dagbok från östfronten

– En tysk soldats liv och död

Hans Roth, tysk panzerjäger (grafiker i det civila), skrev i tre dagböcker ner ett synbart sanningsenligt men givetvis partiskt och mestadels partitroget vittnesmål om kriget på östfronten ur en soldats perspektiv. Ibland från dag till dag, ibland med tidshopp föranledda av feber eller helt andra skäl. Hans förband ingick i grupp Syd, den som mötte hårdast motstånd i början av operation Barbarossa, bland annat på vägen till Kiev.

Hans är ingen ung rekryt, han har varit med om den franska kampanjen och kan jämföra. Han verkar bildad och har ett sardoniskt sinne för humor. Han förfäras av rysk taktik och grymhet men berättar osminkat om förfärliga ting de själva gör, till synes omedveten om inkonsekvensen. Samtidigt är han uppenbart intelligent, förstår strategi och kan verkligen skriva. I vitt skilda tonfall. Ibland lyriskt och nästan naivt patriotisk, ibland sardoniskt svartsynt och ofta bedrövad och plågad. Ibland fatalistisk, ibland pinad av vetskapen om hur nära döden de ständigt är. Vad de än gör, vad de än lyckades med igår, kan de skjutas eller sprängas när som helst. Att överleva krig handlar om tur, konstaterar han.

Leriga skyttegravar, evighetslånga bombardemang, slakt på soldater. Alla de bekanta inslagen får liv och blodig svärta. Tillfångatagna ryssars öde skönmålas inte. Några kvinnliga partisaner beskrivs dock med visst medlidande, till skillnad från de unga männen.

Här följer några nedslag. Den nästan mördande helheten kan dock endast fås genom att läsa detta märkliga stycke bevarad historia.

Kiev

Beskrivningen av fällorna runt Kiev är mörkt fascinerande. Plus mer offensiva vapen som brandgranater, molotovcocktails och hundminor (schäfrar, ironiskt nog), tränade att krypa under stridsvagnar eller anfalla kolonner med sina laddningar på ryggen. Krigets uppfinningsrikedom i all dess vidrighet.

Beskrivningen av civilbefolkningens välkomnande och tacksamhet gentemot erövrarna som kört bort bolsjevikerna är säkert sann. Det var innan tyskarna hunnit visa sina avsikter och iscensätta sin nya ordning, där slaverna var undermänniskor.

Nästan i förbigående nämner han vid ett tillfälle: “Samma eftermiddag börjar judar drivas samman.”

Senare detonerar enorma sprängladdningar på utvalda platser och tusentals dör, trots att staden är erövrad. Detta fortsatta lidande skyller Hans lydigt på “Judas söner”. Som hämnd ska “hebréer skickas till Jehova”. Tidens syn på människor från andra länder genomsyrar förstås hans jargong i största allmänhet. Men när han möter en ung SS-soldat som glatt både berättar och visar vad “dödskommandona” gör blir han till slut djupt chockad över vad den egna sidan är kapabel till.

Kanske är det mot bakgrund av sådant man bör läsa hans tankar om hur bolsjevismen förvandlar människor till något “lägre än djur”, i behovet av att slippa se fienderna som verkliga människor. Samtidigt ömkar han sig över de civila ukrainarna som svultit mitt i Europas kornbod på grund av bolsjevikerna. Huruvida de ryska soldaterna är tappra eller drivna av simpel instinkt verkar han kluven till. Deras lydnad gentemot kommissarierna förundrar honom. Han medger/inser dock tidigt att de har underskattat den andra sidans resurser.

Utrustning från de allierade, såsom amerikanska bombplan, identifieras för övrigt med synbar visshet. Hur vet han allt det här?

Vintern 41

Redan i oktober blir det “vidrigt kallt”. Lervälling och elände. Bestört hör han hur tysk radio rapporterar striden som snart vunnen. Han vet bättre.

Hans beskrivning av misären i de unkna stugor där de tar sin tillflykt undan kylan är nästan episk. Smutsiga familjer delar logi med sura soldater, djur på golvet och ohyra bakom tapeterna. Den riktiga vintern, när den slår till, blir föremål för samma plågsamt livfulla beskrivning. Allt blir värre och värre. Ofta 35-40 grader kallt, utan vinteruniform.

1942

“Kvaliteten” på motståndet skiftar. Artilleriet är värre än de ofta otränade ryska soldater som i skräck för ett nackskott från kommissarierna går till anfall i våg efter våg. Även barnsoldater som kastar handgranater från de närmast oförstörbara ryska stridsvagnarna hör till inslagen.

Hans indignation mot fienden återkommer ofta. En grupp tyska soldater som gått åt i ett bakhåll blir föremål för makabra propagandablad med foton på kvarlevorna. Senare beskriver han indignerat hur försåtliga skyltar lockar tyskarna i olika minfällor (“Lämna patronhylsor här …”).

Övertygelsen om det nödvändiga i kriget och även lojaliteten mot führern sitter i genom alla umbäranden. “Som gammal frontsoldat vet han vad vilka fasor vi upplever”.

Med stigande, ironiskt förakt beskriver han kort underhållstrupperna, ockupationstrupperna och slutligen luftvärnstrupperna därhemma och jämför dem med Frontschweine som han. Avrundningen blir en retorisk fråga om varför de som kämpar på östfronten inte tillåts bära vapen hemma …

Mot slutet av dagbok 2 går det från mars till maj (1942) på några få sidor. Kylan byts mot tryckande värme och det börjar bli dags för den stora sommaroffensiven.

Dagbok 3

Juni 1942 är det ‘tropisk hetta’ som plågar i skyttegravarna. Malaria och andra febersjukdomar.

Korta rapporter med exakta datum har ofta övergivits för långa, livfullt beskrivande textsjok. “Våra ögon är röda (…) men våra tänder är vita av det hårda brödet”.

“Jag är ingen Renn eller Remarque”, konstaterar han vid tillfälle men visst kan han skriva.

Tunnelgrävande mot fienden. Minerade pennor, cigarettetuier, förbandslådor. Och döda tyska soldater. Hans upprördhet återkommer ständigt. Samtidigt kan han krasst konstatera att bolsjevikerna helt enkelt är bättre på den här sortens krigföring.

I augusti blir det 17 dagars permission i Tyskland.

I september hård kamp om industristaden Voronezj. Hans räknar påläst upp de industrier som tidigare varit aktiva där och beskriver vad staden förvandlats till.

Vintern kommer tids nog igen och de flyttas till Rossozj, där det redan finns italienska alptrupper. Just dessa är ‘renhåriga’ men det visar sig snart att andra italienska officerare och soldater flyr i tusental. Ständiga reträtter av sönderfallande arméer ger en apokalyptisk stämning åt bokens avslutande sidor. Även breven hemifrån blir mer allvarstyngda. Allt handlar nu om överlevnad.

Efter oräkneliga infernaliska sekvenser som Roth ‘kommer minnas livet’ ut tar så dagböckerna slut. Men inte förrän en sista vår kommit och Hans fått tillfälle att reflektera över vad de blivit, i skenet av en samling nyanlända, fortfarande sjungande och ståtligt marscherande soldater. I maj 1943 kommer de första Tiger-stridsvagnarna och Hans känner ny tillförsikt.

Ett helt år går mellan detta och brevet till hustrun 1944 om att han är saknad i strid. Kanske finns det fler dagböcker.

Keltens dröm (2010)

Författare: Maria Vargas Llosa

Förutsättningarna för festlig läsning är inte optimala. Från dödscellen blickar år 1916 proto-whistleblowern Roger Casement tillbaka på ett liv som han till stor del tillbringat med att avslöja mänsklighetens och kolonialismens mest djävulska sidor. Krämpor har han lidit av också, mest hela tiden.

Men visst har det funnits glädje också. Upptäckten av kärleken till fosterlandet Irland, till exempel. Ockuperat och kolonialiserat det också men ack så obändigt skönt. Det är denna patriotism som drivit honom till de handlingar som han dömts till döden för, och som överskuggat de hjältemodiga avslöjanden han en gång hyllades för. Döms gör han också i allmänhetens ögon för sin på den tiden oacceptabla läggning, vars sporadiska utspel (eller fantasier om) han varit oförsiktig nog att redovisa i sina “svarta dagböcker”.

Delarna om Belgiska Kongo är en pendang till hyllade maran “Kung Leopolds vålnad”, än mer detaljerad i sin redogörelse för de djup av omänsklighet som människor sjönk till i sin jakt på profit runt förra sekelskiftet. Casement, som gått från kolonialismentusiast till kunnig kritiker, blir en av de personer som öppnar världens ögon för vad som pågår och en viss förändring till det bättre blir faktiskt resultatet. Senare skickas Casement till gummirushens Sydamerika i ungefär samma tärande ärende.

Llosa betar tålmodigt av olika etapper och grymma karaktärer som Roger avverkat och mött under sina resor för kronans räkning, med återkommande pauser för återbesök i cellen. Konstlös, alternativt konstaterande, kunde hans stil beskrivas. Saklig snarare än hypnotisk och stämningsfull. Kanske är han rädd för att jämföras med mästaren, Joseph Conrad, som för övrigt dyker upp i boken.

Roger Casement, en högst verklig person som med jämna mellanrum verkar återuppmärksammas i artiklar och dokumentärer, förlorar sin positiva livssyn under sina resor och läsaren riskerar också att drabbas av samma syndrom. Det finns enstaka ljusglimtar, människor som vågar säga ifrån eller envisas med att försöka hjälpa människor iställer för att exploatera dem till döds. Mestadels, dock, bekräftas cynikerns världsbild.

Slutligen presenteras påskupproret och dess bakgrund samt Casements misslyckade förehavanden i Tyskland, ett nedslående förlopp som glimtat fram genom berättelsen hela vägen men som nu redovisas mer sammanhängande. Det blir bara pannkaka av allt, och dystrast är nog det faktum att han vet att det kommer sluta illa men inte har stort val annat än att följa sin förfelade plan ända i in i kaklet.

Läsvärt? Absolut. Jag får känslan att Llosa respekterar fakta. Att han inte justerar och vränger på den verklighet han utgår ifrån i jakt på dramatik. Det här stoffet är färgstarkt och nattsvart nog ändå. Det är en bok att beundra och kanske, eventuellt lära sig något sorgligt och viktigt av. Och något slags fascinerande tröst kan hittas bland annat i den dramatiska förändring som den exploaterade Putomayo-regionen genomgår när Casements, och andras, larmrapporter väl får genomslag. Så även i det faktum att omvärlden faktiskt inte rycker på axlarna när sanningen kommer fram. De blir precis så chockerade som de borde. Alltid något.

Casement framställs som en komplex grubblare, pendlande mellan klarsynthet, tvivel och stunder av upprymd övertygelse – på ett såväl personligt som politiskt och teologiskt plan. Ett trovärdigt och värdigt porträtt av en person som blev ögonvittne till ohyggliga ting och lät plikten gå före allt, men vars privatliv och val i slutändan länge överskuggade hans självuppoffring och allt han uträttade för kolonialismens offer.

Förutsättningarna för dyster läsning är som sagt utmärkta. Med det sagt känns ändå slutet så tillfredsställande som det överhuvudtaget är möjligt under omständigheterna. Tungt, trovärdigt och tillfredsställande.

 

Cirkeln (2011)

Det här är bättre än receptet “ungdomar och övernaturligheter på svenska” ger farhågor om.

Duon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lagt sig vinn om att alla typer – om än inte härkomstmässigt – ska representeras. Den tjocka, mobbade bondtjejen, den översmarta bruden som inte förstår hur lyckad andra tycker att hon är, emotjejen med egen lägenhet och alkoholiserad far, snyggetjejen som har haft ätstörningar, tjejen som söker bekräftelse genom sex samt bitchen.

Berättelsen är en blandning av “Eldfödd”, “Carrie” och andra Kingklassiker, uppdaterad för dagens tonåringar eller de som önskar att de  fortfarande tillhörde den kategorin.

Korta kapitel – där det ofta lika gärna kunde varit nytt stycke – ger känsla av att man snabbt rör sig genom handlingen. Som en detalj kan nämnas att det är typografiskt snyggt och tilltalande. Liten text men generösa marginaler och radavstånd inbjuder till läsning.

Det är också smart att låta karaktärerna “beskriva varandra” – med fokus på de saker som just den aktuella personen noterar, beundrar eller stör sig på. De skriver i presensform med odiskutabelt lyckad effekt. Om man ska drista sig till en analys kan man kanske säga att det passar extra bra när man skriver om en ålderskategori som lever i nuet. En bra presentation av karaktärerna men med de klassiska hämndfantasierna som huvudsaklig action i början.

Vid hundrasidorsstrecket ungefär kommer det stora testet. Kan de hålla storyn intressant när de väl presenterat sextetten som Utvald? Svaret är, med vissa förbehåll, ja.

Språkligt är det mer “korrekt” än exempelvis “Snabba Cash“, med sin troligen äldre avsedda målgrupp. Även om de vänder sig till ungdomar har de inte gått loss totalt med slanguttryck eller experimentellt språk. Vare sig den aktuella personen är smart eller en “problemunge” är prosan ungefär densamma, med en direkttillgång till dennes tankar som huvudsakliga medel för förståelse.

Ibland utbryter plötsligt skoluppsatsspråk utan tanke: ‘krälande, onämnbara former’ och ‘en sinnrikt utsnidad stad med underlig arkitektur …’ Scenen i rektorns hus är överlag amatörmässigt skriven. Man kan få för sig att den ena författaren försöker beskriva medan den andra försöker skriva “skräckigt”, men gissningsvis är det inte så enkelt.

Andra scener är överraskande tarvliga, som om de ‘insett’ att det är det dags för något ‘riktigt läskigt’ – som Minoos dröm om Rebecka. Den inledande scenen är kuslig, många andra sekvenser känns tillgjorda. Ironin, där de ska visa att de är medvetna om föregångarna i genren, faller ibland platt.

Trots allt gillar jag “Cirkeln” mycket mer än jag hade kunnat gissa. Den är överlag vitalt skriven och har en viss respekt för läsaren. Mer än jag väntat mig, i alla fall.

Trälarna (1973)

Författare: Sven Wernström

Sven Wernströms bokserie om (alltmer metaforiska) trälar under nästan tusen år av svensk historia kan tjäna som en läxa för de flesta författare av böcker för vuxna. Det är lakoniskt, kärvt, kraftfullt, allvarsamt ironiskt och – känns det som, i alla fall – undervisande. Bland de stilistiska inspirationskällorna finns, gissar jag, “Röde orm”. Inte minst för den första delen, som utspelar sig mellan tusentalet och trettonhundratalet.

Är det verkligen ungdomsböcker, kan man ibland skärrat undra. Slutet på första berättelsen (för det hela är uppbyggt av noveller) är sannerligen chockerande, inte minst mot bakgrund av uppbyggnaden – där en karaktär formas som verkar ämnad för något stort.

Vadstället (noret) som blir köping och ska bli Norrköping är navet. Människor och makt är temat. Människor utan något att säga till om utgör huvudpersonerna. De stora skeendena är rykten, förbiflygande kommentarer eller rena föreläsningar. De vi träffar är de små. De som påverkas men inte styr.

Parallellt med temat om träldom löper i de tidiga berättelserna det om Sveriges kristnande. ‘Blotvägrare’ kallas i början de märkliga män i bruna särkar som kan väcka både förundran och agg. De rika och mäktiga är först att anamma Vite Krist medan vanligt folk hänger kvar vid de gamla sedvänjorna.

Wernström, en övertygad socialist, är knappast subtil i sitt budskap utan säger föreläsande att religion inte har något med gudar att göra, utan med “människor och makt”. Mästrandet direkt till läsaren i detta ämne ökar allt eftersom boken fortskrider, ibland på bekostnad av elegantare berättarlösningar. Bland bovarna finns folket i “Askaby kloster”, resterna av vilket finns i min barndoms hemby Askeby.

Men ett simpelt svartmålande är det ändå inte. Munken Andreas i Mannen från Varnhem är till exempel, trots sina brister, en levande och respektingivande karaktär. De gamla sedvänjorna framstår inte heller nödvändigtvis som något särskilt vackert.

Det är stora teman, kompakt avhandlade. “Trälarna” är en episodisk men fängslande bok. Den gör det förflutna levande, hemskt, ibland vackert och alltid intressant.

Vi ses vid Röda Sten (2004)

Fyra personer i Götet i en kort roman om livet och jakten på lycka, typ.

Viveca Lärn gör inte direkt någon hemlighet av att hon gillar Göteborg. Judit och Maud bor i landshövdingehus i Majorna, Dennis bor i Haga och Love har villa i Särö. Lärn droppar kända geografiska namn och typiskheter i parti och minut. Judit har inte bara ramlat ur en rutschkana som barn, det hände på Plikta. Hon tar trean från Jaegerdorffsplatsen, inte bara en spårvagn.

Det är kärnfullt och enkelt skrivet i lättlästa och ofta lekfulla meningar. Tätt mellan de roliga formuleringarna, men kanske inte direkt skratta högt-kul. Harmlöst ironiskt, med tydlig författarnärvaro: ” … som alla vet …”

Lugn lunk men snabba hopp mellan personerna med direkt tillgång till deras ganska torrt presenterade tankar som röjer alla deras löjligheter och brister. Lärn använder dem för att göra sig lustig över mänskliga fenomen och småaktigheter, men med ett ganska vänligt leende snarare än ett hånflin.

Cirka 60 sidor in ger sig verkligt allvar till känna, när Dennis hälsar på en före detta i skärgården. Nästan lömskt dyker det upp. Efter det känns hela boken lite mer seriös, mitt ibland de fortsatt finurliga formuleringarna och lakoniska underdrifterna.

Lärn redogör för deras tankar och känslor utan att värdera. I den mån det döms är det när karaktärerna själva ursäktar sig för sig själva och man anar att de inte är så nonchalanta om allt. Love framstår mer eller mindre som en harmlös psykopat, en som valt arkitekturen istället för mord.

Judit och Dennis framstår som förvuxna barn, lagda åt grovt självbedrägeri. Särskilt Judit skyndar in i långsiktiga drömmar på lösa grunder, som ett barn som ska ‘bli prinsessa’ när hon blir stor.

Det är en bok där man undrar ‘vart är det på väg’ snarare än ‘hur ska det gå’. Det kan ju också vara roligt ibland.

Sven Nordqvist

Sven Nordqvist, som både skriver och illustrerar själv och särdeles skickligt, är en skatt som vi ska vara riktigt glada över. Han skriver med respekt för både småttingar och gamlingar och “barnslar” inte till det för att ställa sig in, utan verkar istället besitta en genuin barnslighet av klokaste sort. Pettson och Findus-böckerna, som utspelar sig i lantlig miljö någon gång på 50- eller 60-talet, kan man läsa för en tvååring och en sjuåring och samtidigt ha lika stort utbyte av själv. Varje bok om den pratsamma katten och den excentriske gubben är värd att läsa. Stackars Pettson skildrar till exempel en dag med dåligt humör och hur den kan räddas av en tjatig katt och en fisketur i senhösten, underbart fångad i dämpade färgskalor. Allt berättat på ett sätt som gör det irrelevant att tala i termer om barn- eller vuxenböcker. Det är jättebra, kort och gott.

Hattjakten är skriven och illustrerad i samma anda, men är ett fristående verk om en gubbe som letar efter sin hatt och istället hittar minnen från sin barndom. Väldigt fint.

2007 gav han ut något av sitt magnum opus i form av Var är min syster, en överdådigt, galet kreativt illustrerad liten historia där man kan titta på varje uppslag i en timme. De korta texterna är begripliga men också skönt poetiska, men det är helt klart bilderna som är huvudlockelsen. Vissa av dem sträcker sig över flera uppslag, med fantastiska övergångar mellan de fantastiska världarna. Magnifikt.

Snabba Cash (2006)

Stilmässigt är Jens Lapidus debutroman en total kontrast till ungefärligen jämnåriga supersuccén “Män som hatar kvinnor”. Hemlagad prosa med slanguttryck, telegramavkortade meningar och betonande stavningar. “Gryyyymt långsamt”. Ibland känns det snarare taffligt än naturligt: “Helt klart en ultimat kombination.” Men skickligt, oftast.

Boken verkar ha föregåtts av mycket research för att på American Psycho-vis kunna detaljspecificera det “goda livet” såväl som det kriminella. Den känns ofta onödigt specifik på rena Dan Brown-nivån. En Gainomax Powerbar, säger du? Klar utfyllnadsvarning.

Folk tenderar också att hålla föredrag för varandra för läsarens skull. Ibland ursäktar sig Lapidus indirekt över detta med någon kommentar om att någon gillade ljudet av sin egen röst, vilket bara drar uppmärksamheten till otyget ännu mer. Utdragen ur rättshandlingar och polisiär kommunikation fungerar bättre.

Trots sådana invändningar är det en vinnare och försäljningssiffrorna inget att förundras över. Berättelsen om den smått plågade livslögnaren JW, som finansierar sitt lyxliv med knarkaffärer, den förrymde brottslingen Jorge och den stenhårde Mrado håller intresset uppe hela vägen, men serverar inte självklara payoffs för att lisma för läsaren.

Slutsats: feeett underhållande och läsvärd ändå. Om man står ut med blessyrerna.

Barbro Lindgren

En produktiv och rent ut sagt ojämn veteran, vars bästa böcker är självklara klassiker. Bland de mindre bra måste den ocharmigt illustrerade och allmänt stissiga Svempa vill ha många nappar nämnas och varnas för. Nåde dig om ditt barn fattar tycker för den.

I böckerna om den vilda bebin, däremot, finns det något för alla åldrar. Mamman och den vilda bebin presenterar en ensamstående mamma och ett barn som inte lyssnar ett dyft på hennes varnande ord, som konstant slår sig eller försvinner men som också alltid kommer tillbaka på något sätt. En underbar betraktelse över föräldraskapets konstanta skräck med både humor och hjärta. Kanske känns det opedagogiskt att berätta för ett barn om ett barn som gör farliga saker, men samtidigt får kanske din illbatting en större förståelse för hur utsjasat skräckslagen en vuxen kan bli av alla de där påhitten.

I Vilda bebin får en hund ger sig ungen och hans nya tyghund ut på äventyr i rymden, eller i drömmen, eller både och. Härligt och lite filosofiskt. Roligast är när bebin i besvikelse över att han bara fått en leksakshund ska “skjuta den med mitt gevär”.

Böckerna om grisen Benny är skrivna med ungefär samma kloka humor som de om vilda bebin. I Nämen Benny! rymmer huvudpersonen exempelvis hemifrån för att slippa bada.

Axel Scheffler och Julia Donaldson

Denna författar/illustratörsduo brukar på bokomslagen presenteras som “de bakom Gruffalon”. Och visst är den finurlig och läsvärd, berättelsen om den lilla musen som skrämmer de farliga djuren med myten om Gruffalon, tills han själv träffar på detta vidunder. Det finns också en uppföljare vid namn  “Lill-Gruffalon”

Även dessa är läsvärda, med mysiga, färggranna illustrationer och ganska påhittiga berättelser. Nämnas bör att det är Lennart Hellsing som brukar stå för den svenska översättningen, vilket borgar för musikalisk känsla för språket, charm och en del låtsasord.

Zog, den lilla draken

Zog har problem med alla de moment som en ung drake ska lära sig i drakskolan, men en snäll tjej lyckas alltid dyka upp vid rätt tillfälle och hjälpa honom. Att drakar förväntas röva bort ungmör och sätta eld på saker är koncept som de hanterar på ett påfallande oläskigt sätt, i en bok med ett fint och sympatiskt slut.

Lille Spigg

Kanske den bästa historien, rent narrativt. Spigg berättar gärna om fantastiska saker som han kanske egentligen inte varit med om. När han råkar hamna i ett riktigt äventyr är det dock hans skrönor som hjälper honom att hitta hem.

Var är min mamma?

En söt och rörande liten historia med två roliga “twistar” på slutet om en fjäril som försöker hjälpa en apunge att hitta sin, just det, mamma.

Pinneman

Om de oönskade äventyr och faror som upplevs av en familjefar som råkar se ut som en pinne.