Kategori: Ljudbok

Wounds of Honour (2009)

Del ett i en serie av nio böcker av den historiskt och krigiskt intresserade och beläste britten Anthony Riches. 

Prologen, där en stamledare norr om Hadrianska muren ca 180 e.k. gör ett avtal med en romare under hot om död, är nästan parodiskt typisk för genren. Tonfallet, miljöbeskrivningarna i förbifarten, allt är så representativt för historisk drama-action att jag blir lite trött nästan från start. Men en liten stridsscen direkt efter prologen levererar tillräckligt mycket spänning och karaktärspresentation på några få sidor för att ändå inspirera till fortsatt läsning/lyssning. Vi kastas in i en övertygande och direkt engagerande konfrontation mellan ’barbarer’ och romare. En skärmytsling, men där somliga soldater får sin första smak av riktig strid. Det är väldigt välskrivet. Och i ljudboken stabilt inläst av Saul Reichlin som kan förmedla en officers morrande såväl som en integrerande patriciers lömska tonfall på ett övertygande sätt. 

Den överlevande skaran inkluderar en nykomling i Britannien. Marcus Aquila är en ung, handlingskraftig och högboren romare som ska göra sin militärtjänst i denna kalla, brutala provins. Veteranen Rufius guidar honom och läsaren in i de lokala sedvänjorna. Men knappt har Marcus anlänt till lägret förrän han anklagas för förräderi. Eller snarare sin fars ’förräderi’ hemma i huvudstaden, där den ökände Commodus sitter på tronen. Det går undan när han med ett par nya vänners hjälp hastigt och inte så lustigt befinner sig på flykt och dessutom får veta att han är den siste av sin ätt. Han måste nu bli någon helt annan för att kunna överleva och uppfylla sin fars sista önskan. Med nya namnen Tribulus Corvus, efter ett vapen och det latinska ordet för kråka, ger han sig av i sällskap med den barske men överraskande välutbildade ’vilden’ Dubnus, som på kort tid måste göra en riktig hårding av honom, inte bara en som vet hur man svingar ett svärd. 

När han söker tjänst som centurion på annan plats vid muren är det inte så lite Jon Snow över situationen. Tvivlet från veteranerna, stoltheten som ska sväljas tills tålamodet tryter och hotet om vildar på andra sidan muren som bara behöver enas för att utgöra ett formidabelt hot. Givetvis vinner han både läsarens och de överordnades repekt, och får lyckligtvis fortsatt sällskap av de två erfarna men sinsemellan väldigt olika män som hållit honom vid liv dittills. Och givetvis är den centuria han tilldelas den minst disciplinerade i kohorten. Men hans tro på sitt eget omdöme och tendens att ge de mannar som missköter sig en andra chans skapar lojalitet och ger hopp om ändring. 

Det känns klassiskt. Ordval och formuleringar är trygga och beprövade, med ett frikostigt bruk av grova svordomar och skällsord. Klyschigt eller härligt gammaldags, jag väljer det sistnämnda. Jag gillar karaktärerna han skapar, de välskrivna stridsscenerna med sina konkreta strategier och detaljer och de lika väl skildrade miljöerna. Och själva historien engagerar. Påfallande grymma tortyrscener dämpar känslan av att Riches ibland ”skönmålar” sitt ämne, samtidigt som författaren fortsätter att måna om sin huvudpersons mänskliga sidor. Det krassa beslutet kring en hjord med oxar som kunnat förse fienden med mat blir en stark scen. Och just när man dragit slutsatsen att boken bara kommer handla om män gör en romersk adelsdam entré i handlingen, gift men illa behandlad av maken. Den delen av historien slår det knappast gnistor om, kan dock tilläggas. En intrigerande romare i hög position skruvar till historien inför en stor drabbning med de vildar som samlats under en skicklig ledare. Resultatet är synnerligen dramatiskt. Hur ska det gå? 

En spännande bok fylld med kärva, sardoniska män och troligen korrekta detaljer för den historiskt intresserade, vad gäller både krigiskt värv och dåtida sedvänjor. Fokuset på vad man kunde kalla ”stridandets psykologi” är lika intressant som lättbegripligt. Riches och hans officerare pratar lika gärna om hur man övervinner både rädsla och överdriven ”battle rage” som om vapen, strategi och blodig strid. Men blodigt blir det …

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut. 

The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …

A Knight of the Seven Kingdoms (2015)

Egentligen är det här tre berättelser av George R R Martin, samlade 2015 i en volym/ljudbok. Och de fungerar riktigt bra som ”en bok”. 

Något sekel innan händelserna i Game of Thrones begraver en ung, lång väpnare sin herre. Denne var en ’hedge knight’ (frilansande riddare) av synbar heder men blygsam rikedom utöver de hästar och vapen som ’Dunk’ tagit hand om under åren. Vad ska väpnaren göra nu?

Det bär förstås av till närmaste tornerspel, där släktnamn kända från Martins värld paraderar förbi, inte minst representanter för den då härskande ätten Targaryen. Hur ska den fattige nyblivne riddaren skaffa sig en rustning som låter honom inleda sin karriär? En ung, kaxig pojke vid namn Egg (som visar sig betydligt viktigare än han låtsas vara) blir snabbt hans väpnare mot löfte om mat och att inte få stryk om han inte förtjänar det. Ett ogenomtänkt ingripande mot en elak prins ställer till det för den nyborne riddaren men en annan prins, högst oväntad, räddar livhanken på Dunk. Det leder fram till en ’trial by combat’, men med med en twist olik de dueller Martin dittills berättat om. 

Det är rejält underhållande. Mer koncentrerat och mindre vindlande än eposet Martin är kändast för men med lika stort utrymme för hans djupa kunskap om medeltida liv och leverne. Det är också en mer rättfram historia, klassisk rentav. Här finns mysiga värdshus, spännande tornerspel, rakryggade och goda människor och slemma skurkar. Dusterna skildras livfullt och kraftfullt och med imponerande begriplighet. Det som lätt kan bli en röra av termer i skrift blir bilder som utan ansträngning lösgör sig ur orden. Det är en spännande riddarhistoria, helt enkelt.  

Första delen presenterar en duo som man man gärna följer på nya äventyr: en ung riddare som är klokare än han tror och en prins som inte är rädd för att sova under ett träd. Nästa del ansluter till dem ett par år senare, när Dunk är i tjänst hos en åldrad herre som hamnar i konflikt med grannarna om uppdämt vatten under en period av svår torka. Visst passar Martin på att berätta om Westeros historia genom pratsamma karaktärer, och berättelsen om den här erans tronstrider löper som en röd tråd genom handlingen, men framför allt är även detta en fokuserad och engagerande historia. 

Det är uppfriskande att läsa om en okomplicerat god riddare som försöker göra det rätta utan stora åthävor. Samspelet mellan honom och hans hemligt högborne väpnare är en annan styrka. Den ene är prins, den andre bestämmer, deras samtal är ofta raka och förtroliga. Med återkommande men aldrig infriade hot från riddaren om att ge sin hjälpreda en rejäl smäll. 

I tredje och sista delen höjs insatserna och historien knyts ihop på ett snyggt och spännande vis, med nya tornerspel och konspirationer och många minnesvärda karaktärer. Här känns större skeenden igen ifrån historikboken The World of Ice and Fire (böckerna både spoilar och kompletterar varandra, kan man säga), så eventuellt vill man vänta med att läsa den sistnämnda  tills man fått den lite mer spännande vinklingen här. Eller tvärtom, läs The World först, för att lättare hänga med i A Knight. 

Vilket man än väljer är detta riktigt bra. Inte minst opretentiöst men mysigt inläst som ljudbok av Harry Lloyd. 

Pillars of the Earth (1989)

Ett genretypiskt historiskt epos med många huvudpersoner och långa hopp framåt i tiden, författat av Ken Follett, som jag annars mest förknipppar med thrillers. 

Det börjar med avrättningen av en skönsjungande och av allt att döma oskyldig ung man i 1100-talets England. Redan här presenteras viktiga personer och hemligheter. Strax därefter möter vi byggaren Tom med familj, strävsam och med större drömmar än hans enkla uppdrag hittills låtit ana. Lägg till det en elak ung adelsman vid namn William och så Phillip, en klok ung munk, så har vi grundbultarna. 

Så tar en krönika fart som kommer kombinera dessa och deras kommande avkomma i en historia om maktspel, kyrkbyggande, grymheter, till synes omöjlig kärlek och hård kamp för överlevnad i en hård tid. Personerna har starka viljor och utpräglade gåvor och styr ofta historiens gång bortom sin officiella maktposition. Varje stor triumf eller motgång följs av ett hopp några år fram i tiden. Invävda i det hela finner vi förstås verkliga personer, platser och byggnader. Det är något av en bildningsroman men en mer rättfram sådan än Dan Browns slingrande twistfester. Tydligt men mysigt och påläst. 

Dramaturgiskt är det ibland närmast konstigt. Stora twistar uteblir frapperande ofta och det som aviserats på förhand är ofta just det som händer. Follett släpper in förlösande avslöjanden och räddningar tidigare än han måste, som om han inte vill hålla läsaren på halstret för länge. 

Men han knyter ändå ihop säcken på ett skickligt och känslomässigt tillfredsställande sätt med konflikten mellan Henrik II och Thomas Becket som effektfull katalysator för de sista vändningarna. Temat om våldets kontra kyrkans makt (den svenska titelns “svärdet och spiran”) som löper igenom hela boken blir här som allra tydligast och starkast.

(“Läst” som ljudbok på engelska, livfullt berättad/spelad av Richard E. Grant.)

What does this button do? (2017)

Bruce Dickinson berättar sitt livs historia med en formuleringskonst som hade kunnat förvandla Iron Maiden till ett slags hårdrockens Jethro Tull om han hade applicerat den flitigare i deras texter (som är mysiga men sällan såhär fyndiga). 

Det är en kronologisk samling nedslag som tillsammans berättar väldigt mycket, men absolut inte allt. Efter en prologanekdot från sin extrakarriär som pilot går han direkt till barndomen och sätter tonen från start: beskrivande, rolig och varmt ironisk. En procession av färgstarka släktingar och omtumlande flyttar utgör en barndom som känns perfekt för att forma en historieintresserad scenpersonlighet. Studietiden (med både ilska och glädje) och upptäckten av musik avhandlas livfullt. Karriären som sångare må inledas blygsamt men man anar ambitionen och när han väl fått gigget som sångare i Iron Maiden går allt väldigt fort. 

Boken är väldigt välskriven på ett väldigt brittiskt sätt och, levererad i Dickinsons ständigt muntra röst, dubbelt underhållande i ljudboksform. Det är klarsynta sammanfattningar, kloka insikter och roliga anekdoter om vartannat i en lättläst bok som möjligen ibland kunde klassas som lite ytlig. Det handlar verkligen inte om hans djupare känslor och relationer till andra, och övriga bandmedlemmar presenteras sannerligen inte på djupet. Det handlar om Bruce, och bara exakt det han känner för att berätta. En mentalt stark person med en ospecificerad drivkraft som tar honom längre än de flesta. Det är inte alltid särskilt dramaturgiskt spännande, det finns sällan några stora hinder att övervinna, saker bara skenar på. Men det är en enormt underhållande och upplysande titt in i en lång och spännande karriär. Med fakta om såväl fäktning som röstvård och flygning utöver livet i studion och på turné.  

Det är en insiktsfull, nyfiken och smart person som berättar. Som gärna ger sig in i konversationer med främlingar och återberättar dem som färgstarka anekdoter. En genuint vettig men påfallande orädd person, extremt ambitiös och energisk. Faktum är att det ofta är oväntade saker som erbjuder de största aha-upplevelserna. Som hans omställning från högerhänt fäktare till vänsterhänt och den mentala revolutionen däri. 

Några nedslag:

En inspirerande och livsfarlig flygtur med Nicko väcker tanken om en ny, eller parallell karriär. Kioskskräckförfattaren Shaun Hutson ger kloka råd inför författandet av böckerna om Lord Iffy Boatrace. Mac Portables brister beskrivs i komisk detalj. En spontanflykt från ett amerikanskt tåg för att hinna till en show. Det långa kapitlet om ett gig i Sarajevo under brinnande krig, kaotiska omständigheter och direkt livsfara sticker ut lite extra i en bok där varenda kapitel förtjänar att läsas (eller lyssnas) om. 

Tårtgeneralen (2009)

1980-tal. En småstad, Köping, tillintetgjord och förödmjukad av ett inslag i tv:s Rekordmagazinet. En drömmare och livstrixare i ’lånad’ kostym, ‘Hasse P’, som vågar göra något för att ge staden dess mojo åter. De mindre extravaganta lokala kämparna som förverkligar det hela, och en samling andra karaktärer som flankerar det. Mänskligt och dokumentärt om småstadssverige för några decennier sedan. Det låter på papperet småkul, inte mer. 

Det kunde i andra händer ha stannat vid småroligt och cringigt men summan av tidsmarkörer, välvilligt skarpsynta iakttagelser och lika färgstarka som verkliga människor är total magi. Medgångar och bittra motgångar, fantastiska anekdoter, relaterbara känslor och situationer i uppskruvat format. Långa tankeflöden och oväntade, fyndiga men meningsfulla formuleringar i parti och minut. Torrt och asroligt. Inläst av Filip och Fredrik själva blir det briljant. 

Hur sant är det? Hasse P själv dyker i alla fall upp i återkommande intervjuinslag i ljudboken. 

Efter Hasses djärvaste satsning, att bygga världens längsta smörgåstårta, följer vi honom sedan genom några andra tragikomiska nyckelhändelser mot ett slut som på sitt sätt känns djupt rörande. Det snöpliga, mänskliga och roliga gör sällskap ända till sista sidan i en bok som på sitt aviga sätt är bland det bästa jag läst på svenska det här decenniet.