The Sandman: The Deluxe Edition – Book 5

Tydligen var det alltså så; slutet på volym fyra var tydligt men på något sätt var det också möjligt att avfärda det som en krigslist eller ett trick. I bilder fagrare än i de senaste numren (tycker jag) ser vi de kvarvarande syskonen motta budet om vad som skett. De samlas till och med, något som knappast sker dagligen. Alla utom Destruction. I nekropolen Litharge skapar de ett sändebud av lera att skicka ner i katakomberna på jakt efter viktiga ting. Som man gör. 

Men är Dream död? Någon sitter ju där, om än färglös och kanske lite osäker. En ersättare? Han verkar inställd på att återställa och återuppliva och verkar artig. Alla är dock inte imponerade av honom, inklusive den djupt sörjande korpen Matthew. 

Liksom i slutet på förra volymen återser vi karaktärer vars liv förändrats av Morpheus. Det är mycket som följs upp och förklaras eller påminns om. Det känns nästan oväntat begripligt alltihop. Den odödlige Robert Gadling går på renässansfestival med sin flickvän. Han är föga imponerad över hur de har återskapat det förflutna och har fortfarande dåligt samvete över slavhandeln. Death dyker upp efter ett tag. Det är jättebra! 

Detta följs av ett sådant där massivt stilbyte i en meditativ historia om en kinesisk rådgivare i exil. Följt av en senkommen uppföljare (författad under närmare ett decennium verkar det som) till historien om hur Shakespeare skrev “En Midsommarnattsdröm”. Den här gången är det “Stormen” som ska bli klar. Klokt och mänskligt. 

The Last Sandman Story är ännu mer experimentell till formen, självbiografisk och delvis en making-of. Neil berättar om möten med karaktärerna i verkliga livet, både egna och medskaparnas. 

I Endless Nights, alla med olika illustratörer, ägnas vart och ett av syskonen ett nummer. Visuellt är det oftast fint och ganska traditionellt igen, vilket känns som rätt sätt att avsluta det här. För det här är ju sista volymen, typ. 

Death är först ut, men egentligen blott en bifigur i en berättelse om en venetiansk greve som lyckats hejda tiden och en ung man i vår tid. 

Desire är även hen blott ett möte i förbigående i en historia förlagd till krigisk dåtid. 

I Dreams berättelse far han till en magnifik sammankomst med sin nya kärlek, Killalla, för oerhört länge sedan. De flesta syskonen är där. Death skapar lite dålig stämning och Delight (blivande Delirium) är liten. Här finns också stjärnor och solar och dimensioner, alla för stunden antropomorfa. 

Despairs historia är mer experimentellt illustrerad. Eller historier; i femton korta avsnitt skildras förtvivlan och uppgivenhet, ibland med några få ord, ibland nästan som en novell. Bilderna är dunkla och fragmenterade och accentuerar den nästan andäktiga djupdykningen ner i olika människors allra värsta stunder. En präst som, kanske oskyldigt, avskedas för övergrepp. Ett sjuttiotal katter övergivna i en trailer. Ett halvt misslyckat självmordsförsök. 

Deliriums kapitel kunde inledningsvis vara en av Despairs historier men övergår i en betraktelse över psykos. Tror jag. Människor som lever i en alternativ verklighet, som tycker sig veta viktiga saker som inte andra ser eller förstår, och som nu samlas av Delirium, korpen Matthew och hunden Barnabas för ett viktigt uppdrag. Det blir lika starkt som konstigt. 

Nästen ut är Destruction. En kvinna drömmer om undergångar. Kan en arkeologisk utgrävning på en fjärran ö ge henne något annat att tänka på? En utgrävning av framtiden, med hjälp från Destruction. Delirium är också där. Inte så intressant, konstaterar jag lite förvånat om denna ganska normalt tecknade serie. 

Destinys historia är en illustrerad berättelse snarare än en tecknad serie. Hans bok innehåller verkligen allt, får vi veta. Och här är det slut. 

Men samlingsvolymen slutar inte här. Faktum är att hälften är kvar, och den ägnas mestadels åt The Dream Hunters, en fristående berättelse förlagd till Japan och dåtid. Både den ursprungliga illustrerade novellen och den serieversion som kom ut senare ingår. Berättelsen om en ung munk och en räv med fantastiska förmågor känns verkligen som en gammal historia omberättad av Neil (vilket han hävdar i efterordet), men är tydligen helt och hållet hans eget påhitt. Det handlar om kärlek och hämnd och det är faktiskt intressantare än jag av någon anledning befarade. 


Epilog:

Jag började samla på dessa album under coronatiden. Någonstans är det nog fortfarande den underliga perioden jag har i tankarna när jag läser de här berättelserna, en märklig och samtidigt väldigt verklig tid som passar de här fabulösa men också ofta väldigt mänskliga och påträngande historierna.