Farlig fåfänga (1944)

I denna deckare av Stieg Trenter introduceras Fotografen Harry Friberg för första gången. I bokens början träffar han en gammal bekant när han försöker ta ledigt i Stockholm, vilket kommer dra in honom i ett (troligt) mordfall. 

Det är en bok av sin tid, och plats. Kriget finns på horisonten men i Sverige kan man äta gott och gå på konstutställning. Trenter beskriver människors utseende och manér på det där sättet man gjorde förr, som om deras karaktärsdrag stod att läsa däri. Paul Groth, före detta skolkamrat, numera konstnär, får inte en sportslig chans att själv förtjäna läsarens respekt; det fastslås direkt att han är nervös och har något att dölja. Den manliga blicken är självklart närvarande och ourskuldande. Harry har inte mycket till övers för ”flåsigt översvallande kvinnor” som färgar håret lila men en spårvagnskonduktörs ”glittrande nötbruna ögon” får ett gillande omnämnande. Över huvud taget är de flesta personerna där för att recenseras, särskilt damer (samt en som omöjligt kan bli ’dam’ men ”vilken kvinna!”). Senare möter vi en ”mager blondin med sakligt ansikte”. 

En inbjudan till konstnärens residens på höjden ’Fåfängan’ strax utanför staden leder till stor dramatik. Efter en serie märkliga möten och mystiska beteenden avlider den hyllade, men också orolige, konstnären brutalt. Mord? Kapitelnamn som ”Någon har knuffat ner honom” ger vissa antydningar. 

En brokig samling i ett gammalt hus, ett blått papper med röd skrift varav endast vår hjälte endast hinner läsa fragment. Små detaljer planteras och upprepas, ledtrådar eller villospår. Att Paul har problem med ögonen påtalas tydligt. Vattentillgången i huset verkar också vara relevant. Friberg har förstås teorier och framstår som en självsäker amatördetektiv i Christies skola, som snabbt vinner de undersökande polisernas förtroende (i alla fall den enes). Det spekuleras om veronaltuber, snören och gillrade men lite långsökta fällor på en detaljnivå som gränsar till ältande. 

Mellan sådant och de utseendefixerade och ofta nedlåtande karaktärspresentationerna, och särskilt när det mörka mysteriet tätnar, framgår det att Trenter också kan skriva. Och tillsammans med ytterligare mysterier, inklusive en stum och förskrämd flicka som de hittar i nattmörkret, låter både författaren och den fiktive fotografen ana en större empati med karaktärerna, om än inte nödvändigtvis ledsagad av gott omdöme. Harrys variant av att trösta offrets syster består i att rekommendera en mer tilltalande frisyr och handgripligen tvinga med henne på klassisk konsert utan vidare funderingar kring hennes känslotillstånd. En ’välväxt blondin’ som polisen ber honom fotografera utsätts för en närmast paparazzi-liknande behandling. Trots sin uppmärksamhet i andra lägen reflekterar han inte närmare över hans beteende upplevs av andra. Ursäkten är väl att han ’inte menar något illa’. För han är ju en i grunden schysst kille, visst, men en Friberg i vår tid hade knappast sluppit undan med den sortens uppförande. 

Det märks även på andra vis att 80 år är ganska lång tid, även om den litterära stilen känns mycket mer modern än något från, säg, 20-talet. Ord som schasbricka och krollsprint serveras obekymrat, vilket skapar den mysigare sortens förvirring. Meningen med medikamenter som brom och verona kan man ofta gissa sig till. Clara Bow namndroppas precis som i en sentida Taylor Swift-låt. Istället för browserhistorik är det frimärksautomater och poststämplar som ringar in misstänkt aktivitet. Man ställer klockan efter radiotid och placerar den kanske på rökbordet. Radion bjur också på kabaré med Thor Modéen. Och så Stockholmsbilderna. Mysfaktorn blir förstås hög. 

Vägen mot mysteriets lösning går via ytterligare twistar och vändningar och ’murveln’ blir också både personligen hotad och ’tillplattad’ under sina försök till efterforskningar. Fribergs ego är nästan en karaktär i sin egen rätt, med ofta småkomiskt resultat. Faran med starkt myrgift är mindre komisk.

Bitarna faller faktiskt ganska fint på plats, en efter en och förklaringen landar snyggt och för mig oväntat. Alla ledtrådarna känns uppenbara med facit på hand, så som det ska vara. Och givetvis samlas de misstänkta en sista gång när sanningen ska fram. Riktigt effektfullt lägger han upp det, Trenter. 

Mitt i historien kan den kännas lite rörig, med fokus på synbart irrelevanta saker, men när allt är sagt och gjort förstår man bokens framgång.