Klas Östergren var knappast gammal när han skrev den här, men debuterar man som tjugoåring är man väl veteran vid 36.
Det börjar mystifierande men någorlunda intresseskapande med en liten skara herrar på en bar i ett strandhotell. Inledningsvis kunde det utspela sig var som helst i världen men det smalnar snabbt av till Sydsverige. Huvudpersonen Dan Holten visar sig vara fiskare men känns också som en plågad eller oroad själ av den art som i litteraturens värld ofta har mer konstnärliga jobb. Det dricks mycket. För mycket. De verkar ha supit i en vecka och är i dåligt skick. Något har hänt. Vad?
Del II hoppar lite bakåt i tiden och man anar en förklaring på gång. Ett gäng mäklare med ett Projekt intar samma strandhotell och lejer raskt Holten som chaufför. Det visar sig att de letar lokaler som kan bli lönsamma flyktingförläggningar. I mötena mellan dessa prosaiska månglare och nunnorna i ett kloster de vill köpa uppstår något mer intressant än det nästan ceremoniella supandet på strandbaren. En löpande historia är också Holtens dragning till en kvinna som jobbar i baren men som han saknar nödvändig handlingskraft för att gå vidare med tills det är försent. Den man som istället slår till är det kanske mer synd om; han är gift men mår inte bra. Å andra sidan får Holten tillfälle att återgälda otjänsten, om än tillsammans med en äkta tjänst. Om det känns som att det inte är helt tydligt vad personerna vill så är det för att de själva inte verkar veta. Men efter att nyss ha tampats med modern, övertydlig prosa i olika form kan jag uppskatta dunkelheten.
Det är en relativt kort bok med större ordrikedom än i mången nutida roman dubbelt så lång. Ja, jag har alltså läst några moderna bästsäljare på sistone och är fortfarande lite paff över hur miserabel prosa och berättarteknik man kan slippa undan med så länge det blir våldsamt nog, så jag uppskattar även den språkliga ambitionen. Det finns något Backman-artat men kanske mer tragiskt än komiskt över många av beskrivningarna. Den ständiga värmen och den nästan ständiga berusningen beskrivs smittande. Östergren hittar också oväntade sätt att fånga miner och manér, händelser och repliker.
”Han hade ett undanglidande och frånvarande drag över sig, vilket rimmade illa med med hans grova, tunga och lite sävliga gestalt. Han påminde om en som står vid en grav för att ta ett sista farväl av någon och samtidigt undrar om han inte är på fel begravning.”
Eller:
”Doktorn började hosta, en djup och illavarslande hosta som han tycktes ta som ett kränkande angrepp från något utvärtes. Han blev lika överraskad varje gång och när förvåningen lagt sig, följdes den av en min som hos en djupt oförrättad.”
Men varför skriver han repliker från olika personer utan att byta rad? Och ytterst sällan med angiven avsändare. Så skriver man ju inte dialog. Blir rörigt. Det där bitvis hypnotiska går lite förlorat när man måste försöka räkna ut vem som sa vad.
Vissa böcker tar det ett tag innan man hittar fotfästet i. Någonstans på vägen klickar det för mig i alla fall. Det alldagliga blir existentiellt i form av vad han väljer att beskriva, inte sällan Holtens tankegångar, och sättet, prosan han beskriver det med. Ibland bryter presens av mot imperfekt, vilket för mig brukar skära sig tydligare när författaren återgår till det sistnämnda – så även här. Som om presens är det mest naturliga. Ungefär så kunde det förresten stå i den här boken; infall som känns relevanta för författaren.
När Holten efter en tillspetsad situation flyr till havs i sin fiskebåt bjuds på detaljerad och säkert korrekt information om yrkets rutiner. Det finns humor också, inte bara i de välfunna redogörelserna för herrarnas berusning. Bland annat den i sammanhanget helt rimliga repliken:
”Det är ingen som behöver ett kloster?”
Och politik, lite oväntat och plötsligt. En impromptu diskussion om flyktingar med en lokal reporter och en dito politiker som slutar med en missriktad smocka.
Allt klarnar ju länge man läser och kanske är det inte så mystiskt. En frånskild fiskare och några dryckesbröder, några främlingar på tillfällig visit, några intensiva dagar. Många skarpa miljöbilder i en historia som samtidigt känns suddig, upplevd till stor del i ett rus.
När del två, som utgör lejonparten av boken, lider mot sitt slut är vi framme vid samma punkt som inleder del ett. Det är snyggt överlappat och man börjar förstå eller misstänka vad som hänt. Men kanske är ovissheten nästan lika illa. Och Holtens känsla av att han är delvis ansvarig. Nu, när han väntar ett så viktigt besök.
Med 20 sidor kvar kan jag se hur det mycket väl kan sluta och hoppas att jag har fel. Och inser snabbt att jag fattat fel om en hel del, eller blivit tillfälligt lurad av en förslagen författare. Det är väldigt mycket som faller på plats under slutsträckan, på ett lågmält spännande och överraskande rörande vis. Till syvende och sist är det inte bara en väldigt välskriven roman utan faktiskt en läsupplevelse.