I början är jag rätt vilsen. Det är språkligt fritt i formen och som läsare kastas man mellan associationer och lösryckta tankar i mötet med Clarissa Dalloway som ska köpa blommor till en fest. Det är som en intuitiv kod som man både måste koncentrera sig och slappna av för att kunna läsa av, lite som de där 3d-bilderna (som jag aldrig ser nåt i). En tidig mening brer på ett synbart oordnat vis ut sig över tio rader, uppstyckad av kommatecken, semikolon, tankstreck och parenteser. Virginia Wolfs medvetandeflödesstinna klassiker är ändå lättare att komma in i än Ulysses, och avsevärt kortare. Och känns mer sympatisk.
Men det är inte lätt att hitta fotfästet. När Clarissa ger sig ut i London hakar författaren ständigt fast vid förbipasserade människor, vars perspektiv tillfälligtvis tar över. En möjlig kunglighet i en bil och ett flygplan som ritar röktext på himlen drar åt sig uppmärksamheten från unga och gamla. Bland dem en frånvarande (galen?) grubblare vid namn Septimus och hans italienska fru. Somligt är trivialt, en del komiskt, annat olycksbådande. Och så tillbaks till Mrs Dalloway igen, vars tankar flyger omkring och mer än dagens ärenden fyller bokens ganska få sidor. En lunch hon önskar att hon bjudits in till, hur hon påverkats av en tids sjukdom, en flicka hon älskade i sin ungdom – ett knappast självklart inslag i en hundra år gammal bok.
Det blir en händelserik dag. Peter Walsh, en gammal flamma, kommer oväntat hem från Indien. Men hon är ju gift, med en konservativ parlamentariker. Genom Peter, som under en vandring genom London genomfars av infall, tankar och minnen, ser vi Clarissa i ett något annat ljus än hon ser sig själv. Väldigt intressant.
En del meningskonstruktioner känns för mig lite väl konstruerade i sin obskyritet, men här finns också sådan här magi:
”As a cloud crosses the sun, silence falls on London; and falls on the mind. Effort ceases. Time flaps on the mast. There we stop; there we stand. Rigid, the skeleton of habit alone upholds the human frame.”
Septimus med fru återkommer vid flera tillfällen. Hans inre värld är fängslande och en stark kontrast mot de flesta andra karaktärernas betydligt mer jordnära tankegångar. Här blommar Woolf ut i sina kanske mest fängslande ordkaskader, med både skönhet och mer skrämmande inslag. Nånstans i mitten får vi veta exakt vad som är ’grejen’ med denna traumatiserade krigsveteran i en flera sidor lång och med bokens mått mätt lättläst passage, och det är helt briljant. Mental ohälsa och depression har sällan beskrivits mer levande och smittande. Vi möter en doktor som kanske rentav kan hjälpa honom men får snart anledning att ifrågasätta hans storhet i ännu en slående sekvens. För varje perspektiv finns ett motperspektiv. Så här fortsätter det. Perspektivet lämnas över som en stafettpinne mellan olika löpare, somliga av vilka återkommer flera gånger. Det är väldigt elegant, hur slumpartat allt än kan verka.
Septimus åsido är det gott om reflektioner kring kärlek och karriär, klass och adel, kring de sociala fällor folk hamnar i eller självmant väljer, allt serverat ur någons personliga synvinkel. Det finns ingen allvetande berättare som hjälper läsaren att förstå sammanhanget bortom vad vi snappar upp av deras tankar. Ibland kommer längre sjok där allt bara flyter och är lätt att följa. Jag är inte alltid säker på om det är för att Woolf medvetet skriver mer lättillgängligt här eller för att jag som läsare bara råkar hamna i synk med hennes berättande.
Feminismen som man kanske förknippar mer med andra verk gör sig stundtals påmind även här:
”With twice his wits, she had to see things through his eyes – one of the tragedies of married life. With a mind of her own she must always be quoting Richard …”
Ibland är det snarare som poesi man bäst läser boken, lyrisk och kryptisk. Men meningar som brer ut sig över tio-femton rader kan också väcka ett roat och överraskat skratt.
“A magnificent figure he cut too, pausing for a moment (as the sound of the half hour died away) to look critically, magisterially, at socks and shoes; impeccable, substantial, as if he beheld the world from a certain eminence, and dressed to match; but realised the obligations which size, wealth, health, entail, and observed punctiliously even when not absolutely necessary, little courtesies, old-fashioned ceremonies which gave a quality to his manner, something to imitate, something to remember him by, for he would never lunch, for example, with Lady Bruton, whom he had known these twenty years, without bringing her in his outstretched hand a bunch of carnations and asking Miss Brush, Lady Bruton’s secretary, after her brother in South Africa, which, for some reason, Miss Brush, deficient though she was in every attribute of female charm, so much resented that she said “Thank you, he’s doing very well in South Africa,” when, for half a dozen years, he had been doing badly in Portsmouth.”
Lady Bruton och Hugh Whitbread får plötsligt rampljuset, i sällskap av Richard Dalloway – titeldamens make – som uppvisar en del sympatiska egenskaper. Många verkar plågsamt medvetna om sin ålder. Så till Clarissas motvilja gentemot dotterns privatlärarinna, den nyfrälsta och utblottade mrs Kilman, som å sin sida knappast har något till övers för Mrs Dalloway. Jodå, hennes tankar får vi också en inblick i. Dottern, den synbart sympatiska Elizabeth, tar över när hon fikar med Kilman och vi får följa med henne på en spontan och lite äventyrlig utflykt till The Strand. Och så möter vi Septimus igen och hans Rezia och får se en annan aspekt av deras förhållande, något fint mitt i alltihopa. Men den scenen tar en tung vändning.
Vad handlar det om? Om allt det där som pågår inom människor som man sällan ser, i alla fall. Om hur mångfacetterade även till synes enkla människor kan vara, oberoende av samhällsklass. Mångbottnat, minst sagt.
Med sisådär 25 sidor kvar är det dags för festen. Inhyrda och fast anställda tjänare får fokus ett tag. Personer vars tankar vi hört tidigare i boken dyker upp som celebra eller halvt oönskade gäster och själva premiärministern är där, tillsammans med en handfull helt nya bekantskaper som presenteras i lika kompakt som konstnärlig prosa. Där är också Peter Walsh, vass i sina interna avfärdanden av finfolket och fjäskandet. Och hur ytlig hon än kan verka snappar Clarissa upp hans osagda kritik. Vart ska det där mellan dem som aldrig blev något ta vägen? Hur ska det gå …? Detta tillsammans med helt oväntade passager om vad någon upplevde för femtio år sedan i Burma. Allt hör hemma här, utan ursäkter.
Döden är väl den sista återkommande karaktären, oftast bara i form av en tanke eller oro, något som skymtar bakom överklassens alla ceremonier. Men den blir också väldigt påtaglig när en senkommen gäst berättar något för Mrs Dalloway som läsare redan vet.
”In the middle of my party, here’s death.”
Slutet är ändå, helt i enlighet med boken, både öppet och kluvet, men också märkligt upplyftande.
Ingen lättglömd förströelse, detta. Visst är det en tuff bok att komma in i, visst kan meningsbyggnaden ibland kännas nästan ansträngt annorlunda (varför sätta kommat där…?) men oj, vilken bok. Jämngammal med The Great Gatsby och på sitt sätt lika självklar i sin storhet.