Cormac McCarthy var relativt gammal men ganska nybliven far när han skrev vad många kallar hans mästerverk. Det blev inte så många romaner från denna legendar men de inkluderar Blood Meridian och No Country for Old Men. Dock även manuset till den knappast universellt hyllade ”The Counsellor”, en film som jag ändå inte kunde sluta tänka på efter den inledande skepsisen.
Han skriver om mörka, tunga ting och The Road är inget undantag. Det börjar med en lika skrämmande som fascinerande mardröm ur vilken bokens faderskaraktär vaknar till en dyster värld.
”Barren, silent, godless.”
Världen är förstörd. Inget växer, inga djur syns till. Inte ens fåglar eller insekter. Aska och dunkel. Solen anas bortom ett töcken. Far och ung son färdas söderut i insikten att det är det enda hoppet om att överleva nästa vinter. De fraktar det mesta i en kundvagn med en spegel fastsatt på handtaget så att de kan hålla uppsikt bakåt. En övergiven bensinstation har vid första anblicken inget kvar av värde men de kan samla ihop någon deciliter motorolja till sin lykta ur slängda flaskor. I spelvärlden och många böcker springer man på användbara saker lite varstans. Här är nästan allting slut på riktigt. Inte desto mindre består en ganska stor del av boken av ’scrounging’. Enträget letande, små fynd här och var som kan användas till någonting.
Det är spartanskt skrivet, med den där övertygelsen, integriteten och omsorgen om orden som kan få en kort roman att kännas fullmatad. Nästan nostalgiskt får jag slå upp en del ord (både vardagliga som ”trellis” och mer obskyra som ”intestate”) men här finns ingen avsikt att vara svår. McCarthy använder ordet som stämmer. Han vet också hur det ser ut längs varje etapp, vid varje tillfälligt läger, vilken sorts växtlighet som dött just där. Sam och Frodos alltmer tröstlösa färd mot Mordor är inte så långt borta från associationerna som man kunde tro. Han sätter hellre punkt eller ”and” än använder ett kommatecknen, undviker citattecken helt och hittar begripliga men ovanliga formuleringar som skapar bilder och har en klang.
”When it was light enough to use the binoculars he glassed the valley below. Everything paling away into the murk. The soft ash blowing in loose swirls over the blacktop.”
Genren är inte glesbefolkad men mästerverken är mer lätträknade. Det handlar inte nödvändigtvis om att hitta på en ny twist, det handlar om … ja, det han gör här – vad det nu är. För visst känner man igen mycket. Det tar inte mindre för det.
I början verkar det bara finnas de två i hela världen. De går och går, pratar ibland, fryser sig genom nätterna och genomlider dessas totala mörker. Men faderns tankar visar att det finns andra därute längs vägarna, farliga andra. Minnen från tiden före blinkar förbi. En tid när det fanns fisk i sjöarna. En burk Coca Cola i resterna av en automat är ett fantastiskt fynd. Fadern verkar sjuk men pratar inte om det. Allt som betyder något är sonen. Han oroar sig om skor men allra mest om mat. Det närmaste de kommer det varma skenet från solen är en skogsbrand.
Det här med att skriva kort men rikt är något jag inser att jag värderar väldigt högt. Inte torftigt, utan koncentrerat. Granne till poesi, något som kanske måste tolkas – men med belöningen att det stannar kvar.
”Creedless shells of men tottering down the causeways like migrants in a feverland.”
Eller:
”The last instance of a thing takes the class with it.”
De har några konserver kvar, och kunskapen som krävs för att hålla sig vid liv med vad de hittar. Ibland uppstår rentav en närmast trevlig situation. Vad som hänt modern berättas en bit in. De såg olika på saker och ting, på huruvida det är rätt att fortsätta försöka leva.
En man som träffats av blixten passeras utan dialog. Kanske en fjärdedel in möter de ett gäng bekant från genren; de som gör vad som helst för att överleva och rentav har en bil. Fadern måste använda den ena av deras få kvarvarande kulor. Lite senare hittar de resterna av den döda; hans kamrater verkar ha ätit upp honom. Ännu lite senare ser de en hel procession, komplett med slavar som drar vagnar, som barbarer ur en film.
”There’s a lot of them, those bad guys.”
I ett stort och till synes övergivet hus väntar något ännu värre, i en scen så kuslig som något man läst eller sett. Tal och tankar om vad man är beredd att göra för att undvika ett öde, som klyschan lyder, värre än döden.
”Can you do it? When the time comes?”
Men vädret känns länge som det större hotet. På något sätt tar de sig framåt och håller sig levande genom snöiga nätter, mörka nätter. De bara stretar på. Pojken tror att de kommer dö. ’Papa’ hävdar motsatsen, mestadels. Samtalen är pragmatiska och korthuggna. De talar om saker inga barn ska behöva tala om. De är ”the good guys”; de ger inte upp, de skulle aldrig äta en människa – ens om de svalt. Hur man skjuter sig, om det blir nödvändigt. Sådana saker.
Korta stunder berättas det ur pojkens perspektiv men oftast är det faderns. Genom hans ögon ser vi pojken bli allt magrare och hur han kanske förändras för alltid av det han ser. Halvvägs känns det rent hopplöst, men några skrumpna äpplen och en cistern med klart, rent vatten är motsvarigheten till ett mirakel. Tills de tack vare mannens kunskaper och stillsamma envishet hittar en hemmagjord bunker.
Vid sidan av kampen för överlevnad, nattsvart, existentiell poesi. Jorden är ett klot som rusar genom ett svart vacuum och någonstans på den ett par skrämda, kurande varelser. ’Varför’ är den ständiga, halvt outtalade frågan. Varför ens försöka? Hade inte mamman rätt ändå?
Ibland nästan lite humor. En gammal man de möter och hjälper utan större tack hävdar att det kommer bli bättre för alla när den sista mänskan är borta. Är det ens humor? Och är de mer sakrala inslagen just det eller bara kvardröjande fragment av en tro som omständigheterna nästan omöjliggjort?
Kommer de nå kusten? Kommer det ordna sig där? Vad blir svaret på frågan:
”Are you one of the good guys?”
Att det är ett mästerverk känns ganska uppenbart hela tiden men slutet förklarar varför man ska ta den här resan.