Samantha Harvey har jag aldrig hört talas om, men hon kan skriva om livet på en rymdstation som Cormac McCarthy skriver om världen efter katastrofen eller Virginia Woolf skriver om att planera en fest för hundra år sedan; med ett flöde av ord som känns lika självklart som kreativt när man ”klickar” med det. Med totalt språkligt självförtroende. Likt den förstnämnde klarar hon sig för övrigt utan talstreck eller citattecken. Det är nästan så att jag själv börjar undra om de någonsin behövs.
Språkligt är det fint nog. Sedan råkar boken vara full av små och stora aha-upplevelser. Jag vet inte hur mycket research som krävts för att göra poesi av alla dessa detaljer, geografiska såväl som från tillvaron på rymdstationen, och är inte säker på att jag vill. Det kanske kunde paja den här resan, som på 130 sidor känns rikare än månget epos. Det är existentiellt men inte på Camut-vis. Det är bättre, objektivt bättre.
En liten, internationell skara kretsar kring jorden, 16 gånger för varje jorddygn, en tidsenhet som ground control inpräntat vikten av att följa. De ser morgnar och nätter storma förbi nedanför i takten halvannan timme men förväntas uppfatta varje uppvaknande som en ”morgon”. De tränar flitigt två timmar om dagen för att deras kroppar ska klara av återkomsten till jorden, ”where legs are very much a thing”. Det är en helt orimlig tillvaro, som de alla vid åtminstone något tillfälle ser som den enda tänkbara. De utför sina odramatiska experiment kring växter och svampar, tittar till mössen (40 stycken!), svarar på email från familjen där hemma/nere, svävar runt, äter och pysslar, pratar och skämtar och är hela tiden medvetna om vilken unik tillvaro de har och hur svår den är att verkligen förmedla i ord.
En av dem har just fått veta att hennes mor, hennes sista familjemedlem, har dött. Men häruppe, så länge hon stannar, råder ett annat tillstånd. Shaun tror på Gud, vilket Nell har svårt att förstå. Hon bestämde sig för att bli astronaut när hon såg, av alla saker, Challenger-katastrofen. Ryske Anton lider i tystnad över att ingen ryss någonsin varit på månen, oavsett vad hans far slog i honom som barn.
Det är en tunn bok som kan – närmast måste – läsas lite i taget. Densiteten på betydelsebärande fraser är väldigt hög, meningarna som får en att stanna upp – ibland fascinerad, ibland med ett skratt. Ibland både och. Det känns som ett långt reportage man vill tipsa alla om att läsa. Som journalistik av den finaste sorten, full av både fakta och stämning. Vissa meningar förstår jag inte riktigt, ser inte alltid klart framför mig de bilder Harvey målar upp med ord, men de har undantagslöst verkshöjd.
Asia come and gone. Australia a dark featureless shape against this last breath of light, which has now turned platinum. Everything is dimming. The earth’s horizon, which cracked open with at so recent a dawn, is being erased. Darkness eats at the sharpness of its line as if the earth is dissolving and the planet turns purple and appears to blur, a watercolour washing away.
Vad är det för genre? Jag nämner bara att den nominerats till the Orwell Prize for Political Fiction och the Ursula K. Le Guin Prize for imaginative fiction så framgår det kanske att den tillhör genren ’i läsaren öga’. Är det nutid? Inte riktigt, va? Somliga händelser har inte hänt. Månlandningen som för en stund förvandlar dem till något mindre häftigt, till exempel. Hur mycket annat är påhitt? Det där med mössen? Vill jag veta?
Att de flesta väljer att inte läsa nyheterna från planeten de kretsar runt, att skippa det småaktiga och destruktiva som verkar så viktigt på markplan men däruppe känns som en ynklig förolämpning mot det majestätiska miraklet utan uppenbara landsgränser nedanför dem, känns synnerligen rimligt. Särskilt nu, när mänsklighetens eländighet når en historisk peak och när usla människor med alldeles för mycket pengar i stort sett tagit över rymdfärderna. Men i nästa ögonblick beskriver hon det omöjliga i att bortse från hur människans och politikens hand formar jorden, inklusive deras egen roll i det hela – med tanke på energin som går åt bara för att skicka ut dem i rymden. Ingen tanke är den sista eller den enda rätta i den här boken. Det finns så många sätt att se på saker.
Korta stunder kan det bli lite tjatigt med de nyskapande beskrivningarna av platser de färdas över men den känslan går väldigt snabbt över, kanske bortsvept av beskrivningen av Nells äktenskap med en man som sköter en fårfarm på Irland eller innehållet på guldskivan som sändes med Voyager I och II, inklusive EKG-fångade tankar från en förälskad kvinna kring vilken Harvey spinner evighetsmeningar lika slående och hypnotiserande som tidigare nämnda Virginia Woolfs.
Insikten att deras personliga resa och utsikten de häpnar över inte är poängen utan datan de samlar in, inte minst om sig själva, till gagn för längre resor.
I ett stilbrott av bättre art reflekterar hon över mänsklighetens plats i det längre tidsförloppet, ’the Cosmic Calendar’. Det blir ganska slående.
En tyfon de kunnat observera uppifrån under dagen slår slutligen till, med kraftfulla ögonblicksbilder från markplan. I ett filippinskt kapell pågår kanske ett mirakel. Med en sista explosion av rymdlyrik avslutar Harvey en fullständigt unik bok.