Konsekvenser och kontroll är väl de två stora temana i Karin Alvtegens tredje roman (likt de två första med en kort titel som börjar på ”S”), vilken jag hittade i hyllan och började läsa, för att några timmar senare ha nått drygt halvvägs genom.
Enkelhet är inte lätt. Det är befriande få huvudpersoner och språket leder läsaren snabbt in i och genom handlingen men det här har en verkshöjd som många av dagens massproducerade och ljudboksanpassade böcker varken kan eller försöker göra anspråk på.
Å ena sidan Eva, som utan förvarning ser sitt liv med lilla familjen raserat och beslutar sig för att ta kontroll över situationen även om det kanske gör saker ännu värre. Å andra sidan unge Jonas, med extrem OCD och jobbiga minnen, som troget besöker sin komatösa käresta på Karolinska tills allting hastigt förändras. Deras vägar korsas, som det brukar heta. Två människor som möts vid en känslig tidpunkt och för vilka det betyder helt skilda saker. Det är inte muntert men det har ett driv och en insikt i de känslostormande huvudpersonerna.
Inledningen är intressant. Samma situation beskrivs ur två perspektiv, vilket gör båda personerna lika begripliga för läsaren som de blivit främmande för varandra. Sedan tar dock det ena perspektivet över helt i den delen av berättelsen, med Jonas smittsamt stressfyllda tillvaro som komplement. För den sistnämnda är kontroll a och o, men exakt i vilken grad framgår bara gradvis.
Det blir bitvis väl förklarande. Insikter som karaktärerna får om sig själva redovisas tydligt, så tydligt att jag kliver ur dramat lite. Men det finns mer av träffande formuleringar utan överdrivet bildspråk. Hur personer ser ut ödar Alvtegen inte mycket tid på att berätta; det är vad de tänker och gör hon bryr sig om.
Medan Jonas verkar bli alltmer av en klassisk karaktär, mannen utan självinsikt vars kärlek blir till ägarskap i en destruktiv spiral, kan man underhållas av Evas relativt behärskade men svalt illvilliga hämnd. Som förstås handlar om att återta ett mått av kontroll. Hon offrar något, en del av sig själv, medvetet. När är det försent att vända?
Med någon fjärdedel kvar inträder ett nytt, tragiskt tema. Och så återfår Henrik sitt perspektiv. Jag kan inte bestämma mig för om någotdera greppet känns riktigt rätt.
Att vad som mest känns som en psykologiskt komplex blandning av missförstånd och faktiska ränker klassas som en kriminalroman är lätt att glömma ibland. Spännande är det ändå. Det är ett slags målmedveten, labyrintisk tragedi som faktiskt inte behöver ond bråd död. Eller, för den delen, ett mörkt ironiskt slut som sluter cirkeln på ett alltför symmetriskt vis. Vad är poängen? Utöver vad som i värsta fall är funkofobi kring psykisk ohälsa.
Slutet definierar ofta böcker mer än alla förtjänster längs vägen. I det här fallet tar jag till syvende och sist med mig en något banal och elak twist. Det var la synd.