Egensinnigt skrivna böcker utspelar sig visst gärna i Norrland. Detta baserat på nedslag som Jag for ner till bror, Stacken och nu denna. Och så gärna lite laestadianism också.
En annan ’gammal’ kriminalroman ur hyllan, denna av Åsa Larsson. Men en helt annan ton än nyss lästa Alvtegen, tydligt redan i prologen där en tjej berättar om hur hon dog. Lite mystiskt och poetiskt utan att det känns tillgjort. Larsson är vän med språket, känns det som, inte bara någon som bemästrar det.
”En sådan där dag som man skulle vilja hälla upp i ett glas och dricka.”
Sedan nervigt och närvarande. Vinter långt upp i norr. Två personer dyker efter ett gammalt flygplan under isen. Första person presens, med klipp till tredje. Det slutar illa, förödande beskrivet.
Den unga tjejens perspektiv fortsätter efter döden (hon får till och med bevittna sin obduktion) medan Larsson också presenterar andra; mannen som hittar henne i älven, en kvinnlig polis, en kammaråklagare. Den sistnämnda, vid namn Rebecka, framstår som levnadsglad och jordnära men strax inser man att hon har varit med om en del, i böcker som det hänvisas till i denna. Ja, det vore väl klokt att läsa de böckerna först, men nu är det som det är.
Fler personer dyker upp, alla kärnfullt men omsorgsfullt beskrivna. Original och traktens farliga bröder, den ene av dem makalöst otrevlig, den andre på sitt sätt ett offer. Vardagsrealism och stillsamt läbbiga obduktionsscener, rak dialog som känns äkta och lite övernaturligheter i form av drömmar med budskap. Det känns eget och genuint. Tillbakablickar till krigstiden och en något senare händelse som satt djupa spår skjuts in med jämna mellanrum. Det är ofta mer drama än krim och gärna det. Och väldigt fint skrivet, ömsom vardagligt, ömsom elegant, ibland lite dialektalt. Skogen och vädret beskrivs med ovanliga men helt självklara ord. Om det är en deckare är den också uppriktigt mystisk och ibland rent andlig på ett odogmatiskt vis. Bokens titel är förstås ett bibelcitat. Jag gör inga anspråk på att förstå logiken i när hon växlar mellan presens och imperfekt, dock.
Händelsen i det förflutna som orsakar mycket av den senare tragedin blir till slut lika levande som nuet. Det är tunga grejer, sådant som sitter kvar i samvetet även hos dåliga människor. Och när fallet klarnar beror det lika mycket på skuldkänslor som på polisarbete. Finalen är förlösande och dramatisk och avtoningen rörande. Det här är jättebra.