Minnen från Paris på tjugotalet nedtecknade flera decennier senare, med både vunnen klokhet och en detaljskärpa som om det hände igår. Ernest Hemingways koncisa hågkomster, postumt publicerade, är läsvärda och genuint inspirerande för en författare in spe.
Det är förstås vin och gatunamn och möten med Gertrude Stein och paret Fitzgerald men också mer oväntade inslag. Hadley, hans dåvarande fru, blir både familjär och någon på avstånd. Någon med vilken han bettar på hästar och lever ett fattigt men rikt liv. Det är också hon som beslutar överraska honom genom att ta med alla hans noveller i en resväska, som blir stulen på Gare de Lyon.
När Hemingway skriver om att skriva finns det skäl att ta det på allvar. Hunger skärper sinnet och kan hjälpa konsten om man vet vilka matdoftande gator man ska undvika. För att komma igång, skriv den sannaste mening du känner till. Och skriva kan han. Ett flitigt bruk av ’and’ för att hålla meningarna igång, vilket han gör med stil. Han beskriver staden, doften från bagerierna, de sjabbiga och fina barerna, caféerna och dess gäster. Hur män ser ut när de fått sina ansikten rekonstruerade efter kriget.
Ernest är inte en person som gillar alla. Ett ofrivilligt möte med författaren Ford Maddox Ford inkluderar ett repliklöst inhopp av Alestair Crowley. En oönskad gäst (inte berömd) på favoritcafét får en bistert komisk scen där Hemingway också visar sin mindre sociala sida. Han kan beskriva ett möte med en bekant på en bar och sedan tillägga mitt i en mening att mannen i fråga sedan hängde sig. Han är vän med Ezra Pound men går hårt åt Wyndham Lewis. Båda dessa tu fick senare tillfälle att entusiastiskt sympatisera med fel sida under Andra världskriget och omnämns i ett ganska komiskt kapitel om en kampanj för att finansiera TS Eliots författarskap.
Mer? Möte med den ’dödsmärkte’ poeten Ernest Walsh. Misstänksamhet mot adjektiv. Diskussioner om Dostojevskij, vars böcker dissas och hyllas i samma andetag.
”Things … so true they changed you as you read them.”
Sanning är en viktig sak för Hemingway. Han framstår själv som en synnerligen uppmärksam betraktare med en avundsvärd tilltro till sina egna slutsatser. Även människor han gillar kan beskrivas på mindre smickrande vis; som hans iakttagelser om hur någon ler på ett visst sätt för att dölja sina dåliga tänder. Språket är respektingivande outsmyckat och förrädiskt enkelt men ofta kapabelt att förflytta läsaren.
Ett favoritkapitel är det korta och komiska An Agent of Evil, där ’Hem’ av Ezra Pound anförtros en burk opium att ge till en poet vid yttersta nöd.
”For a poet he threw a very accurate milk bottle.”
Scott Fitzgerald blir en inte alltför imponerande karaktär i ett långt, sent kapitel kring en resa och hur mycket alkohol den unge Hemingway ansåg att man bör tåla. Han konstaterar dock utan krusiduller att The Great Gatsby är en väldigt bra roman, och det får man väl säga att han fått medhåll om genom åren. I de följande kapitlen berättar han mer om Scott och Zelda. Det är i grunden sorgligt men ibland torrt roligt, alltid briljant formulerat. Hemingway lyckas dessutom skriva om ganska vuxna ämnen på ett riktigt sofistikerat vis. Beskrivningen av honom och Scott på Louvren under ett studiebesök i ämnet ’normala mått’ är allvarlig komedi av bästa sort.
Och därmed är det bara ett kapitel kvar och det handlar mest om att lämna Paris. Det är kallt där på vintrarna för en bebis. Något otippat är det ett vintrigt Österrike de flyr till, där man kan bo på ett härligt skidhotell med bra eldstad för en billig peng. Faktum är att man nästan hellre vill åka dit (då) än till Paris när man läser detta kapitel. Förbjudna pokerpartier, medtagna böcker, livsfarliga laviner.
Dessa nedslag från tidigare år är i sig ganska imponerande exempel på hur livet kan levas fullt ut. Och det var ju inte så att han tog det lugnt efter det. Man kan tycka olika om en del saker som Hemingway gillade (som tjurfäktning) men det vore bara småaktigt att inte respektera honom som observatör och livskonstnär. Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på den här boken men jag tyckte mycket om den. Och jag tror att jag tycker bättre om personen Hemingway. Det finns sanning och äkta klokhet här.
Det märks inte minst alldeles mot slutet där han koncist och uppriktigt och på ett spartanskt rörande vis redogör för hur äktenskapet gick förlorat. Somligt kan aldrig lagas men Paris kommer alltid finnas kvar.