Barnböcker – Palavers bokblogg

Det susar i säven (1908)

Kenneth Grahames klassiker är en blandning av skratta-högt-humor och lyriska beskrivningar av naturens vyer, dofter och ljud, allt upplevt genom en handfull djur med väldigt mänskliga egenskaper. Med det menar jag inte bara att de har möbler och kläder och i ett minnesvärt fall gärna kör bil, trots att de kan bo i gryt och bon i skogen. Jag tänker också på den djupa och varma psykologiska insikt hos författaren som gör dem igenkännliga och relaterbara.

Det börjar med att en mullvad hejdar sig i sina vårbestyr och ger sig ut för att upptäcka skogen och världen kring honom. Snart möter han en vattenråtta och får omedelbart en vän för livet. Det är dessa två, lite timid respektive klok och omtänksam, som är i centrum. Men den rike Padda, som slösar bort sitt arv på nya besattheter, är motorn i många äventyr. En fantastiskt rolig skapelse. Och så har vi den respektingivande Grävling.

Märkliga ”The Piper at the Gates of Dawn”, en mystisk och nästan sakral episod, har förstås givit namn åt Pink Floyd-skivan. Lite senare ägnas ett kapitel åt lyriska beskrivningar av den vida världens alla syner och intryck när vattenråttan nästan frestas att lämna skogen då han hör berättelser från flyttfåglar och andra.

Det enda jag minns från barndomens läsning var ett smärre krig mot några inkräktande råttor. Detta kommer först i slutet och är egentligen inte särskilt representativt för denna fina och roliga bok, lysande översatt till svenska av Signe Hallström.

Den oändliga historien (1979)

Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom.

Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Detta inkluderar både början och slutet, vilka visar sig vara ungefär det enda jag minns från barndomens bokmalande. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska.

Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare.

Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.

Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna).

Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart.

Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts.

Ylvania – Sagan om ljusbäraren (2016)

Det är roligt hur Ylva Hällens low-techserie på Bolibompa med inskickade toarullsfigurer och annat tittarpyssel spunnit vidare i denna bok, som siktar mot något betydligt mäktigare. Och ibland nästan lyckas.

Det utspelar sig tio år efter händelserna i tv-serien. Unga Alba bor i Göteborg. Hon är adopterad. En dag blir hon hämtad till Ylvania, ett magiskt land. Här får hon veta att hon tillhör en kvartett av utvalda barn som ska skydda landet mot den onde Master, vars återkomst hotar. Hon får nya vänner, hon lär sig nya skills. Det handlar om både relationer och hjältemod. Och det går mot en episk batalj vid en ravin.

Och det blir ofta lite tröttsamt med alla gravt standardiserade inslag och scener. Astrid Lindgren, Michael Ende och Tolkien är förstås vana vid att imiteras men även bland efterföljarna finns historier med viss verkshöjd. Jag tycker sällan att Ylvania når dit. Det är alldeles för mycket fan fiction-känsla, där saker bara är på ett visst sätt för att genren kräver det, där allt ska rymmas men sällan utforskas på djupet. Med en del fina undantag. Det är ömsom övertygande scener om vänskap och tvister, ömsom lite tillgjort. Riddare, ninjor och magiska krafter som inte nödvändigtvis känns som om de hör hemma i samma värld. Somliga beskrivningar och formuleringar lever, andra dras ner av stämningslösa ordval, som ’hovra’.

Det blir ett exempel på ”får det barnen att läsa så … men jag hade ännu hellre sett att de läste något lite mer originellt”.

Illustrationerna är ett kapitel för sig. När det ska skildras hemska monster är stilen helt ok. Men varför är även hästarna så monstruöst utdragna? Varför ser Silvervinge ut … sådär? Varför är även det fina fult? Jag fattar inte. Det är inte kunskap som saknas, snarare kreativt omdöme.

Mot slutet överväger ändå det som fungerar och det blir en dramatisk final som nioåriga dottern propsade på att högläsa i ett svep. Hennes slutdom är ganska typisk för nutida barn- och ungdomsböcker i den fantastiska genren.

”Den var jättebra. Men inte lika bra som Harry Potter.”

Pax: Nidstången (2014)

Deckarförfattaren Åsa Larsson förvandlar tillsammans med Ingela Korsell Mariefred till en plats som drar både mörka och ljusa krafter till sig i den allt populärare urban fantasy-genren.

Alrik och Viggo (12 resp 10 år, gissningsvis) har flyttat mellan olika fosterhem innan de hamnar i Mariefred. Alrik är orolig att lillbrorsan, som gärna snor saker och aldrig backar för en fajt, ska ställa till det och blir sannspådd redan första dagen i skolan. Men en riktigt dålig dag utmynnar i mötet med ett gammalt syskonpar som visar sig vaka över uråldriga hemligheter och dessutom tror att killarna är utvalda att hjälpa dem i detta viktiga, hemliga uppdrag. Den skeptiska, rent sura Estrid, och den varmare Mangmar är välskrivna guider in i den magiska världen.

Genren och många komplikationer är bekanta för Harry Potter-generationen. Här finns en mini-Malfoy och en helt ny värld som de invigs i. Kanske är Spiderwick en ännu mer passande jämförelse än Potter, med sitt mer snabblästa format. Språkligt och dramaturgiskt är det bättre och mer livfullt än många svenska böcker riktade till vuxna läsare.

Liksom Cirkeln, också den med dubbla författare men något äldre målgrupp, är berättelsen bättre i det vardagliga och i presentationen av sina problemtyngda karaktärer än i det skräckinjagande. Där tar man gärna i lite för mycket för att inte verka för mesig. Handlingen är ganska enkelt konstruerad och de tänjer som kompensation ut på actionsekvenserna, ibland till det tråkigas gräns. Det saknas lite fantasi, helt enkelt, eller helt enkelt tålamodet att arbeta fram en riktigt bra historia.

Men som höglyssning i bilen för hela familjen är den helt okej.

Sven Nordqvist

Sven Nordqvist, som både skriver och illustrerar själv och särdeles skickligt, är en skatt som vi ska vara riktigt glada över. Han skriver med respekt för både småttingar och gamlingar och ”barnslar” inte till det för att ställa sig in, utan verkar istället besitta en genuin barnslighet av klokaste sort. Pettson och Findus-böckerna, som utspelar sig i lantlig miljö någon gång på 50- eller 60-talet, kan man läsa för en tvååring och en sjuåring och samtidigt ha lika stort utbyte av själv. Varje bok om den pratsamma katten och den excentriske gubben är värd att läsa. Stackars Pettson skildrar till exempel en dag med dåligt humör och hur den kan räddas av en tjatig katt och en fisketur i senhösten, underbart fångad i dämpade färgskalor. Allt berättat på ett sätt som gör det irrelevant att tala i termer om barn- eller vuxenböcker. Det är jättebra, kort och gott.

Hattjakten är skriven och illustrerad i samma anda, men är ett fristående verk om en gubbe som letar efter sin hatt och istället hittar minnen från sin barndom. Väldigt fint.

2007 gav han ut något av sitt magnum opus i form av Var är min syster, en överdådigt, galet kreativt illustrerad liten historia där man kan titta på varje uppslag i en timme. De korta texterna är begripliga men också skönt poetiska, men det är helt klart bilderna som är huvudlockelsen. Vissa av dem sträcker sig över flera uppslag, med fantastiska övergångar mellan de fantastiska världarna. Magnifikt.

Barbro Lindgren

En produktiv och rent ut sagt ojämn veteran, vars bästa böcker är självklara klassiker. Bland de mindre bra måste den ocharmigt illustrerade och allmänt stissiga Svempa vill ha många nappar nämnas och varnas för. Nåde dig om ditt barn fattar tycker för den.

I böckerna om den vilda bebin, däremot, finns det något för alla åldrar. Mamman och den vilda bebin presenterar en ensamstående mamma och ett barn som inte lyssnar ett dyft på hennes varnande ord, som konstant slår sig eller försvinner men som också alltid kommer tillbaka på något sätt. En underbar betraktelse över föräldraskapets konstanta skräck med både humor och hjärta. Kanske känns det opedagogiskt att berätta för ett barn om ett barn som gör farliga saker, men samtidigt får kanske din illbatting en större förståelse för hur utsjasat skräckslagen en vuxen kan bli av alla de där påhitten.

I Vilda bebin får en hund ger sig ungen och hans nya tyghund ut på äventyr i rymden, eller i drömmen, eller både och. Härligt och lite filosofiskt. Roligast är när bebin i besvikelse över att han bara fått en leksakshund ska ”skjuta den med mitt gevär”.

Böckerna om grisen Benny är skrivna med ungefär samma kloka humor som de om vilda bebin. I Nämen Benny! rymmer huvudpersonen exempelvis hemifrån för att slippa bada.

Axel Scheffler och Julia Donaldson

Denna författar/illustratörsduo brukar på bokomslagen presenteras som ”de bakom Gruffalon”. Och visst är den finurlig och läsvärd, berättelsen om den lilla musen som skrämmer de farliga djuren med myten om Gruffalon, tills han själv träffar på detta vidunder. Det finns också en uppföljare vid namn ”Lill-Gruffalon”

Även dessa är läsvärda, med mysiga, färggranna illustrationer och ganska påhittiga berättelser. Nämnas bör att det är Lennart Hellsing som brukar stå för den svenska översättningen, vilket borgar för musikalisk känsla för språket, charm och en del låtsasord.

Zog, den lilla draken

Zog har problem med alla de moment som en ung drake ska lära sig i drakskolan, men en snäll tjej lyckas alltid dyka upp vid rätt tillfälle och hjälpa honom. Att drakar förväntas röva bort ungmör och sätta eld på saker är koncept som de hanterar på ett påfallande oläskigt sätt, i en bok med ett fint och sympatiskt slut.

Lille Spigg

Kanske den bästa historien, rent narrativt. Spigg berättar gärna om fantastiska saker som han kanske egentligen inte varit med om. När han råkar hamna i ett riktigt äventyr är det dock hans skrönor som hjälper honom att hitta hem.

Var är min mamma?

En söt och rörande liten historia med två roliga ”twistar” på slutet om en fjäril som försöker hjälpa en apunge att hitta sin, just det, mamma.

Pinneman

Om de oönskade äventyr och faror som upplevs av en familjefar som råkar se ut som en pinne.