1793 (2017)

Niklas Natt och Dags hyllade och omtalat obehagliga böcker i genren eller serien ”Bellman noir” börjar här, med en otäck dröm följt av obekvämt uppvaknande. Mickel Cardell har supit sig full och somnat på ett värdshus. 

Det är tredje person presens, formen som gäller för nutida storsäljare, vilket känns lite givet och trist. Men det framgår också direkt att han kan skriva en mening och kan sin tid. Det lever och känns ’här och då’. Smutsen och lukterna, detaljer från ett dåtida Stockholm. Perspektiven skiftar mellan olika personer, ibland i samma kapitel, men antalet är begränsat. 

Ett par barn har hittat ett lik i vattnet och kallar på Cardell. Han tillhör officiellt separationsvakten, en föga respekterad avdelning hårdingar med öknamnet ‘paltar’ som ska hålla gatorna fria från icke önskvärt folk, men det verkar mest vara en symbolisk titel som belöning för hans tjänst. Motvilligt och vresigt följer den enarmade krigsveteranen med barnen och ger sig ut i stadens äckligaste vatten. Det är nästan härligt miserabelt. Tills han finner en människa så illa åtgången att den traumatiserade mannen svimmar vid åsynen. 

Nästa bekantskap är Cecil Winge som omsorgsfullt reparerar sitt ur. Vissa författare hade nöjt sig med att konstatera detta. Natt och Dag har läst på om detaljerna och termerna. Uppskattas. Det gäller allt, inklusive vilka kyrkors klockor som hördes på den här tiden. Urmakeriet är förstås också ett sätt att förmedla Winges förkärlek för det rationella. Det gör honom inte känslolös. När ämnet hans fru kommer på tal måste han med ansträngning behärska sig. Han hade goda skäl att lämna henne, menar han. Winge blir kallad till platsen av en utmattad pojke som tävlat med andra om att komma dit först. Polismästaren söker hans hjälp. Med Cardells hjälp kan Winge konstatera att offret metodiskt och under lång tid berövats de flesta kroppsdelar innan han slutligen avlidit och dumpats i vattnet. Om döden konstaterar Winge:

”Jag föreställer mig att den var välkommen.” 

Navigerande tidens politik ska Winge nysta i fallet. Cardell, som med god hjälp av sin träarm drygar ut kassan som dörrvakt på en sjaskig bar, kanske kan värvas? En skaldande tjänsteman vid namn Blom vet att berätta en del om Winge för Cardell och läsaren; förnuftsstyrd, obotligt rättskaffens och bokstavligen dödligt sjuk. Kan de trots eller på grund av sina respektive bördor tillsammans lösa fallet? 

På vägen ryms mycket annat, som en föredömligt oskön beskrivning av ett sjöslag och det militära livets övriga sorgligheter. Här liksom i allt annat känns författaren påläst utan att låta som en uppslagsbok. Lite Sapkowski-känsla faktiskt, men mer kärnfullt skrivet. Misären, smutsen och det mänskliga lidandet är allestädes närvarande men beskrivs med sådan ordkonst att det nästan blir en fröjd att läsa. Nästan. En offentlig halshuggning utförd av berusad bödel inför entusiastisk och vidskeplig publik. En utblottad köpman  som utan krusiduller avslöjar sina självmordsplaner för Winge och finner ett tillfälligt brödraskap i den sistnämndes snara hädangång, åtminstone tillräckligt för att bjuda på en tygrelaterad ledtråd. En poliskollega som avslöjar vadslagning om Winges frånfälle och inte drar sig för att be om insidertips som tack för information om ett välgörenhetssällskap (med vissa andra aktiviteter) av troligt intresse för utredningen. 

Vad gäller Winge och Cardell så avråder den förstnämnde från vänskap men visst känns de som ett lovande team i all sin glädjelösa envishet. Att det inte är riskfritt blir de snabbt och utan större överraskning varse och det ser ett tag ut som om Cardell ska hinna före sin uppdragsgivare i graven. 

Tidigare än väntat får läsaren veta en del om vad som hänt med den döde (”den”, som informationsgivaren kallar offret) och kunde väl inte klandras för att sluta läsa där. Riktigt avskyvärt är det. Johnny Got his Gun möter GRR Martins mest sadistiska påhitt, typ. Men har boken mer att erbjuda än slika vedervärdigheter? Och vad är bakgrunden, motivet? 

Del II inleds med komisk korrespondens från en ny karaktär, den muntre Kristofer Blix, ny i Stockholm. En möjlig huvudperson presenterar sig för den bävande läsaren, ung och utblottad och begiven åt nöjen och ett visst lurendrejeri men given en fantastisk chans av en godhjärtad läkare. Man får dock snabbt en tung misstanke om hans kommande öde då detta verkar utspela sig något före första delen. Är det han som ska …? Andra, på sitt sätt lika otäcka möjligheter, kanske kan tänkas när han oundvikligen hamnar i en omöjlig situation. Det komiska tonfallet är snart ett minne blott i alla fall, ersatt av bland annat en skräckinjagande snedtripp på desperation, sprit och salamander. Tids nog borde korrespondens vara omöjlig, eller skickandet av den åtminstone otänkbar, men formatet bibehålls och den ena av de två farhågorna besannas. Allt det som redan förståtts ska nu redovisas; hur går det till rent praktiskt? Det är förfärlig läsning med odiskutabel effekt men ibland diskutabelt värde. Vad är poängen? Kanske just att skildra det allra värsta som tänkas kan, aldrig med ett hånleende, aldrig med mindre än fullaste allvar. 

Del III börjar ännu lite tidigare, enligt vad som verkar vara ett etablerat mönster, och innehåller även minnen långt äldre, från en storbrand i Stockholm. Här möter vi unga Anna-Stina som säljer frukt i Katarina. Knappt har hon förlorat sin mor innan hon tvingas värja sig mot orättvisa anklagelser och snart nog döms till spinnhuset. Här liksom i allt annat tar sig Natt och Dag tid att berätta mer om denna tid och om människors livsvillkor. Maktfullkomliga, korrupta väktare och tjänstemän som brer ut sig tills de själva hukar undfallet inför de som står ännu lite högre. Den vardagliga sadismen. Den lilla människans maktlöshet längst ner i denna värld är nog ett större tema än den slående grymhet som boken är känd för. När det utvecklas till någonting liknande en fängelsefilm med hopp om flykt är det svårt att tro att det ska sluta väl. Och givetvis bjuder även denna del på mardrömslika upplevelser, som hade varit det allra värsta, ”snackisen”, i de flesta andra böcker. Men trots allt hon genomlidit har Anna-Stina tillräckligt mycket människa kvar i sig för att hjälpa en som verkar ha lidit ännu mer. Som beslutar sig för att hjälpa tillbaka, men inte på det sätt hon tänkt sig. 

Såhär dags börjar det bli dags att knyta ihop säcken och återvända till tidigare karaktärer. Bland annat för en högläsningssession på randen till dödsriket. Med enstaka inslag av knastertorr humor, mörkaste allvar och både väntade och oväntade konfrontationer leds berättelsen i hamn, via ännu ett kanske-dödsfall, författarens favorithyss. Och så kommer ett av bokens främsta teman ställas på sin spets: förtjänar alla att få sin sak rättvist hörd? Är förövaren också ett offer? Även denna delhistoria är förstås mörk och chockerande och inkluderar en tur till Paris under skräckväldet.

Dessutom ska andra öden följas upp, där en tilltänkt god gärning riskerar få förödande konsekvenser i form av ett drastiskt beslut. Den här episoden har jag faktiskt svårt för. Behövdes den? 

Den sekvensen åsido knyter Natt och Dag ihop sin historia fint med några sista twistar och, trots allt, en gnutta hopp om mänskligheten. Plus en ganska snygg variant/hänvisning till en viss annan bok om revolutionstiden. 


Ljudbok: Martin Wallström läser sansat och ändå engagerande utan störande stilistiska påhitt eller överdrivet röstskådespeleri, och gör ljudboken till ett utmärkt sätt att uppleva denna historia.

Barabbas (1950)

Pär Lagerkvist skapade väl en egen genre med den här korta romanen, utgiven ett år innan han fick Nobelpriset. 

Rövaren som enligt samtliga evangelium släpptes fri istället för Jesus försöker handskas med det som hänt. Han följer med till Golgata av skäl han inte kan förklara för sig själv, bevittnar det som beskrivs i Nya testamentet men med något krassare blick, och försöker sedan återgå till ett vanligt liv. Somliga gratulerar honom och uppmuntrar honom att njuta av livet han fått tillbaka. Andra vill dra in honom i Kampen. 

Men han envisas med att springa på eller rentav söka upp de som följde ”den döde”. Han kan inte släppa det, hur gärna han än vill glömma den magra, märkliga mannen som dog istället för honom. Nya testamentets främsta tes blir oerhört konkret och personlig just för honom. 

En harmynt kvinna som en gång mött Jesus och är övertygad om att nya tider stundar förser extra perspektiv. ’Den tjocka’, en kvinna han tyr sig till ibland, likaså. Hon funderar och grubblar över sin tillfälliga karl och kommer vid ett tillfälle fram till att han måste ha blivit besatt av anden från den korsfäste. 

Stilistiskt är det ofta enkelt och rättframt, med upprepningar och många ”och” men också en rikedom av väl valda och skönt gammaldags ord och utryck. En del tankegångar kan sträcka sig över tio rader som speglar tänkaren ifråga. Förrädiskt enkelt förmedlar han någons attityd till vad den bevittnar med någon milt ironisk formulering. Det är lätt att se eller gissa hur senare författare har influerats, såsom Vibeke Olsson och Torgny Lindgren. Det är väldigt bra. 

Det är en bok som tar temat på allvar men det är ingen pamflett. Möter med en som Jesus väckt från de döda (Lazarus?) är nästan kusligt. Något dödsrike finns inte, får Barabbas veta, men har man varit på andra sidan är man ”ingenting”. De troende bemöter honom högst skiftande och rent fientligt när de får veta vem han är. I sitt gamla rövarband passar han heller inte in längre. 

”Han verkade alldeles som borta någon annanstans. Det var nästan olustigt.”

Efter några år som författaren inte gör anspråk på att veta något säkert om återkommer Barabbas som grånad före detta gruvslav i en romersk ståthållares hushåll. Vistelsen i gruvan och det band han där knyter till en olycksbroder beskrivs sedvanligt kärnfullt och starkt. Behandlingen av slavar och Sahaks försök att förstå mannen som tydligen sett makalösa ting men som det inte går att förstå sig på. Uppsyningsmannen som en dag börjar ställa frågor om deras underliga tro blir en representant för de mer privilegierade romare som gradvis upptäcker något som först mest tilltalar kvinnor och slavar. Barabbas halvsanna berättelse, där han undantar det viktigaste men infogar änglar och under, känns så typisk för hur kärnan i något så lätt döljs bakom mer spektakulära ting. 

Och genom allt detta går tråden om hur ensam Barabbas är, oavsett vilket sammanhang han hamnar i. Outsidern är en väl en typisk Lagerkvistare och han lyckades verkligen skapa unika sådana, såsom Dvärgen. Barabbas är ”avlad och född i hat”, och hans djupt liggande ögon ses sällan. Temat fortsätter när han bokstavligen tvingas välja mellan tron och livet. För honom är valet nog lika självklart som för hans medslav, och rakt motsatt. Och när han till slut äntligen väljer sida, när han ”inte sviker”, så blir även detta så fel. 

En tung bok, jo. Och alldeles fantastisk. 

Molnfri bombnatt (1995)

Från svenskt 90-tal blickar den åldrade Hedwig tillbaka på tyskt 30-tal och vad som kom senare. Skinnskallar har just misshandlat hennes sudansk-födde hemsamarit, de tar över gatorna som en gång SA gjorde när hon som barn bodde i Mainz i Tyskland. 

Vibeke Olsson har en genuin förmåga att få dåtid att kännas som nutid och har skrivit om alltifrån romerska riket till svenskt 1800-tal. Hon återkommer också till teman och platser i sitt författarskap. Mainz hette en gång Mogontiacum, skådeplats för bland annat Kastellet, en roman om romartiden. Att vara ung i nazityskland skrev hon om redan i debutromanerna om Ulrike, dessa riktade till lite yngre läsare. Molnfri bombnatt räknas bland hennes allra främsta böcker och det är lätt att förstå varför. 

”50 miljoner människor dog, så något ska väl även jag ha”, konstaterar Hedwig om Andra världskriget och de motgångar livet bjudit just henne på. Men hon har även hemligheter, något hon inte ens avslöjade för sin svenske man. Nu är det dags att berätta, beslutar hon. För vem, det vet hon inte, men hon skriver ner det som hände för så länge sedan, sett från en tid då flyktingfrågan också var på tapeten och Jimmies motsvarigheter hette Ian och Bert. 

Hon berättar om att växa upp i Mainz, om föräldrar som 1933 märker att världen förändrats i grunden och att skrupellösa människor med en ideologi de inte delar har fått oinskränkt makt. De är de goda människorna som inget kan göra och som mår väldigt dåligt. Hon berättar om att dras med i systemet eftersom det egentligen inte finns något annat val. 1939, 17 år gammal, går Hedwig med hakkors på ärmen medan far, en socialist, är i koncentrationsläger. När en stilig SS-officer berättar att han arbetar just i ett koncentrationsläger berättar hon inte om sin far. Varför inte? För att hon är 17 år och det är en vacker dag och hon upplever en slags uppmärksamhet som vanligtvis bara förunnas hennes väninna. 

Tiden mellan nazisternas maktövertagande och kriget finns det för lite film och litteratur om. Olsson känns påläst och djupt insatt när hon berättar om några av de människoöden som formas av denna tid och det blir förstås väldigt intressant. En fars insikt att han inte längre kommer kunna ge trygghet och skydd utan råder dottern att anpassa sig, i alla fall på ytan. En ung tjej som frågar sig varför hon måste missa allt som livet kan ge för att hennes föräldrar är politiskt aktiva. Det blir så lätt att förstå den ”tysta massan” som det annars kan vara så lätt att fördöma. Med skenbart enkla ord fångar hon det: 

”Nazisterna var starka och glada. Mamma var ledsen och trött.”

Olsson sätter fingret på något centralt i nazismen: känslan över intellektet. Att de öppet sade just detta, att i det nya riket snarare behövdes ’hjärtan som klappade för Führern’ än bokkloka studenter. Andra reflektioner handlar om behovet av de ’fantasilösa’. 

Sverige, som hon besökt med sin mor under en annan tid, återbesöker hon 1939 med sin pojkvän Wilhelm, strax innan kriget. Här får hon ett höra ett annat perspektiv och visdomsordet ”sitt samvete måste man leva med, hela livet”. Men även här finns nazistiska ungdomsförbund. 

Hon berättar också om den ransonerade misären i Tyskland efter kriget, om den relativa lyxen att få sig ett enda ägg per månad och kunna välja om man vill göra en kaka eller äta det som det är. Och om våldtäkter utförda av amerikanska soldater – ett ovanligt inslag i WWII-skildringar. Om bombanfall och krigets andra vidrigheter som drabbar civila. Ibland nästan som drabbande poesi, som i inledningen av kapitlet Fosfor, vilket fortsätter med en skoningslös beskrivning av brandbombningens metodik och verkan. 

I hoppande men inte hattig kronologi berättar hon om stämningen i Tyskland när kriget väl börjar, om luftförsvarsövningar hemma medan Hedwigs SS-fästman skickas till ett relativt lugnt Polen. Om hur förändrad han verkar när han kommer hem på permission. På fyllan berättar han förtvivlat saker som han sedan försöker avfärda och förneka. Gladare blir de inte när självaste Himmler avslår deras begäran om att få gifta sig. 

Det finns mycket att berömma. Språket och förmågan att välja några bilder för att skildra ett helt förlopp till exempel, som makens död i cancer. Det är hela tiden han, inte sjukdomen, som står i centrum för dessa kärnfulla rader. I beskrivningen av hur de träffas på folkhögskola i Sverige lite efter kriget är det jordnära romantiskt. Ifrån 90-talet bjuds en tragikomisk scen där några nynassar hotfullt börjar heilla mot henne och hon i en blandning av panik och ilska mästrar dem om hur det ska låta. 

Det är en bok full av tankehopp och associationer mellan årtiondena, vilket får den att kännas ännu mer övertygande, som om allt är en verklig persons verkliga minnen. Hon kan till och med banna sig själv för det:

”Håll dig till saken nu, Hedwig Johansson.”

Lika trovärdigt som allt annat berättar hon om att inte förstå ”detta med judarna” och rentav smyga åt judiska grannfrun lite mat och ändå gå med i partiet 1942, i en önskan att välja sin egen väg, med mycket annat. Det är lika komplicerat som mänskligt. 

Hur mycket hon än jobbar på att passa in så kommer hon ändå hamna i koncentrationsläger; detta föreskuggas regelbundet medan hon redogör för det fullt tillräckliga elände som alla tyskar i de bombade städerna genomlider under krigsåren (även om det kan tyckas ’självförvållat’). Även när Wilhelm är gift och har barn och bor i Auschwitz, en plats han inte berättar så mycket om, finns känslorna kvar. Man förstår vad han gör men på något sätt blir han en människa, som inte vill göra det han gör, som försöker intala sig att det är en del av kriget och inget han kan välja bort, och som faktiskt älskar Hedwig och trots sina hemligheter kan vara väldigt rak mot henne. Det är en ganska unik kärlekshistoria, möjliggjord av Hedwigs ovetskap och Olssons djupa insikt. 

Det är en modig och annorlunda bok där det man främst förknippar med Andra världskriget och nazisterna länge anas i bakgrunden till förmån för totalt övertygande inblickar i livet i Tyskland strax före, under och efter kriget. När Hedwig börjar fundera kring tågen och deras destination blir effekten därmed desto starkare. Likaså när hon resonerar kring huruvida människor med samvete, de som led av vad de deltog i, är mer skyldiga än de samvetslösa, skrattande SS-bödlarna. 

Tidningarnas hårresande historier om allt de allierade kommer göra mot Tyskland och tyskarna om de segrar räcker långt för att förklara hur folket kan ställa upp på det Totala kriget, även Hedwig. ’Först måste de segra’.  Sedan …

Det ryms också helt andra, lika sanna iakttagelser. Som en förödande dom över Sveriges flyktingpolitik under balkankrigen eller slående beskrivningar av den svenska våren och ljuset i mars. 

”I Sverige är inte våren bara en årstid, den är ett tillstånd.”

Men starkast är boken i sin envetna strävan att göra även övertygade nazister mänskliga. Inte topparna, de är bara röster i radion eller citat i tidningarna, men de andra. 

”… det värsta var att vi alla var människor, också i Tyskland 1943.”

Och människa är Wilhelm, som inte lyckats bli så hård som Himmler önskar för sina SS-officerare och ofta är på vippen att berätta för Hedwig om vad som händer i lägren, men som lik förbannat gör sitt jobb. Till slut får hon förstås veta. I en sakligt mardrömslik scen får hon veta allt och förstår vad tanken om att order är ’heliga’ kan leda till. 

”Världen blev obegriplig, hal och slipprig.”

Detta avslöjande, under en molnfri bombnatt, är förstås inte slutet på hennes umbäranden. Hon hamnar bland annat i Ravensbrück mot slutet av kriget, där summariska avrättningar är vardagsmat och där ’lättare arbete’ är lika med döden. Innan dess hinner hon komma Wilhelm närmare än någonsin, märkligt nog närmare ju mer han berättar. Om hur han ville bli en riddare men reducerades av Führern till slaktare. Och de hinner bli föräldrar. Att barnet inte kommer leva så länge avslöjas tidigt, vilket sätter ett plågsamt ljus över de få scenerna av moderslycka. 

Det är en bok om krig, lidande och olika sorters kärlek. Och om hur vettiga människa kan göra onda saker. Den är full av iakttagelser som känns lika självklara som ovanliga, som att de välmående svenskar hon möter efter kriget påminner henne om tyska propagandafilmer från före kriget. 

Mitt i alltihop, utan att kännas romantiserande, är det ibland en romantisk bok. Och emellanåt smyger sig något andligt men inte teologiskt in. Trots allt, mitt i det fula, kanske det finns något mer. I kontrasten med de skoningslöst presenterade inblickarna från koncentrationsläger eller bombningarnas efterdyningar får dessa inslag en enkel trovärdighet. Olsson, eller åtminstone hennes huvudperson, blir egentligen bara politiskt rakt på sak mot slutet i en slags appell till läsaren om att inte glömma vad Socialdemokratin gjort för landet. Ny Demokrati får som sagt representera populismen häe. Nästan 30 år senare kan man konstatera att det politiska landskapet har ändrats men mycket av det hon varnar för har skett. 

Molnfri bombnatt är en de mest respektingivande romaner jag läst. Med sina detaljer och sin insikt i mänskligt beteende gör den att dåtiden känns som här och nu på det vis så många strävar efter men få riktigt förmår. Det är på sätt och vis en lång tragedi, om en person som inte begår några fel som inte vem som helst hade gjort i samma situation men som upplever djupt lidande och ständiga förluster och ändå alltid känner en skuld. Mirakulöst nog är det samtidigt en livfull bok, full av intryck och minnen. Och en påfallande stor del av berättelsen handlar om den krokiga vägen tillbaka till ett liv, med den envise svensk som får henne att känna sig som en människa igen. 

Kastellet (1992)

Kastellet handlar om en handfull personer boendes i utkanten av Romerska riket i en tid när kristendomen börjar få fotfäste men fortfarande ses som en ibland rent problematisk sekt. Vibeke Olsson skriver ur deras perspektiv i tur och ordning alltsom åren går. Ett intressant grepp är övergången från tredje till första person. 

Outsidern Freiatto, alltid utstött och plågsamt medveten om sitt födelsemärke, blir genast en i gänget när han tar värvning vid en romersk utpost bortom Rhenfloden på 130-talet e.k. Olsson (ett par år före hyllade Molnfri bombnatt) berättar i presens, i korta meningar och med medvetna upprepningar, som om hon själv upplever varje sekund av det. Det är fullt med detaljer, påläst och övertygande. Det kan ibland bli lite monotont, men ständigt målar hon nya bilder som känns levande och intressanta. Gång på gång återkommer hon till Freiattos förundran över att ha funnit en gemenskap; till och med ensamheten är annorlunda nu. 

”Vaktposten är ensam, men han är en av tusentals ensamma vaktposter.”

Det handlar om en enklare tid men där folk har komplexa känslor. Som Freiattos mor, vars tankar vi också får ta del av. 

Freiatto blir inbjuden att delta i kristianernas möten, men blir inte nämnvärt frälst. Dessutom kan det kosta en livet, i alla fall om man framhärdar i ett vägra dyrka kejsaren som en gud. Det gör inte Freiatto. Han är måttligt imponerad av den nya tron. 

En annan som bevistar samma möte är tribunen Camillus, en ung adelsman i början av karriären. Han blir nästa person att följa i några kapitel. Det är en eftertänksam och lite osäker person som hoppas på något mer i världen, såsom en god och rättvis gud. Men han ger snabbt upp sina halvhjärtade försök att få kristianerna benådade när en centurion uppmärksammar den verksamhet som pågår i trakten. 

Efter ett tidshopp på fyra år är det åter genom ett nytt perspektiv vi får uppleva denna tid och plats, och nu skriver Olsson i första person som 23-åriga Regula, en kristen före detta slavinna som råkar vara tillsammans med Freiatto. Han är nu centurion och de har just för andra gången förlorat ett nyfött barn. Hon undrar om det är ett straff från Gud. Men att hon efter lång tortyr lovade tillbe kejsaren har väl Gud förlåtit henne? Petrus blev ju förlåten efter att ha förnekat Jesus tre gångar utan minsta skråma. Hennes monologer till Gud, eller dialoger med Gud, är tunga och fängslande inblickar i hur det mycket väl kunde vara för en tidig kristen – som bokstavligen tvingas välja mellan livet och sin tro. 

Olsson länkar ihop dessa människoöden genom det romerska livets självklarheter, låter Regula ägas först av köpmannen Vegetius och sedan av Camillus – två vitt skilda personligheter. Freiatto blir både hennes allt och mannen som sätter ut hennes förstfödda med argumentet att han inte kan försörja henne en dotter. I en värld där en sådan handling är helt normal, förutom bland de kristna, blir Regula ännu mer ensam i sin sorg. I hennes berättelse framstår Freiatto som en ganska bedrövlig typ, hur mycket hon älskar honom. Och inte ens när han var huvudperson väckte han väl så mycket respekt?  

Det är en märklig bok med en speciell rytm, kretsande kring en handfull personer under en tid när rätt och fel inte alls liknar våra självklara regler. Man blir nästan förvånad över att till exempel hustrumord inte är tillåtet, ens för en centurion. Den är full av reflektioner som inte nödvändigtvis skapar ett band till läsaren. Om slavars roll och den egna karriären, om Gud och gudar, om intima ting och om förhållanden som ibland är väldigt krassa, ibland mer känslosamma. Det är fullt med avsiktliga upprepningar för att betona vilka tankar som snurrar i huvudet på dem. 

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad Kastellet handlar om, men den känns som en trovärdig inblick i antikens liv långt från huvudstaden. Och kanske får man sammanfattningen serverad alldeles mot slutet: att det inte går att älska någon om man inte kan älska sig själv. 

The Strangled Queen (1955)

Var det en äkta och verksam förbannelse som tempelherreordens stormästare Jacques de Molay utkastade i sin sista stund, och början av The Iron King? Maurice Druon använder i alla fall skickligt den möjligheten för dramatisk och inte minst psykologisk effekt i bokserien om ”The Accursed Kings”, förlagd till Frankrike på 1300-talet. Det vilar en ständig skugga över de maktmän som iscensatte Molays fall och deras bana slutar ofta olyckligt. Och förbannelsen verkar rentav sprida sig bortom denna krets. Eller så handlar det bara om att alla till slut får vad de förtjänar, men kanske inte alltid av “rätt” skäl? 

I bok två, vars titel låter misstänkt likt en rejäl spoiler, tillträder den osäkre och ganska osympatiske Louise X den franska tronen efter sin auktoritäre far Filip IV (’den sköne’). Hans hustru är alltjämt fängslad efter sin otrohetsaffär och runt honom manövrerar starkare viljor, som farbror Charles, greve av Valois, och forne rådgivaren Enguerrand de Marigny – karaktärer etablerade i förra boken som nu får mer plats att breda ut sig. Möten med Lilla Rådet roar, klart föreskuggande den ofta småaktiga maktkampen GRR Martins ”A Song of Ice and Fire”. Bland de stora problem som tilldrar sig deras intresse ingår utnämnandet av en ny påve samt att, om möjligt, ordna en skilsmässa och ett nytt äktenskap åt den fortfarande gifte kungen. 

Liksom i förra boken håller Druon regelrätta föredrag för läsaren, med många psykologiskt inriktade klokskaper, till exempel om män som älskar makt: 

“Above all they are influenced by an objective taste for the creation of events, for controlling their occurrence, for acting upon the world with effectiveness. And for being always in the right. Wealth and honours are no more than the signs and tools of their influence.”

Även den andra boken är rik på tydligt förklarade intriger, starka karaktärer beskrivna både till utseende och personlighet med självsäker detaljrikedom (som om författaren är en samtida journalist med mandat att berätta Allt) och ofta sardoniskt underhållande reflektioner. 

“Like many autocratic old men he followed the line of his own thought, without taking into consideration whether it was being followed.”

Guccio Baglioni, ambitiös yngling från italiensk bankirsläkt, är även här en viktig karaktär och en av de relativt sett mer sympatiska. Resor företas till bland annat Neapel och Avignon i syfte att hitta både en lämplig ny drottning åt kungen och en blivande påve som kan möjliggöra en skilsmässa. Guccios reskamrat Hugues de Bouville blir en annan av bokens tillfälliga huvudpersoner vars tankar vi får tillgång till. Matematiken och spelet för att utse en ny påve leder till ganska underhållande dialoger. 

Svälten slår till kanske tre fjärdedelar in i boken. När Guccio reser till den fattiga adelsfamilj han lärde känna i slutet av förra finner han dem i ett sorgligt tillstånd, inte minst den sköna Marie. Här blir det befriande känslosamt, utan ränksmideri, och Guccio närmast skäms över sitt eget välstånd. Men han agerar också skickligt och resolut. Han börjar faktiskt bli något av en hjältefigur, eller i alla fall det närmaste Druon erbjuder läsaren, om än gärna i ett smått överseende tonfall. Guccio blir också katalysatorn i en händelsekedja som kommer leda till veritabelt handgemäng inför baroner och kungen själv mellan rikets två näst mäktigaste män. Även en ganska hänsynslös spelare kan tyckas orättvist behandlad när svagare sådana använder andras misstag mot honom. Men desto större medlidande väcker de fängslade systrarna, den ena halvgalen, den andra på god väg. 

Vid ett tillfälle vänder sig Druon direkt till sin dåtida publik med tesen att Mellanöstern ger en bra bild av medeltiden. Det blir inte fullt så illa som det låter, och han undgår inte att nämna västerländska kolonialmakters härjningar i området, men jag har svårt att föreställa mig samma föredrag från en nutida författare, som Ken Follett. 

Peter Joyce inläsning är alltjämt lika värdig som levande när det bjuds på mer ränksmideri, mutor och hot mellan karaktärer som Druon dristar sig att gissa en hel del kring men vars motivationer han oftast bemödar sig om att försöka förstå. Fler slående bilder, som när den osäkre kungen vandrar fram och tillbaka bland de duvor han nöjesskjutit i en lada medan vita fjädrar fastnar på skorna. Fler intressanta detaljer från eran i fråga. Fler starka dödsscener. Och i den här boken upplever åtminstone en person en stund av vis och äkta insikt på sitt yttersta. 

Wounds of Honour (2009)

Del ett i en serie av nio böcker av den historiskt och krigiskt intresserade och beläste britten Anthony Riches. 

Prologen, där en stamledare norr om Hadrianska muren ca 180 e.k. gör ett avtal med en romare under hot om död, är nästan parodiskt typisk för genren. Tonfallet, miljöbeskrivningarna i förbifarten, allt är så representativt för historisk drama-action att jag blir lite trött nästan från start. Men en liten stridsscen direkt efter prologen levererar tillräckligt mycket spänning och karaktärspresentation på några få sidor för att ändå inspirera till fortsatt läsning/lyssning. Vi kastas in i en övertygande och direkt engagerande konfrontation mellan ’barbarer’ och romare. En skärmytsling, men där somliga soldater får sin första smak av riktig strid. Det är väldigt välskrivet. Och i ljudboken stabilt inläst av Saul Reichlin som kan förmedla en officers morrande såväl som en integrerande patriciers lömska tonfall på ett övertygande sätt. 

Den överlevande skaran inkluderar en nykomling i Britannien. Marcus Aquila är en ung, handlingskraftig och högboren romare som ska göra sin militärtjänst i denna kalla, brutala provins. Veteranen Rufius guidar honom och läsaren in i de lokala sedvänjorna. Men knappt har Marcus anlänt till lägret förrän han anklagas för förräderi. Eller snarare sin fars ’förräderi’ hemma i huvudstaden, där den ökände Commodus sitter på tronen. Det går undan när han med ett par nya vänners hjälp hastigt och inte så lustigt befinner sig på flykt och dessutom får veta att han är den siste av sin ätt. Han måste nu bli någon helt annan för att kunna överleva och uppfylla sin fars sista önskan. Med nya namnen Tribulus Corvus, efter ett vapen och det latinska ordet för kråka, ger han sig av i sällskap med den barske men överraskande välutbildade ’vilden’ Dubnus, som på kort tid måste göra en riktig hårding av honom, inte bara en som vet hur man svingar ett svärd. 

När han söker tjänst som centurion på annan plats vid muren är det inte så lite Jon Snow över situationen. Tvivlet från veteranerna, stoltheten som ska sväljas tills tålamodet tryter och hotet om vildar på andra sidan muren som bara behöver enas för att utgöra ett formidabelt hot. Givetvis vinner han både läsarens och de överordnades repekt, och får lyckligtvis fortsatt sällskap av de två erfarna men sinsemellan väldigt olika män som hållit honom vid liv dittills. Och givetvis är den centuria han tilldelas den minst disciplinerade i kohorten. Men hans tro på sitt eget omdöme och tendens att ge de mannar som missköter sig en andra chans skapar lojalitet och ger hopp om ändring. 

Det känns klassiskt. Ordval och formuleringar är trygga och beprövade, med ett frikostigt bruk av grova svordomar och skällsord. Klyschigt eller härligt gammaldags, jag väljer det sistnämnda. Jag gillar karaktärerna han skapar, de välskrivna stridsscenerna med sina konkreta strategier och detaljer och de lika väl skildrade miljöerna. Och själva historien engagerar. Påfallande grymma tortyrscener dämpar känslan av att Riches ibland ”skönmålar” sitt ämne, samtidigt som författaren fortsätter att måna om sin huvudpersons mänskliga sidor. Det krassa beslutet kring en hjord med oxar som kunnat förse fienden med mat blir en stark scen. Och just när man dragit slutsatsen att boken bara kommer handla om män gör en romersk adelsdam entré i handlingen, gift men illa behandlad av maken. Den delen av historien slår det knappast gnistor om, kan dock tilläggas. En intrigerande romare i hög position skruvar till historien inför en stor drabbning med de vildar som samlats under en skicklig ledare. Resultatet är synnerligen dramatiskt. Hur ska det gå? 

En spännande bok fylld med kärva, sardoniska män och troligen korrekta detaljer för den historiskt intresserade, vad gäller både krigiskt värv och dåtida sedvänjor. Fokuset på vad man kunde kalla ”stridandets psykologi” är lika intressant som lättbegripligt. Riches och hans officerare pratar lika gärna om hur man övervinner både rädsla och överdriven ”battle rage” som om vapen, strategi och blodig strid. Men blodigt blir det …

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut. 

Pillars of the Earth (1989)

Ett genretypiskt historiskt epos med många huvudpersoner och långa hopp framåt i tiden, författat av Ken Follett, som jag annars mest förknippar med thrillers. 

Det börjar med avrättningen av en skönsjungande och av allt att döma oskyldig ung man i 1100-talets England. Redan här presenteras viktiga personer och hemligheter. Strax därefter möter vi byggaren Tom med familj, strävsam och med större drömmar än hans enkla uppdrag hittills låtit ana. Lägg till det en elak ung adelsman vid namn William och så Phillip, en klok ung munk, så har vi grundbultarna. 

Så tar en krönika fart som kommer kombinera dessa och deras kommande avkomma i en historia om maktspel, kyrkbyggande, grymheter, till synes omöjlig kärlek och hård kamp för överlevnad i en hård tid. Personerna har starka viljor och utpräglade gåvor och styr ofta historiens gång bortom sin officiella maktposition. Varje stor triumf eller motgång följs av ett hopp några år fram i tiden. Invävda i det hela finner vi förstås verkliga personer, platser och byggnader. Det är något av en bildningsroman men en mer rättfram sådan än Dan Browns slingrande twistfester. Tydligt men mysigt och påläst. 

Dramaturgiskt är det ibland närmast konstigt. Stora twistar uteblir frapperande ofta och det som aviserats på förhand är ofta just det som händer. Follett släpper in förlösande avslöjanden och räddningar tidigare än han måste, som om han inte vill hålla läsaren på halstret för länge. 

Men han knyter ändå ihop säcken på ett skickligt och känslomässigt tillfredsställande sätt med konflikten mellan Henrik II och Thomas Becket som effektfull katalysator för de sista vändningarna. Temat om våldets kontra kyrkans makt (den svenska titelns “svärdet och spiran”) som löper igenom hela boken blir här som allra tydligast och starkast.

(“Läst” som ljudbok på engelska, livfullt berättad/spelad av Richard E. Grant.)