Dvärgen (1944)

”Ingen är stor inför sin dvärg”

Pär Lagerkvists dvärg är ett av de förnämligaste exemplen på en huvudperson som man inte är tänkt att sympatisera med, men vars ord och tankar är vårt enda fönster mot berättelsen och övriga karaktärer. Bateman i America Psycho och Meursault i Främlingen är andra exempel som gör sig påminda. Plats och tid, renässansens Italien, leder också tankarna till Machiavellis Fursten. Lagerkvists ekonomiska prosa är lika briljant som lättbegriplig. 

Vi gillar alltså inte dvärgen och han gillar nästan ingen. Om fursten vid vars hov han verkar (dock inte som narr!) säger han: 

”Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk.”

Tydligen fanns det en annan dvärg vid hovet, men honom ströp vår antihjälte under en brottningsmatch ämnad att roa finfolket. Dvärgen konstaterar detta utan urskuldande. Han är insiktsfull och läser människor, men på ett förslaget snarare än klokt vis. Det finns skarpsynt sanning i många av hans iakttagelser men de är alltid av den mörkare arten. Furstinnan, vars brev till älskarna han levererar, säger han sig förakta – men det är helt klart med blandade känslor som han inte vill formulera riktigt. Furstens dotter, som alltid vill leka, har han verkligen inte mycket till övers för, vilket hennes kattunge grymt får erfara. De visa män som besöker hovet är i hans ögon narrar som man inte får något nöje av. Hans attityd till allt mellan himmel och jord är över huvud taget skev och hätsk. Och att han själv knappast är älskad av ”packet” bekymrar honom föga. 

”De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad.”

Med en blandning av skepsis och fascination granskar han den store tänkaren och konstnären Bernardo (en tunt förklädd Leonardo Da Vinci) som gästar hovet och fascineras av allt. Fursten fängslas av varje ord han dryftar; dvärgen analyserar dem, störs av inkonsekvenserna men hoppas väl även han på stora sanningar. Men som alltid blir han besviken på människorna – ett släkte han inte anser sig tillhöra. 

När han vittrar krig i luften lever han upp! Och i Bernardos ritningar till ohyggliga krigsmaskiner (hans egentliga syfte vid hovet?) väcks åter dvärgens respekt. Själva kriget, med bataljer, lister och belägringar, skildras kortfattat men livfullt genom dvärgens blodtörst som obehagligt och fascinerande prisma. Han imponeras av fursten utom när denne nedlåter sig till att beblanda sig med bönderna i en erövrad by, det vill säga när man som läsare plötsligt respekterar honom en liten stund. Han känner helt snett i allt. Hans reaktion när kriget snöpligen avstannar är därefter: förtvivlan. Hans och hovets håglöshet fångas livfullt, om det är rätt ord. När det pratas om sann fred blir han fruktansvärt upprörd. Men när han får chansen att spela en ond huvudroll tänds glädjen igen. Här anas Poes Hop Frog och föranas Game of Thrones tillsammans med andra modernare verk som hämtat stoff från dåtidens ränker och illdåd. 

Liksom i förbifarten målas en troligen ganska påläst bild av tidens sedvänjor, vapen, kost och hierarki upp. Det planeras inte bara en fest, maten och förberedelserna beskrivs specifikt. Nöjen av upphöjt och plumpt slag, allt väcker förstås dvärgens ringaktning och deras frossande rentav hans vämjelse. Belägring och pest fångas också i drabbande bilder, ibland från ovan med en kall distans som förstärker effekten. 

Att dvärgens skarpsynthet ofta försvagas av önsketänkande är ett allt tydligare drag. Han förutsätter ofta att folk känner som han, hur medveten han än är om sitt utanförskap. Och han reagerar starkt, nästan bipolärt, i både besvikelse och triumf. På vissa sätt är han som en bitter tonåring snarare än den ’gamla själ’ han beskriver sig som, en ‘incel’ utan ett internetforum. 

Ett allt starkare tema är också hur hans gärningar förstör dem omkring honom. Han går från hatisk betraktare till destruktiv kraft i sin egen rätt. Inte minst för de kvinnor som förvandlas till vrak genom hans dåd. 

Det är en frätande och fängslande bok, otroligt innehållsrik med sina runt 150 sidor, om en fullständigt ensam person som inte kan se stjärnorna men har ett öga för mänsklig svaghet. Men som också läser sin egen plats i tillvaron helt fel, in i det allra sista.