Ciri verkar via Svalans torn ha färdats till vår värld, under kung Arthurs tid. Där möter hon ingen mindre än en ung sir Galahad i början av den femte och på sätt och vis sista Witcher-romanen. Snart lär vi dock, som traditionen bjuder, känna några helt nya personer som delar ett djupt intresse för Geralt och Ciri. Här får Andrzej Zapkowski tillfälle att detaljförklara drömtydning så som den fungerar i hans värld, självklart med en vetenskapligt klingande terminologi. Zapkowski är inte mycket för att berätta saker på enklast tänkbara vis men den här ramhandlingen känns faktiskt mer distraherande än fascinerande.
Men bit för bit får läsaren veta viktiga ting. Hur det gått för Yennefer hos Vilgefortz, till exempel. Vi besöker också Nilfgaard där kejsaren undrar vad han ska göra med en viss dubbelgångare. Geralts och vännernas tid i Touissant redovisas också. Ibland ägnar Zapkowski mycket uppmärksamhet åt krig och grymheter. Här grottar han ner sig i romanser och detaljerade beskrivningar av slott och kläder. Och sensuell druvtrampning. Visst har häxkarlen och gänget förtjänat en paus. Men vad ska man tro om den Fringilla som snärjer honom? Riddarsporre och furstinna har en djup romans som verkar förändra slarvern i grunden.
När Geralts historia verkar på rätt väg igen far vi dock tillbaka till den värld som Ciri hamnat i. Där finns det vissa anmärkningsvärda förväntningar på henne, framställda av samme alv som Geralt mötte i förra boken. Jag vet inte, jag. Ju ambitiösare Zapkowski blir narrativt, desto mindre intressant tenderar det att bli. Gruppdynamiken och de farofyllda färderna finns här också men försvinner i … ja, ibland vet jag knappt vad han vill. Det här är dock fortfarande tidigt i den längsta boken hittills och även vistelsen hos alver i en annan värld har en del av intresse, bland annat återföreningen med en viss enhörning. Och det är skönt att Ciris blodtörst från tiden med råttorna är borta. Men det metafysiska får väldigt stor plats och med förmågan att färdas mellan världar och tider går också något förlorat. Begränsningar är ofta en tillgång. Ett kort besök i en värld på hennes jakt efter hemmet är i alla fall dramatiskt så det förslår, med en synnerligen obehaglig ”skogsfarfar”.
Sedan byts ton och miljö drastiskt. En ung man från Melitteles tempel, Jarre, vagt bekant sedan tidigare, ger sig ut på vägarna för att ta värvning och bekämpa Nilfgaard i ännu ett perspektivbyte och hamnar tillfälligtvis i dåligt sällskap. Ganska engagerande faktiskt. Den här insikten i soldatlivet är en avstickare av den mer jordnära och intressanta arten. Uppbyggnaden inför ett stort slag mellan Nilfgaard och de andra (inklusive Jarre) är mycket bra, full med detaljer som känns trovärdiga trots närvaron av magiker, alver och halvlingar, med nedslag hos väntande sjukvårdare och trossen. Samma gäller själva bataljen; rejält påläst och levandegjord på ett vis som knappast kan kallas krigsromantik. Kavallerikilen som först tränger in som en dolk i infanteriet blir sedan ”som en istapp i en stor bondnäve”. Scenerna från sjukvårdstältet blir extra minnesvärda, likaså de skiftande perspektiven som ofta blir första parkett till en brutal död. Geralt, Ciri och Yennefer är långt borta men under den här långa sekvensen tänker man knappt på dem. Men Sapkowski överskattar kanske läsarens förmåga att särskilja vilken brigad som hör till vilken sida. Sporadiska hänvisningar till svarta mantlar hjälper till, men …
Efter detta är det dags att knyta ihop säcken. Ciris möte med trollkarlen Vilgefortz gör insatserna klara och tydliga, svartvita rentav, i en bokserie som ofta präglats av gråzoner. På samma plats bjuds också på en dramatisk urladdning som Sapkowski verkar ha byggt upp till länge. Stora offer, stora dåd.
Det slutar dock inte där. Bland annat ska en stor överraskning om Nilfgaards kejsare presenteras. (Överraskande om man inte spelat spelet eller på annat vis insett det, alltså). En lång förklaring blir det, men också ett bra slut på denna länge spunna historietråd. Sedan finns det tid för sådana där nedslag hos bifigurer som Sapkowski gillar så, ibland för att berätta om huvudhistorien ur andra perspektiv, ibland för att han helt enkelt finner dem intressanta i sin egen rätt. Långdragna fredsförhandlingar och realpolitik. Och deras konsekvenser, exempelvis för ’ekorrarna’, knappast bokseriens mest sympatiska karaktärer men inte desto mindre cyniskt offrade. Ett nytt tidevarv presenteras, med pampiga parader i Novigrad, med både krasshet och visst hopp, bland annat i form av ett kort möte mellan trasiga alver och människor på vägen. Men också nedslag hos snart sagt alla karaktärer som presenterats under böckernas gång. Det känns knappast som om Sapkowski föreställer sig en fridsam och fin framtid för sin värld. Somligt av det som ses i spelen (åtminstone trean) föreskuggas här, bland annat kommande stämningar kring magiker och omänniskor och relaterade händelser i Novigrad. Epidemi vankas det också (föreskuggad tidigare i boken i en mörkt ironisk scen).
En viss trio återbesöker platser för hemska och en del finare händelser i en slags terapeutisk turné, med vissa inslag av vedergällning. Någon riktig blodtörst rör det sig dock inte om längre, vilket är skönt. I förbifarten målas en värld efter kriget upp, där lidandet är långt ifrån över. Och logen av trollkunniga damer som vill styra över allt försöker förstås styra vidare, utan att riktigt förstå vad de har att göra med. Det gäller både Yennefer och Ciri.
Finalen, som lämpligt nog utspelar sig i Rivia, kombinerar de fulaste delarna ur den högst verkliga världshistorien med myternas mest magiska element på ett sätt som sammanfattar Sapkowskis författande perfekt.
Man kan säga att det tar slut här. Men det finns som sagt spel också, och dessutom en extrabok som släpptes långt senare. Den ska jag väl också läsa.