palaver – Palavers bokblogg

Roms portar (2003)

Conn Iggulden är en omtyckt berättare med gamla Rom som favoritspelplats, som jag faktiskt inte läst något av förut. Inläst av legendaren Torsten Wahlund känns svenska översättningen av bok ett i serien ”Kejsaren” som en värdig start.

Gajus och hans styvbror Marcus är inte finaste adel men kommer ändå från en familj av viss rang och pappa Julius är en respekterad man. När de som åttaåringar förirrar sig in på grannens mark och nästan misshandlas till döds av några tonåringar känns det lite smått chockerande, även i denna omvittnat brutala tid. Inte för att pojkarna gnäller. De är hårda kids som genast talar om hämnd. Men inte har de vett att be sin lokala före detta gladiator om hjälp; sånt här löser man själv. Sagt och gjort, nätt och jämt återhämtad ger sig Gajus på den våldsamme Suetonius … och hamnar i livsfara igen.

Det är rakt och rättframt berättat om två pojkar som är bästa vänner även om bara den ene av dem ska ärva godset. De hjälper till på ägorna och lär sig slåss och rida och verkar länge helt sakna impulskontroll. De lär sig om politik och krig och åtnjuter en privilegierad uppväxt. Modern är dock sjuk i vad som låter som epilepsi och Gajus har motvilligt börjat distansera sig från henne.

Det är fortfarande republik, knappt ett sekel f.Kr. – något som berättas indirekt i samband med en beskrivning av slaget vid Cannae. Senare omnämns Marius och Sulla. Den förstnämnde är Julius svåger, en inte oviktig detalj med tanke på de tvås kommande maktkamp. Oroliga tider stundar sålunda. Pojkarna får en personlig tränare i tuff manlighet i form av forna gladiatorn Renius som verkar inställd på att faktiskt knäcka dem fysiskt och psykiskt. Särskilt Marcus, som utnämns till ’horungen’. Ett tidigt test i tålighet blir till rena nära döden-upplevelsen. Renius är kort sagt ett brutalt svin men, tänker Julius ändå, helt rätt person att uppfostra pojkarna.

Efter tre år är de onekligen rejäla praktexemplar till romare men något har också försvunnit, inte minst från Marcus. Just som deras plågoande, som de ändå mer eller mindre respekterar, är klar med sitt jobb händer en hel del dramatiskt. En sista duell, plötsligt med livet som insats, en gammal främling med nästan magiska förmågor som dyker upp i rättan tid, slavuppror i staden. Vem ska man ens heja på, förresten, när Renius lyckas samla lojala slavar för att bekämpa de olycksbröder som drucket slåss för sin frihet? Är det meningen att man ska ifrågasätta det skick som Iggulden utan uppenbart ställningstagande presenterar, eller bara mysa åt det? Frågan kan väl ställas om väldigt mycket historisk fiktion, men här känns det ovanligt påtagligt.

Hur som helst, när upproret stampats ut och de döda bränts är Gajus herrn i huset. Snart följer en tur till Rom, full av den sortens livfulla beskrivningar av staden som jag hoppats på. Här hoppas Gajus få morbror Marius stöd, vilket också sker, men de anländer vid en dramatisk tid och det framgår tidigt att hans tilltänkta beskyddare spelar med stora insatser. Inom kort skiljs barndomsvännerna åt, Marcus med sikte på en militär karriär.

Det är övertygande berättat även om det är svårt att verkligen känna för huvudpersonerna. Bland scenerna som sticker ut finns en omsorgsfullt beskriven amputation såväl som en lång triumfmarsch. Jag gillar att fokuset här ligger på en tid innan republikens fall och den efterföljande kejsartiden. Här kan fortfarande senaten fälla avgörandet i en fråga med stora konsekvenser och spänningen ligger i vilken sida de ska välja när två ambitiösa härförare är inbegripna i en inofficiell men uppenbar maktkamp. Marius och Sulla läste jag om i min romerska riket-period men det var länge sedan, länge nog för att bli överraskad av vissa vändningar. Överraskningen kan ibland också orsakas av att Iggulden ändrar om en del för ökad effekt. Själv säger han i efterordet att han tagit sig en del friheter för att förenkla och dramatisera och dessutom fylla i en hel del om Caesars barndom, där det inte finns särskilt mycket historiskt material.

Gajus är mitt i allt detta, fascinerad och ibland orolig men också exalterad. Att ynglingen senare kommer bli känd som Julius Caesar är snart uppenbart för den som kan sin historia, inte minst när folk som Crassus och Pompejus namedroppas, men Iggulden gör länge en principsak av att inte uttalat påpeka detta. Det är på ytan bara en berättelse om en ambitiös ung man i gamla Rom. Det kan nog bli något stort av honom, typ. Redan i första boken hinner han också – efter att länge ha trånat efter slavflickan Alexandria – finna kärleken i den något äldre Cornelia, dotter till en viktig patricier. Det vet dock inte den sistnämnda om. Farligt ett tag, men det ordnar sig.

Bifigurerna florerar och här kan förstås Iggulden ta ut svängarna ännu mer. Renius är en knepig herre, till exempel. Av någon anledning håller författaren honom vid liv så att han kan göra nya hemskheter med jämna mellanrum. För Marcus är han lika mycket en trygghet som ett problem på resan till Grekland. Jag gillar honom inte alls och förstår inte varför någon i boken gör det. Det är intressantare att se Rom ur Alexandrias perspektiv men det sker tyvärr så sällan att det nästan blir konstigt när hon får rampljuset. Apropå perspektiv: utöver de återkommande kan Iggulden när som helst hoppa till tillfälliga personer, som en besegrad fiendebefälhavare. Jag är inte helt förtjust i när författare ‘överutnyttjar’ det episka formatet på det viset. Det känns lite odisciplinerat.

Andra saker som dämpar entusiasmen inför vad som på papperet låter som en härlig djupdykning i gamla Rom är att det ofta inte känns särskilt spännande. Karaktärerna engagerar helt enkelt inte så starkt. Om jag inte visste vart de två huvudsakliga huvudpersonerna var på väg hade jag sett dem som umbärliga och knappt saknat dem om de plötsligt dog. Desto mer plats att berätta om Alexandria. Slutligen, var är humorn? Serien ”Rome”, för att ta ett exempel, lyckades kombinera realism och råhet med en slags underförstådd kritik av det här samhället i form av svart humor. Precis som gamla ”Jag, Claudius”, för den delen.

Påläst känns det. Detaljer kring krigstaktik och strategi övertygar. Iggulden kan också skriva en lång tvekamp och göra den cinematisk, en konst jag respekterar utan att egentligen eftersträva.

Marius och Sulla framställs som två likvärdiga storheter, larger than life och djärva. Enormt ambitiösa men hänsynslösa. Vetskapen om att den unge Gajus, som mitt i allt detta lär sig mycket, är den som kommer nå dit de strävar känns lite ironisk. Men i sina bästa stunder håller boken en kvar i sin tid, som är dramatisk nog. När en jättearmé ringlar i fackelskenet mot Roms portar och folket därinne väntar på utgången – som för en del av dem innebär skillnaden mellan liv och död – så är spänningen tät som en riktigt tät metafor om täthet. Upplösningen på denna kamp är också synnerligen slående. Under tiden upplever Marcus minst lika dramatiska men för Rom mindre viktiga saker i sin avkrok av riket.

Det är väl egentligen precis såhär en historisk roman ska vara? Jag vet inte riktigt varför jag inte är mer positiv. Något om kreativitet och elegans i berättandet som saknas. Något om långa dialoger som fortsätter eller börjar om när allt redan är sagt. Men när Rom under slutstriden härjas av laglöshet och bränder och somliga behöver besluta om de ska dö eller försöka leva är det en fängslande del av historien som Iggulden målar upp (och delvis målar om). Viljan hos så många soldater att offra livet för vad man ser som en ’stor man’ även när slaget är förlorat. Idealen som i moderna ögon ser ut som destruktivt vansinne. Om nu moderna ögon är så mycket klokare. Och faktum är att en tillfällig härförare lyckas skina ett annat ljus över ’vansinnet’ med några väl valda ord inför en sista strid.

När en står som segrare följer också starka scener när forna fiender förs inför honom, somliga obändigt trotsiga trots åsynen av torteraren som väntar i närheten. Och mod kan löna sig.

När avtoningen väl är avklarad är det faktiskt lite lockande att läsa/lyssna vidare.

Orbital (2023)

Samantha Harvey har jag aldrig hört talas om, men hon kan skriva om livet på en rymdstation som Cormac McCarthy skriver om världen efter katastrofen eller Virginia Woolf skriver om att planera en fest för hundra år sedan; med ett flöde av ord som känns lika självklart som kreativt när man ”klickar” med det. Med totalt språkligt självförtroende. Likt den förstnämnde klarar hon sig för övrigt utan talstreck eller citattecken. Det är nästan så att jag själv börjar undra om de någonsin behövs.

Språkligt är det fint nog. Sedan råkar boken vara full av små och stora aha-upplevelser. Jag vet inte hur mycket research som krävts för att göra poesi av alla dessa detaljer, geografiska såväl som från tillvaron på rymdstationen, och är inte säker på att jag vill. Det kanske kunde paja den här resan, som på 130 sidor känns rikare än månget epos. Det är existentiellt men inte på Camut-vis. Det är bättre, objektivt bättre.

En liten, internationell skara kretsar kring jorden, 16 gånger för varje jorddygn, en tidsenhet som ground control inpräntat vikten av att följa. De ser morgnar och nätter storma förbi nedanför i takten halvannan timme men förväntas uppfatta varje uppvaknande som en ”morgon”. De tränar flitigt två timmar om dagen för att deras kroppar ska klara av återkomsten till jorden, ”where legs are very much a thing”. Det är en helt orimlig tillvaro, som de alla vid åtminstone något tillfälle ser som den enda tänkbara. De utför sina odramatiska experiment kring växter och svampar, tittar till mössen (40 stycken!), svarar på email från familjen där hemma/nere, svävar runt, äter och pysslar, pratar och skämtar och är hela tiden medvetna om vilken unik tillvaro de har och hur svår den är att verkligen förmedla i ord.

En av dem har just fått veta att hennes mor, hennes sista familjemedlem, har dött. Men häruppe, så länge hon stannar, råder ett annat tillstånd. Shaun tror på Gud, vilket Nell har svårt att förstå. Hon bestämde sig för att bli astronaut när hon såg, av alla saker, Challenger-katastrofen. Ryske Anton lider i tystnad över att ingen ryss någonsin varit på månen, oavsett vad hans far slog i honom som barn.

Det är en tunn bok som kan – närmast måste – läsas lite i taget. Densiteten på betydelsebärande fraser är väldigt hög, meningarna som får en att stanna upp – ibland fascinerad, ibland med ett skratt. Ibland både och. Det känns som ett långt reportage man vill tipsa alla om att läsa. Som journalistik av den finaste sorten, full av både fakta och stämning. Vissa meningar förstår jag inte riktigt, ser inte alltid klart framför mig de bilder Harvey målar upp med ord, men de har undantagslöst verkshöjd.

Asia come and gone. Australia a dark featureless shape against this last breath of light, which has now turned platinum. Everything is dimming. The earth’s horizon, which cracked open with at so recent a dawn, is being erased. Darkness eats at the sharpness of its line as if the earth is dissolving and the planet turns purple and appears to blur, a watercolour washing away.

Vad är det för genre? Jag nämner bara att den nominerats till the Orwell Prize for Political Fiction och the Ursula K. Le Guin Prize for imaginative fiction så framgår det kanske att den tillhör genren ’i läsaren öga’. Är det nutid? Inte riktigt, va? Somliga händelser har inte hänt. Månlandningen som för en stund förvandlar dem till något mindre häftigt, till exempel. Hur mycket annat är påhitt? Det där med mössen? Vill jag veta?

Att de flesta väljer att inte läsa nyheterna från planeten de kretsar runt, att skippa det småaktiga och destruktiva som verkar så viktigt på markplan men däruppe känns som en ynklig förolämpning mot det majestätiska miraklet utan uppenbara landsgränser nedanför dem, känns synnerligen rimligt. Särskilt nu, när mänsklighetens eländighet når en historisk peak och när usla människor med alldeles för mycket pengar i stort sett tagit över rymdfärderna. Men i nästa ögonblick beskriver hon det omöjliga i att bortse från hur människans och politikens hand formar jorden, inklusive deras egen roll i det hela – med tanke på energin som går åt bara för att skicka ut dem i rymden. Ingen tanke är den sista eller den enda rätta i den här boken. Det finns så många sätt att se på saker.

Korta stunder kan det bli lite tjatigt med de nyskapande beskrivningarna av platser de färdas över men den känslan går väldigt snabbt över, kanske bortsvept av beskrivningen av Nells äktenskap med en man som sköter en fårfarm på Irland eller innehållet på guldskivan som sändes med Voyager I och II, inklusive EKG-fångade tankar från en förälskad kvinna kring vilken Harvey spinner evighetsmeningar lika slående och hypnotiserande som tidigare nämnda Virginia Woolfs.

Insikten att deras personliga resa och utsikten de häpnar över inte är poängen utan datan de samlar in, inte minst om sig själva, till gagn för längre resor.

I ett stilbrott av bättre art reflekterar hon över mänsklighetens plats i det längre tidsförloppet, ‘the Cosmic Calendar’. Det blir ganska slående.

En tyfon de kunnat observera uppifrån under dagen slår slutligen till, med kraftfulla ögonblicksbilder från markplan. I ett filippinskt kapell pågår kanske ett mirakel. Med en sista explosion av rymdlyrik avslutar Harvey en fullständigt unik bok.

Samlade verk (2020)

Lydia Sandgrens mestadels hyllade och prisade debut känns inledningsvis väldigt bekant på många sätt. Författaren in spe Martin Berg, tillika redaktör, är runt de femtio och kroppen börjar ”förråda honom”. Snart är båda barnen utflugna. Han går igenom sina gamla texter.

Den här figuren känns, inte minst vid sidan av de relativt nyss av mig lästa Jag for ner till bror och Stacken med deras ovanliga protagonister, som en trygg men lite tråkig gammal vän. Men det är välformulerat och smålustigt bredvid allvaret. Dessutom utspelar det sig i Göteborg. Martin bor i ett gentrifierat Majorna och köper lammkotlett i Saluhallen. På förlaget presenteras en handfull karaktärer och den sortens småproblem som för många torde kännas som rena lyxen. Martins enda riktiga problem är hans oförmåga att gå vidare, att glömma Cecilia. Vad har hänt med Cecilia?

Dubbla tidsplan ger möjlighet att skildra även ett äldre Göteborg och det är tydligt att detta är ett av bokens mål. Att sjunga litteraturens lov är ett annat. Klassiker och deras upphovspersoner nämns och hänvisas till, synbart med antagandet att läsaren känner igen dem alla. Sandgren vågar anta att detta upplevs som intressant, vilket är sympatiskt. Det finns något fint med hur boken känns som en uppdatering av en sorts litteratur man sällan ser numera. Tonårssonen Elis relation till högre litteratur blir roligt relaterbar, insikten att ens barn sällan kan inspireras att läsa men kanske upptäcker det själva (eller inspireras av någon mer jämnårig cooling) känns dråpligt bekant.

Men hur blir detta en bok på 700 sidor? Bland annat genom att presentera även Martins föräldrar och världen och Göteborg vid och före hans födelse för att sedan gå vidare till en uppväxtskildring utan större draman men med en mysig retrofaktor. Önskan att samla livserfarenheter för att kunna skriva en göteborgsk Jack, tonårsfylla och en påfallande brist på trauman. Efter ett tag hoppar vi tillbaka till modern tid igen och dottern Rakel får huvudrollen, en introvert intellektuell och kanske författarens alter ego. Stilen är ungefär densamma, dock. Någon femtedel in känns det faktiskt rätt tunt. Gott om förment småroliga iakttagelser om mänskligt beteende, författarnamn och gatunamn, promenader och bildade samtal. I något slags allvarlig ironi beskrivs ständigt hur personerna reflekterar kring sina egna liv och drömmar i form av klichéartade scener ur litteratur och film. Sådant kan väl vara läsvärt men det här kunde trimmas ordentligt. Man måste inte beskriva allt, frestas jag säga, men Augustpriset säger annat; tydligen ska man det.

Det är också en berättelse om vänskap genom årtiondena. Konstnärsbegåvningen Gustav med en oroväckande förkärlek för dryckjom blir tidigt bästa vännen och förblir s¨å, även om han under långa perioder gör sig osynlig. Svaret på varför Cecilia en dag, av allt att döma, hux flux lämnade sin familj är dock det outtalade löftet som håller kvar en när det andra inte räcker. Men räcker det hela vägen?

Längs vägen skrivs det mycket om skrivande, och åtminstone ibland på ett sätt som går bortom det mest självklara. Respekten för värvet lyser i ett stycke där unge Martins egna stapplande försök under en varm göteborgssommar kontrasteras mot en beskrivning av äkta författande, som bland annat jämför det med guldvaskande. Här är författande något väsensskilt från det stadiga producerande av ”ännu en bok om X eller Y”. Skrivandet i Martins idealvärld handlar verkligen om mer. Det är sympatiskt.

Men det är det där med att bara redovisa för allt som Martin gör under sin ungdom och studenttid utan att gallra som får mig att lägga ljudboken åt sidan under längre faser. Situationerna, platserna, maträtterna och diskussionerna om konst och filosofi känns verklighetsnära (på gott och ont, det hade varit uppfriskande om någon sa något originellt ibland) men … ska det bara fortsätta så här? Långa och exakt återgivna konversationer, ofta på namngivna och för göteborgaren bekanta restauranger och barer. En handfull fiktiva författare, som ibland förärats fiktiva filmatiseringar, återkommer boken igenom. Det återkommande temat om Martins evighetsharvande med sin egen roman är uppenbart viktigt och ibland relaterbart för en författare in spe, inte minst insikten om hur tidigt det är för sent att vara ’uppseendeväckande ung’ debutant, men boken verkar inte särskilt intressant.

Här finns förstås mer. En sekvens i presens där den vuxne Martin föreställer sig hur det kunde ha blivit med en kvinna han träffar på en fest sticker ut och blir nästan sin egen lilla historia för en stund. De återkommande utdragen ur en intervju med Svensk Bokhandel är å andra sidan ofrivilliga eller avsiktliga övningar i banalitet, desto mer så ju klokare Martin försöker låta. Det är över huvud taget en bok där folk uttrycker sig i tal som man normalt gör i skrift – i ett kåseri eller en krönika – ofta genom att medvetet eller inte citera saker de själva läst men gör anspråk på som egna klokskaper. Jag vet inte om Sandgren ironiserar över intellektuella. Det saknas i alla fall glöd och originalitet i många av de diskussioner som staplas på varandra i Martins värld. Ingen verkar verkligen brinna för sina ämnen, det är mer som om de försöker imponera på varandra. När vi till slut får veta hur Martin och Cecilia lärde känna varandra är det med prat om Wittgenstein och kolonialtiden.

Efter ett tag presenteras en samling nya karaktärer som indirekt bidrar till ledtrådar om Cecilia, som bland annat har en barndom i Etopien. Ungefär samtidigt inser vi att en tysk roman som Rakel av sin far har ombetts läsa har paralleller till hennes mor, vilket ger närmast nödvändig bränsle åt boken när det känns som om den tänker nöja sig med att lojt röra sig framåt genom decennierna.

I Paris, där Martin och Gustav hänger ett tag under samma era som Palmemordet och Tjernobyl, pågår otrohet och terrordåd. Det här är inte Martins finaste stund (även om han bara ägnar sig åt det förstnämnda). Han ursäktar sitt beteende med inre monologer om hur detta är konstnärligt nödvändigt. Ibland känns hans ytlighet och lite tillgjorda sätt att prata som ledtrådar; är detta månne tillkomsthistorien för en Kulturman av mindre sympatisk art, en som senare ska i tur och ordning hyllas och fördömas? Det finns länge inga tecken på att han har mycket till empati med omvärldens olycksbarn eller bryr sig om någon annan i största allmänhet . Han saknar förmåga att kritiskt reflektera över de litterära giganter han reflexmässigt upphöjer, utan vill mest anamma deras manér. Med det sagt; i regel framstår han som en knappast felfri men mänsklig människa som navigerar livet via de intressen och talanger han fått och förvärvat.

Av någon anledning hör de återkommande barndomsbilderna ur Rakels perspektiv till mina favoritinslag. De känns mer verkliga i sin detaljrikedom, när (vild gissning) författaren kan luta sig mot egna erfarenheter. Och skildringen av Cecilias deppighet och utmattning efter andra förlossningen ”andas både relevans och realism”, som Martin kanske skulle ha uttryckt det. Här möts också dessa två teman på ett fint sätt, inte minst i scenerna från familjen Wikners lantställe.

Prosan är ofta välfunnen på ett vis som jag egentligen gillar, vänligt ironisk mot sina karaktärer, grammatiskt korrekta meningar med ett naturligt flyt, men som jag förknippar med mer precisa och koncentrerade verk; berättelser med en tydligare riktning, starkare händelser och högre garv.

Det är ingen tvekan om att Sandgren kan iaktta och beskriva. Det hon har valt att beskriva är en samling ganska elitistiska personer vars liv på ytan innehåller mindre dramatik och svåra val än de flestas, som är ambitiösa och duktiga och pratar väldigt mycket om konst och litteratur men som inte verkar älska dessa ting, som inte verkar ha blivit räddade eller förtrollade av dem – vilket konst och litteratur faktiskt är fullt kapabla till. Det pågår förstås mer under ytan, men djärvt nog låter Sandgren ett bra tag läsaren tro att detta är allt hon har att bjuda på. Jag är därför länge uppriktigt ställd över hur detta blev en succé, utöver den halvfärdiga teorin att dessa reportage från andras liv har samma typ av lockelse som G.R.R. Martins måltidsskildringar och alltmer mållösa resor; det blir en värld läsaren kan trivas i, och hur man förlänger eskapismen blir mindre viktigt än att man gör det.

Med en fjärdedel kvar väntar jag fortfarande på att författaren ska skaka om det hela, konfrontera sina karaktärer med något som tvingar dem ut ur sina bubblor. Och nog anar man en slags förändring, främst i Rakels attityd gentemot de som format bilden av hennes mor. Den goda trenden fortsätter och det skruvas rentav upp ett mått av spänning när det där försvinnandet närmar sig. Och plötsligt introduceras ett tredje perspektiv! Mysteriet börjar faktiskt avtäckas. I slutet ligger mycket fokus på att genom andras beskrivningar låta oss förstå mer om de olika personerna. Det är inte dundrande aha-upplevelser utan snarare en slags ökande insikt som faktiskt är intressant. Undantaget är kanske Gustav som ganska plötsligt blir mycket mer begriplig, på ett sorgligt vis.

Det finns så många kvaliteter här, och samtidigt så mycket ren utfyllnad. Jag kan inte kalla det annat. När poängen är hemma, kanske nöja sig? En kärnfull och träffande replik förlorar bara på att följas upp av en annan variant i annan skepnad. Känslor och reaktioner ska oftast beskrivas och förklaras så att det inte finns någon risk att läsaren missat poängen. Det finns ibland väldigt lite utrymme att tänka och tolka själv. ”Brevity is … wit”, som det uttrycks någonstans i The Simpsons. Kanske har jag blivit bortskämt av mina senaste böcker (Woolf, Greene, McCarthy).

Jag är helt säker på att jag tycker att Samlade verk egentligen är en hälften så lång bok uttänjd till episk längd på olika vis, som för att uppfylla kraven på en uppgift. Men hur tungt väger den vissheten mot att detta är en bästsäljare och prisvinnare?

Jag är också säker på att slutet av boken har mer skärpa och fokus än inledningen. Det blir tajtare och intressantare för varje kapitel och återblickarna på tidigare beskrivna händelser ur nya perspektiv med nya fakta på hand blir verkligen intressanta. Allvaret blir allvarligare, klokheten klokare. När Cecilia är borta och Gustav kommer till räddning med oanade färdigheter och klokhet är det formidabelt fint. Men fortfarande finns plats till långa och lite för formellt formulerade utläggningar om det mesta. När det gäller en del nutida författare är jag inte säker på att de ens tycker om att skriva, som om det är det enda trista med jobbet, något att städa undan när researchen och idéstormandet är färdigt – här är det ingen tvekan. Å andra sidan är väl den här texten skyldig till ungefär samma försyndelser som jag ondgör mig över; för lång, full av upprepningar. Man blir som man umgås, om man nu inte redan råkar vara sån.

Hur som helst: mycket hellre detta än en banalt skriven tortyrthriller till. Samlade verk saknar något, kanske rentav Det Där som gör litteratur Stor, men präglas av lågmält rolig insikt vid sidan av ett behärskat allvar och en vaken blick för mänskligt beteende. Och prosan flyter behagligt. Det är inte en perfekt bok, vad nu det ens betyder. Men den är till sjunde och sist verkligen läsvärd.

Patient 67 (2003)

Med levande men dystra miljöbilder presenterar Dennis Lehane Shutter Island utanför Boston. Denna oansenliga ö har huserat en rättspsykiatrisk klinik. En äldre man blickar i prologen tillbaka mot 50-talet då han lärde känna en man vid Teddy.

Så flyttas perspektivet till just Teddy och denna tid. Teddy är inte född till sjöman, konstaterar hans far tidigt. Samme far försvinner sedan när fiskebåten han jobbar på förliser. Ett världskrig, ett äktenskap som slutade i änklingsskap och ett par decennier senare är Teddy kriminalare och tillsammans med nya kollegan Chuck på väg till ön. En kvinnlig fånge, eller patient, har rymt samtidigt som en storm är på ingång.

De har båda sett hemska saker under kriget och verkar så vettiga som livet tillåtit dem att bli. Terry lider av migrän men löser det genom att aldrig stanna upp och vila, för de är då som anfallen slår till. Ett av hans fall har gjort honom smått berömd inom kåren. Chuck är uppmärksam och har lätt för att ta människor.

På ön huseras landets värsta förbrytare av den ’uppriktigt galna’ sorten. Och vårdas. Dr Cawley, eldsjälen som gjort det hela möjligt, betonar det humana i det de gör jämfört med forna tiders behandling. Det är en fascinerande plats, med en del överraskande prakt och en brokig skara anställda och inlåsta. Svaren som serveras känns i vissa fall märkliga, ibland undanglidande. Hur har egentligen den fagra Rachel Solando (som begått ett så hemskt brott) lyckats rymma? Det finns element av den klassiska detektivromanen här, men också ett mörker och en skärpa som väl mysryset sällan bjuder på. Eller är jag fördomsfull? Även ”vanliga deckare” kan förstås ha svärta och insikt. Och även en sådan här bok kan vara mysig. Ovädret slår klorna i ön, lagens män lär känna varandra och försöker hitta sanningen. Den försvunna har lämnat kvar obegripliga eller barnsligt enkla koder. Teddys döda fru hjälper honom i drömmen, men något annat anas också.

Det är mycket som inte stämmer. Prologens Dr Sheehan omnämns av andra men är själv inte där. Han har visst släppts iväg på semester, trots rymningen. Vad är det för forskning som bedrivs och för vems räkning? Kriget de båda poliserna utkämpat på varsin front gör sig ständigt påmint. Saker de gjort, saker de sett. Långt borta utspelar sig samtidigt Korea-kriget. Det skulle ju vara slut med sånt nu. Det är en bok präglad av insikten om alltings jävlighet.

Och fängslande scener. Ingenting här andas lättjefull utfyllnad, allt blir intressant i sin egen rätt, inte bara de mer dramatiska sekvenserna. Och en del av dem är väldigt dramatiska.

Och sorg och saknad. Den kärlek som Teddy förlorat är av den art som aldrig släpper taget.

Och hemligheter, inte bara de som ön redan ruvar på. Även Teddy avslöjar gradvis saker för Chuck som han kanske borde ha sagt från början, samtidigt som Chuck verkar se helheten där Teddy famlar i mörkret. Ibland får jag nästan lite Alistair MacLean-känsla men det här är mer skruvat och med en starkare biton av paranoia. Teddy är smart och uppmärksam, han ser saker som andra missar men vad är det han själv är blind för? Halvvägs in finns ett flertal möjliga förklaringar till vad som pågår och alla är de kusliga och / eller fascinerande.

Utan att spoila för mycket kan man betona att detta är en twistarnas bok. På vissa sätt påminner den om Total Recall. Historien rör sig mellan olika aha-upplevelser, somliga mer väntade, andra bara ’självklara’ i efterhand. Och vilka av dem är sanna?

Det är också en tragedi. Men det förstod man väl redan från början?

The Road (2005)

Cormac McCarthy var relativt gammal men ganska nybliven far när han skrev vad många kallar hans mästerverk. Det blev inte så många romaner från denna legendar men de inkluderar Blood Meridian och No Country for Old Men. Dock även manuset till den knappast universellt hyllade ”The Counsellor”, en film som jag ändå inte kunde sluta tänka på efter den inledande skepsisen.

Han skriver om mörka, tunga ting och The Road är inget undantag. Det börjar med en lika skrämmande som fascinerande mardröm ur vilken bokens faderskaraktär vaknar till en dyster värld.

”Barren, silent, godless.”

Världen är förstörd. Inget växer, inga djur syns till. Inte ens fåglar eller insekter. Aska och dunkel. Solen anas bortom ett töcken. Far och ung son färdas söderut i insikten att det är det enda hoppet om att överleva nästa vinter. De fraktar det mesta i en kundvagn med en spegel fastsatt på handtaget så att de kan hålla uppsikt bakåt. En övergiven bensinstation har vid första anblicken inget kvar av värde men de kan samla ihop någon deciliter motorolja till sin lykta ur slängda flaskor. I spelvärlden och många böcker springer man på användbara saker lite varstans. Här är nästan allting slut på riktigt. Inte desto mindre består en ganska stor del av boken av ’scrounging’. Enträget letande, små fynd här och var som kan användas till någonting.

Det är spartanskt skrivet, med den där övertygelsen, integriteten och omsorgen om orden som kan få en kort roman att kännas fullmatad. Nästan nostalgiskt får jag slå upp en del ord (både vardagliga som ”trellis” och mer obskyra som ”intestate”) men här finns ingen avsikt att vara svår. McCarthy använder ordet som stämmer. Han vet också hur det ser ut längs varje etapp, vid varje tillfälligt läger, vilken sorts växtlighet som dött just där. Sam och Frodos alltmer tröstlösa färd mot Mordor är inte så långt borta från associationerna som man kunde tro. Han sätter hellre punkt eller ”and” än använder ett kommatecknen, undviker citattecken helt och hittar begripliga men ovanliga formuleringar som skapar bilder och har en klang.

”When it was light enough to use the binoculars he glassed the valley below. Everything paling away into the murk. The soft ash blowing in loose swirls over the blacktop.”

Genren är inte glesbefolkad men mästerverken är mer lätträknade. Det handlar inte nödvändigtvis om att hitta på en ny twist, det handlar om … ja, det han gör här – vad det nu är. För visst känner man igen mycket. Det tar inte mindre för det.

I början verkar det bara finnas de två i hela världen. De går och går, pratar ibland, fryser sig genom nätterna och genomlider dessas totala mörker. Men faderns tankar visar att det finns andra därute längs vägarna, farliga andra. Minnen från tiden före blinkar förbi. En tid när det fanns fisk i sjöarna. En burk Coca Cola i resterna av en automat är ett fantastiskt fynd. Fadern verkar sjuk men pratar inte om det. Allt som betyder något är sonen. Han oroar sig om skor men allra mest om mat. Det närmaste de kommer det varma skenet från solen är en skogsbrand.

Det här med att skriva kort men rikt är något jag inser att jag värderar väldigt högt. Inte torftigt, utan koncentrerat. Granne till poesi, något som kanske måste tolkas – men med belöningen att det stannar kvar.

”Creedless shells of men tottering down the causeways like migrants in a feverland.”

Eller:

”The last instance of a thing takes the class with it.”

De har några konserver kvar, och kunskapen som krävs för att hålla sig vid liv med vad de hittar. Ibland uppstår rentav en närmast trevlig situation. Vad som hänt modern berättas en bit in. De såg olika på saker och ting, på huruvida det är rätt att fortsätta försöka leva.

En man som träffats av blixten passeras utan dialog. Kanske en fjärdedel in möter de ett gäng bekant från genren; de som gör vad som helst för att överleva och rentav har en bil. Fadern måste använda den ena av deras få kvarvarande kulor. Lite senare hittar de resterna av den döda; hans kamrater verkar ha ätit upp honom. Ännu lite senare ser de en hel procession, komplett med slavar som drar vagnar, som barbarer ur en film.

”There’s a lot of them, those bad guys.”

I ett stort och till synes övergivet hus väntar något ännu värre, i en scen så kuslig som något man läst eller sett. Tal och tankar om vad man är beredd att göra för att undvika ett öde, som klyschan lyder, värre än döden.

”Can you do it? When the time comes?”

Men vädret känns länge som det större hotet. På något sätt tar de sig framåt och håller sig levande genom snöiga nätter, mörka nätter. De bara stretar på. Pojken tror att de kommer dö. ’Papa’ hävdar motsatsen, mestadels. Samtalen är pragmatiska och korthuggna. De talar om saker inga barn ska behöva tala om. De är ”the good guys”; de ger inte upp, de skulle aldrig äta en människa – ens om de svalt. Hur man skjuter sig, om det blir nödvändigt. Sådana saker.

Korta stunder berättas det ur pojkens perspektiv men oftast är det faderns. Genom hans ögon ser vi pojken bli allt magrare och hur han kanske förändras för alltid av det han ser. Halvvägs känns det rent hopplöst, men några skrumpna äpplen och en cistern med klart, rent vatten är motsvarigheten till ett mirakel. Tills de tack vare mannens kunskaper och stillsamma envishet hittar en hemmagjord bunker.

Vid sidan av kampen för överlevnad, nattsvart, existentiell poesi. Jorden är ett klot som rusar genom ett svart vacuum och någonstans på den ett par skrämda, kurande varelser. ’Varför’ är den ständiga, halvt outtalade frågan. Varför ens försöka? Hade inte mamman rätt ändå?

Ibland nästan lite humor. En gammal man de möter och hjälper utan större tack hävdar att det kommer bli bättre för alla när den sista mänskan är borta. Är det ens humor? Och är de mer sakrala inslagen just det eller bara kvardröjande fragment av en tro som omständigheterna nästan omöjliggjort?

Kommer de nå kusten? Kommer det ordna sig där? Vad blir svaret på frågan:

”Are you one of the good guys?”

Att det är ett mästerverk känns ganska uppenbart hela tiden men slutet förklarar varför man ska ta den här resan.

Mrs Dalloway (1925)

I början är jag rätt vilsen. Det är språkligt fritt i formen och som läsare kastas man mellan associationer och lösryckta tankar i mötet med Clarissa Dalloway som ska köpa blommor till en fest. Det är som en intuitiv kod som man både måste koncentrera sig och slappna av för att kunna läsa av, lite som de där 3d-bilderna (som jag aldrig ser nåt i). En tidig mening brer på ett synbart oordnat vis ut sig över tio rader, uppstyckad av kommatecken, semikolon, tankstreck och parenteser. Virginia Wolfs medvetandeflödesstinna klassiker är ändå lättare att komma in i än Ulysses, och avsevärt kortare. Och känns mer sympatisk.

Men det är inte lätt att hitta fotfästet. När Clarissa ger sig ut i London hakar författaren ständigt fast vid förbipasserade människor, vars perspektiv tillfälligtvis tar över. En möjlig kunglighet i en bil och ett flygplan som ritar röktext på himlen drar åt sig uppmärksamheten från unga och gamla. Bland dem en frånvarande (galen?) grubblare vid namn Septimus och hans italienska fru. Somligt är trivialt, en del komiskt, annat olycksbådande. Och så tillbaks till Mrs Dalloway igen, vars tankar flyger omkring och mer än dagens ärenden fyller bokens ganska få sidor. En lunch hon önskar att hon bjudits in till, hur hon påverkats av en tids sjukdom, en flicka hon älskade i sin ungdom – ett knappast självklart inslag i en hundra år gammal bok.

Det blir en händelserik dag. Peter Walsh, en gammal flamma, kommer oväntat hem från Indien. Men hon är ju gift, med en konservativ parlamentariker. Genom Peter, som under en vandring genom London genomfars av infall, tankar och minnen, ser vi Clarissa i ett något annat ljus än hon ser sig själv. Väldigt intressant.

En del meningskonstruktioner känns för mig lite väl konstruerade i sin obskyritet, men här finns också sådan här magi:

”As a cloud crosses the sun, silence falls on London; and falls on the mind. Effort ceases. Time flaps on the mast. There we stop; there we stand. Rigid, the skeleton of habit alone upholds the human frame.”

Septimus med fru återkommer vid flera tillfällen. Hans inre värld är fängslande och en stark kontrast mot de flesta andra karaktärernas betydligt mer jordnära tankegångar. Här blommar Woolf ut i sina kanske mest fängslande ordkaskader, med både skönhet och mer skrämmande inslag. Nånstans i mitten får vi veta exakt vad som är ’grejen’ med denna traumatiserade krigsveteran i en flera sidor lång och med bokens mått mätt lättläst passage, och det är helt briljant. Mental ohälsa och depression har sällan beskrivits mer levande och smittande. Vi möter en doktor som kanske rentav kan hjälpa honom men får snart anledning att ifrågasätta hans storhet i ännu en slående sekvens. För varje perspektiv finns ett motperspektiv. Så här fortsätter det. Perspektivet lämnas över som en stafettpinne mellan olika löpare, somliga av vilka återkommer flera gånger. Det är väldigt elegant, hur slumpartat allt än kan verka.

Septimus åsido är det gott om reflektioner kring kärlek och karriär, klass och adel, kring de sociala fällor folk hamnar i eller självmant väljer, allt serverat ur någons personliga synvinkel. Det finns ingen allvetande berättare som hjälper läsaren att förstå sammanhanget bortom vad vi snappar upp av deras tankar. Ibland kommer längre sjok där allt bara flyter och är lätt att följa. Jag är inte alltid säker på om det är för att Woolf medvetet skriver mer lättillgängligt här eller för att jag som läsare bara råkar hamna i synk med hennes berättande.

Feminismen som man kanske förknippar mer med andra verk gör sig stundtals påmind även här:

”With twice his wits, she had to see things through his eyes – one of the tragedies of married life. With a mind of her own she must always be quoting Richard …”

Ibland är det snarare som poesi man bäst läser boken, lyrisk och kryptisk. Men meningar som brer ut sig över tio-femton rader kan också väcka ett roat och överraskat skratt.

“A magnificent figure he cut too, pausing for a moment (as the sound of the half hour died away) to look critically, magisterially, at socks and shoes; impeccable, substantial, as if he beheld the world from a certain eminence, and dressed to match; but realised the obligations which size, wealth, health, entail, and observed punctiliously even when not absolutely necessary, little courtesies, old-fashioned ceremonies which gave a quality to his manner, something to imitate, something to remember him by, for he would never lunch, for example, with Lady Bruton, whom he had known these twenty years, without bringing her in his outstretched hand a bunch of carnations and asking Miss Brush, Lady Bruton’s secretary, after her brother in South Africa, which, for some reason, Miss Brush, deficient though she was in every attribute of female charm, so much resented that she said “Thank you, he’s doing very well in South Africa,” when, for half a dozen years, he had been doing badly in Portsmouth.”

Lady Bruton och Hugh Whitbread får plötsligt rampljuset, i sällskap av Richard Dalloway – titeldamens make – som uppvisar en del sympatiska egenskaper. Många verkar plågsamt medvetna om sin ålder. Så till Clarissas motvilja gentemot dotterns privatlärarinna, den nyfrälsta och utblottade mrs Kilman, som å sin sida knappast har något till övers för Mrs Dalloway. Jodå, hennes tankar får vi också en inblick i. Dottern, den synbart sympatiska Elizabeth, tar över när hon fikar med Kilman och vi får följa med henne på en spontan och lite äventyrlig utflykt till The Strand. Och så möter vi Septimus igen och hans Rezia och får se en annan aspekt av deras förhållande, något fint mitt i alltihopa. Men den scenen tar en tung vändning.

Vad handlar det om? Om allt det där som pågår inom människor som man sällan ser, i alla fall. Om hur mångfacetterade även till synes enkla människor kan vara, oberoende av samhällsklass. Mångbottnat, minst sagt.

Med sisådär 25 sidor kvar är det dags för festen. Inhyrda och fast anställda tjänare får fokus ett tag. Personer vars tankar vi hört tidigare i boken dyker upp som celebra eller halvt oönskade gäster och själva premiärministern är där, tillsammans med en handfull helt nya bekantskaper som presenteras i lika kompakt som konstnärlig prosa. Där är också Peter Walsh, vass i sina interna avfärdanden av finfolket och fjäskandet. Och hur ytlig hon än kan verka snappar Clarissa upp hans osagda kritik. Vart ska det där mellan dem som aldrig blev något ta vägen? Hur ska det gå …? Detta tillsammans med helt oväntade passager om vad någon upplevde för femtio år sedan i Burma. Allt hör hemma här, utan ursäkter.

Döden är väl den sista återkommande karaktären, oftast bara i form av en tanke eller oro, något som skymtar bakom överklassens alla ceremonier. Men den blir också väldigt påtaglig när en senkommen gäst berättar något för Mrs Dalloway som läsare redan vet.

”In the middle of my party, here’s death.”

Slutet är ändå, helt i enlighet med boken, både öppet och kluvet, men också märkligt upplyftande.

Ingen lättglömd förströelse, detta. Visst är det en tuff bok att komma in i, visst kan meningsbyggnaden ibland kännas nästan ansträngt annorlunda (varför sätta kommat där…?) men oj, vilken bok. Jämngammal med The Great Gatsby och på sitt sätt lika självklar i sin storhet.

Utbränd (1960)

Graham Greene fick aldrig nobelpriset. Jag skulle kunna nämna det som ursäkt för att sällan ha läst de författare som faktiskt får det. Hur som helst, Utbränd hör inte till hans mest omtalade men det är svårt att tänka sig en bok som är mera Greene. Religion och krassa cynismer, en miljö som egentligen bara är nedslående men som han gör fascinerande med sina personporträtt och sin prosa (som i Torsten Blomkvists översättning faktiskt är lika fantastisk på svenska).

En hyllad arkitekt lämnar det goda livet för ett sjukhus för spetälska i Afrika. Perspektiven skiftar ständigt, samtliga knivskarpt beskrivna. Querry presenteras långsamt, bit för bit, och går från mysterium till alltmer begriplig men det är först halvvägs som det verkligen klarnar, när en journalist av mindre nogräknad sort hittar honom. Bilden blir ännu tydligare när en olycklig ung kvinna fast i ett kallt äktenskap ute i ingenstans alltmer tyr sig till honom. För henne berättar han till slut faktiskt mycket, om än i form av en allegori eller saga. Inte för att han egentligen vill öppna upp sig, han bara säger saker när andan faller på. Han insisterar på att han inte bryr sig om eller tror på någonting medan andra av olika skäl hävdar motsatsen.

”Det enda som finns kvar inom mig är en viss aktning för sanningen. Det var den bästa sidan av den lilla begåvning jag hade.”

Klokskaper och nästan provocerande vassa repliker haglar. En lista över de intressantaste citaten bara i den här boken hade motsvarat en normal författares samlade guldkorn. Det är andliga frågor, om än ofta krasst avfärdade, sida vid sida med disciplinerad sexuell frispråkighet och detaljerade och ofta förskräckande bilder av spetälskans härjningar. Men sjukdomen används också som metafor i betraktelser kring mer själsliga eller psykologiska lidanden, inte minst det att till slut inte känna någonting.

Det låter som en pina att läsa. Det är det inte.

Saker spetsas till mot slutet, på ett smått ironiskt vis. Kanske kan man se det som ett rättvist straff, när Querry konfronteras med en själviskhet lika ’absolut som hans egen’.

”Gud bevara oss alla för oskulden. De skyldiga vet åtminstone vad de gör.”

Att upptäcka lidande igen behöver kanske inte vara det värsta, men det här vore knappast Graham Greene om det slutade med att två trasiga själar fann varandra och reste från denna dystra plats tillsammans. Det är inte upplyftande, men det är inte hånfullt trotstragiskt istället. Det är Graham Greene, det vill säga väldigt mänskligt i sin ironi.

Handelsmän och partisaner (1991)

Klas Östergren var knappast gammal när han skrev den här, men debuterar man som tjugoåring är man väl veteran vid 36.

Det börjar mystifierande men någorlunda intresseskapande med en liten skara herrar på en bar i ett strandhotell. Inledningsvis kunde det utspela sig var som helst i världen men det smalnar snabbt av till Sydsverige. Huvudpersonen Dan Holten visar sig vara fiskare men känns också som en plågad eller oroad själ av den art som i litteraturens värld ofta har mer konstnärliga jobb. Det dricks mycket. För mycket. De verkar ha supit i en vecka och är i dåligt skick. Något har hänt. Vad?

Del II hoppar lite bakåt i tiden och man anar en förklaring på gång. Ett gäng mäklare med ett Projekt intar samma strandhotell och lejer raskt Holten som chaufför. Det visar sig att de letar lokaler som kan bli lönsamma flyktingförläggningar. I mötena mellan dessa prosaiska månglare och nunnorna i ett kloster de vill köpa uppstår något mer intressant än det nästan ceremoniella supandet på strandbaren. En löpande historia är också Holtens dragning till en kvinna som jobbar i baren men som han saknar nödvändig handlingskraft för att gå vidare med tills det är försent. Den man som istället slår till är det kanske mer synd om; han är gift men mår inte bra. Å andra sidan får Holten tillfälle att återgälda otjänsten, om än tillsammans med en äkta tjänst. Om det känns som att det inte är helt tydligt vad personerna vill så är det för att de själva inte verkar veta. Men efter att nyss ha tampats med modern, övertydlig prosa i olika form kan jag uppskatta dunkelheten.

Det är en relativt kort bok med större ordrikedom än i mången nutida roman dubbelt så lång. Ja, jag har alltså läst några moderna bästsäljare på sistone och är fortfarande lite paff över hur miserabel prosa och berättarteknik man kan slippa undan med så länge det blir våldsamt nog, så jag uppskattar även den språkliga ambitionen. Det finns något Backman-artat men kanske mer tragiskt än komiskt över många av beskrivningarna. Den ständiga värmen och den nästan ständiga berusningen beskrivs smittande. Östergren hittar också oväntade sätt att fånga miner och manér, händelser och repliker.

”Han hade ett undanglidande och frånvarande drag över sig, vilket rimmade illa med med hans grova, tunga och lite sävliga gestalt. Han påminde om en som står vid en grav för att ta ett sista farväl av någon och samtidigt undrar om han inte är på fel begravning.”

Eller:

”Doktorn började hosta, en djup och illavarslande hosta som han tycktes ta som ett kränkande angrepp från något utvärtes. Han blev lika överraskad varje gång och när förvåningen lagt sig, följdes den av en min som hos en djupt oförrättad.”

Men varför skriver han repliker från olika personer utan att byta rad? Och ytterst sällan med angiven avsändare. Så skriver man ju inte dialog. Blir rörigt. Det där bitvis hypnotiska går lite förlorat när man måste försöka räkna ut vem som sa vad.

Vissa böcker tar det ett tag innan man hittar fotfästet i. Någonstans på vägen klickar det för mig i alla fall. Det alldagliga blir existentiellt i form av vad han väljer att beskriva, inte sällan Holtens tankegångar, och sättet, prosan han beskriver det med. Ibland bryter presens av mot imperfekt, vilket för mig brukar skära sig tydligare när författaren återgår till det sistnämnda – så även här. Som om presens är det mest naturliga. Ungefär så kunde det förresten stå i den här boken; infall som känns relevanta för författaren.

När Holten efter en tillspetsad situation flyr till havs i sin fiskebåt bjuds på detaljerad och säkert korrekt information om yrkets rutiner. Det finns humor också, inte bara i de välfunna redogörelserna för herrarnas berusning. Bland annat den i sammanhanget helt rimliga repliken:

”Det är ingen som behöver ett kloster?”

Och politik, lite oväntat och plötsligt. En impromptu diskussion om flyktingar med en lokal reporter och en dito politiker som slutar med en missriktad smocka.

Allt klarnar ju länge man läser och kanske är det inte så mystiskt. En frånskild fiskare och några dryckesbröder, några främlingar på tillfällig visit, några intensiva dagar. Många skarpa miljöbilder i en historia som samtidigt känns suddig, upplevd till stor del i ett rus.

När del två, som utgör lejonparten av boken, lider mot sitt slut är vi framme vid samma punkt som inleder del ett. Det är snyggt överlappat och man börjar förstå eller misstänka vad som hänt. Men kanske är ovissheten nästan lika illa. Och Holtens känsla av att han är delvis ansvarig. Nu, när han väntar ett så viktigt besök.

Med 20 sidor kvar kan jag se hur det mycket väl kan sluta och hoppas att jag har fel. Och inser snabbt att jag fattat fel om en hel del, eller blivit tillfälligt lurad av en förslagen författare. Det är väldigt mycket som faller på plats under slutsträckan, på ett lågmält spännande och överraskande rörande vis. Till syvende och sist är det inte bara en väldigt välskriven roman utan faktiskt en läsupplevelse.

Stacken (2023)

Annika Norlin har visst bara skrivit två böcker (den första en novellsamling) men omnämns redan som en unik röst. Och det är ungefär allt jag tar reda på innan jag börjar lyssna. Det är roligt att göra så ibland. Sedan läser jag på och inser jag att hon är musiker (Hello Saferide/Säkert!), journalist och rätt känd i största allmänhet. Det var därför namnet lät bekant. Där ser man.

Någon ser en samling människor laga pinnbröd och nyfångad fågel över öppen eld. Vilka är de? De verkar tätt sammansvetsade och samtidigt väldigt olika. Denna någon är Emelie, överpresterande, ensamboende tjej som blundat för priset det moderna livet och hennes karriär kräver av henne tills hon en dag inte kommer ur sängen. Det är lika effektivt som effektfullt berättat. Från sitt tillfälliga hem och tillflyktsort uppe på en höjd ser hon gruppen göra sina märkliga ritualer. Hon har hyrt ut lägenheten i Stockholm och bor i tält eftersom hon verkar må bättre i skogen.

Tids nog får Loke presentera sig i form av sina anteckningar och vi får därmed ett perspektiv inifrån gruppen. Eller halvt inifrån. Som enda barn där, som inte ens får åka in till stan, har han en skyddad särställning även inom den ovanliga skaran – eller sekten, eller vad det nu är. Han har aldrig ens sett en påse chips förut. Det blir fler perspektiv, tankar och ledtrådar. Gruppmedlemmarna får namn och tydligare karaktär. De bor i samma hus och verkar bedriva ett smärre bedrägeri men det är kanske mest för att kunna leva livet på sitt vis. Helst sover de under Stora gran och tänker saker som:

”Den som möter vädret med acceptans får mycket gratis.”

Jag tror jag förstår det där med ’rösten’. Det finns inget i stilen som känns som att det försöker imponera men det är en stil, med en del dialektala inslag, påfallande rak och med förmågan att förmedla personligheter och stämningar. Jag for ner till bror gör sig påmind, även i den norrländska miljön, men förhoppningsvis vankas det mindre misär här.

Andra stackmedlemmar presenteras med kortare eller längre tillbakablickar. Josef vars förintelseöverlevare till föräldrar försöker ge honom en fin barndom i folkhemssverige, Sagne som upptäcker allt liv runt sig, Sara som plötsligt finner sig nästan för omtyckt och senare blir djuraktivist. Starka Agny som lär känna Sara under oväntade omständigheter.

Josefs historia känns i början som den viktigaste. En ung och grubblande kille som förstår vad föräldrarna genomlidit och har omänskliga krav på sig själv; inte minst kravet att verka lycklig. Norlin beskriver helt vanliga händelser och gör dem livsavgörande.

Så kommer vi till slut till Ersmo och hans mamma, och Agny som kommer dit som personlig assistent, och man börjar förstå hur den brokiga skaran hamnat där. Norlin förstår alla dessa karaktärer och månar om att läsaren också ska göra det. Allt beskrivet i den där nästan lakoniska tonen, som inte driver med någon men har något inkännande underfundigt över sig även när allvarliga saker beskrivs. Hon fångar tankar som borde få karaktärerna att verka dumma men inte gör det. Orimliga och synnerligen mänskliga tankar.

Så håller det på. Hopp i tiden mellan ett begränsat antal personer som man lär känna allt bättre. Hemska saker de varit med om som format dem, och fina saker. De flesta på flykt, kan man väl säga. Och samtidigt mer hemma i det där huset än de kanske någonsin varit. Det är klokt, roligt, allvarligt och frispråkigt, men känns på något sätt alltid lugnt. Det sista kanske delvis beror på Helena Lindgrens trygga inläsning, med lämpligt norrländsk brytning.

Det är inte så att de bara tar kloka beslut. Insiktsfullt men ifrågasättande redovisar Norlin exempelvis för hur det kom sig att ett barn blir en del av stacken, men också hamnar på utsidan av den. Och hur de måste isolera sig och vara försiktiga för att deras paradis, delvis finansierat med försäkringsbedrägeri, inte ska raseras. Allt är lite avigt. När en man drabbas av en hämndaktion så blir det lite konstigt och skevt, komiskt men allvarligt.

Men det är också förlösande scener där det känns som att de också hamnat just där de rentav måste hamna. Sångritualer, andningsövningar och gruppdynamik, nästan jobbigt påträngande ibland men livsviktigt för de sargade själarna i Ersmohuset.

Självhushållning ersätter alltmer turerna till orten. Sekt eller bara ett annat sätt att vara? Bara ett sentida hippiekollektiv eller något helt unikt? På olika sätt kanske de saknar allt det andra därute men inte tillräckligt för att förlora det de har. Josef är inte för klok för att kunna bli svartsjuk när ramarna ändras. Han är också den som bekymrar sig över det ensamma barnet hos dem.

Hur mycket drivs allt av den milt karismatiska Sara? Hade allt gått en annan väg utan folks önskan att göra som hon vill? Ett faktum som hon är instinktivt medveten om och ofta nyttjar. Är hon manipulativ eller bara övertygande i sin egen övertygelse?

Två tredjedelar in känns det som att det börjar krackelera. Något bra har mer och mer gått i en riktning som inte alla är helt glada över. Och så är det det där med skogsavverkningen runt dem. Alltfler säljer bruksrätten. Paradiset krymper. Men det är fortfarande deras och världen därute känns inte heller som ett alternativ.

”När jag tänker på det så har jag gett mitt liv åt stacken”, reflekterar en person för sig själv vid insikten om att somligt annat inte längre är möjligt, och lägger snabbt till: ”Och det var det absolut värt.”

Det kanske behövs någon utifrån för att se och handla. Om inte den personen också dras med – eller inser klokheten i deras sätt att vara, beroende på hur man ser på saken. Det är en makalös och delvis väldigt rolig scen när Emelies fyllepersonlighet ger sig till känna och stacken plötsligt tvingas konfrontera allt som ingen talar om. Och Emelie samtidigt får ifrågasätta saker hon ser som självklart.

En tripp på svampar blir både fantastisk och hemsk. Bokstavligt trädkramande. Och plötsligt är det folk utifrån på gården.

Det känns som om allt leder fram till en brytpunkt, en insikt, samtidigt som Norlin hela tiden lyckas få de olika synsätten att kännas giltiga. Finns det ett facit? Ett rätt och ett fel? Ja, det gör det ju. Men ständigt finns en person som kan rädda upp vilken situation som helst, även när den inte borde räddas. Som inte ser sig som ledaren men i vars närvaro ”man blir svag.” Som alltid har svar om hon till sist blir konfronterad och det värsta är att det finns sanning i svaren. Det här kunde vara en handbok i både psykologi och retorik.

När rösten och blicken och det smittande skrattet till slut inte räcker längre blir det starkt och förlösande.

Upplösningen känns lika delar given och överraskande, gott och ont, följd av en serie epiloger som känns både rätt och nödvändiga. En stor läsupplevelse.

Babel (2022)

Hyllad och prisbelönt alternativhistoria av R. F. Kuang med drag av steam punk men också ett stort inslag av kolonialism och språk. Huvudpersonen är från Kanton och kallas i bokens början bara ’the boy’, tills han räddas från att följa sin familj i döden med hjälp av det silver som är en viktig komponent i boken och den här alternativa tiden. Hans räddare, om det är rätt ord, uppmanar honom att ta ett namn som engelsmän kan uttala – för det är till England de ska – och strax heter han Robin Swift.

I Oxford står ett torn ägnat åt översättning och vars översta våning används för ”silver working”. Silver är bokens ånga, enkelt uttryckt, som inte bara kan användas för läkekonst utan för att effektivisera och göra allt möjligt säkrare och bättre. Eller farligare, om det är avsikten. Robin, som visar sig ha fallenhet och hämtas till England av just det skälet, kan bli en av de få som får lära sig hur detta fungerar. Som professor Lovell uttrycker det:

“London is a blathering mess. (…) But Oxford gives you all the tools you need for your work – food, clothes, tea – and then it leaves you alone. It is the centre of all knowledge and innovation in the civilised world.”

Och om han sköter sina studier – vilket bland innebär intensivkurser i latin och grekiska – kan Robin hamna där. Av somligt att döma är han inte den första som får denna möjlighet.

Han måste också förstå sitt nya hemland, dess politik och kultur, dess nedlåtande attityd gentemot andra länder och folk – vilket han i sin beroendeställning knappast törs ifrågasätta. Han försöker förstå sin mentor-beskyddare-nästan-fadersfigur, som oftast uppvisar en kontrollerad distans med något enstaka leende men också visar sig kapabel till överraskande våld – även detta kontrollerat. När en koleraepidemi bryter ut i London ger han sig inte ut med sitt magiska silver bland de huvudsakligen fattiga offren och räddar liv: ”Silver is expensive”.

Det har verkshöjd. Allvaret är mer närvarande än den underfundiga glimt i ögat som präglar somligt i genren. Det är välskrivet och med psykologisk insikt men omsorgen om fakta kan ibland ta sig torra utryck, som i de talrika fotnoterna. Samtidigt bjuder författaren ofta på små insikter som kan tyckas självklara men inte alltid. Som vad ’Goodbye’ är en sammandragning av.

Efter några år får han utan fanfarer veta att det är dags: han ska till Oxford. På denna fantastiska plats där drygt tjugo lärosäten av skiftande status huserar lär han snabbt känna en av de ytterst få andra med icke-västerländskt påbrå, den kvicktänkte och bildade Ramy. Det finns en känsla av att livet börjar nu, trots den självklara rasismen som florerar. Det är en plats där bibliotek och muséer är självklara storheter, stolta över sina unika objekt och manuskript – kort och gott en total kontrast till en tid där allt lätt kan nås, dupliceras och modifieras.

Man hinner nästan glömma att det utspelar sig i en alternativ tid tills Robin springer på en dubbelgångare och hjälper denna och hans vänner att bli osynliga.

Det här är inte Harry Potter. Möjligen Harry Potter för intellektuella, men det låter onödigt snobbigt. Det är en bok om språk, kolonialism och kärleken till kunskap. Bland annat. Med en hel del helt vanliga sköna rader.

“Travel sounds fun until you realise what you really want is to stay at home with a cup of tea and a stack of books by a warm fire.”

Utöver Robin och Ramy utgörs årets nykomlingar i Babel av två flickor. Trots en del inledande friktion kan de alla enas i sitt utanförskap.

Plotten tjocknar och klarnar på samma gång när Robin lär känna sin dubbel/föregångare, en något äldre ung man med väldigt snarlik livshistoria som dock tagit en annan väg än den utstakade. Den kritik mot brittisk imperialism som anats blommar nu ut i full kraft och Robin konfronteras med brutala sanningar om den institution han precis sällat sig till – om han kan tro sin inte överdrivet sympatiske halvbror, Griffin. Som om inte det vore nog förväntas han väldigt snart ta sitt livs viktigaste beslut. Ska han svika den bästa plats han någonsin varit på? Kan han ha kakan och äta den?

Boken präglas av kärlek till språk och fascination inför översättandets utmaningar, med rena föreläsningar som en naturlig del av berättelsen. Men det är inte främst som verktyg för kommunikation mellan människor som översättning får sin upphöjda plats i Oxford; det har en avgörande betydelse i hur silver ges sina närmast magiska egenskaper. En knapp tredjedel in förklaras det konkret hur det funkar – och det är upp till läsaren att köpa det eller inte. Det är i alla fall ett väldigt intressant koncept där språk är makt och magi, bokstavligen, och där etymologi får oanad vikt. Och det ger författaren möjlighet att berätta en massa fascinerande saker om språk, med en twist. Samtidigt finns det ett stort inslag av cynism här; något som kunde vara många fler till gagn hålls inom lås och bom eller säljs till överpris. Som professor Playfair obekymrat sammanfattar det:

”That’s the beauty of being cleverer than everyone else.”

De som drabbas av dessa teknologiska språng inkluderar brittiska arbetare som gjorts arbetslösa och på olika sätt vädrar sitt missnöje. Uppfinningarna innebär inte ett bättre liv för alla utan det är som vanligt bara vissa som drar vinstlotten. I tider som dessa går tankarna lätt till AI, även om boken råkar vara en smula för gammal för att parallellerna ska vara avsiktliga. I mångt och mycket är det den helt vanliga industriella revolutionen Kuang beskriver, men silvret förstärker och förändrar förloppet.

Dilemmat är påtagligt; varför ska Robin riskera sin fantastiska möjlighet, och rentav livet, på grundval av en ganska nedlåtande persons utsagor Engagemanget tar ändå sin lilla tid att verkligen ge sig till känna hos mig. Det känns som om jag missat något som alla andra upptäckt, och beundrar snarare än slukar boken. Men någonstans runt mitten, när Robin dristat sig till att stå upp mot sin halvbror (rätt eller fel) och det fruktade tredjeårsprovet närmar sig, så tar det tag lite mer. En bal för tankarna till den utmärkta diton i Harry Potter, med liknande blandning av vilsenhet och mikrodrama. Och kanske en viktig insikt.

Under en period av splittring inom gruppen far de till Kanton på ett viktigt uppdrag innan utbildningen ens är avslutad. Opiumhandeln är i fara. Den drog som skördas i Ramys hemland är britternas mest eftertraktade vara i Robins dito och han förväntas hjälpa engelsmännen att få sälja den. Saker blir väldigt tillspetsade, med senkomna konfrontationer som följd. Allt raseri som Robin byggt upp under sin kluvna levnadsbana tar form i ett ödesdigert ord. En hittills oanad nerv ger sig plötsligt till känna och något som liknar en thriller vidtar. En tämligen dyster thriller.

Ja, det tål att understrykas; det här är inte en oerhört underhållande bok. Humor gör endast sällsynta gästspel och den kamp som ungdomarna ger sig in i är inte klassiskt spännande. Det finns något uppgivet över alltihop, en känsla av att deras motståndare egentligen inte kan besegras. Att de själva i mångt och mycket trots allt är priviligierade och beroende av sagde motståndare gör knappast kampen mer exalterande. Det är seriöst, liksom. Och det stora uppdrag de dras in i känns, givetvis inte oavsiktligt, mer som en tung historielektion än en eskapistisk quest. När de väl tycker sig ha hittat rätt kan något hemskt hända.

Tre fjärdedelar in blir det lika spännande som grymt. Kuang lägger in en fjärde och femte växel när imperiets grymhet och sedan dess inneboende svagheter blottläggs i en dramatisk händelsekedja. Konsekvenser och ansvar, frihetskämpe eller terrorist, bekanta och tidlösa teman i en ovanlig skrud.

Slutet är onekligen starkt. Tordes man drista sig till något som kunde likna kritik så blir det även här lite väl litterärt. De uttrycker sig väl under så dramatiska omständigheter, deras motivationer förklaras så tydligt.

Babel är en oerhört imponerande bok, med en rätt unik kombination av ingredienser som faktiskt fungerar ihop. Kanske saknas det något. Mer gnista, liv, energi …? Kanske ska den vara precis så här. Alla priserna tyder på det senare.