palaver – Palavers bokblogg

The Great Gatsby (1925)

F. Scott Fitzgeralds allmänt omhuldade och berömvärt korta klassiker blir 100 år nästa år. Dags att läsa den, och försöka att inte låta Luhrmanns film spoila den alltför mycket.

Kanske inget stort problem. Storheten i boken ligger väl minst lika mycket i formuleringar och iakttagelser som i handlingen. Det här kan vara en av de mest citatvänliga böcker jag läst, nästan på samma sätt som Generation X.

Det berättas i första person av ett tids nog namngivet jag (Nick Carraway), som hyr ett litet hus på Long Island, granne med det palats som sedan en tid tillbaka bebos av titelns Jay Gatsby. Men först möter vi hans karismatiska kusin Daisy och henne rike make Tom Buchanan som huserar på andra sidan sundet, där de ’gamla pengarna’ bor. Tom är en före detta atlet som på sistone börjat förläsa sig på vad som i vår tid kanske hade kallats vit maktlitteratur. Det är ’vetenskapligt’, insisterar han. Han är otrogen mot sin livfulla och i berättarens ögon närmast gudalika fru (även om Nick kommer få tillfälle att omvärdera sin bild av henne).

Det är fullt av levande och snygga formuleringar från en person med en vaken blick för både mänskligt beteende och inredningsarkitektur. Det är ofta roligt, med plats för till synes irrelevanta instick. Och välskrivet i stort och smått.

”The murmur trembled on the verge of coherence, sank down, mounted excitedly, and then ceased altogether.”

Eller:

“As for Tom, the fact that he ‘had some woman in New York’ was really less surprising than that he had been depressed by a book.”

Det är en roman där berättaren själv länge är en uppmärksam passagerare, som halvt motvilligt dras med i saker. En tidig tur till New York med Tom är ett bra exempel. Resan går via en dyster, asktäckt hållplats Tom han hämtar upp sin osannolika älskarinna. På ett infall köper de en hund. Spriten flödar i en lägenhet där en grupp människor samlas, ingen av dem särskilt tilltalande.

Gatsby, då? Ja, det är en enigmatisk krösus som arrangerar fantastiska fester, med stor orkester och allt. Gästerna forslas i skytteltrafik och med jämna mellanrum återställer en stab av tjänare stället efter härjningarna. Carraways första besök ger författaren fritt spelrum att briljera i konsten att fånga hur en situation kan förändras med berusningsgraden. Värden själv besitter ett leende av högsta rang:

”It was one those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced – or seemed to face – the whole eternal world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favour. It understood you as far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.”

Det du. Men även här kommer senare en omvärdering av både mannen och leendet.

Otaliga motsägelsefulla historier om hans bakgrund och källan till Gatsbys förmögenhet florerar. Han känner igen Nick från deras tid i Europa under kriget och bjuder direkt in honom på en flygtur. Golferskan Jordan Baker blir en annan semifast punkt i hans nya tillvaro, trots att hon är ”incurably dishonest”.

Fitzgerald målar ömsom upp scener sprängfyllda av liv, ömsom Hopper-vemodiga vyer. Mest det förstnämnda, men det är värt att notera det insiktsfulla allvar som präglar det hela, vid sidan av formuleringar som får mig att skratta högt. Det är tankfullt på ett vaket och härligt vis. Vilket inte nödvändigtvis betyder att Fitzgerald alltid uttrycker sig på sätt som hade landat lika väl idag. Det är en tänkande människa med en makalös språkkänsla, det räcker långt. Till och med när han rabblar upp namnen på Gatsbys gäster i två sidor lyckas han göra det underhållande.

Om sig själv konstaterar Nick:

“Everyone suspects himself of at least one of the cardinal virtues, and this is mine: I am one of the few honest people that I have ever known.”

När Gatsbyg börjar anförtro sig åt Nick, som han ofelbart titulerar ’old sport’, vet han knappt vad han ska tro. Det visar sig att Gatsby och Daisy har ett förflutet tillsammans och den förstnämnde söker, med okaraktäristisk nervositet, Nicks hjälp för att ordna ett synbart slumpmässigt möte. Gatsbys kärlek visar sig vara innerlig, nästan överväldigande, som om alla hans ägodelar bara har ett värde om hon imponeras av dem. Känslorna verkar besvarade. Kommer det sluta lyckligt?

Vad som händer sedan är viktigt men inte det enda viktiga. Det viktiga är också de där svårgripbara känslorna och frågorna som Fitzgerald försöker och lyckas fånga. Det känns sorgligt och klokt och ’lyckliga i alla sina dagar’ har liksom inte med saken att göra. Det är en bok om desillusion, kanske man kan säga. Om att låta allting handla om något eller någon som kanske inte är värd det. Det finns en slags skönhet i det med.

Jämfört med många moderna bäcker som behöver 500 sidor för att säga nästan ingenting känns dessa 180 sidor som ett litet mirakel. På vissa vis, trots de uppenbara skillnaderna, påminner den mig om Mörkrets hjärta. Det är det finaste omdöme jag kan ge.

(Kort om Luhrmanns filmatisering. Den känns väldigt trogen boken, men som jag minns det slutar den när Fitzgerald fortfarande har några starka epiloger på lager. Dags att se om, tror jag.)

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 4

Fjärde samlingen i “Deluxe edition” av Neil Gaimans klassiska seriesvit inleds med ett litet mästerverk; World’s End. Den hade jag faktiskt sedan tidigare. Ett par vanliga människor i en bil hamnar på ett värdshus bevistat av allt annat än vanliga människor. För att fördriva tiden under en allt annat än vanlig storm berättar de historier.

Efter dess variationsrika konst känns de enkla linjer (från Marc Hempel) som präglar övriga nummer i samlingen lite torftiga vid första anblicken. Men “The Kindly Ones” är inte en torftig story arc. Vi möter först en trio damer kända från mytologins värld, och sedan Lyta Hall, som presenteras som en före detta superhjälte som valt ett vanligt liv med sin lilla son. Det får hon förstås inte. Och hon är väl egentligen amasonen Hippolyte. Det blir väldigt mycket blandmytologi a la Gaiman men också väldigt mycket dåtida samtid, bland annat i form av en person döende i aids. Och så dyker Loke upp. Är damerna furier, nornor eller moirer? Är det två olika trios? Det är inte lätt att sammanfatta. Jag känner mig vilsen ibland.

Drömmarnas kung återskapar också av någon anledning den mordiske the Corinthian. När Rose Walker (jo, hon är också med) far till England byter de tillfälligtvis tecknare. Rentav till flera. Delvis har det formen av en klassisk illustrerad saga. En mörk och elak saga. I den ’vanliga’ seriedelen återser vi väldigt senkommet en karaktär från allra första historien, fortfarande sovande. Är det dags att avsluta hans lidande nu?

Det finns en frihet i de här serierna som känns väldigt 90-tal. Gaiman låter sina karaktärer säga lite vad som helst, vilket gör det intressant och egentligen inte så chockerande. Det är livet självt som är mörkt och farligt, de bara förhåller sig till det.

Avsnitt åtta inleds med en genomgång av drömkungens vecka, där dagarna har snarlika men lite ändrade namn och där Gaiman kan strö ut alla idéer, ord och bilder som han inte riktigt hinner utforska helt. Så känns det i alla fall. Sedan hälsar Delirium på igen. Hon letar efter hunden som Destruction gett henne ansvar över.

Och till slut leder allting till ett mycket olycksbådande besök i Morpheus eget rike. Det blir märkligt spännande. Och den nya Corinthian, utsänd på ett uppdrag med korpen Matthew, verkar faktiskt komma till nytta. Hur det slutar? Synnerligen dramatiskt, om än delvis med långa samtal mellan drömkungen och några av hans syskon.

Det här är väl den längsta historien av dem alla och på klassiskt Gaiman-vis är den lika ambitiös som förbryllande. Jag ser fram emot att läsa om den. När jag läst sista volymen.

A Tale of Two Cities (1859)

“It was the best of times, it was the worst of times.”

En berättelse om franska expats i England med start några år före revolutionen. Om en handfull människor vars vägar möts, med sikte på ett lika berömt och hyllat slut som inledning.

Charles Dickens tredje mest kända bok (ej vetenskaplig uträkning) inleds med en till dunkelhetens rand välskriven prolog om året 1775, alltså före författarens tid. De ibland förfärande anekdoter han använder för att måla upp tidsandan är sålunda historia även för honom. England verkar mer eller mindre befinna sig i laglös oreda. Skurkar härjar fritt trots ett överflöd av hängningar. I Frankrike har revolutionens frön börjat slå rot i det fördolda (så tolkar jag de eleganta ordvändningarna). Det är helt briljant, och lite svårt att komma in i när man inte läst Dickens på ett tag. Det är ingen Ulysses, dock. Man har en god chans att landa i berättelsen och följa den.

Denna inleds på riktigt med en hästvagn (the Dover mail, för att vara exakt) på väg uppför en lerig backe, så brant att passagerarna tvingats gå ut för att ge de stackars hästarna en chans. Dickens missar inte tillfället att beskriva situationen livfullt och med lågmäld humor. Under stor nervositet i de nämnda oroliga tiderna får en passagerare vid namn Jarvis Lorry ett oväntat meddelande från en kurir. Hans förbryllande svar, tillika titeln på del ett av boken (eller ”Book the first”), låter som en kod:

”Recalled to life.”

Kapitel 3 inleds med ett direkt tilltal till läsaren, en personlig reflektion från författaren om hur alla människor är ett mysterium för varandra, att de har hemligheter. Förutom för en romanförfattare, frestas man tillägga då Dickens strax tar oss in i herr Lorrys tankar och drömmar. Han är på väg för att ’gräva upp någon ur en grav’.

Med den här sortens mystiska tillkännagivanden, metaforiska eller inte, håller Dickens läsarens nyfikenhet på sådan nivå att han sedan kan berätta mer i sin egen takt. Till exempel i form av en historia berättad för en ung dam som möter upp Lorry i Dover. Insisterande (trots sitt uppenbara engagemang) på att han bara är en ’maskin’ som går sin banks ärenden bekräftar han hennes teori om att han en gång ledsagade henne till England, när båda hennes föräldrar dött. Och nu har han något viktigt att meddela. På ett litterärt språk beskriver Dickens nästan cinematiskt de känslor, tonfall och gester som ackompanjerar det något tillkrånglade avslöjandet att fröken Manettes far, en fransk läkare, alls icke är död sedan tjugo år utan fängslades på grund av illvilliga intriger och nu har visat sig vara vid liv. I vilket skick, det ska de snart få veta. De ska fara till Paris. Flickan är inte omedelbart hoppfull.

“I am going to see his ghost.”

Det här är Dickens i hans esse, med plats för komik mitt i dramat i form av färgstarka bifigurer och vakna iakttagelser om mänskligt beteende. Det är sympatiskt skrivet med omtanke om karaktärerna. Och med plats för episoder kring exempelvis en tunna utspillt vin och den glädje detta bereder grannskapet. En scen som tar en olycksbådande vändning och dessutom för oss till ett hungrande Frankrike. Det är raffinerat skrivet på ett sätt som ställer många moderna böcker i ett lite sorgligt ljus.

Beskrivningen av tidens misär är sådan att jag blir dubbelt övertygad om att detta måste vara en av Niklas Natt och Dags favoritböcker.

Bok två inleds fem år efter det rörande mötet mellan far och dotter, en scen med visst hopp men som också tydligt avslöjar en förstörd människa som knappt vet vem han är. Som en kontrast mot detta allvar ger sig Dickens in i en härlig beskrivning av Tellsons Banks avsiktligt miserabla lokaler följt av presentationen av en lika miserabel familj präglad av märklig men komisk paranoia. Kritiken av samtidens barbariska rättsväsende och bestraffningar tar även den formen av ett slags satir, inte olik Voltaire. Vi återser strax tidigare huvudpersoner då de tvingas vittna mot en person de mött på båten från Frankrike fem år tidigare. Här presenteras också n¨ågra nya personer som kommer vara synnerligen viktiga för handlingen, bland annat en person vid namn Sydney Carton och inte minst föremålet för rättegången, en gentleman vid namn Charles Darnay.

Det är elegant och mystifierande. Är det en förrädare inför rätta eller har ett stort misstag begåtts? Varför har Carton så låga tankar om sig själv? Hur hänger allt ihop? Det stora mysteriet lever förstås kvar. Varför har doktorn blivit så illa behandlad? Även när han och dottern Lucie, den överbeskyddande Ms Pross och herr Lorry tillsammans utgör något av en utökad familj och livet är gott igen så ligger denna gåta som en skugga över tillvaron.

Så bär det av till Frankrike igen. I dräpande ordalag presenteras en fransk Monseigneur och de eländiga lismare han omger sig med, de priviligierade i ett system som belönar inkompetens och korruption. Dickens syn på aristokratins mindre smickrande inslag ger sig än tydligare till känna när en annan adelsman, Marquis St. Evrémonde, skyndar genom staden i sin droska och kör på ett barn. Författarens förakt för de maktfullkomliga dryper från sidorna i den fagraste prosa. Den tidigare nämnde Charles Darney visar sig vara hans brorson och betydligt mindre förtjust i de privilegier hans familj missbrukat genom åren. Farbror å sin sida tänker upprätthålla systemet så länge han lever. Vilket inte är så länge.

Darney menar vad vad han säger och är något år senare franskalärare i England. Kär i Lucie är han också, alltsedan första mötet, och ser till att på omtänksammaste vis tala med hennes fader innan han ber om hennes hand i äktenskap. Denna ynnest är han dock inte ensam om att önska. Den avsevärt mindre finkänslige Stryver hyser liknande planer och man kan rentav få för sig att det gäller även Carton, som dock anser sig ovärdig att fria – eller ens finnas till. Men ett löfte värt att lägga på minnet yttrar han.

“For you, and for any dear to you, I would do anything.”

Allvar och burlesk komedi avlöser varandra, och galleriet av bifigurer inkluderar bland annat en spion och en gravplundrare med mera som är övertygad om att hans fromma fru ber om hans olycka. Det må vara en av världens absolut bästa böcker men den sistnämnde kanske inte är helt oumbärlig för historien.

I Frankrike händer det saker. Den stackars doktorns före detta betjänt, hans märkligt skrämmande fru och en grupp av deras landsmän samlar vittnesbörd om maktens missdåd i väntan på dess fall. På svarta listan hamnar oförtjänt en viss adelsman som avsagt sig sitt arv. I England tar historien först en psykologisk vändning när den gamle doktorn ska lära sig hantera dotterns frånvaro. Åren går sedan snabbt, med glädje och sorg, tills revolutionen bryter ut på andra sidan vattnet. Pöbelns kollektiva raseri och gärningar under denna period framställs knappast i heroisk dager. Här verkar inga hjältar finnas. Dickens sympati vilar hos dem som bara vill leva sina liv i fred utan att skada någon annan.

Det kommer de förstås inte få. Den före detta adelsmannen tvingas av plikt- och medkänsla gentemot en god man som hotas av pöbelns blinda vrede återvända till Frankrike. Ett förändrat och fientligt Frankrike som bryr sig föga om en människas faktiska gärningar om de är skyldiga till att vara adel, särskilt om de lämnat landet och återvänder.

Resten är, som man säger, historia. En väldigt bra historia. Dickens har ställt upp sina högst levande pjäser på sin skickligt konstruerade scen och det som verkade slumpmässigt faller på plats på ett oförglömligt vis.

Mer sällan nämns kanske hans förmåga att skildra hemska och skrämmande situationer, men den är en viktig del av berättelsens kraft. Revolutionens maskineri som skapar tragedier lika tunga som det välde den ersatte, människor som fastnar mitt i utan chans att förvara sig, kapitlet ”the grindstone”. Den morbida humorn som gemene man ägnar sig åt gällande giljotinen. Mörkret skänker ljuset vikt och värdighet.

Även slutsträckan tar sin tid, är väl värt att påpeka, med plats för hopp och förtvivlan. Den hemlige hjältens samtal med en åldrad vän, hans nattliga vandring genom Paris efter ett avgörande beslut. Hur den chockerande förklaringen till flera mysterier till slut levereras under dramatiska former genom uppläsningen av ett brev inför en domstol och brevskrivaren själv, som fram tills dess glömt dessa händelser. Den nattsvarta förtvivlan som följer och de små antydningarna om vad en viss herre tänker ta sig för. Reflektionerna från den dömde i dödscellen, skildrade med djup psykologisk insikt. Alla de andra som går mot samma öde, offer i en ceremoni till det nya samhällets fromma. Och den lilla skaran som kanske kan ta sig därifrån. Det djärva bytet till presens när det sistnämnda skildras. Det blir till och med en fajt mellan två väldigt beslutsamma men i allt övrigt diametralt motsatta kvinnor. Och så kommer de där allra sista raderna. I sitt sammanhang är de förstås hundra gånger starkare än när de citeras lite här och var.

Världsklass. Andlöst spännande. Djupt gripande.

Ljudboken: normalt sett föredrar jag när inläsaren håller igen lite med röstskådespeleriet men Anton Lesser får dispans. Också världsklass.

Jag for ner till bror (2018)

Att Karin Smirnoffs hyllade debutroman är speciellt skriven, exempelvis utan kommatecken och med namn i gemener, blir mindre tydligt i ljudboksform (Lo Kauppi), men lokala uttryck och avkortade meningar hörs förstås. Och speciellt är det ändå.

Jana Kippo, en självuppoffrande och alltid hjälpsam kvinna som samtidigt stängt av sina känslor på många sätt kommer hem till Smalånger någonstans i norr, skådeplats för barndomstrauman och ett hårt liv i en ort präglad av Uppenbarelseboken och mäns styre. Hon inleder raskt en relation med en föga sofistikerad men ändock konstnärligt lagd man, blir varse att en omtyckt, nästan dyrkad, kvinna i trakten nyss dött och träffar som titeln anger sin bror, även han ärrad av barndomen. Tar jobb i hemtjänsten och får samtidigt chans att nysta i ett mysterium.

Bit för bit berättas om hennes förflutna, med övergrepp och en ondsint far, med svek mot en vän och senkommen hämnd. Trasiga människor på en plats som känns som en annan värld och samtidigt väldigt svensk. En älgjakt (”Skogen är full av älg och världen är full av män”). Dans på ’Rundan’, där den ena parten stinker av ”svett och Aqua Vera”, den andra av ”ångest och hb”. Tidsmarkörerna är länge få. Allting känns som för länge sedan men är inte det. Maria, den döda kvinnan, är även postumt allestädes närvarande och verkar ha påverkat många liv.

Det är väldigt eget. Smutsigt och deppigt men alltmer dramatiskt vid sidan av socialrealismen. Det känns som en detektivhistoria och samtidigt inte. Från att vara en fullkomligt ogenomskinlig låda blir huvudpersonen alltmer begriplig och engagemanget stiger i takt med att frågetecknen rätas ut. Jana förblir samtidigt en oförutsägbar person som på stundens ingivelse tar alla chanser att få veta mer om saker som skett. Arrangerar en begravning, snokar i ett hus innan hon ringer polisen efter ett självmord. Och sedan städar hon huset, trots att den döde var ’en skithög’. Ringer ingen när hon är sjuk och utmattad och inte ens har torr ved hemma. Religonen har hon på något sätt kvar, men förlåtelse är inget hon anammar.

John, den konstnärlige, undviker också enkla kategoriseringar. Instabil och ibland hotfull men med uppriktig självinsikt. Han har ett nästan lika tufft förflutet som Jana och de visar sig också ha något ännu viktigare gemensamt.

En kommande konstutställning i ett galleri som ägs av en viss person låter som en potentiell vändning men det är istället en serie julscener som får skina ljus över denna berättelse om ovanliga barn och föräldrar.

En väldigt annorlunda bok. Fult och fint och så rakt att det nästan känns mystiskt.

Anteckningar från ett källarhål (1864)

Med dess strax över 120 sidor kunde man dra slutsatsen att denna bok, ibland med svensk titel ”Anteckningar från källarhålet”, är Fjodor Dostojevskijs mest lättlästa. Var inte så säker. Det är i alla fall lätt att se varför James Joyce var så lyrisk över den ryske författaren, när man möts av sida upp och sida ner av tankeflöden från ett både urskuldande och trotsigt jag.

Det känns rått och oredigerat när bokens jag ger sig ut i vindlande och ganska dystra tankegångar om sig själv och mänskligheten. Upprepningarna är legio. Hans svador om förnuftet kontra fria viljan känns dock slående moderna, en krock mellan dåtidens vetenskap och nästan munter pessimism. Människan offrar sitt eget bästa bara för att uppvisa en egen vilja, hävdas bland annat. Å andra sidan, finns det en fri vilja?

Om man t.ex någon gång kommer att räkna ut och bevisa för mig, att jag räckt lång näsa åt någon bara för att jag inte kunde låta bli att göra det och ovillkorligen var tvungen att räcka lång näsa, vad är det då som blir kvar av min fria vilja, i synnerhet om jag är en studerad man och fått en viss vetenskaplig utbildning? Då kan jag ju räkna ut hela mitt liv för trettio år framåt.

Kommer vi kunna reducera all vilja till en uträkning? Eller är människans självdestruktivitet, alltså individualism, starkare? Vad vill han? Han är ärligt talat ofta rätt tröttsam att lyssna på, på sätt och vis helt uppriktig men också ambivalent och nästan pladdrig. Den intelligens han berömmer sig om avspeglas inte nödvändigtvis i kloka ord även om en del intressanta insikter virvlar förbi i hans svada. Allt detta avsiktligt, förstås.

Del ett presenterar denne outsider i sitt källarhål. Som författarens företal utlovar handlar del två om några specifika händelser som han anser extra talande.

En episod handlar om hans ynkliga önskan efter upprättelse, kanske rentav duell, efter en upplevd förolämpning. Samtidigt som han nästan vill förolämpas och kanske i själva verket beundrar officeren som blivit föremål för hans besatthet. Hans plan att kollidera lite lagom på fina gatan – omsorgsfullt välklädd, förstås! – har ändå sina komiska poänger.

I en annan episod våldgästar han (ungefärligen) en middag med människor han ringaktar och beter sig klumpigt och otrevligt och låtsas sedan inte bry sig om dem alls. Det är total cringe, trovärdigt och insiktsfullt.

Jag ville av alla krafter visa att jag kunde klara mig utan dem. Och hela tiden klampade jag med flit och satte hälarna hårt i golvet. Men allt var förgäves, de märkte det inte ens.

Även här slutar det med ett oerhört behov av upprättelse efter en förödmjukelse han skapat själv. Tankarna går till bittra unga män som med dramatiska fantasier göder sitt hat i sin ensamhet (om än numera med god hjälp av nätet) tills det hotar att kokar över i drastisk handling. Han är för sorglig, helt enkelt. Till och med mot sin betjänt som han knappt har råd med hamnar han i prestigekamp.

Men samme person levererar också en bitvis klok och uppriktig svada till en glädjeflicka som han nyss och glädjelöst besökt. Somligt han säger är morbitt förskräckande men avsikten verkar ändå att varna och väcka. Det finns mer i honom än kränkt ilska. Tror jag. Under korta stunder i alla fall. Och det finns ett starkt drag av självdestruktivitet. När hon på hans förslag besöker honom är det förstås en annan person hon möter. En person som han nog egentligen inte vill vara.

En kort men djärv och inflytelserik roman. Förutom de självklara existentialisterna kommer jag att tänka på Ett öga rött i den rättframma skildringen av de egna klavertrampen. Det är en besk och pratig bok, proppfull med psykologisk insikt och svartsyn. Efter denna letar man lämpligen upp Brott och Straff för att muntra upp sig.

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 3

Tredje samlingsvolymen med Neil Gaimans legendariska serier börjar med den märkliga (vad annars?) ”A Game of You”, en historia i sex delar där Barbie möter fantasy, skräck och humor. Just som det börjar kännas nästan segt kommer något groteskt och sedan ett äkta äventyr. Dream är inte inblandad förrän mot slutet, det är däremot en minnesvärd kvinna vid namn Thessaly. Många ord som ges mytisk vikt flyger omkring. Barbies följeslagare på en viktig resa genom ett farligt sagoland inkluderar en råttliknande figur i trenchcoat och en vältalig apa. I samma berättelse diskuterar en transperson genus med ett ansikte fastspikat på en vägg. Men trots allt känns denna som en av de minst intressanta i serien. Törs man säga ’spretig’?

Den kortare berättelsen om Marco Polo som går vilse i öknen, ett ”soft place”, är intressantare. Eller åtminstone inte längre än den förtjänar.

Brief Lives: När syster Delirium i en historia som sträcker sig över nio nummer – med delvis olika stilar och tecknare – försöker leja sina syskon för att leta upp storebror Destruction blir det också roligare. Dream, som lider av hjärtesorg som lagt hans rike i regn under flera veckor, hakar motvilligt på. Delirium är en barnslig tjej, lättsårad och oftast harmlös. Tills hon på ett infall straffar en stackars trafikpolis med en evig hallucination. Jag vet inte varför Gaiman petar in såna där grejer. Är det på skoj? Är det för att påminna om att de här figurerna inte nödvändigtvis är ‘goda’?

Hur som helst: Destruction har lämnat sin post och låter människorna sköta destruktionsbiten själva, nöjd med att laga mat på en ö i sällskap av en talande hund. När de tre väl möts och samtalar blir det existentiellt och intressant och vi kommer närmare flera av the Endless än egentligen någonsin tidigare. Dreams son Orpheus blir också en del av handlingen, sedan länge tillbaka ett kroppslöst huvud med fin utsikt. En vindlande men minnesvärd historia med gott om stämning och melankoli.

Samlingen avslutas (förutom en skön bunt extramaterial) med en historia om kalifen av Bagdad som önskar att hans stad, på höjden av sin skönhet och utveckling, ska leva för evigt. Slutet knyter an till det då ganska aktuella första gulfkriget.

Extramaterialet handlar bland mycket annat om The Little Endless som återfinns i bara ett par rutor men fick något av ett eget liv och en stor fanbase.

Efterordet ger en shoutout till Jonathan Carroll. I andra nummer tackar han Clive Barker och Tori Amos, vars texter också citeras i en av berättelserna. Resultatet blir en blandning av nostalgi och frågan ‘när gjorde de något intressant senast?’

1793 (2017)

Niklas Natt och Dags hyllade och omtalat obehagliga böcker i genren eller serien ”Bellman noir” börjar här, med en otäck dröm följt av obekvämt uppvaknande. Mickel Cardell har supit sig full och somnat på ett värdshus.

Det är tredje person presens, formen som gäller för nutida storsäljare, vilket känns lite givet och trist. Men det framgår också direkt att han kan skriva en mening och kan sin tid. Det lever och känns ’här och då’. Smutsen och lukterna, detaljer från ett dåtida Stockholm. Perspektiven skiftar mellan olika personer, ibland i samma kapitel, men antalet är begränsat.

Ett par barn har hittat ett lik i vattnet och kallar på Cardell. Han tillhör officiellt separationsvakten, en föga respekterad avdelning hårdingar med öknamnet ‘paltar’ som ska hålla gatorna fria från icke önskvärt folk, men det verkar mest vara en symbolisk titel som belöning för hans tjänst. Motvilligt och vresigt följer den enarmade krigsveteranen med barnen och ger sig ut i stadens äckligaste vatten. Det är nästan härligt miserabelt. Tills han finner en människa så illa åtgången att den traumatiserade mannen svimmar vid åsynen.

Nästa bekantskap är Cecil Winge som omsorgsfullt reparerar sitt ur. Vissa författare hade nöjt sig med att konstatera detta. Natt och Dag har läst på om detaljerna och termerna. Uppskattas. Det gäller allt, inklusive vilka kyrkors klockor som hördes på den här tiden. Urmakeriet är förstås också ett sätt att förmedla Winges förkärlek för det rationella. Det gör honom inte känslolös. När ämnet hans fru kommer på tal måste han med ansträngning behärska sig. Han hade goda skäl att lämna henne, menar han. Winge blir kallad till platsen av en utmattad pojke som tävlat med andra om att komma dit först. Polismästaren söker hans hjälp. Med Cardells hjälp kan Winge konstatera att offret metodiskt och under lång tid berövats de flesta kroppsdelar innan han slutligen avlidit och dumpats i vattnet. Om döden konstaterar Winge:

”Jag föreställer mig att den var välkommen.”

Navigerande tidens politik ska Winge nysta i fallet. Cardell, som med god hjälp av sin träarm drygar ut kassan som dörrvakt på en sjaskig bar, kanske kan värvas? En skaldande tjänsteman vid namn Blom vet att berätta en del om Winge för Cardell och läsaren; förnuftsstyrd, obotligt rättskaffens och bokstavligen dödligt sjuk. Kan de trots eller på grund av sina respektive bördor tillsammans lösa fallet?

På vägen ryms mycket annat, som en föredömligt oskön beskrivning av ett sjöslag och det militära livets övriga sorgligheter. Här liksom i allt annat känns författaren påläst utan att låta som en uppslagsbok. Lite Sapkowski-känsla faktiskt, men mer kärnfullt skrivet. Misären, smutsen och det mänskliga lidandet är allestädes närvarande men beskrivs med sådan ordkonst att det nästan blir en fröjd att läsa. Nästan. En offentlig halshuggning utförd av berusad bödel inför entusiastisk och vidskeplig publik. En utblottad köpman som utan krusiduller avslöjar sina självmordsplaner för Winge och finner ett tillfälligt brödraskap i den sistnämndes snara hädangång, åtminstone tillräckligt för att bjuda på en tygrelaterad ledtråd. En poliskollega som avslöjar vadslagning om Winges frånfälle och inte drar sig för att be om insidertips som tack för information om ett välgörenhetssällskap (med vissa andra aktiviteter) av troligt intresse för utredningen.

Vad gäller Winge och Cardell så avråder den förstnämnde från vänskap men visst känns de som ett lovande team i all sin glädjelösa envishet. Att det inte är riskfritt blir de snabbt och utan större överraskning varse och det ser ett tag ut som om Cardell ska hinna före sin uppdragsgivare i graven.

Tidigare än väntat får läsaren veta en del om vad som hänt med den döde (”den”, som informationsgivaren kallar offret) och kunde väl inte klandras för att sluta läsa där. Riktigt avskyvärt är det. Johnny Got his Gun möter GRR Martins mest sadistiska påhitt, typ. Men har boken mer att erbjuda än slika vedervärdigheter? Och vad är bakgrunden, motivet?

Del II inleds med komisk korrespondens från en ny karaktär, den muntre Kristofer Blix, ny i Stockholm. En möjlig huvudperson presenterar sig för den bävande läsaren, ung och utblottad och begiven åt nöjen och ett visst lurendrejeri men given en fantastisk chans av en godhjärtad läkare. Man får dock snabbt en tung misstanke om hans kommande öde då detta verkar utspela sig något före första delen. Är det han som ska …? Andra, på sitt sätt lika otäcka möjligheter, kanske kan tänkas när han oundvikligen hamnar i en omöjlig situation. Det komiska tonfallet är snart ett minne blott i alla fall, ersatt av bland annat en skräckinjagande snedtripp på desperation, sprit och salamander. Tids nog borde korrespondens vara omöjlig, eller skickandet av den åtminstone otänkbar, men formatet bibehålls och den ena av de två farhågorna besannas. Allt det som redan förståtts ska nu redovisas; hur går det till rent praktiskt? Det är förfärlig läsning med odiskutabel effekt men ibland diskutabelt värde. Vad är poängen? Kanske just att skildra det allra värsta som tänkas kan, aldrig med ett hånleende, aldrig med mindre än fullaste allvar.

Del III börjar ännu lite tidigare, enligt vad som verkar vara ett etablerat mönster, och innehåller även minnen långt äldre, från en storbrand i Stockholm. Här möter vi unga Anna-Stina som säljer frukt i Katarina. Knappt har hon förlorat sin mor innan hon tvingas värja sig mot orättvisa anklagelser och snart nog döms till spinnhuset. Här liksom i allt annat tar sig Natt och Dag tid att berätta mer om denna tid och om människors livsvillkor. Maktfullkomliga, korrupta väktare och tjänstemän som brer ut sig tills de själva hukar undfallet inför de som står ännu lite högre. Den vardagliga sadismen. Den lilla människans maktlöshet längst ner i denna värld är nog ett större tema än den slående grymhet som boken är känd för. När det utvecklas till någonting liknande en fängelsefilm med hopp om flykt är det svårt att tro att det ska sluta väl. Och givetvis bjuder även denna del på mardrömslika upplevelser, som hade varit det allra värsta, ”snackisen”, i de flesta andra böcker. Men trots allt hon genomlidit har Anna-Stina tillräckligt mycket människa kvar i sig för att hjälpa en som verkar ha lidit ännu mer. Som beslutar sig för att hjälpa tillbaka, men inte på det sätt hon tänkt sig.

Såhär dags börjar det bli dags att knyta ihop säcken och återvända till tidigare karaktärer. Bland annat för en högläsningssession på randen till dödsriket. Med enstaka inslag av knastertorr humor, mörkaste allvar och både väntade och oväntade konfrontationer leds berättelsen i hamn, via ännu ett kanske-dödsfall, författarens favorithyss. Och så kommer ett av bokens främsta teman ställas på sin spets: förtjänar alla att få sin sak rättvist hörd? Är förövaren också ett offer? Även denna delhistoria är förstås mörk och chockerande och inkluderar en tur till Paris under skräckväldet.

Dessutom ska andra öden följas upp, där en tilltänkt god gärning riskerar få förödande konsekvenser i form av ett drastiskt beslut. Den här episoden har jag faktiskt svårt för. Behövdes den?

Den sekvensen åsido knyter Natt och Dag ihop sin historia fint med några sista twistar och, trots allt, en gnutta hopp om mänskligheten. Plus en ganska snygg variant/hänvisning till en viss annan bok om revolutionstiden.

Ljudbok: Martin Wallström läser sansat och ändå engagerande utan störande stilistiska påhitt eller överdrivet röstskådespeleri, och gör ljudboken till ett utmärkt sätt att uppleva denna historia.

Damen i sjön (1999)

Ciri verkar via Svalans torn ha färdats till vår värld, under kung Arthurs tid. Där möter hon ingen mindre än en ung sir Galahad i början av den femte och på sätt och vis sista Witcher-romanen. Snart lär vi dock, som traditionen bjuder, känna några helt nya personer som delar ett djupt intresse för Geralt och Ciri. Här får Andrzej Zapkowski tillfälle att detaljförklara drömtydning så som den fungerar i hans värld, självklart med en vetenskapligt klingande terminologi. Zapkowski är inte mycket för att berätta saker på enklast tänkbara vis men den här ramhandlingen känns faktiskt mer distraherande än fascinerande.

Men bit för bit får läsaren veta viktiga ting. Hur det gått för Yennefer hos Vilgefortz, till exempel. Vi besöker också Nilfgaard där kejsaren undrar vad han ska göra med en viss dubbelgångare. Geralts och vännernas tid i Touissant redovisas också. Ibland ägnar Zapkowski mycket uppmärksamhet åt krig och grymheter. Här grottar han ner sig i romanser och detaljerade beskrivningar av slott och kläder. Och sensuell druvtrampning. Visst har häxkarlen och gänget förtjänat en paus. Men vad ska man tro om den Fringilla som snärjer honom? Riddarsporre och furstinna har en djup romans som verkar förändra slarvern i grunden.

När Geralts historia verkar på rätt väg igen far vi dock tillbaka till den värld som Ciri hamnat i. Där finns det vissa anmärkningsvärda förväntningar på henne, framställda av samme alv som Geralt mötte i förra boken. Jag vet inte, jag. Ju ambitiösare Zapkowski blir narrativt, desto mindre intressant tenderar det att bli. Gruppdynamiken och de farofyllda färderna finns här också men försvinner i … ja, ibland vet jag knappt vad han vill. Det här är dock fortfarande tidigt i den längsta boken hittills och även vistelsen hos alver i en annan värld har en del av intresse, bland annat återföreningen med en viss enhörning. Och det är skönt att Ciris blodtörst från tiden med råttorna är borta. Men det metafysiska får väldigt stor plats och med förmågan att färdas mellan världar och tider går också något förlorat. Begränsningar är ofta en tillgång. Ett kort besök i en värld på hennes jakt efter hemmet är i alla fall dramatiskt så det förslår, med en synnerligen obehaglig ”skogsfarfar”.

Sedan byts ton och miljö drastiskt. En ung man från Melitteles tempel, Jarre, vagt bekant sedan tidigare, ger sig ut på vägarna för att ta värvning och bekämpa Nilfgaard i ännu ett perspektivbyte och hamnar tillfälligtvis i dåligt sällskap. Ganska engagerande faktiskt. Den här insikten i soldatlivet är en avstickare av den mer jordnära och intressanta arten. Uppbyggnaden inför ett stort slag mellan Nilfgaard och de andra (inklusive Jarre) är mycket bra, full med detaljer som känns trovärdiga trots närvaron av magiker, alver och halvlingar, med nedslag hos väntande sjukvårdare och trossen. Samma gäller själva bataljen; rejält påläst och levandegjord på ett vis som knappast kan kallas krigsromantik. Kavallerikilen som först tränger in som en dolk i infanteriet blir sedan ”som en istapp i en stor bondnäve”. Scenerna från sjukvårdstältet blir extra minnesvärda, likaså de skiftande perspektiven som ofta blir första parkett till en brutal död. Geralt, Ciri och Yennefer är långt borta men under den här långa sekvensen tänker man knappt på dem. Men Sapkowski överskattar kanske läsarens förmåga att särskilja vilken brigad som hör till vilken sida. Sporadiska hänvisningar till svarta mantlar hjälper till, men …

Efter detta är det dags att knyta ihop säcken. Ciris möte med trollkarlen Vilgefortz gör insatserna klara och tydliga, svartvita rentav, i en bokserie som ofta präglats av gråzoner. På samma plats bjuds också på en dramatisk urladdning som Sapkowski verkar ha byggt upp till länge. Stora offer, stora dåd.

Det slutar dock inte där. Bland annat ska en stor överraskning om Nilfgaards kejsare presenteras. (Överraskande om man inte spelat spelet eller på annat vis insett det, alltså). En lång förklaring blir det, men också ett bra slut på denna länge spunna historietråd. Sedan finns det tid för sådana där nedslag hos bifigurer som Sapkowski gillar så, ibland för att berätta om huvudhistorien ur andra perspektiv, ibland för att han helt enkelt finner dem intressanta i sin egen rätt. Långdragna fredsförhandlingar och realpolitik. Och deras konsekvenser, exempelvis för ’ekorrarna’, knappast bokseriens mest sympatiska karaktärer men inte desto mindre cyniskt offrade. Ett nytt tidevarv presenteras, med pampiga parader i Novigrad, med både krasshet och visst hopp, bland annat i form av ett kort möte mellan trasiga alver och människor på vägen. Men också nedslag hos snart sagt alla karaktärer som presenterats under böckernas gång. Det känns knappast som om Sapkowski föreställer sig en fridsam och fin framtid för sin värld. Somligt av det som ses i spelen (åtminstone trean) föreskuggas här, bland annat kommande stämningar kring magiker och omänniskor och relaterade händelser i Novigrad. Epidemi vankas det också (föreskuggad tidigare i boken i en mörkt ironisk scen).

En viss trio återbesöker platser för hemska och en del finare händelser i en slags terapeutisk turné, med vissa inslag av vedergällning. Någon riktig blodtörst rör det sig dock inte om längre, vilket är skönt. I förbifarten målas en värld efter kriget upp, där lidandet är långt ifrån över. Och logen av trollkunniga damer som vill styra över allt försöker förstås styra vidare, utan att riktigt förstå vad de har att göra med. Det gäller både Yennefer och Ciri.

Finalen, som lämpligt nog utspelar sig i Rivia, kombinerar de fulaste delarna ur den högst verkliga världshistorien med myternas mest magiska element på ett sätt som sammanfattar Sapkowskis författande perfekt.

Man kan säga att det tar slut här. Men det finns som sagt spel också, och dessutom en extrabok som släpptes långt senare. Den ska jag väl också läsa.

The storyteller (2021)

Med undertiteln ”tales of life and music” summerar Dave ”Foo Fighters” Grohl sitt liv dittills i en serie minnen. Det är livfullt och ofta roligt beskrivet, med ett obekymrat överdåd av svordomar. Det snöpliga och självironiska möter det triumferande. Och det handlar förstås om Nirvana och Kurt Cobain, men inte så mycket som man kunde vänta sig.

Grohl öser på med minnen, mestadels kronologiskt, och det finns ett driv i berättandet som påminner om hans låtar. Den gången då han vågar sig på att spela med ett jazzband för att göra sin mamma glad. Farsan, en ”tight-ass Republican”, får inte mycket kärlek i boken däremot, även om det blir en försonande ton mot slutet. Flickan som krossade hans hjärta i High school. Det livsomvälvande mötet med punkrock under ett besök i Chicago. Kisande i fasa läser jag om alla olyckor han upplevt från barnsben. Det berömda benbrottet i Göteborg, som beskrivs livfullt i samma kapitel, verkar plötsligt rätt typiskt för honom, samtidigt som det resulterade i ”our most unforgettable show”. Att lära sig ”trumma med tänderna” och John Bonhams (trummisen i Led Zeppelin) genialitet. Att sluta skolan som 17-åring för att satsa på musiken i ett band som må vara hans hjältar men knappast några världsstjärnor (Scream) och åka på USA-turné med dem i en Dodge-van, en resa krönt med pasta och marijuana vid Stilla Havet.

Man får bilden av en hyperaktiv och sympatisk person, oförställd även i sin glädje över att ha upplevt att vara stjärna. Det är inte olikt Mark Kellys biografi från härom året men varmare. Likheterna inkluderar en genuin entusiasm för musiken och en sjåsfri ton, samt erfarenheten av att jobba med en larger than life-sångare i vars band musikern först fick sin första smak av sann berömmelse. Skillnaderna är förstås också slående.

Just som karriären med Scream har nått en återvändsgränd i form av en bandmedlem som lämnar dem under pågående turné hör han orden som ”ska förändra hans liv”:

”Have you heard of Nirvana?”

Om man inte upplevde det är det nog svårt att förstå. Lite som Woodstock eller Beatles genombrott. Grunge-rocken blåste genom musikvärlden och inte mycket var sig likt efter det. Nirvana var inte nödvändigtvis ’bäst’ (musikaliskt fann jag både Soundgarden och Pearl Jam intressantare) men ingen kunde förneka det inflytande som trion och inte minst sångaren Kurt Cobain hade. På något sätt var de trovärdiga i sin attityd och hur de såg på att bli världsberömda.

Unge Grohl tar ett svårt beslut med hjälp sin mor, packar väskan och far norrut. Det är precis i början av 90-talet (det sista riktiga årtiondet som jag ibland tänker på det som). Skivbolagen slåss om bandet han sällat sig till men i början lever de bokstavligen på svältgränsen. I en trång lägenhet sover Dave på soffan till ljudet av Kurt Cobains gitarrspel från det lilla sovrummet. Det är väl ungefär precis så man föreställer sig att det var i början. Han berättar om att se Smells Like Teen Spirit på MTV första gången och om insikten att de var på väg att omhuldas av alla, inklusive den sortens ungdomar som hade hånat och spöat såna som dem i deras ungdom. Redan här gror väl den kluvenhet som var så påtaglig hos Kurt Cobain. Samtidigt är konserterna i början små och kaotiska, ibland rent farliga. Grohl fångar skickligt intensiteten och placerar en i mosh pit-cirkelns mitt.

När allt går deras väg blir också varningstecknen tydligare. Kurt missbrukar heroin, och det är tydligt att Grohl gör skillnad på droger. Röka på lite är en sak, det här är något annat. Och oavsett magin som inträffar när de skapar musik ihop är de tre bandmedlemmarna väldigt olika. Den här delen av historien präglas både av en olycksbådande känsla och viljan att göra det bästa av stunden innan den försvinner och samla minnen. De spelar i Japan för en publik som inte tillåts gå ifrån sina stolar och trashar utrustningen på klassiskt vis. Besöker det där huset på Cielo Drive där NIN spelar in The Downward Spiral och Grohl reflekterar kring hur kan själv inte har samma dragning till ”musikens mörka sida”. Nej, han verkar rätt positiv, Dave. Inget fel i det.

Reflektioner, öppenhjärtiga och komplexa, kring att förlora vänner fyller ett kapitel. Kurts död föregås av en överdos lite tidigare, vilket för alltid messar upp Daves hantering av en närståendes frånfälle. Intensiv sorg som vänder till hopp igen, men bara för stunden.

Sedan måste han hitta tillbaka till livet igen efter en tids försök att gömma sig från allt, inklusive musik. Skriva låtar och spela in dem själv (samtliga instrument), som han gjorde i sin ungdom fast nu med bättre utrustning. Han kopierar ett hundratal kassetter och gör omslaget själv, total doer som han är. Soloprojektet behöver ett namn så han lånar ett begrepp från en UFO-bok: ’ Foo Fighters’. Och plötsligt inser han att han tror på det här projektet så mycket att han tackar nej till att turnera med sin hjälte Tom Petty. En av många hjältar, ska väl sägas; Grohl verkar star struck titt som tätt även långt efter att han själv nått berömmelse. Hans beskrivning av en Panteraspelning på Ozzfest är en fröjd att läsa.

Det är slående hur snabbt Grohl hoppar framåt i sitt livs historia där man tänker att han ska stanna upp. Han berättar i form av nedslag och har ingen avsikt att redovisa hela historien. Bandet håller på att spela in sin andra skiva innan vi ens får veta hur det bildades. Ett äktenskap är på väg att ta slut innan vi ens fått veta att han gift sig. Och när det gäller Kurt är han väldigt fåordig; han gör inga egna försök att förklara det som hände och sammanfattar inte heller det allmänt kända. Här förväntas man helt enkelt veta det viktigaste innan (vilket är rimligt) och acceptera att Grohl berättar om sitt liv och ingen annans. Och det är, som titeln antyder, just en serie berättelser han bjuder på. Till exempel om att resa väldigt långt med trummisen Taylor Hawkins för att besöka Panteras strippklubb bara för att inse att han tappat bort sitt leg.

Men givetvis handlar det också mycket om musik. Om de omständigheter under vilka en del album som tillkom. ”There is nothing left to lose” verkar ha varit den skönaste inspelningen.

Kapitlet om att bli förälder (till tre döttrar) är positivt och hjärtevärmande utan krusiduller. Det är bara fint, rätt och slätt. Och avslutas försonande med ett sista möte med hans egen far.

Grohl lever ett intressant liv. Hålla tal på ett kulturellt event med både legendariska artister och landets mäktigaste, vars politik han råkar ringakta. Och senare en spelning i Vita Huset för en bättre president. Köpa ett jättefint hus som alldeles uppenbart är hemsökt. UFO-drömmar som enligt ett franskt medium i Australien inte är drömmar. Åka fast för rattfylla (eller styresfylla) på en liten scooter. Även det mer normala blir anekdotvänligt, som hans kaffekonsumtion.

Plötsligt slår det mig vad som känns så bekant från en annan värld än rockstjärnebiografins: det känns ofta som ett förord av Stephen King. Burdust, fullt med roliga anekdoter, kopiös självdistans och tonvis med respekt och hyllningar till kollegor och vänner. Glädjen över att ha världens bästa jobb, legenderna han träffar och ärligheten kring baksidan. Som titeln antyder är Grohl en historieberättare och King är ju faktiskt något i mångt och mycket en rockstjärna. Långsökt association? Njae, jag tycker inte det.

Boken är från 2021, skriven under pandemin (hans värsta mardröm, att inte ha något att göra). Året efter skulle präglas av oanad sorg, vilket sätter sin prägel på hur man läser vissa kapitel. Skriven innan moderns och Taylor Hawkins död som den är som den är bubblar den av livsglädje, kanske den mest positiva rockstjärnebiografi jag läst (även om Bruce Dickinsons kommer bra nära). Aldrig mer så än när han beskriver en middag med AC/DC, Paul McCartney och ett jazzband från New Orleans. Eller korta möten med Little Richard, Neil Peart och Elton John.

“I cannot overstate the importance of these moments to me. I walk through this crazy life of a musician like a little boy in a museum, surrounded by the exhibits I’ve spent a lifetime studying. And when I finally come face-to-face with someone who has inspired me along the way, I’m thankful. I am grateful. And I take none of it for granted.”

Man tror honom. Det är en kille som kan fylla arenor men han är också, helt uppriktigt, också ett fan. Och som visst kan ha rejäl scenskräck inför somliga framträdanden.

Spontanspelningar med Huey Lewis och Rick Astley! Hitta en Joan Jett-Barbie åt barnen och sedan presentera den verkliga Joan Jett för dem. Livet är fullt av sånt när man är Dave Grohl. Den ambitiösa logistiken som krävs för att både klara av spelningar down under och en daddy-daughter dance hemmavid blir en märkvärdigt spännande sekvens. Ska han klara det? Hur kul är det att lida av matförgiftning på en evighetslång flygresa tillbaks till Australien? Vissa passager från Steve Hogarths turnédagböcker gör sig påminda men med betydligt större publik att potentiellt svika och större avstånd att avverka.

Det avslutas förstås med en massa tack och hedersomnämnanden till de viktigaste personerna i hans liv. Det blir som sagt sorgligt att läsa om ett par av dem, men det är knappast så att Grohls historia slutar här. Förhoppningsvis skriver han minst en till sådan här bok.

Barabbas (1950)

Pär Lagerkvist skapade väl en egen genre med den här korta romanen, utgiven ett år innan han fick Nobelpriset.

Rövaren som enligt samtliga evangelium släpptes fri istället för Jesus försöker handskas med det som hänt. Han följer med till Golgata av skäl han inte kan förklara för sig själv, bevittnar det som beskrivs i Nya testamentet men med något krassare blick, och försöker sedan återgå till ett vanligt liv. Somliga gratulerar honom och uppmuntrar honom att njuta av livet han fått tillbaka. Andra vill dra in honom i Kampen.

Men han envisas med att springa på eller rentav söka upp de som följde ”den döde”. Han kan inte släppa det, hur gärna han än vill glömma den magra, märkliga mannen som dog istället för honom. Nya testamentets främsta tes blir oerhört konkret och personlig just för honom.

En harmynt kvinna som en gång mött Jesus och är övertygad om att nya tider stundar förser extra perspektiv. ’Den tjocka’, en kvinna han tyr sig till ibland, likaså. Hon funderar och grubblar över sin tillfälliga karl och kommer vid ett tillfälle fram till att han måste ha blivit besatt av anden från den korsfäste.

Stilistiskt är det ofta enkelt och rättframt, med upprepningar och många ”och” men också en rikedom av väl valda och skönt gammaldags ord och utryck. En del tankegångar kan sträcka sig över tio rader som speglar tänkaren ifråga. Förrädiskt enkelt förmedlar han någons attityd till vad den bevittnar med någon milt ironisk formulering. Det är lätt att se eller gissa hur senare författare har influerats, såsom Vibeke Olsson och Torgny Lindgren. Det är väldigt bra.

Det är en bok som tar temat på allvar men det är ingen pamflett. Mötet med en som Jesus väckt från de döda (Lazarus?) är nästan kusligt. Något dödsrike finns inte, får Barabbas veta, men har man varit på andra sidan är man ”ingenting”. De troende bemöter honom högst skiftande och rent fientligt när de får veta vem han är. I sitt gamla rövarband passar han heller inte in längre.

”Han verkade alldeles som borta någon annanstans. Det var nästan olustigt.”

Efter några år som författaren inte gör anspråk på att veta något säkert om återkommer Barabbas som grånad före detta gruvslav i en romersk ståthållares hushåll. Vistelsen i gruvan och det band han där knyter till en olycksbroder beskrivs sedvanligt kärnfullt och starkt. Behandlingen av slavar och Sahaks försök att förstå mannen som tydligen sett makalösa ting men som det inte går att förstå sig på. Uppsyningsmannen som en dag börjar ställa frågor om deras underliga tro blir en representant för de mer privilegierade romare som gradvis upptäcker något som först mest tilltalar kvinnor och slavar. Barabbas halvsanna berättelse, där han undantar det viktigaste men infogar änglar och under, känns så typisk för hur kärnan i något så lätt döljs bakom mer spektakulära ting.

Och genom allt detta går tråden om hur ensam Barabbas är, oavsett vilket sammanhang han hamnar i. Outsidern är en väl en typisk Lagerkvistare och han lyckades verkligen skapa unika sådana, såsom Dvärgen. Barabbas är ”avlad och född i hat”, och hans djupt liggande ögon ses sällan. Temat fortsätter när han bokstavligen tvingas välja mellan tron och livet. För honom är valet nog lika självklart som för hans medslav, och rakt motsatt. Och när han till slut äntligen väljer sida, när han ”inte sviker”, så blir även detta så fel.

En tung bok, jo. Och alldeles fantastisk.