palaver – Palavers bokblogg

Mästaren och Margarita (1967)

Först: fäst inte för stor vikt vid utgivningsdatumet om boken ska kunna förstås i sin kontext. Michail Bulgakov skrev den mellan 1928 och 1940 men den publicerades postumt långt senare.

Ett försök att sammanfatta denna klassiker hade kunnat lyda något i stil med att en serie händelser i Moskva under några dagar för ett knappt sekel sedan, många av dem centrerade kring en viss lägenhet nr 50, korsklipps med en alternativ beskrivning av evangeliernas mest centrala händelse. En något oväntad twist är också att djävulen inte spelar en odelat ond roll. Det pendlar mellan mörk komik och allvar, mellan övernaturliga inslag och sovjetisk vardagsbyråkrati. Det är en märklig bok och jag vet knappt vag jag tycker om den utöver att den troligen är för lång. Trots alla absurda och förment humoristiska inslag skrattade jag nog inte en enda gång. Men ointressant är den verkligen inte.

Det börjar, efter ett citat ur Faust, med en bildad diskussion om Jesus mellan två intellektuella ateister på en bänk en varm dag i 30-talets Moskva, där en märklig främling plötsligt träder in i samtalet. En främling som bland annat säger sig ha träffat Immanuel Kant. Han lyssnar intresserat på de insatta och lite arroganta inläggen och presenterar, med kuslig belåtenhet, några väldigt specifika exempel på människans maktlöshet i det stora hela. Han berättar också exakt för den skeptiskt men alltmer oroligt lyssnande redaktören Berlioz exakt hur han kommer att dö (dramatiskt, minst sagt). Han meddelar dem också:

”Ikväll kommer en historisk händelse äga rum här vid Biskopsdammarna.”

Han fortsätter sedan att berätta om en trött och migrändrabbad Pontius Pilatus en avgörande dag i Jerusalem för länge sedan, med en detaljrikedom gällande dofter och tankar som om han varit där. Det här visar sig bli en egen, parallell berättelse, inklusive en väldigt mänsklig Jesus. Men skillnaderna gentemot evangelierna är markanta, vilket verkar bero på en viss Levi Matteus. Prokuratorn är på väg att avfärda främlingen till galgen när han får höra de mest häpnadsväckande saker från den anspråkslöse och inledningsvis inte nämnvärt imponerande mannen, som dock växer alltsom samtalet fortgår och säger saker som ingen annan skulle våga. Men det finns gränser för vad den plågade men motvilligt fascinerade Pilatus kan tillåta. Ifrågasätter någon kejsarens eviga makt så …

Tillbaka i ramhandlingen anförtror främlingen de två intellektuella att han själv faktiskt var där och kan intyga att det faktiskt hände. Hans ena öga är vansinnigt och det andra är tomt, får vi för övrigt veta. Hans humör pendlar och de drar slutsatsen att han är galen. I den enes fall är detta den sista slutsats han kommer att dra. Och det oväntade frånfället kommer förstås på pricken stämma in på ’galningens’ förutsägelse.

”Pleased to meet you, hope you guessed my name”, frestas man nynna.

Det är omsorgsfullt skrivet, översatt (och inläst, av Tomas Bolme, om man väljer svenska ljudboken) med oväntade och ofta komiskt ironiska formuleringar. Det påminner mig om Dostojevskij, men modernare. Eller Gluchovskij, fast äldre. Och så Lagerkvist, förstås. Folk pratar om de stora frågorna och omnämns omväxlande med efternamn, tilltalsnamn eller epitet. Det är ganska underhållande i början.

Efter dödsfallet vidtar ännu mer absurda scener och en stor katt som går på bakbenen presenteras. Men här bjuds också snart en detaljerad beskrivning av den litterära föreningen Massolit och dess privilegierade medlemmar samt ett besök på bårhuset. Det är mycket han vill förtälja, Bulgakov, i sitt milt ironiska tonfall och med personligt tilltal till läsaren. Det blir närmast farsartat ibland.

Romanen, som han skrev på under många år, blev det sista stora verket från en författare som hamnat på onåd i Sovjet utan att egentligen uppvisa någon upprorslusta. Satiren känns riktad mer mot människor och byråkrati än mot systemet som sådant. Ändå dröjde det decennier tills boken gavs ut, och då först inte komplett. Om detta finns det nog massvis intressant att säga. Här bjuds också inblickar i det sovjetiska samhällets mer alldagliga aspekter, såsom fiffel kring hyreslägenheter. Det är ömsom underhållande, ömsom lite träligt. Somliga scener dras ut bortom det intressantas gräns.

Som en löpande tråd besöker djävulen olika människor i Moskva och påverkar deras liv, med frestelser eller olycka, munter och vältalig. I förbifarten målas ett porträtt av Moskva för nästan ett sekel sedan. Nöjena, byråkratin, vardagskorruptionen, andan. En cirkusföreställning blir nästa huvudnummer kanske en tredjedel in. Här är huvudnumret när en person blir av med huvudet och får tillbaka det igen. Men på bekostnad av sitt sunda förnuft.

Bryr man sig? Är det ens viktigt? Här letar man hur som helst länge förgäves efter någon figur som inte är antingen lömsk eller löjeväckande. Folks förvirring över hemska och märkliga händelser blir i bästa fall medkännande komik. Någon tredjedel in händer i alla fall någonting annat i form av en person som kallar sig mästaren och som under inflytande av en kvinna har skrivit en mycket märklig bok. Detta berättas på det sinnessjukhus där flera karaktärer hamnar. Här finns ett annat allvar och man börjar också ana hur Bulgakov har en plan med att återvända till sina personer.

Å andra sidan följer snart en lång sekvens om faran med utländsk valuta. Säkert roligt på den tiden. Mindre kul att läsa om nu, i alla fall i detta långdragna format. Och så tillbaka till Jesu tid igen med ovanliga perspektiv på händelserna vid Golgata. Det är jordnära och jobbigt beskrivet, inte satir eller hån men kanske präglat av en önskan att rationalisera Nya testamentets historier till ’så här var det nog egentligen’.

Och så åter till konstigheter i Moskva och folk som försöker förstå och hantera dem. Ofrivillig sång, pengar som förvandlas. Som en röd tråd löper stadens märkliga gäster, inklusive den där katten. Formen är egentligen ganska tydlig, men vad som är poängen känns inte alltid självklart. Men att djävulen och hans assistenter utgör ett slags spegel för människornas brister känns tydligt. Allvetande och lugnt anklagande konfronterar de ständigt folk med deras hemligheter, med övernaturliga och förbluffande medel.

Drygt halvvägs övergår författaren till att berätta, tydligt och pedagogiskt, om en viss Margarita, känd från mästarens historia. Hon visar sig vara en ganska allvarlig och plågad person, en av de mer levande karaktärerna i en bok med lite för många karikatyrer. Men likt så många i boken får hon besök av en märklig främling med oväntad insikt och ovanliga erbjudanden. Inom kort flyger hon euforiskt runt på en kvast. En evighetslång sekvens med alltmer absurda inslag vidtar.

Allvar och en viss kuslighet bjuds också och det drar ihop sig till ’Satans stora bal’, dit även de döda kan bjudas in, särskilt de med ett hemskt förflutet. Lite Dante blir det plötsligt. Vid så pass har Margarita blivit inbjuden till den mystiska skaran som är katalysatorn till allt som sker i boken och det är svårt att veta vad hur man ska känna kring det. Också. Tids nog far Margarita och hennes nya vänner till sinnessjukhuset för att träffa mästaren. Vid det här laget framstår djävulen och hans lilla gäng som välmenande men märkliga och återställer rentav ett visst manuskript som mästaren sett som förlorat, vilket leder till att vi kan få höra fortsättningen på boken i boken, alltså mer om Pontius Pilatus. Här blir han efter dagens drama ingripen i ett långt samtal med sin säkerhetschef om bland annat en viss Judas. De här styckena hör absolut till bokens mest intressanta och det framgår att prokuratorns verkligen är plågad av dagens tidigare beslut. Men han är inte den ende vi får följa. Från nämnde säkerhetschef går han vidare till Judas, inte alltför plågad av sina gärningar, och så Levi Matteus. Även här levandegör Bulgakov tiden och platsen med ljud och bilder.

Men sedan ska vi förstås tillbaka till Moskva för att följa upp allt det märkliga som skett. Tendensen bland tjänstemän och andra att rationalisera absurditeteterna som inträffat räknar jag bland bokens svagheter. Så kul är det inte. Och så fler scener på temat ’djävulens knasiga kompisar på upptåg i Moskva’. Mitt i alla dessa påhitt är det inte självklart att något är ämnat att tas på allvar. Hur ska man exempelvis tolka det besök som Woland, alltså djävulen, får på ett hustak mot slutet av boken, eller den tjänst han utlovar? Finns det en bärande idé eller är det infall som råkar kretsa kring några teman? Kärlekshistorien är i alla fall säkerligen uppriktigt menad. Och vad som känns som ett slut (en ridtur mot ’frid’) präglas av allvar, stämning och en del nya insikter. Och som i hela boken är det som bäst (och sorgligast) när Pontius Pilatus är med.

Epilogen, så. Det är gott och väl en halvtimme kvar när det känns som om det perfekta slutet har levererats. Vad kan saknas när det känns som att det ändå fanns någonting här? Ja, det blir ännu mer uppföljning på allt det galna som hänt i Moskva och de galna saker det gett upphov till – såsom att svarta katter och människor med vissa namn misstänkliggörs. Det är bitvis morbitt men framställs som något småknäppt. Men så mycket respekterar ändå Bulgakov sina bifigurer att de alla får en kärnfull redogörelse för sin fortsatta liv.

Bryr man sig? Jag vet inte. Men epilogen är ändå värdig.

Vad ska man säga om en sådan här bok? Kan man ens använda begreppet ’sådan här’? Jag tror inte att det finns någonting riktigt liknande. Det blir aldrig rent trams, för människorna i boken reagerar med starka känslor och mycket mänskligt på allt det galna som sker, men för mig hoppar den mellan två väldigt skilda nivåer. Den högsta nivån är det för lite av.

Till dess din vrede upphör (2008)

Egensinnigt skrivna böcker utspelar sig visst gärna i Norrland. Detta baserat på nedslag som Jag for ner till bror, Stacken och nu denna. Och så gärna lite laestadianism också.

En annan ’gammal’ kriminalroman ur hyllan, denna av Åsa Larsson. Men en helt annan ton än nyss lästa Alvtegen, tydligt redan i prologen där en tjej berättar om hur hon dog. Lite mystiskt och poetiskt utan att det känns tillgjort. Larsson är vän med språket, känns det som, inte bara någon som bemästrar det.

”En sådan där dag som man skulle vilja hälla upp i ett glas och dricka.”

Sedan nervigt och närvarande. Vinter långt upp i norr. Två personer dyker efter ett gammalt flygplan under isen. Första person presens, med klipp till tredje. Det slutar illa, förödande beskrivet.

Den unga tjejens perspektiv fortsätter efter döden (hon får till och med bevittna sin obduktion) medan Larsson också presenterar andra; mannen som hittar henne i älven, en kvinnlig polis, en kammaråklagare. Den sistnämnda, vid namn Rebecka, framstår som levnadsglad och jordnära men strax inser man att hon har varit med om en del, i böcker som det hänvisas till i denna. Ja, det vore väl klokt att läsa de böckerna först, men nu är det som det är.

Fler personer dyker upp, alla kärnfullt men omsorgsfullt beskrivna. Original och traktens farliga bröder, den ene av dem makalöst otrevlig, den andre på sitt sätt ett offer. Vardagsrealism och stillsamt läbbiga obduktionsscener, rak dialog som känns äkta och lite övernaturligheter i form av drömmar med budskap. Det känns eget och genuint. Tillbakablickar till krigstiden och en något senare händelse som satt djupa spår skjuts in med jämna mellanrum. Det är ofta mer drama än krim och gärna det. Och väldigt fint skrivet, ömsom vardagligt, ömsom elegant, ibland lite dialektalt. Skogen och vädret beskrivs med ovanliga men helt självklara ord. Om det är en deckare är den också uppriktigt mystisk och ibland rent andlig på ett odogmatiskt vis. Bokens titel är förstås ett bibelcitat. Jag gör inga anspråk på att förstå logiken i när hon växlar mellan presens och imperfekt, dock.

Händelsen i det förflutna som orsakar mycket av den senare tragedin blir till slut lika levande som nuet. Det är tunga grejer, sådant som sitter kvar i samvetet även hos dåliga människor. Och när fallet klarnar beror det lika mycket på skuldkänslor som på polisarbete. Finalen är förlösande och dramatisk och avtoningen rörande. Det här är jättebra.

Svek (2003)

Konsekvenser och kontroll är väl de två stora temana i Karin Alvtegens tredje roman (likt de två första med en kort titel som börjar på ”S”), vilken jag hittade i hyllan och började läsa, för att några timmar senare ha nått drygt halvvägs genom.

Enkelhet är inte lätt. Det är befriande få huvudpersoner och språket leder läsaren snabbt in i och genom handlingen men det här har en verkshöjd som många av dagens massproducerade och ljudboksanpassade böcker varken kan eller försöker göra anspråk på.

Å ena sidan Eva, som utan förvarning ser sitt liv med lilla familjen raserat och beslutar sig för att ta kontroll över situationen även om det kanske gör saker ännu värre. Å andra sidan unge Jonas, med extrem OCD och jobbiga minnen, som troget besöker sin komatösa käresta på Karolinska tills allting hastigt förändras. Deras vägar korsas, som det brukar heta. Två människor som möts vid en känslig tidpunkt och för vilka det betyder helt skilda saker. Det är inte muntert men det har ett driv och en insikt i de känslostormande huvudpersonerna.

Inledningen är intressant. Samma situation beskrivs ur två perspektiv, vilket gör båda personerna lika begripliga för läsaren som de blivit främmande för varandra. Sedan tar dock det ena perspektivet över helt i den delen av berättelsen, med Jonas smittsamt stressfyllda tillvaro som komplement. För den sistnämnda är kontroll a och o, men exakt i vilken grad framgår bara gradvis.

Det blir bitvis väl förklarande. Insikter som karaktärerna får om sig själva redovisas tydligt, så tydligt att jag kliver ur dramat lite. Men det finns mer av träffande formuleringar utan överdrivet bildspråk. Hur personer ser ut ödar Alvtegen inte mycket tid på att berätta; det är vad de tänker och gör hon bryr sig om.

Medan Jonas verkar bli alltmer av en klassisk karaktär, mannen utan självinsikt vars kärlek blir till ägarskap i en destruktiv spiral, kan man underhållas av Evas relativt behärskade men svalt illvilliga hämnd. Som förstås handlar om att återta ett mått av kontroll. Hon offrar något, en del av sig själv, medvetet. När är det försent att vända?

Med någon fjärdedel kvar inträder ett nytt, tragiskt tema. Och så återfår Henrik sitt perspektiv. Jag kan inte bestämma mig för om någotdera greppet känns riktigt rätt.

Att vad som mest känns som en psykologiskt komplex blandning av missförstånd och faktiska ränker klassas som en kriminalroman är lätt att glömma ibland. Spännande är det ändå. Det är ett slags målmedveten, labyrintisk tragedi som faktiskt inte behöver ond bråd död. Eller, för den delen, ett mörkt ironiskt slut som sluter cirkeln på ett alltför symmetriskt vis. Vad är poängen? Utöver vad som i värsta fall är funkofobi kring psykisk ohälsa.

Slutet definierar ofta böcker mer än alla förtjänster längs vägen. I det här fallet tar jag till syvende och sist med mig en något banal och elak twist. Det var la synd.

Roms portar (2003)

Conn Iggulden är en omtyckt berättare med gamla Rom som favoritspelplats, som jag faktiskt inte läst något av förut. Inläst av legendaren Torsten Wahlund känns svenska översättningen av bok ett i serien ”Kejsaren” som en värdig start.

Gajus och hans styvbror Marcus är inte finaste adel men kommer ändå från en familj av viss rang och pappa Julius är en respekterad man. När de som åttaåringar förirrar sig in på grannens mark och nästan misshandlas till döds av några tonåringar känns det lite smått chockerande, även i denna omvittnat brutala tid. Inte för att pojkarna gnäller. De är hårda kids som genast talar om hämnd. Men inte har de vett att be sin lokala före detta gladiator om hjälp; sånt här löser man själv. Sagt och gjort, nätt och jämt återhämtad ger sig Gajus på den våldsamme Suetonius … och hamnar i livsfara igen.

Det är rakt och rättframt berättat om två pojkar som är bästa vänner även om bara den ene av dem ska ärva godset. De hjälper till på ägorna och lär sig slåss och rida och verkar länge helt sakna impulskontroll. De lär sig om politik och krig och åtnjuter en privilegierad uppväxt. Modern är dock sjuk i vad som låter som epilepsi och Gajus har motvilligt börjat distansera sig från henne.

Det är fortfarande republik, knappt ett sekel f.Kr. – något som berättas indirekt i samband med en beskrivning av slaget vid Cannae. Senare omnämns Marius och Sulla. Den förstnämnde är Julius svåger, en inte oviktig detalj med tanke på de tvås kommande maktkamp. Oroliga tider stundar sålunda. Pojkarna får en personlig tränare i tuff manlighet i form av forna gladiatorn Renius som verkar inställd på att faktiskt knäcka dem fysiskt och psykiskt. Särskilt Marcus, som utnämns till ’horungen’. Ett tidigt test i tålighet blir till rena nära döden-upplevelsen. Renius är kort sagt ett brutalt svin men, tänker Julius ändå, helt rätt person att uppfostra pojkarna.

Efter tre år är de onekligen rejäla praktexemplar till romare men något har också försvunnit, inte minst från Marcus. Just som deras plågoande, som de ändå mer eller mindre respekterar, är klar med sitt jobb händer en hel del dramatiskt. En sista duell, plötsligt med livet som insats, en gammal främling med nästan magiska förmågor som dyker upp i rättan tid, slavuppror i staden. Vem ska man ens heja på, förresten, när Renius lyckas samla lojala slavar för att bekämpa de olycksbröder som drucket slåss för sin frihet? Är det meningen att man ska ifrågasätta det skick som Iggulden utan uppenbart ställningstagande presenterar, eller bara mysa åt det? Frågan kan väl ställas om väldigt mycket historisk fiktion, men här känns det ovanligt påtagligt.

Hur som helst, när upproret stampats ut och de döda bränts är Gajus herrn i huset. Snart följer en tur till Rom, full av den sortens livfulla beskrivningar av staden som jag hoppats på. Här hoppas Gajus få morbror Marius stöd, vilket också sker, men de anländer vid en dramatisk tid och det framgår tidigt att hans tilltänkta beskyddare spelar med stora insatser. Inom kort skiljs barndomsvännerna åt, Marcus med sikte på en militär karriär.

Det är övertygande berättat även om det är svårt att verkligen känna för huvudpersonerna. Bland scenerna som sticker ut finns en omsorgsfullt beskriven amputation såväl som en lång triumfmarsch. Jag gillar att fokuset här ligger på en tid innan republikens fall och den efterföljande kejsartiden. Här kan fortfarande senaten fälla avgörandet i en fråga med stora konsekvenser och spänningen ligger i vilken sida de ska välja när två ambitiösa härförare är inbegripna i en inofficiell men uppenbar maktkamp. Marius och Sulla läste jag om i min romerska riket-period men det var länge sedan, länge nog för att bli överraskad av vissa vändningar. Överraskningen kan ibland också orsakas av att Iggulden ändrar om en del för ökad effekt. Själv säger han i efterordet att han tagit sig en del friheter för att förenkla och dramatisera och dessutom fylla i en hel del om Caesars barndom, där det inte finns särskilt mycket historiskt material.

Gajus är mitt i allt detta, fascinerad och ibland orolig men också exalterad. Att ynglingen senare kommer bli känd som Julius Caesar är snart uppenbart för den som kan sin historia, inte minst när folk som Crassus och Pompejus namedroppas, men Iggulden gör länge en principsak av att inte uttalat påpeka detta. Det är på ytan bara en berättelse om en ambitiös ung man i gamla Rom. Det kan nog bli något stort av honom, typ. Redan i första boken hinner han också – efter att länge ha trånat efter slavflickan Alexandria – finna kärleken i den något äldre Cornelia, dotter till en viktig patricier. Det vet dock inte den sistnämnda om. Farligt ett tag, men det ordnar sig.

Bifigurerna florerar och här kan förstås Iggulden ta ut svängarna ännu mer. Renius är en knepig herre, till exempel. Av någon anledning håller författaren honom vid liv så att han kan göra nya hemskheter med jämna mellanrum. För Marcus är han lika mycket en trygghet som ett problem på resan till Grekland. Jag gillar honom inte alls och förstår inte varför någon i boken gör det. Det är intressantare att se Rom ur Alexandrias perspektiv men det sker tyvärr så sällan att det nästan blir konstigt när hon får rampljuset. Apropå perspektiv: utöver de återkommande kan Iggulden när som helst hoppa till tillfälliga personer, som en besegrad fiendebefälhavare. Jag är inte helt förtjust i när författare ’överutnyttjar’ det episka formatet på det viset. Det känns lite odisciplinerat.

Andra saker som dämpar entusiasmen inför vad som på papperet låter som en härlig djupdykning i gamla Rom är att det ofta inte känns särskilt spännande. Karaktärerna engagerar helt enkelt inte så starkt. Om jag inte visste vart de två huvudsakliga huvudpersonerna var på väg hade jag sett dem som umbärliga och knappt saknat dem om de plötsligt dog. Desto mer plats att berätta om Alexandria. Slutligen, var är humorn? Serien ”Rome”, för att ta ett exempel, lyckades kombinera realism och råhet med en slags underförstådd kritik av det här samhället i form av svart humor. Precis som gamla ”Jag, Claudius”, för den delen.

Påläst känns det. Detaljer kring krigstaktik och strategi övertygar. Iggulden kan också skriva en lång tvekamp och göra den cinematisk, en konst jag respekterar utan att egentligen eftersträva.

Marius och Sulla framställs som två likvärdiga storheter, larger than life och djärva. Enormt ambitiösa men hänsynslösa. Vetskapen om att den unge Gajus, som mitt i allt detta lär sig mycket, är den som kommer nå dit de strävar känns lite ironisk. Men i sina bästa stunder håller boken en kvar i sin tid, som är dramatisk nog. När en jättearmé ringlar i fackelskenet mot Roms portar och folket därinne väntar på utgången – som för en del av dem innebär skillnaden mellan liv och död – så är spänningen tät som en riktigt tät metafor om täthet. Upplösningen på denna kamp är också synnerligen slående. Under tiden upplever Marcus minst lika dramatiska men för Rom mindre viktiga saker i sin avkrok av riket.

Det är väl egentligen precis såhär en historisk roman ska vara? Jag vet inte riktigt varför jag inte är mer positiv. Något om kreativitet och elegans i berättandet som saknas. Något om långa dialoger som fortsätter eller börjar om när allt redan är sagt. Men när Rom under slutstriden härjas av laglöshet och bränder och somliga behöver besluta om de ska dö eller försöka leva är det en fängslande del av historien som Iggulden målar upp (och delvis målar om). Viljan hos så många soldater att offra livet för vad man ser som en ’stor man’ även när slaget är förlorat. Idealen som i moderna ögon ser ut som destruktivt vansinne. Om nu moderna ögon är så mycket klokare. Och faktum är att en tillfällig härförare lyckas skina ett annat ljus över ’vansinnet’ med några väl valda ord inför en sista strid.

När en står som segrare följer också starka scener när forna fiender förs inför honom, somliga obändigt trotsiga trots åsynen av torteraren som väntar i närheten. Och mod kan löna sig.

När avtoningen väl är avklarad är det faktiskt lite lockande att läsa/lyssna vidare.

Orbital (2023)

Samantha Harvey har jag aldrig hört talas om, men hon kan skriva om livet på en rymdstation som Cormac McCarthy skriver om världen efter katastrofen eller Virginia Woolf skriver om att planera en fest för hundra år sedan; med ett flöde av ord som känns lika självklart som kreativt när man ”klickar” med det. Med totalt språkligt självförtroende. Likt den förstnämnde klarar hon sig för övrigt utan talstreck eller citattecken. Det är nästan så att jag själv börjar undra om de någonsin behövs.

Språkligt är det fint nog. Sedan råkar boken vara full av små och stora aha-upplevelser. Jag vet inte hur mycket research som krävts för att göra poesi av alla dessa detaljer, geografiska såväl som från tillvaron på rymdstationen, och är inte säker på att jag vill. Det kanske kunde paja den här resan, som på 130 sidor känns rikare än månget epos. Det är existentiellt men inte på Camut-vis. Det är bättre, objektivt bättre.

En liten, internationell skara kretsar kring jorden, 16 gånger för varje jorddygn, en tidsenhet som ground control inpräntat vikten av att följa. De ser morgnar och nätter storma förbi nedanför i takten halvannan timme men förväntas uppfatta varje uppvaknande som en ”morgon”. De tränar flitigt två timmar om dagen för att deras kroppar ska klara av återkomsten till jorden, ”where legs are very much a thing”. Det är en helt orimlig tillvaro, som de alla vid åtminstone något tillfälle ser som den enda tänkbara. De utför sina odramatiska experiment kring växter och svampar, tittar till mössen (40 stycken!), svarar på email från familjen där hemma/nere, svävar runt, äter och pysslar, pratar och skämtar och är hela tiden medvetna om vilken unik tillvaro de har och hur svår den är att verkligen förmedla i ord.

En av dem har just fått veta att hennes mor, hennes sista familjemedlem, har dött. Men häruppe, så länge hon stannar, råder ett annat tillstånd. Shaun tror på Gud, vilket Nell har svårt att förstå. Hon bestämde sig för att bli astronaut när hon såg, av alla saker, Challenger-katastrofen. Ryske Anton lider i tystnad över att ingen ryss någonsin varit på månen, oavsett vad hans far slog i honom som barn.

Det är en tunn bok som kan – närmast måste – läsas lite i taget. Densiteten på betydelsebärande fraser är väldigt hög, meningarna som får en att stanna upp – ibland fascinerad, ibland med ett skratt. Ibland både och. Det känns som ett långt reportage man vill tipsa alla om att läsa. Som journalistik av den finaste sorten, full av både fakta och stämning. Vissa meningar förstår jag inte riktigt, ser inte alltid klart framför mig de bilder Harvey målar upp med ord, men de har undantagslöst verkshöjd.

Asia come and gone. Australia a dark featureless shape against this last breath of light, which has now turned platinum. Everything is dimming. The earth’s horizon, which cracked open with at so recent a dawn, is being erased. Darkness eats at the sharpness of its line as if the earth is dissolving and the planet turns purple and appears to blur, a watercolour washing away.

Vad är det för genre? Jag nämner bara att den nominerats till the Orwell Prize for Political Fiction och the Ursula K. Le Guin Prize for imaginative fiction så framgår det kanske att den tillhör genren ’i läsaren öga’. Är det nutid? Inte riktigt, va? Somliga händelser har inte hänt. Månlandningen som för en stund förvandlar dem till något mindre häftigt, till exempel. Hur mycket annat är påhitt? Det där med mössen? Vill jag veta?

Att de flesta väljer att inte läsa nyheterna från planeten de kretsar runt, att skippa det småaktiga och destruktiva som verkar så viktigt på markplan men däruppe känns som en ynklig förolämpning mot det majestätiska miraklet utan uppenbara landsgränser nedanför dem, känns synnerligen rimligt. Särskilt nu, när mänsklighetens eländighet når en historisk peak och när usla människor med alldeles för mycket pengar i stort sett tagit över rymdfärderna. Men i nästa ögonblick beskriver hon det omöjliga i att bortse från hur människans och politikens hand formar jorden, inklusive deras egen roll i det hela – med tanke på energin som går åt bara för att skicka ut dem i rymden. Ingen tanke är den sista eller den enda rätta i den här boken. Det finns så många sätt att se på saker.

Korta stunder kan det bli lite tjatigt med de nyskapande beskrivningarna av platser de färdas över men den känslan går väldigt snabbt över, kanske bortsvept av beskrivningen av Nells äktenskap med en man som sköter en fårfarm på Irland eller innehållet på guldskivan som sändes med Voyager I och II, inklusive EKG-fångade tankar från en förälskad kvinna kring vilken Harvey spinner evighetsmeningar lika slående och hypnotiserande som tidigare nämnda Virginia Woolfs.

Insikten att deras personliga resa och utsikten de häpnar över inte är poängen utan datan de samlar in, inte minst om sig själva, till gagn för längre resor.

I ett stilbrott av bättre art reflekterar hon över mänsklighetens plats i det längre tidsförloppet, ’the Cosmic Calendar’. Det blir ganska slående.

En tyfon de kunnat observera uppifrån under dagen slår slutligen till, med kraftfulla ögonblicksbilder från markplan. I ett filippinskt kapell pågår kanske ett mirakel. Med en sista explosion av rymdlyrik avslutar Harvey en fullständigt unik bok.

Samlade verk (2020)

Lydia Sandgrens mestadels hyllade och prisade debut känns inledningsvis väldigt bekant på många sätt. Författaren in spe Martin Berg, tillika redaktör, är runt de femtio och kroppen börjar ”förråda honom”. Snart är båda barnen utflugna. Han går igenom sina gamla texter.

Den här figuren känns, inte minst vid sidan av de relativt nyss av mig lästa Jag for ner till bror och Stacken med deras ovanliga protagonister, som en trygg men lite tråkig gammal vän. Men det är välformulerat och smålustigt bredvid allvaret. Dessutom utspelar det sig i Göteborg. Martin bor i ett gentrifierat Majorna och köper lammkotlett i Saluhallen. På förlaget presenteras en handfull karaktärer och den sortens småproblem som för många torde kännas som rena lyxen. Martins enda riktiga problem är hans oförmåga att gå vidare, att glömma Cecilia. Vad har hänt med Cecilia?

Dubbla tidsplan ger möjlighet att skildra även ett äldre Göteborg och det är tydligt att detta är ett av bokens mål. Att sjunga litteraturens lov är ett annat. Klassiker och deras upphovspersoner nämns och hänvisas till, synbart med antagandet att läsaren känner igen dem alla. Sandgren vågar anta att detta upplevs som intressant, vilket är sympatiskt. Det finns något fint med hur boken känns som en uppdatering av en sorts litteratur man sällan ser numera. Tonårssonen Elis relation till högre litteratur blir roligt relaterbar, insikten att ens barn sällan kan inspireras att läsa men kanske upptäcker det själva (eller inspireras av någon mer jämnårig cooling) känns dråpligt bekant.

Men hur blir detta en bok på 700 sidor? Bland annat genom att presentera även Martins föräldrar och världen och Göteborg vid och före hans födelse för att sedan gå vidare till en uppväxtskildring utan större draman men med en mysig retrofaktor. Önskan att samla livserfarenheter för att kunna skriva en göteborgsk Jack, tonårsfylla och en påfallande brist på trauman. Efter ett tag hoppar vi tillbaka till modern tid igen och dottern Rakel får huvudrollen, en introvert intellektuell och kanske författarens alter ego. Stilen är ungefär densamma, dock. Någon femtedel in känns det faktiskt rätt tunt. Gott om förment småroliga iakttagelser om mänskligt beteende, författarnamn och gatunamn, promenader och bildade samtal. I något slags allvarlig ironi beskrivs ständigt hur personerna reflekterar kring sina egna liv och drömmar i form av klichéartade scener ur litteratur och film. Sådant kan väl vara läsvärt men det här kunde trimmas ordentligt. Man måste inte beskriva allt, frestas jag säga, men Augustpriset säger annat; tydligen ska man det.

Det är också en berättelse om vänskap genom årtiondena. Konstnärsbegåvningen Gustav med en oroväckande förkärlek för dryckjom blir tidigt bästa vännen och förblir s¨å, även om han under långa perioder gör sig osynlig. Svaret på varför Cecilia en dag, av allt att döma, hux flux lämnade sin familj är dock det outtalade löftet som håller kvar en när det andra inte räcker. Men räcker det hela vägen?

Längs vägen skrivs det mycket om skrivande, och åtminstone ibland på ett sätt som går bortom det mest självklara. Respekten för värvet lyser i ett stycke där unge Martins egna stapplande försök under en varm göteborgssommar kontrasteras mot en beskrivning av äkta författande, som bland annat jämför det med guldvaskande. Här är författande något väsensskilt från det stadiga producerandet av ”ännu en bok om X eller Y”. Skrivandet i Martins idealvärld handlar verkligen om mer. Det är sympatiskt.

Men det är det där med att bara redovisa för allt som Martin gör under sin ungdom och studenttid utan att gallra som får mig att lägga (ljud)boken åt sidan under längre perioder. Situationerna, platserna, maträtterna och diskussionerna om konst och filosofi känns verklighetsnära (på gott och ont, det hade varit uppfriskande om någon sa något originellt ibland) men … ska det bara fortsätta så här? Långa och exakt återgivna konversationer, ofta på namngivna och för göteborgaren bekanta restauranger och barer. En handfull fiktiva författare, som ibland förärats fiktiva filmatiseringar, återkommer boken igenom. Det återkommande temat om Martins evighetsharvande med sin egen roman är uppenbart viktigt och ibland relaterbart för en författare in spe, inte minst insikten om hur tidigt det är för sent att vara ’uppseendeväckande ung’ debutant, men boken verkar inte särskilt intressant.

Här finns förstås mer. En sekvens i presens där den vuxne Martin föreställer sig hur det kunde ha blivit med en kvinna han träffar på en fest sticker ut och blir nästan sin egen lilla historia för en stund. De återkommande utdragen ur en intervju med Svensk Bokhandel är å andra sidan ofrivilliga eller avsiktliga övningar i banalitet, desto mer så ju klokare Martin försöker låta. Det är över huvud taget en bok där folk uttrycker sig i tal som man normalt gör i skrift – i ett kåseri eller en krönika – ofta genom att medvetet eller inte citera saker de själva läst men gör anspråk på som egna klokskaper. Jag vet inte om Sandgren ironiserar över intellektuella. Det saknas i alla fall glöd och originalitet i många av de diskussioner som staplas på varandra i Martins värld. Ingen verkar verkligen brinna för sina ämnen, det är mer som om de försöker imponera på varandra. När vi till slut får veta hur Martin och Cecilia lärde känna varandra är det med prat om Wittgenstein och kolonialtiden.

Efter ett tag presenteras en samling nya karaktärer som indirekt bidrar till ledtrådar om Cecilia, som bland annat har en barndom i Etopien. Ungefär samtidigt inser vi att en tysk roman som Rakel av sin far har ombetts läsa har paralleller till hennes mor, vilket ger närmast nödvändig bränsle åt boken när det känns som om den tänker nöja sig med att lojt röra sig framåt genom decennierna.

I Paris, där Martin och Gustav hänger ett tag under samma era som Palmemordet och Tjernobyl, pågår otrohet och terrordåd. Det här är inte Martins finaste stund (även om han bara ägnar sig åt det förstnämnda). Han ursäktar sitt beteende med inre monologer om hur detta är konstnärligt nödvändigt. Ibland känns hans ytlighet och lite tillgjorda sätt att prata som ledtrådar; är detta månne tillkomsthistorien för en Kulturman av mindre sympatisk art, en som senare ska i tur och ordning hyllas och fördömas? Det finns länge inga tecken på att han har mycket till empati med omvärldens olycksbarn eller bryr sig om någon annan i största allmänhet . Han saknar förmåga att kritiskt reflektera över de litterära giganter han reflexmässigt upphöjer, utan vill mest anamma deras manér. Med det sagt; i regel framstår han som en knappast felfri men mänsklig människa som navigerar livet via de intressen och talanger han fått och förvärvat.

Av någon anledning hör de återkommande barndomsbilderna ur Rakels perspektiv till mina favoritinslag. De känns mer verkliga i sin detaljrikedom, när (vild gissning) författaren kan luta sig mot egna erfarenheter. Och skildringen av Cecilias deppighet och utmattning efter andra förlossningen ”andas både relevans och realism”, som Martin kanske skulle ha uttryckt det. Här möts också dessa två teman på ett fint sätt, inte minst i scenerna från familjen Wikners lantställe.

Prosan är ofta välfunnen på ett vis som jag egentligen gillar, vänligt ironisk mot sina karaktärer, grammatiskt korrekta meningar med ett naturligt flyt, men som jag förknippar med mer precisa och koncentrerade verk; berättelser med en tydligare riktning, starkare händelser och högre garv.

Det är ingen tvekan om att Sandgren kan iaktta och beskriva. Det hon har valt att beskriva är en samling ganska elitistiska personer vars liv på ytan innehåller mindre dramatik och svåra val än de flestas, som är ambitiösa och duktiga och pratar väldigt mycket om konst och litteratur men som inte verkar älska dessa ting, som inte verkar ha blivit räddade eller förtrollade av dem – vilket konst och litteratur faktiskt är fullt kapabla till. Det pågår förstås mer under ytan, men djärvt nog låter Sandgren ett bra tag läsaren tro att detta är allt hon har att bjuda på. Jag är därför länge uppriktigt ställd över hur detta blev en succé, utöver den halvfärdiga teorin att dessa reportage från andras liv har samma typ av lockelse som G.R.R. Martins måltidsskildringar och alltmer mållösa resor; det blir en värld läsaren kan trivas i, och hur man förlänger eskapismen blir mindre viktigt än att man gör det.

Med en fjärdedel kvar väntar jag fortfarande på att författaren ska skaka om det hela, konfrontera sina karaktärer med något som tvingar dem ut ur sina bubblor. Och nog anar man en slags förändring, främst i Rakels attityd gentemot de som format bilden av hennes mor. Den goda trenden fortsätter och det skruvas rentav upp ett mått av spänning när det där försvinnandet närmar sig. Och plötsligt introduceras ett tredje perspektiv! Mysteriet börjar faktiskt avtäckas. I slutet ligger mycket fokus på att genom andras beskrivningar låta oss förstå mer om de olika personerna. Det är inte dundrande aha-upplevelser utan snarare en slags ökande insikt som faktiskt är intressant. Undantaget är kanske Gustav som ganska plötsligt blir mycket mer begriplig, på ett sorgligt vis.

Det finns så många kvaliteter här, och samtidigt så mycket ren utfyllnad. Jag kan inte kalla det annat. När poängen är hemma, kanske nöja sig? En kärnfull och träffande replik förlorar bara på att följas upp av en annan variant i annan skepnad. Känslor och reaktioner ska oftast beskrivas och förklaras så att det inte finns någon risk att läsaren missat poängen. Det finns ibland väldigt lite utrymme att tänka och tolka själv. ”Brevity is … wit”, som det uttrycks någonstans i The Simpsons. Kanske har jag blivit bortskämt av mina senaste böcker (Woolf, Greene, McCarthy).

Jag är helt säker på att jag tycker att Samlade verk egentligen är en hälften så lång bok uttänjd till episk längd på olika vis, som för att uppfylla kraven på en uppgift. Men hur tungt väger den vissheten mot att detta är en bästsäljare och prisvinnare?

Jag är också säker på att slutet av boken har mer skärpa och fokus än inledningen. Det blir tajtare och intressantare för varje kapitel och återblickarna på tidigare beskrivna händelser ur nya perspektiv med nya fakta på hand blir verkligen intressanta. Allvaret blir allvarligare, klokheten klokare. När Cecilia är borta och Gustav kommer till räddning med oanade färdigheter och klokhet är det formidabelt fint. Men fortfarande finns plats till långa och lite för formellt formulerade utläggningar om det mesta. När det gäller en del nutida författare är jag inte säker på att de ens tycker om att skriva, som om det är det enda trista med jobbet, något att städa undan när researchen och idéstormandet är färdigt – här är det ingen tvekan. Å andra sidan är väl den här texten skyldig till ungefär samma försyndelser som jag ondgör mig över; för lång, full av upprepningar. Man blir som man umgås, om man nu inte redan råkar vara sån.

Hur som helst: mycket hellre detta än en banalt skriven tortyrthriller till. Samlade verk saknar något, kanske rentav Det Där som gör litteratur Stor, men präglas av lågmält rolig insikt vid sidan av ett behärskat allvar och en vaken blick för mänskligt beteende. Och prosan flyter behagligt. Det är inte en perfekt bok, vad nu det ens betyder. Men den är till sjunde och sist verkligen läsvärd.

Patient 67 (2003)

Med levande men dystra miljöbilder presenterar Dennis Lehane Shutter Island utanför Boston. Denna oansenliga ö har huserat en rättspsykiatrisk klinik. En äldre man blickar i prologen tillbaka mot 50-talet då han lärde känna en man vid Teddy.

Så flyttas perspektivet till just Teddy och denna tid. Teddy är inte född till sjöman, konstaterar hans far tidigt. Samme far försvinner sedan när fiskebåten han jobbar på förliser. Ett världskrig, ett äktenskap som slutade i änklingsskap och ett par decennier senare är Teddy kriminalare och tillsammans med nya kollegan Chuck på väg till ön. En kvinnlig fånge, eller patient, har rymt samtidigt som en storm är på ingång.

De har båda sett hemska saker under kriget och verkar så vettiga som livet tillåtit dem att bli. Terry lider av migrän men löser det genom att aldrig stanna upp och vila, för de är då som anfallen slår till. Ett av hans fall har gjort honom smått berömd inom kåren. Chuck är uppmärksam och har lätt för att ta människor.

På ön huseras landets värsta förbrytare av den ’uppriktigt galna’ sorten. Och vårdas. Dr Cawley, eldsjälen som gjort det hela möjligt, betonar det humana i det de gör jämfört med forna tiders behandling. Det är en fascinerande plats, med en del överraskande prakt och en brokig skara anställda och inlåsta. Svaren som serveras känns i vissa fall märkliga, ibland undanglidande. Hur har egentligen den fagra Rachel Solando (som begått ett så hemskt brott) lyckats rymma? Det finns element av den klassiska detektivromanen här, men också ett mörker och en skärpa som väl mysryset sällan bjuder på. Eller är jag fördomsfull? Även ”vanliga deckare” kan förstås ha svärta och insikt. Och även en sådan här bok kan vara mysig. Ovädret slår klorna i ön, lagens män lär känna varandra och försöker hitta sanningen. Den försvunna har lämnat kvar obegripliga eller barnsligt enkla koder. Teddys döda fru hjälper honom i drömmen, men något annat anas också.

Det är mycket som inte stämmer. Prologens Dr Sheehan omnämns av andra men är själv inte där. Han har visst släppts iväg på semester, trots rymningen. Vad är det för forskning som bedrivs och för vems räkning? Kriget de båda poliserna utkämpat på varsin front gör sig ständigt påmint. Saker de gjort, saker de sett. Långt borta utspelar sig samtidigt Korea-kriget. Det skulle ju vara slut med sånt nu. Det är en bok präglad av insikten om alltings jävlighet.

Och fängslande scener. Ingenting här andas lättjefull utfyllnad, allt blir intressant i sin egen rätt, inte bara de mer dramatiska sekvenserna. Och en del av dem är väldigt dramatiska.

Och sorg och saknad. Den kärlek som Teddy förlorat är av den art som aldrig släpper taget.

Och hemligheter, inte bara de som ön redan ruvar på. Även Teddy avslöjar gradvis saker för Chuck som han kanske borde ha sagt från början, samtidigt som Chuck verkar se helheten där Teddy famlar i mörkret. Ibland får jag nästan lite Alistair MacLean-känsla men det här är mer skruvat och med en starkare biton av paranoia. Teddy är smart och uppmärksam, han ser saker som andra missar men vad är det han själv är blind för? Halvvägs in finns ett flertal möjliga förklaringar till vad som pågår och alla är de kusliga och / eller fascinerande.

Utan att spoila för mycket kan man betona att detta är en twistarnas bok. På vissa sätt påminner den om Total Recall. Historien rör sig mellan olika aha-upplevelser, somliga mer väntade, andra bara ’självklara’ i efterhand. Och vilka av dem är sanna?

Det är också en tragedi. Men det förstod man väl redan från början?

The Road (2005)

Cormac McCarthy var relativt gammal men ganska nybliven far när han skrev vad många kallar hans mästerverk. Det blev inte så många romaner från denna legendar men de inkluderar Blood Meridian och No Country for Old Men. Dock även manuset till den knappast universellt hyllade ”The Counsellor”, en film som jag ändå inte kunde sluta tänka på efter den inledande skepsisen.

Han skriver om mörka, tunga ting och The Road är inget undantag. Det börjar med en lika skrämmande som fascinerande mardröm ur vilken bokens faderskaraktär vaknar till en dyster värld.

”Barren, silent, godless.”

Världen är förstörd. Inget växer, inga djur syns till. Inte ens fåglar eller insekter. Aska och dunkel. Solen anas bortom ett töcken. Far och ung son färdas söderut i insikten att det är det enda hoppet om att överleva nästa vinter. De fraktar det mesta i en kundvagn med en spegel fastsatt på handtaget så att de kan hålla uppsikt bakåt. En övergiven bensinstation har vid första anblicken inget kvar av värde men de kan samla ihop någon deciliter motorolja till sin lykta ur slängda flaskor. I spelvärlden och många böcker springer man på användbara saker lite varstans. Här är nästan allting slut på riktigt. Inte desto mindre består en ganska stor del av boken av ’scrounging’. Enträget letande, små fynd här och var som kan användas till någonting.

Det är spartanskt skrivet, med den där övertygelsen, integriteten och omsorgen om orden som kan få en kort roman att kännas fullmatad. Nästan nostalgiskt får jag slå upp en del ord (både vardagliga som ”trellis” och mer obskyra som ”intestate”) men här finns ingen avsikt att vara svår. McCarthy använder ordet som stämmer. Han vet också hur det ser ut längs varje etapp, vid varje tillfälligt läger, vilken sorts växtlighet som dött just där. Sam och Frodos alltmer tröstlösa färd mot Mordor är inte så långt borta från associationerna som man kunde tro. Han sätter hellre punkt eller ”and” än använder ett kommatecknen, undviker citattecken helt och hittar begripliga men ovanliga formuleringar som skapar bilder och har en klang.

”When it was light enough to use the binoculars he glassed the valley below. Everything paling away into the murk. The soft ash blowing in loose swirls over the blacktop.”

Genren är inte glesbefolkad men mästerverken är mer lätträknade. Det handlar inte nödvändigtvis om att hitta på en ny twist, det handlar om … ja, det han gör här – vad det nu är. För visst känner man igen mycket. Det tar inte mindre för det.

I början verkar det bara finnas de två i hela världen. De går och går, pratar ibland, fryser sig genom nätterna och genomlider dessas totala mörker. Men faderns tankar visar att det finns andra därute längs vägarna, farliga andra. Minnen från tiden före blinkar förbi. En tid när det fanns fisk i sjöarna. En burk Coca Cola i resterna av en automat är ett fantastiskt fynd. Fadern verkar sjuk men pratar inte om det. Allt som betyder något är sonen. Han oroar sig om skor men allra mest om mat. Det närmaste de kommer det varma skenet från solen är en skogsbrand.

Det här med att skriva kort men rikt är något jag inser att jag värderar väldigt högt. Inte torftigt, utan koncentrerat. Granne till poesi, något som kanske måste tolkas – men med belöningen att det stannar kvar.

”Creedless shells of men tottering down the causeways like migrants in a feverland.”

Eller:

”The last instance of a thing takes the class with it.”

De har några konserver kvar, och kunskapen som krävs för att hålla sig vid liv med vad de hittar. Ibland uppstår rentav en närmast trevlig situation. Vad som hänt modern berättas en bit in. De såg olika på saker och ting, på huruvida det är rätt att fortsätta försöka leva.

En man som träffats av blixten passeras utan dialog. Kanske en fjärdedel in möter de ett gäng bekant från genren; de som gör vad som helst för att överleva och rentav har en bil. Fadern måste använda den ena av deras få kvarvarande kulor. Lite senare hittar de resterna av den döda; hans kamrater verkar ha ätit upp honom. Ännu lite senare ser de en hel procession, komplett med slavar som drar vagnar, som barbarer ur en film.

”There’s a lot of them, those bad guys.”

I ett stort och till synes övergivet hus väntar något ännu värre, i en scen så kuslig som något man läst eller sett. Tal och tankar om vad man är beredd att göra för att undvika ett öde, som klyschan lyder, värre än döden.

”Can you do it? When the time comes?”

Men vädret känns länge som det större hotet. På något sätt tar de sig framåt och håller sig levande genom snöiga nätter, mörka nätter. De bara stretar på. Pojken tror att de kommer dö. ’Papa’ hävdar motsatsen, mestadels. Samtalen är pragmatiska och korthuggna. De talar om saker inga barn ska behöva tala om. De är ”the good guys”; de ger inte upp, de skulle aldrig äta en människa – ens om de svalt. Hur man skjuter sig, om det blir nödvändigt. Sådana saker.

Korta stunder berättas det ur pojkens perspektiv men oftast är det faderns. Genom hans ögon ser vi pojken bli allt magrare och hur han kanske förändras för alltid av det han ser. Halvvägs känns det rent hopplöst, men några skrumpna äpplen och en cistern med klart, rent vatten är motsvarigheten till ett mirakel. Tills de tack vare mannens kunskaper och stillsamma envishet hittar en hemmagjord bunker.

Vid sidan av kampen för överlevnad, nattsvart, existentiell poesi. Jorden är ett klot som rusar genom ett svart vacuum och någonstans på den ett par skrämda, kurande varelser. ’Varför’ är den ständiga, halvt outtalade frågan. Varför ens försöka? Hade inte mamman rätt ändå?

Ibland nästan lite humor. En gammal man de möter och hjälper utan större tack hävdar att det kommer bli bättre för alla när den sista mänskan är borta. Är det ens humor? Och är de mer sakrala inslagen just det eller bara kvardröjande fragment av en tro som omständigheterna nästan omöjliggjort?

Kommer de nå kusten? Kommer det ordna sig där? Vad blir svaret på frågan:

”Are you one of the good guys?”

Att det är ett mästerverk känns ganska uppenbart hela tiden men slutet förklarar varför man ska ta den här resan.

Mrs Dalloway (1925)

I början är jag rätt vilsen. Det är språkligt fritt i formen och som läsare kastas man mellan associationer och lösryckta tankar i mötet med Clarissa Dalloway som ska köpa blommor till en fest. Det är som en intuitiv kod som man både måste koncentrera sig och slappna av för att kunna läsa av, lite som de där 3d-bilderna (som jag aldrig ser nåt i). En tidig mening brer på ett synbart oordnat vis ut sig över tio rader, uppstyckad av kommatecken, semikolon, tankstreck och parenteser. Virginia Wolfs medvetandeflödesstinna klassiker är ändå lättare att komma in i än Ulysses, och avsevärt kortare. Och känns mer sympatisk.

Men det är inte lätt att hitta fotfästet. När Clarissa ger sig ut i London hakar författaren ständigt fast vid förbipasserade människor, vars perspektiv tillfälligtvis tar över. En möjlig kunglighet i en bil och ett flygplan som ritar röktext på himlen drar åt sig uppmärksamheten från unga och gamla. Bland dem en frånvarande (galen?) grubblare vid namn Septimus och hans italienska fru. Somligt är trivialt, en del komiskt, annat olycksbådande. Och så tillbaks till Mrs Dalloway igen, vars tankar flyger omkring och mer än dagens ärenden fyller bokens ganska få sidor. En lunch hon önskar att hon bjudits in till, hur hon påverkats av en tids sjukdom, en flicka hon älskade i sin ungdom – ett knappast självklart inslag i en hundra år gammal bok.

Det blir en händelserik dag. Peter Walsh, en gammal flamma, kommer oväntat hem från Indien. Men hon är ju gift, med en konservativ parlamentariker. Genom Peter, som under en vandring genom London genomfars av infall, tankar och minnen, ser vi Clarissa i ett något annat ljus än hon ser sig själv. Väldigt intressant.

En del meningskonstruktioner känns för mig lite väl konstruerade i sin obskyritet, men här finns också sådan här magi:

”As a cloud crosses the sun, silence falls on London; and falls on the mind. Effort ceases. Time flaps on the mast. There we stop; there we stand. Rigid, the skeleton of habit alone upholds the human frame.”

Septimus med fru återkommer vid flera tillfällen. Hans inre värld är fängslande och en stark kontrast mot de flesta andra karaktärernas betydligt mer jordnära tankegångar. Här blommar Woolf ut i sina kanske mest fängslande ordkaskader, med både skönhet och mer skrämmande inslag. Nånstans i mitten får vi veta exakt vad som är ’grejen’ med denna traumatiserade krigsveteran i en flera sidor lång och med bokens mått mätt lättläst passage, och det är helt briljant. Mental ohälsa och depression har sällan beskrivits mer levande och smittande. Vi möter en doktor som kanske rentav kan hjälpa honom men får snart anledning att ifrågasätta hans storhet i ännu en slående sekvens. För varje perspektiv finns ett motperspektiv. Så här fortsätter det. Perspektivet lämnas över som en stafettpinne mellan olika löpare, somliga av vilka återkommer flera gånger. Det är väldigt elegant, hur slumpartat allt än kan verka.

Septimus åsido är det gott om reflektioner kring kärlek och karriär, klass och adel, kring de sociala fällor folk hamnar i eller självmant väljer, allt serverat ur någons personliga synvinkel. Det finns ingen allvetande berättare som hjälper läsaren att förstå sammanhanget bortom vad vi snappar upp av deras tankar. Ibland kommer längre sjok där allt bara flyter och är lätt att följa. Jag är inte alltid säker på om det är för att Woolf medvetet skriver mer lättillgängligt här eller för att jag som läsare bara råkar hamna i synk med hennes berättande.

Feminismen som man kanske förknippar mer med andra verk gör sig stundtals påmind även här:

”With twice his wits, she had to see things through his eyes – one of the tragedies of married life. With a mind of her own she must always be quoting Richard …”

Ibland är det snarare som poesi man bäst läser boken, lyrisk och kryptisk. Men meningar som brer ut sig över tio-femton rader kan också väcka ett roat och överraskat skratt.

“A magnificent figure he cut too, pausing for a moment (as the sound of the half hour died away) to look critically, magisterially, at socks and shoes; impeccable, substantial, as if he beheld the world from a certain eminence, and dressed to match; but realised the obligations which size, wealth, health, entail, and observed punctiliously even when not absolutely necessary, little courtesies, old-fashioned ceremonies which gave a quality to his manner, something to imitate, something to remember him by, for he would never lunch, for example, with Lady Bruton, whom he had known these twenty years, without bringing her in his outstretched hand a bunch of carnations and asking Miss Brush, Lady Bruton’s secretary, after her brother in South Africa, which, for some reason, Miss Brush, deficient though she was in every attribute of female charm, so much resented that she said “Thank you, he’s doing very well in South Africa,” when, for half a dozen years, he had been doing badly in Portsmouth.”

Lady Bruton och Hugh Whitbread får plötsligt rampljuset, i sällskap av Richard Dalloway – titeldamens make – som uppvisar en del sympatiska egenskaper. Många verkar plågsamt medvetna om sin ålder. Så till Clarissas motvilja gentemot dotterns privatlärarinna, den nyfrälsta och utblottade mrs Kilman, som å sin sida knappast har något till övers för Mrs Dalloway. Jodå, hennes tankar får vi också en inblick i. Dottern, den synbart sympatiska Elizabeth, tar över när hon fikar med Kilman och vi får följa med henne på en spontan och lite äventyrlig utflykt till The Strand. Och så möter vi Septimus igen och hans Rezia och får se en annan aspekt av deras förhållande, något fint mitt i alltihopa. Men den scenen tar en tung vändning.

Vad handlar det om? Om allt det där som pågår inom människor som man sällan ser, i alla fall. Om hur mångfacetterade även till synes enkla människor kan vara, oberoende av samhällsklass. Mångbottnat, minst sagt.

Med sisådär 25 sidor kvar är det dags för festen. Inhyrda och fast anställda tjänare får fokus ett tag. Personer vars tankar vi hört tidigare i boken dyker upp som celebra eller halvt oönskade gäster och själva premiärministern är där, tillsammans med en handfull helt nya bekantskaper som presenteras i lika kompakt som konstnärlig prosa. Där är också Peter Walsh, vass i sina interna avfärdanden av finfolket och fjäskandet. Och hur ytlig hon än kan verka snappar Clarissa upp hans osagda kritik. Vart ska det där mellan dem som aldrig blev något ta vägen? Hur ska det gå …? Detta tillsammans med helt oväntade passager om vad någon upplevde för femtio år sedan i Burma. Allt hör hemma här, utan ursäkter.

Döden är väl den sista återkommande karaktären, oftast bara i form av en tanke eller oro, något som skymtar bakom överklassens alla ceremonier. Men den blir också väldigt påtaglig när en senkommen gäst berättar något för Mrs Dalloway som läsare redan vet.

”In the middle of my party, here’s death.”

Slutet är ändå, helt i enlighet med boken, både öppet och kluvet, men också märkligt upplyftande.

Ingen lättglömd förströelse, detta. Visst är det en tuff bok att komma in i, visst kan meningsbyggnaden ibland kännas nästan ansträngt annorlunda (varför sätta kommat där…?) men oj, vilken bok. Jämngammal med The Great Gatsby och på sitt sätt lika självklar i sin storhet.

Utbränd (1960)

Graham Greene fick aldrig nobelpriset. Jag skulle kunna nämna det som ursäkt för att sällan ha läst de författare som faktiskt får det. Hur som helst, Utbränd hör inte till hans mest omtalade men det är svårt att tänka sig en bok som är mera Greene. Religion och krassa cynismer, en miljö som egentligen bara är nedslående men som han gör fascinerande med sina personporträtt och sin prosa (som i Torsten Blomkvists översättning faktiskt är lika fantastisk på svenska).

En hyllad arkitekt lämnar det goda livet för ett sjukhus för spetälska i Afrika. Perspektiven skiftar ständigt, samtliga knivskarpt beskrivna. Querry presenteras långsamt, bit för bit, och går från mysterium till alltmer begriplig men det är först halvvägs som det verkligen klarnar, när en journalist av mindre nogräknad sort hittar honom. Bilden blir ännu tydligare när en olycklig ung kvinna fast i ett kallt äktenskap ute i ingenstans alltmer tyr sig till honom. För henne berättar han till slut faktiskt mycket, om än i form av en allegori eller saga. Inte för att han egentligen vill öppna upp sig, han bara säger saker när andan faller på. Han insisterar på att han inte bryr sig om eller tror på någonting medan andra av olika skäl hävdar motsatsen.

”Det enda som finns kvar inom mig är en viss aktning för sanningen. Det var den bästa sidan av den lilla begåvning jag hade.”

Klokskaper och nästan provocerande vassa repliker haglar. En lista över de intressantaste citaten bara i den här boken hade motsvarat en normal författares samlade guldkorn. Det är andliga frågor, om än ofta krasst avfärdade, sida vid sida med disciplinerad sexuell frispråkighet och detaljerade och ofta förskräckande bilder av spetälskans härjningar. Men sjukdomen används också som metafor i betraktelser kring mer själsliga eller psykologiska lidanden, inte minst det att till slut inte känna någonting.

Det låter som en pina att läsa. Det är det inte.

Saker spetsas till mot slutet, på ett smått ironiskt vis. Kanske kan man se det som ett rättvist straff, när Querry konfronteras med en själviskhet lika ’absolut som hans egen’.

”Gud bevara oss alla för oskulden. De skyldiga vet åtminstone vad de gör.”

Att upptäcka lidande igen behöver kanske inte vara det värsta, men det här vore knappast Graham Greene om det slutade med att två trasiga själar fann varandra och reste från denna dystra plats tillsammans. Det är inte upplyftande, men det är inte hånfullt trotstragiskt istället. Det är Graham Greene, det vill säga väldigt mänskligt i sin ironi.