Från svenskt 90-tal blickar den åldrade Hedwig tillbaka på tyskt 30-tal och vad som kom senare. Skinnskallar har just misshandlat hennes sudansk-födde hemsamarit, de tar över gatorna som en gång SA gjorde när hon som barn bodde i Mainz i Tyskland.
Vibeke Olsson har en genuin förmåga att få dåtid att kännas som nutid och har skrivit om alltifrån romerska riket till svenskt 1800-tal. Hon återkommer också till teman och platser i sitt författarskap. Mainz hette en gång Mogontiacum, skådeplats för bland annat Kastellet, en roman om romartiden. Att vara ung i nazityskland skrev hon om redan i debutromanerna om Ulrike, dessa riktade till lite yngre läsare. Molnfri bombnatt räknas bland hennes allra främsta böcker och det är lätt att förstå varför.
”50 miljoner människor dog, så något ska väl även jag ha”, konstaterar Hedwig om Andra världskriget och de motgångar livet bjudit just henne på. Men hon har även hemligheter, något hon inte ens avslöjade för sin svenske man. Nu är det dags att berätta, beslutar hon. För vem, det vet hon inte, men hon skriver ner det som hände för så länge sedan, sett från en tid då flyktingfrågan också var på tapeten och Jimmies motsvarigheter hette Ian och Bert.
Hon berättar om att växa upp i Mainz, om föräldrar som 1933 märker att världen förändrats i grunden och att skrupellösa människor med en ideologi de inte delar har fått oinskränkt makt. De är de goda människorna som inget kan göra och som mår väldigt dåligt. Hon berättar om att dras med i systemet eftersom det egentligen inte finns något annat val. 1939, 17 år gammal, går Hedwig med hakkors på ärmen medan far, en socialist, är i koncentrationsläger. När en stilig SS-officer berättar att han arbetar just i ett koncentrationsläger berättar hon inte om sin far. Varför inte? För att hon är 17 år och det är en vacker dag och hon upplever en slags uppmärksamhet som vanligtvis bara förunnas hennes väninna.
Tiden mellan nazisternas maktövertagande och kriget finns det för lite film och litteratur om. Olsson känns påläst och djupt insatt när hon berättar om några av de människoöden som formas av denna tid och det blir förstås väldigt intressant. En fars insikt att han inte längre kommer kunna ge trygghet och skydd utan råder dottern att anpassa sig, i alla fall på ytan. En ung tjej som frågar sig varför hon måste missa allt som livet kan ge för att hennes föräldrar är politiskt aktiva. Det blir så lätt att förstå den ”tysta massan” som det annars kan vara så lätt att fördöma. Med skenbart enkla ord fångar hon det:
”Nazisterna var starka och glada. Mamma var ledsen och trött.”
Olsson sätter fingret på något centralt i nazismen: känslan över intellektet. Att de öppet sade just detta, att i det nya riket snarare behövdes ’hjärtan som klappade för Führern’ än bokkloka studenter. Andra reflektioner handlar om behovet av de ’fantasilösa’.
Sverige, som hon besökt med sin mor under en annan tid, återbesöker hon 1939 med sin pojkvän Wilhelm, strax innan kriget. Här får hon ett höra ett annat perspektiv och visdomsordet ”sitt samvete måste man leva med, hela livet”. Men även här finns nazistiska ungdomsförbund.
Hon berättar också om den ransonerade misären i Tyskland efter kriget, om den relativa lyxen att få sig ett enda ägg per månad och kunna välja om man vill göra en kaka eller äta det som det är. Och om våldtäkter utförda av amerikanska soldater – ett ovanligt inslag i WWII-skildringar. Om bombanfall och krigets andra vidrigheter som drabbar civila. Ibland nästan som drabbande poesi, som i inledningen av kapitlet Fosfor, vilket fortsätter med en skoningslös beskrivning av brandbombningens metodik och verkan.
I hoppande men inte hattig kronologi berättar hon om stämningen i Tyskland när kriget väl börjar, om luftförsvarsövningar hemma medan Hedwigs SS-fästman skickas till ett relativt lugnt Polen. Om hur förändrad han verkar när han kommer hem på permission. På fyllan berättar han förtvivlat saker som han sedan försöker avfärda och förneka. Gladare blir de inte när självaste Himmler avslår deras begäran om att få gifta sig.
Det finns mycket att berömma. Språket och förmågan att välja några bilder för att skildra ett helt förlopp till exempel, som makens död i cancer. Det är hela tiden han, inte sjukdomen, som står i centrum för dessa kärnfulla rader. I beskrivningen av hur de träffas på folkhögskola i Sverige lite efter kriget är det jordnära romantiskt. Ifrån 90-talet bjuds en tragikomisk scen där några nynassar hotfullt börjar heilla mot henne och hon i en blandning av panik och ilska mästrar dem om hur det ska låta.
Det är en bok full av tankehopp och associationer mellan årtiondena, vilket får den att kännas ännu mer övertygande, som om allt är en verklig persons verkliga minnen. Hon kan till och med banna sig själv för det:
”Håll dig till saken nu, Hedwig Johansson.”
Lika trovärdigt som allt annat berättar hon om att inte förstå ”detta med judarna” och rentav smyga åt judiska grannfrun lite mat och ändå gå med i partiet 1942, i en önskan att välja sin egen väg, med mycket annat. Det är lika komplicerat som mänskligt.
Hur mycket hon än jobbar på att passa in så kommer hon ändå hamna i koncentrationsläger; detta föreskuggas regelbundet medan hon redogör för det fullt tillräckliga elände som alla tyskar i de bombade städerna genomlider under krigsåren (även om det kan tyckas ’självförvållat’). Även när Wilhelm är gift och har barn och bor i Auschwitz, en plats han inte berättar så mycket om, finns känslorna kvar. Man förstår vad han gör men på något sätt blir han en människa, som inte vill göra det han gör, som försöker intala sig att det är en del av kriget och inget han kan välja bort, och som faktiskt älskar Hedwig och trots sina hemligheter kan vara väldigt rak mot henne. Det är en ganska unik kärlekshistoria, möjliggjord av Hedwigs ovetskap och Olssons djupa insikt.
Det är en modig och annorlunda bok där det man främst förknippar med Andra världskriget och nazisterna länge anas i bakgrunden till förmån för totalt övertygande inblickar i livet i Tyskland strax före, under och efter kriget. När Hedwig börjar fundera kring tågen och deras destination blir effekten därmed desto starkare. Likaså när hon resonerar kring huruvida människor med samvete, de som led av vad de deltog i, är mer skyldiga än de samvetslösa, skrattande SS-bödlarna.
Tidningarnas hårresande historier om allt de allierade kommer göra mot Tyskland och tyskarna om de segrar räcker långt för att förklara hur folket kan ställa upp på det Totala kriget, även Hedwig. ’Först måste de segra’. Sedan …
Det ryms också helt andra, lika sanna iakttagelser. Som en förödande dom över Sveriges flyktingpolitik under balkankrigen eller slående beskrivningar av den svenska våren och ljuset i mars.
”I Sverige är inte våren bara en årstid, den är ett tillstånd.”
Men starkast är boken i sin envetna strävan att göra även övertygade nazister mänskliga. Inte topparna, de är bara röster i radion eller citat i tidningarna, men de andra.
”… det värsta var att vi alla var människor, också i Tyskland 1943.”
Och människa är Wilhelm, som inte lyckats bli så hård som Himmler önskar för sina SS-officerare och ofta är på vippen att berätta för Hedwig om vad som händer i lägren, men som lik förbannat gör sitt jobb. Till slut får hon förstås veta. I en sakligt mardrömslik scen får hon veta allt och förstår vad tanken om att order är ’heliga’ kan leda till.
”Världen blev obegriplig, hal och slipprig.”
Detta avslöjande, under en molnfri bombnatt, är förstås inte slutet på hennes umbäranden. Hon hamnar bland annat i Ravensbrück mot slutet av kriget, där summariska avrättningar är vardagsmat och där ’lättare arbete’ är lika med döden. Innan dess hinner hon komma Wilhelm närmare än någonsin, märkligt nog närmare ju mer han berättar. Om hur han ville bli en riddare men reducerades av Führern till slaktare. Och de hinner bli föräldrar. Att barnet inte kommer leva så länge avslöjas tidigt, vilket sätter ett plågsamt ljus över de få scenerna av moderslycka.
Det är en bok om krig, lidande och olika sorters kärlek. Och om hur vettiga människa kan göra onda saker. Den är full av iakttagelser som känns lika självklara som ovanliga, som att de välmående svenskar hon möter efter kriget påminner henne om tyska propagandafilmer från före kriget.
Mitt i alltihop, utan att kännas romantiserande, är det ibland en romantisk bok. Och emellanåt smyger sig något andligt men inte teologiskt in. Trots allt, mitt i det fula, kanske det finns något mer. I kontrasten med de skoningslöst presenterade inblickarna från koncentrationsläger eller bombningarnas efterdyningar får dessa inslag en enkel trovärdighet. Olsson, eller åtminstone hennes huvudperson, blir egentligen bara politiskt rakt på sak mot slutet i en slags appell till läsaren om att inte glömma vad Socialdemokratin gjort för landet. Ny Demokrati får som sagt representera populismen häe. Nästan 30 år senare kan man konstatera att det politiska landskapet har ändrats men mycket av det hon varnar för har skett.
Molnfri bombnatt är en de mest respektingivande romaner jag läst. Med sina detaljer och sin insikt i mänskligt beteende gör den att dåtiden känns som här och nu på det vis så många strävar efter men få riktigt förmår. Det är på sätt och vis en lång tragedi, om en person som inte begår några fel som inte vem som helst hade gjort i samma situation men som upplever djupt lidande och ständiga förluster och ändå alltid känner en skuld. Mirakulöst nog är det samtidigt en livfull bok, full av intryck och minnen. Och en påfallande stor del av berättelsen handlar om den krokiga vägen tillbaka till ett liv, med den envise svensk som får henne att känna sig som en människa igen.