Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut.