Svalans torn (1997)

Fjärde romanen tillika sjätte boken i Andrzej Sapkowskis serie om Geralt av Rivia med flera inleds med en veritabel vem-är-vem när en samling karaktärer vi stött på tidigare i böckerna väcks av mardrömmar under höstdagjämningens natt, då nattskärror fyller luften och förebådar onda ting. Det vilda drevet är också ute och härjar. 

Ute i ett träsk hittar några dagar senare en bildad ensling i ett träsk en ’mycket speciell person’, svårt sårad och med ett blivande ärr i ansiktet. Hans läkekunskaper blir dock skillnaden mellan liv och död och snart nog inser han att hon är på flykt. Hos honom får vi veta vad som hänt Ciri hos ’råttorna’, det banditgäng som varit hennes familj på sistone. I denna redogörelse möter vi också den skräckinjagande prisjägaren Bonhart. 

I form av barden Riddarsporres nedtecknade, smått ironiska och inte sällan självförhävande memoarer ansluter vi sedan till den skara som länge sökt efter just Ciri. Just nu söker de dock druider som i sin tur kanske kan sätta dem på rätt spår. Geralt har blivit riddare men har föga nytta  av det. Snart flyr den brokiga lilla skaran från den vita drottningens läger och: 

”… den redan långa listan över folk som inte tyckte om oss blev ännu längre.”

Triss Merrigold befinner sig incognito i Skellige, Sapkowskis motsvarighet till vikingatida Norden. Där har visst Yennefer dykt upp, i ett fisknät minsann. Men sägs nu vara död. Och så vidare till Nilfgaard. Som komplement till alla dessa perspektiv förekommer det också rikligt med utdrag ur uppslagsverk och mer eller mindre seriösa fackböcker genom hela Witcher-sagan.

Det är ett underhållande och ibland allvarligt hoppande mellan karaktärer som vid det här laget är mestadels bekanta för läsaren. Om de senare GoT-böcker bara känns som utdragna reseskildringar så är det här en mer välavvägd kompott med miljöer, action, dialog och drama som faktiskt verkar på väg någonstans. Sidantalet (eller antalet lyssningstimmar i ljudboksform) är också betydligt rimligare. Slutligen tog det mindre än ett decennium att skriva klart grundhistorien. Se och lär, Martin. 

Resan företas i denna bok bland annat i sällskap med en samling biodlare och andra som har nytta av en häxkarls beskydd, även om den sistnämnde råkar vara ovanligt vresig och upptagen med annat i tankarna. 

Sapkowskis intresse för ekonomi ger sig åter till känna när en krösus avslöjar sin plan för att bli ännu mer förmögen. Samme högvälborne samhällets stöttepelare arrangerar också strider för åskådarnas nöje, där gissa vem får bli motvillig stjärna – med ett nyss fått och tydligen viktigt svärd. 

Nånstans runt mitten blir det lite lektion i malmbrytning som i alla fall jag uppskattar. Denna serveras av en bandittjej som Geralt insisterar på att rädda från galgen. Resan går ungefärligen söderut mot nejder vi hittills inte sett i böckerna. Men det är ungefär den vanliga irrfärden som bjuds där de kastas mellan aska och eld, kolliderar med nitiska tjänstemän, lejda mördare, banditer och vanligt folk. Sällskapet splittras, återsamlas, får nytillskott. 

En alv som återkommer i spelet Witcher 3 (väl?) får i en grotta servera info om de större ting som Ciri, ’Svalan’, verkar vara en viktig del av. Dessutom bjuds en frispråkig förklaring till somligt som skett mellan alver och människor. 

Det hittills sällan nämnda Kovir presenteras grundligt, inklusive dess respektingivande kung Estrad som har överenskommelser och långa samtal med spionmästaren Dykstra. 

I Skellige blir Yennefer indragen i oväntad asatromystik och vi får också en flashback till hennes barndom som berättar lite om vad tv-serien avslöjar redan i första säsongen, och bygger ut i långt större detalj. Den Yennefer som man ibland leds att misstänka framstår här som högst hedervärd. 

Bland alla tillfälliga karaktärer märks också en ’varsk’, alltså synsk, tjej vid namn Kenna som bland annat hjälper sina uppdragsgivare att fånga en osynlig spion genom att ’baka bulle’. 

Den här delen kan troligen göra anspråk på att berätta ur flest perspektiv hittills, och ha den mest komplexa strukturen. Det har sina sidor. Mot slutet känns nästan huvudpersonerna som bifigurer. 

En utdragen jakt och strid på en isig sjö blir sista huvudnumret. Om man inte räknar ett visst torn, förstås. 

Elddopet (1996)

Femte boken tillika tredje romanen i Witcher-serien inleds med något så ovanligt som en mänsklig jägare i dryadernas Brokilon, Milva, ur vars perspektiv vi får veta mer om vad som hänt med Geralt efter händelserna i Aretuza. Andrzej Sapkowski verkar ha studerat jakt med pilbåge lite extra för att kunna ge övertygande detaljrikedom. Det är ju bland annat sånt man söker i kvalitetsfantasy så jag klagar inte. 

Geralt är rejält skadad men får all hjälp de människofientliga dryaderna kan uppbåda. Och när den inledningsvis ovänligt inställda jägaren berättar det lilla hon vet om Ciri beslutar han att det är resdags. 

Utöver bokens stora tema (som är att resa genom en krigsdrabbad värld) blir det mer med spionchefen Dykstra, en karaktär jag gillar mer och mer i all hans krassa duglighet. Med magiska projektioner kan trollkvinnor ha videosamtal eller webbkonferenser – med vad som liknar vår tids störningar – lär vi också. Småkul. Att män på samma möte avfärdas som psykiskt instabila och ”alltför känslostyrda” överlag är desto roligare.

Men framför allt handlar det alltså om Geralts desperata sökande efter Ciri, vilket sker i en mindre grupp av människor vars hjälp han länge slår ifrån sig. Gruppens konstellation ändras också fram och tillbaka under historiens gång. Starttrion (som inkluderar Riddarsporre och Milva) färdas genom landskap präglade av den sortens krig som Nilfgaard utlovade i förra boken, men som de knappast har ensamrätt på. Alviska gerillaförband hjälper exempelvis till med grymheterna.

En mycket oväntad person vill förvandla dem till en kvartett men välkomnas inte. Istället är det en ganska godhjärtad samling dvärgar och några krigsflyktingar som de tagit sig an som blir nästa resesällskap, däribland Zoltan, en återkommande karaktär i spelet Witcher 3. Geralt är alltjämt plågad av sina skador från förra bokens strider, kanske kroniskt, och hamnar ständigt ur askan i elden. 

En mystisk herre vid namn Regis som de möter i vildmarken kommer visa sig synnerligen användbar. Frågan är bara vad han är. Den uppmärksamme gissar nog snabbare än jag. När gänget börjar tala öppet om hans speciella omständigheter blir det både allvarsamt roligt med paralleller till vanligt missbruk. 

Det mest framträdande med Elddopet är kanske det stora inslaget av krigets grymhet och kaos, men letandet efter Ciri kommer inte långt därefter i relevans. Antalet karaktärer det hoppas mellan är nog högre än någonsin, och det fungerar rätt bra. Ciri själv ses mest ur andras ögon, som medlem i ett rövargäng, personlighetsmässigt svårigenkännlig. 

När ett omaka gäng ska göra soppa och högt diskuterar hur dumt den sure och frustrerade Geralt beter sig uppnås ändå välbehövlig värme och humor mitt i alltihop. Och när vi äntligen får veta vad som hänt Yennefer är även det ganska underhållande. 

Så har vi det där med de långa dialogerna. Folk som föreläser för varandra och rättar varandra. De här utbytena är en stor och intressant del av böckerna men kunde ofta kortas ner. Pratet om gener och komplicerade blodsband hör nog till de minst fängslande, liksom andra tillfällen då Sapkowski ägnar sig åt anakronistiskt klingande vetenskapsprat trollkarlar emellan. Och jag tappar ärligt talat bort mig i släktträdens grenar. Ibland måste man inte veta varenda detalj. 

Miljöförstöring är ett annat tema, här bland annat representerat av druider som försöker ge långsiktiga kloka ord om fiske och naturvård. Mot döva öron, förstås. Utdragna kriser på varandra är ett till. ’Låt dem ha lite tur nu’, kan man tänka, för att åter konstatera att Sapkowski har mer bekymmer redo åt dem. 

Men det viktigaste temat är kanske ’the kindness of strangers’. Som Geralt uttrycker det: 

”I den här ruttna världen, Zoltan Chivay, gör godhet, ärlighet och redbarhet avtryck i minnet.”

Att Zoltan hävdar att han inte stämmer in på den beskrivningen är det minst viktiga. 

En filmvänlig färjetur och batalj avslutar den hittills mest krigsdränkta Witcher-boken. Det och en oväntad riddardubbning lika ironisk som synbart styrd av ödet.  

Föraktets tid (1995)

I bok fyra om häxkarlen Geralt sätts människornas ränker i rörelse. Ur en kunglig kurirs intressanta perspektiv får vi inledningsvis veta en del, tills detta perspektiv på brutalaste vis försvinner. 

Ett huvudnummer utspelar sig runt en trollkarlssammankomst i det berömda Aretuza, med Geralt som plus one för Yennefer. Synnerligen dramatiskt blir det, men man får nog se sig som ursäktad om man till slut blandar ihop alla kungariken och personer på de olika sidorna av historiens komplexa komplotter och konflikter. Innan dess blir det mer lättsamt underhållande med skvaller och ingående beskrivningar av magikernas ibland oblyga mode. 

Det blir förstås mycket dialog också, inte minst i formen argumentation. Många repliker som förringar den andre partens argument, många anklagelser om ’banalitet’ och svar i samma ton. De pratar väldigt mycket runt och om varandra, avstår länge från raka svar och levererar dem i bästa fall när ord-dansen är över. Detta gäller även i viss mån vår Geralt, även om hans repliker tenderar att vara mer rakt på sak. Under en sådan här dialog lyfter någon rent ut det faktum att han är en väldigt märklig häxkarl med retoriska förmågor som inte hör yrket till. Vem är han egentligen? Att hans mor var trollkvinna är väl redan etablerat, men mer då?

Mycket kretsar förstås kring Ciri, vars viktighet nu är allmänt accepterad. I en dröm/vision verkar hon få veta något viktigt om sitt förflutna. Stora krafter, komplexa ränker, och så mitt i alltihopa vår Geralt som i princip bara vill hålla sin adoptivdotter vid liv, skulle man kunna sammanfatta det. Alla andra har en agenda, inte minst alla småkungar som med eller utan sina respektive magikers samtycke samlar sig för en stöt mot Nilfgaard, en formidabel fiende ur vars perspektiv somligt faktiskt berättas. Och de tänker inte nödvändigtvis följa principen: 

”Krig mot slotten, fred i stugorna”

Nu ska krig av fulaste art utkämpas. De besegrade länderna ska metodiskt tömmas på resurser och bränd jord ska lämnas kvar. Detta berättas av nilfgaardiska riksdrotsen som ger en troligen sann bild av medeltida krig ur ett krasst matematiskt perspektiv. Vi får också för första gången se riket Nilfgaard från insidan. Ett strikt folk med en fruktad ledare, som under en kaotisk tid verkar få Ciri som hedersgäst. 

Men den riktiga Ciri befinner sig i en ännu mer utsatt situation någonstans långt därifrån. I ett stekhett landskap utan vatten och vänner. Men också med förvärvade kunskaper och en inställning till svårigheter som kommer väl till pass. Ett starkt exempel på fantasygenrens tradition av utdraget umbärande. Räddningen är av lika oväntad som sago-logisk art. Ett färgstarkt rövarband och diverse annat osympatiskt folk hinner presentera sig i både ord och strid innan boken är över, den kanske våldsammaste delen hittills. Men också, förstås, väldigt pratglad.  

Det här är alltså boken då ränker och pyrande konflikter briserar, men Sapkowski undviker att beskriva stora slag mer än kortfattat i efterhand, och fokuserar hellre på den kaotiska och farliga värld som kriget skapar. Det är bra. En sekvens där en tappert skräckslagen Riddarsporre ska besöka dryaderna ger tillfälle till de livfulla miljöbeskrivningar som Andrzej Sapkowski också är duktig på. 

Vid det här laget känns det självklart att läsa/lyssna vidare. Böckerna är relativt korta jämfört med mycket i genren och är på flera sätt lika mycket föregångare som följare av en tradition. 

Alvblod (1994)

Bok tre (tillika första romanen) om häxkarlen Geralt och Ciri tar vid strax efter berättelsen ”Nånting mer”, den där Geralt slutligt inser att han är bunden till Ciri av det öde han inte vill tro på. Andrzej Sapkowski inleder med en lång skildring av en samling vid ett träd där folk från alla raser lyssnar till den berömda barden Riddarsporre. Bland de lyssnande finns en läskig typ vid namn Rience som senare söker upp honom för att få information om Ciri och Geralt, med vilka medel som än krävs. Lyckligtvis dyker Yennefer upp i rättan tid. 

De eftersökta befinner sig i Kaer Morhen där den unga prinsessan fostras på häxkarlsvis av en handfull sådana. Tills magikern Triss Merrigold dyker upp med en del svidande kritik till hands. Ute i vida världen är hotet från Nilfgaard åter det stora problemet och Triss får anledning att förargas av häxkarlarnas världsfrånvända inställning. Det blir som ofta många ord och starka känslor och till slut ett uppbrott från borgens trygghet. Men hon börjar också inse att flickan bär på krafter som få andra. Utöver svärdskonst lär sig Ciri till exempel det gamla språket; ja, visst har Sapkowski också skapat ett alviskt tungomål. Som man ska. Men vi får också veta att det var alvkvinnorna som uppfann sminket. 

Lite senare jobbar Geralt som båtvakt. Ciris brev från templet där hon fått boning och uppfostran är riktigt roligt och charmigt. Yennefers brev är desto mer dräpande. A bad romance, detta. I samma historia erbjuds långa samtal om biologi och tullar. Han bygger ständigt vidare på sin värld, inklusive detaljer som påminner om hemläxa. Men det är rätt mysigt. 

Presentationen av den lilla men levande universitetsstaden Oxenfurt är härlig. Här har visst Riddarsporre utbildat sig. Här möter vi också Dijkstra, som har en relativt stor biroll i det tredje spelet. En ”grislik jätte” med ett ”enastående livligt intellekt”. Sapkowskis fäbless för att beskriva utseenden är omisskännlig och ofta underhållande, med ett stort inslag av ”den manliga blicken” när det gäller kvinnliga karaktärer. Lika påtaglig är fyndig och ganska bildad humor. Han gillar att skriva, helt enkelt, vilket är mer än man med säkerhet kan säga om många andra storsäljande författare. Som en stilistisk bonus berättar Sapkowski ibland hela kapitel i form av dialog utan tydlig referens kring vem som talar. Han gör det väldigt bra. 

Allt fler är intresserade av var Ciri befinner sig. Perspektivet breddas avsevärt mot slutet och inkluderar ränksmidande makthavare på bägge/alla sidor i konflikten Nilfgaard vs världen. Ingen av dem verkar särskilt sympatisk och både Ciri och Geralt verkar leva farligt. 

Titeln är väl tvetydig. Det handlar dels om hur somliga är pigga på att spilla blod från just alver. Ett tema om hur alvblod flyter i mångas vener efter år av någorlunda samexistens återfinns också. I den här världen ses de inte med samma allmänna respekt eller fruktan som i Tolkiens; många uttrycker sig med simpelt rasistiskt förakt, och fiendskapen kan ta sig utryck i vad som omnämns som ’pogromer’. 

När Ciri blir upplärd i magins konst av Yennefer serveras några citatvänliga sammanfattningar. Mellan henne och Geralt finns ”sorg, saknad, hopp och rädsla” och magi är ”kaos, konst och vetenskap”. 

Mot slutet (om än i en tillbakablick) kommer första besöket i öriket Skellige med dess vikingartade krigare, just som jag synnerligen senkommet kommit dit i spelet (trean). 

Tredje boken, den första romanen, höjer insatserna och handlar mer om stora vida världen och om de krafter som styr över den. Tålmodigt och utan alltför mycket övertydlighet etableras också hur Ciri blivit den dotter som varken Geralt eller Yennefer kunnat få, och som de turas om att uppfostra. 

Krig och kanske ännu mer omvälvande ting ligger i hotfullt i luften när boken slutar. 

Som vanligt utmärkt inläst av Mattias Linderoth. 

Ödets svärd (1992)

”Det är bara ondskan som aldrig tvivlar.”

Först utgiven men officiellt bok två om Geralt av Rivia, är även detta en samling noveller om häxkarlen som ibland dödar monster men minst lika ofta smågrälar med sin vän Riddarsporre eller rentav hjälper folk på ett ganska vettigt vis. 

Det inleds med en lång historia om en drake och det brokiga sällskap som vill dräpa eller rädda den, inklusive det gnabbande före detta paret Geralt och Yennefer. Barden Riddarsporre är förstås också där. Witcher-böckernas motsvarighet till exempelvis Starling i Assassin’s Quest kan bli lite tjatig ibland men tillför också en hel del, så även i denna samling. 

I nästa historia är ”Gennefers” relation, sådan den nu är, åter i fara. En dyster stad, en uttråkad Geralt, en svärdsman som muckar gräl, en magiker som vill ha Yennefer tillbaka och tvärsäkert förklarar att häxkarlar inte har några känslor. Det sistnämnda verkar allmänt vedertaget men novellerna ger skäl att tvivla, åtminstone vad gäller just Geralt. 

En ’doppler’ och den arga halvling tillika köpman som han förvandlat sig till står i centrum för en komisk, vindlande och sympatisk historia kallad ”Den eviga elden”, som också inkluderar detaljrika insikter i Novigrads affärsliv. 

De där mänskliga sidorna hos Geralt blir allt tydligare, som i en kuststad där han möter en kvinnlig kollega till trubaduren. Men där framgår också hur den där Yennefer-önskningen ställer till det. 

Berättelserna bjuder på en blandning av nästan burlesk humor, drama och oväntad sorg. Det finns också ett återkommande tema om hur människorna breder ut sig och kolonialistiskt tränger bort olika antropomorfa varelser. Och gott om äventyr förstås. De sagolika elementen känns mindre ’verkliga’ än Martins eller Hobbs drakar och övriga magiska inslag. De kanske helt enkelt är för varierade och vanligen återkommande, lite överdrivna och ytligt beskrivna. Långa dialoger är ett överraskande signum i flera av berättelserna. Det kan bli på gränsen ibland, med en del upprepningar, men i princip gillar jag det. De kan vara både övertydliga och ibland retsamt dunkla, tills poletten trillar ner. Sånt smågnäll åsido är det här en skön värld att upptäcka, i sympatiskt och alltså inte känslokallt sällskap.

Titelnovellen presenterar de dittills nästan onämnda dryaderna, ett knappast gästvänligt släkte som föga förvånande har skogen som hem. Och en flicka vid namn Ciri. 

Det avslutas med ”Nånting mer”, en komplex berättelse med en ramhandling runt en köpman som räddas ur en svår situation och har hederlighet nog att återgälda tjänsten. Det blir, i form av tillbakablickar, ännu ett möte mellan Yennefer och Geralt, lång men klargörande dialog med den komplexa drottning Calanthe av Cintra och andra inslag som alla kretsar kring ödet och Överraskningens lag. Om än något splittrad är denna novell full av allvar och minnesvärda passager, som ett oväntat och känslosamt möte och en kulle med en minnessten över de magiker som dött vid ett slag. Som om inte det vore nog träffar vi också döden, eller kanske bara dess följeslagare (inte helt olik Death i The Sandman) och får en aning om hur det blir när Nilfgaard drar ut i krig. 

Den där hoppiga kronologin visar sig vara denna berättelses främsta styrka när den mynnar ut i ett slut som är genuint rörande och överraskande. 

De samlade novellerna i de två första böckerna känns verkligen läsvärda, eller lyssningsvärda (även denna finns som ljudbok utmärkt inläst av Mattias Linderoth). Och faktum är att efter den där sista berättelsen har jag hunnit ganska långt på vägen till något slags fan av serien. Och blivit nyinspirerad att trotsa spelens krångliga crafting och ge dem en ny chans.  

Den sista önskningen: berättelser om Geralt av Rivia (1993)

Häxkarlen Geralt, “the Witcher” på engelska, är kanske mer känd från spel eller tv-serie för de flesta. Det började som noveller och sedan romaner skrivna på polska av Andrzej Sapkowski. Den sista önskningen gavs ut 1993 och hade då föregåtts av Ödets svärd, men ses ändå som den officiella starten. Här presenteras huvudpersonen och hans värld i en serie kortare berättelser och en löpande ramhandling. Den utkom på svenska 2010. 

Geralt är ingen vanlig kille, inser läsaren tidigt i första berättelsen. Efter att ha dödat några bråkmakare på ett värdshus ser han med ett ”komplicerat tecken” till att de anstormande vakterna för honom till den lokala överhögheten. De har ett monsterproblem och han kanske kan lösa det. Det första Geralt får ge sig i kast med i den här samlingen, uppenbart inte hans första rodeo här i livet, är mylingen efter en adlig förening inom familjen. I Martins värld hade detta blivit en tronarvinge, här blir det alltså ett monster, som begravs men senare återvänder för att orsaka blodspillan. Det kompliceras av att kung Voltest, som visar sig oväntat resonlig när de pratar enskilt, vill att det ska avförtrollas snarare än dödas. På sex år har ingen lyckats med någotdera. Ska Geralt bli den som kammar hem belöningen? I den konfrontation som följer uppvisar han både de magiska trick som ingår i arsenalen (och är en självklar del av spelet) och överraskande mänsklig oro och frustration när saker går honom emot. Han är ingen iskall robot. 

Det utspelar sig i den fiktiva medeltid med fantasyinslag man förväntar sig. Alver, gnomer och människor samt mindre välbekanta väsen. Magi är en högst verklig faktor, bemästrad av ett fåtal. Detta, samt att beta av olika väsen ut folktro, känns som en av många möjliga inspirationer till lite mer barnvänliga saker som Potter och Pax. Tonen är berättande och underhållande, lite ironisk kanske. Är mysig rätt ord? Boken känns i alla fall uppslukande från start och man slipper lära sig spelets tillkrånglade crafting-system medan man får veta mer om den buttre monsterdräparen av ett av vissa föraktat men ofta anlitat släkte. Och om de adliga hus som kämpar om makten i Sapkowskis värld. Det är rätt komplicerat. 

I den påföljande historien återhämtar sig Geralt från dusten med mylingen i ett tempel. En behaglig plats där ett slags prästinnor fostras. Sapkowski berättar om kulten och den större världen utan omsvep, rakt till läsaren, på det där lite oeleganta men tidseffektiva viset som ”egentligen” ska ersättas med pusselbitar i form av dialog eller beskrivningar. Tills en teologisk diskussion utbryter mellan Geralt och den sympatiska Nenneke. Sånt finns det också plats till i berättelserna. Den här miljön återkommer mellan berättelserna i en ramhandling som ger fler pusselbitar om häxkarlen. 

Det finns också plats för humor. Geralts möte med en man med labbar istället för händer och monsterhuvud (och ett hus som lyder hans befallningar) bjuder på rolig dialog. Mindre roligt är det förstås att den kringliggande landsbygden terroriseras av något dödligt som knappt lämnar spår. 

Det är en samling ofta grymma och vuxna sagor, berättade i just sagans beskrivande, livfulla ton, kretsande kring en småbutter och ibland överdrivet våldsam men inte helt osympatisk huvudperson. Han kan göra moraliska val och klandra andra för deras agerande men är knappast något helgon. Är han människa? ”Inte helt och hållet”, uttrycker han det själv, men en gång var han väl ett vanligt barn som fostrats och formats till monsterdräpare. Ovanlig även i en värld full av alver och dvärgar, men inte helt ensam i sitt slag. 

Det känns upplagt redan från början för att bli ett spel. Här finns alla byggstenarna från start. Men det är också underhållande berättelser, välskrivna med riklig dialog och levande beskrivningar. Man känner snabbt igen mycket från tv-serien. Lika snabbt känner man igen inspirationer från klassiska sagor som Skönheten och odjuret eller Snövit, ofta i morbidare version än även de originalsagor som ligger till grund för Disneyversionerna. 

”Det minst onda”, en relativt lång historia där en illa behandlad prinsessa med en sextett hårdingar i släptåg kräver hämnd mot en trollkarl, är full av svåra val och långa diskussioner i en livfullt målad småstadsmiljö. Men Sapkowski kan också skriva actionsekvenser, våldsamma men utan att frossa i detaljer. Här känns Geralt väldigt mänsklig, och i slutändan illa behandlad han med. I den påföljande historien, “En fråga om priset”, också den ganska lång, får Geralt ändå åtnjuta lite respekt. En lång middagsbjudning utmynnar i dramatiska händelser och en viktig händelse i häxkarlens liv. Geralts bardvän och ibland comic sidekick Riddarsporre dyker så småningom upp, i en historia med en märklig ”get” och ett gäng alver som inte gör ett vidare gott intryck. Men så har förstås deras släkte blivit illa behandlat av människosläktet. 

Men var är magikern Yennefer, som är så viktig i tv-serien? Jo, till sist dyker hon upp, först i konversation och sedan i en historia om hur Riddarsporre behöver akut magisk hjälp. Hon framstår inledningsvis huvudsakligen som mäktig, dryg och attraktiv. Deras relation, eller vad man ska kalla det, börjar stökigt. Visst får Riddarsporre hjälp men Yennefer vill också ha en hel del. Hjälp med att hämnas på folk som sagt elaka saker. Hjälp att fånga en ”genius”. Och mot hennes krafter kan inte ens Geralt värja sig. I samma historia spricker också en fängelsevakt ”som en tomat”.  Ett alltmer kaotiskt teleporterande och en lekfull ton möter stora insatser. Och plötslig, oväntad romantik – kanske magiskt påkallad men också början på något avgörande. 

Det avslutas med ett slags duell som Geralt hanterar med den klokhet som kännetecknar oväntat många av den härdade slagskämpens val. Och så dags känns det klart tänkbart att lyssna / läsa mer om häxkarlen och hans värld. 

Assassin’s Quest (1997)

Den sista delen i Robin Hobbs Farseer Trilogy inleds med en ganska pedagogisk sammanfattning av de dramatiska händelser som avslutade del två, och Fitz liv vid hovet. Och hans liv, kan man säga. Från att ha snuddat vid verklig makt och strax därefter blivit reducerad till en föraktad och begraven brottsling med ryktet och kroppen förstörda grävs han upp och återvänder motvilligt från sin korta tillvaro som varg levandes i nuet. Hobb spoilar direkt att livet aldrig kommer bli detsamma igen. 

Så vad handlar sista delen om? Vad finns kvar för en som förlorat allt för egen del men fortfarande har pliktkänsla och har svurit trohet mot en prins som ännu inte återvänt från sin farliga resa? En ’quest’, låter titeln ana. För hämnd? Eller ett noblare syfte? Kanske både och? 

Men först gäller det att bli människa igen, inte bara kroppsligen. Fitz är vilsen och mestadels kvar i sin vargbroders enkla tankesätt när vi möter honom efter räddningen. Burrich (eller “heart of the pack”) arbetar barskt men tålmodigt på att återställa honom i scener med vissa komiska poänger. Kanske är billig konjak den bästa lösningen?  

Det är inte bara Fitz som fått betala priset för räddningen. Burrich lider av att Patience tror illa om honom. Chade är också kvar men Kettriken och narren har flytt. Många andra, från hovet till herdar, har lämnat Buck som nu styrs av en furste som lyder Regal. Den sistnämnde har i allt väsentligt länsat den forna huvudstaden på resurser och flytt fältet. Och Verity visar inga tecken på att återvända, vilket lämnar dem som bor kvar vid kusten helt skyddslösa mot de röda skeppen vars ’säsong’ nalkas. 

Till slut, långsamt, kommer minnena och Fitz själv tillbaka. Personer han känt blir mer än lösryckta namn. Och med alla minnen kommer självförebråelserna, mardrömmar som fyller honom med skräck och en mörk insikt om hans ofrivilliga roll i hur allting gick så fel. 

“The King’s assassin … in so many, many ways.”

Det är verkligen ingen glad stämning över första kapitlet. Och i början på andra följer en mer jobbig än förlösande konfrontation där Burrich får motta svidande kritik av en Fitz som grymt vräker ur sig allt han tänker om livet som någon annans lojale tjänare. Vilket ger Chade tillfälle att, mer stillsamt men inte desto mindre dräpande, sammanfatta Fitz beteende fram till att han ’dog’. 

En nödvändig reset inför nya tag eller förlusten av hans sista vänner? Till Hobbs storhet hör att båda är fullt möjliga. Fitz har inte en plan med allt och de få vänner han har kvar är inte allvetande eller perfekta. Och hon beskriver att vara en arg ung man bättre än de flesta manliga författare jag läst. Ibland bara händer saker, hur självreflekterande Fitz än kan vara. Och hon kan beskriva en lång, utdragen närstrid på ett cinematiskt, levande sätt med en effektfull blandning av tankar och handlingar, rädsla och raseri. 

Snart nog är Fitz ensam frånsett sin varg och kan, för första gången någonsin, fritt välja sin väg. Det är förstås inte under muntra omständigheter detta sker men det ger berättelsen en ny sorts frihet. Men vad ska han göra? Döda en falsk kung eller försöka hjälpa den riktiga? Ut på vägarna bär det i alla fall, en okänd man som kallar sig ’Cobb’, i en delvis okänd värld. Där han snart lär känna ett litet kringresande trubadursällskap, vilket skapar nya problem, förpliktelser och blandade känslor. Den sanna gemenskapen känner han gentemot Nighteyes, som måste hålla sig undan. 

Både ryktesvis och genom en telepatisk resa (”skillwalking”) där han upplever händelserna ur flera perspektiv, inklusive en döende pojkes, blir han brutalt medveten om räderna som företas allt längre inåt landet. Här får han också kontakt med Verity. Hans förmågor utvecklas och med det kommer båda möjligheter och faror. Som risken att upptäckas av Will … Men lika kunnig som Will är i the skill, lika lite vet han om the wit, utöver att han föraktar denna förmåga. 

Föreläsar-Fitz (den mer objektiva röst som med jämna mellanrum förklarar något ämne) berättar mysigt och intressant om hur minstrels och scribes tillsammans dokumenterar små och stora händelser i Hobbs värld. En orolig värld där handeln nu stannat upp, i brist på varor eller rädsla för att frakta dem, men där kritik mot kungen bestraffas hårt. En gnutta hopp om kusten ges i form av Lady Patience, som samlar de få kvarvarande vakterna i Buck Keep till värdefulla sysslor och bygger lojalitet och respekt. 

En spontan god handling leder till att han träffar andra med samma förmåga som han, med mer kunskap om och en helt annan inställning till ”the wit” än någon han mött hittills. ”The old blood”, talar de om. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om den här utvecklingen. Något mystiskt går förlorat. Men en del av svaren är intressanta och kanske kan de lära honom saker som är direkt nödvändiga nu när Will blivit medveten om hans överlevnad. Men även här har Fitz bråttom iväg. 

Temat om människa och djur är starkare än någonsin i tredje boken, och präglas av detaljrik insikt i djurs beteende, kroppsspråk, matvanor. Hobb skriver så positivt om en lång del av resan då Fitz och Nighteyes är ensamma, och deras vänskap ständigt fördjupas, att man förstår att något snart kommer hända för att söndra det lilla brödraskapet. 

Helt ensam kommer han till trakter han aldrig sett förut, och tids nog till Tradeford,  dit Regal flyttat hovet; en mer förfinad plats än Buck, en plats som aldrig sett krig. Här utspelar sig dramatiska scener, efter Hobbs sedvanligt tålmodiga uppbyggnad. Men det är ju till Verity han ska, tvingad av en kraft starkare än hans egen vilja. Till och när han får veta något som läsaren länge anat och börjar föreställa sig ett helt annat liv. En lång resa som hjälpreda till en fåraherde i en större karavan ger Hobb tillfälle att beskriva de mer vardagliga men intressanta aspekterna av den värld hon skapat. Även här är det artisterna han lär känna; en intressant, kvinnlig trubadur som reser ensam och letar efter ’en sång’ och en flicka i ett marionettsällskap som han hjälper, till föga tack. Och snart nog är han så där illa ute igen och blir sådär misshandlad igen. Ska det bli lika illa som när han dog? 

Men det är också boken där Fitz får tillfälle till hämnd. I alla fall på vakter som skadat honom, vilket satt djupa spår i hans psyke. Men även mer ’oskyldiga’ hantlangare blir offer i den på ytan ojämna kampen mellan Fitz och Regal och hans kvarvarande coterie av telepatiska lönnmördare. 

Som så ofta associerar jag till Martin, vars senare böcker ibland är mer reseskildringar än drama, men slås av skillnaden i graden av elände och grymhet. Hobbs värld är hård men sadism och slaveri är inte de mest naturliga ingredienserna. Det här är ett äventyr, om än inte ett för de yngsta. En annan slående skillnad är att det inte är särskilt ovanligt att kvinnor är soldater eller vakter. Det är något som snappas upp mer i förbigående via ett ”hon” istället för ”han”; Hobb gör ingen stor grej av det. 

Ett annat tema är hur lite kontroll Fitz har över sitt eget öde. Han slits mellan plikter och livsfara, ibland med kortlivat hopp om att få leva sitt eget liv.

“Fate had made me a killer, a liar and a thief.”

Ett tredje tema är all misshandel och alla skador som Fitz utsätts för. Hobb beskriver det livfullt, exempelvis en pil i ryggen under en vintrig flykt. Men ju värre faran och skadan blir, desto mer nytta gör hans vargbror. Inte ens den obligatoriska ”räddningen av läkekonstkunniga människor” är lättköpt. Lidandet är inte över bara för att han blir hittad i snön när kraften till slut sinar. Men här kommer i alla fall ett oväntat återseende. Rentav flera. Med dåliga nyheter och kanske inte så välkomna påminnelser om Fitz påstådda plats i världen. När han äntligen borde få vila ut och rentav få lite erkännande för allt han utstått verkar det som om han förväntas göra den största uppoffringen hittills. 

Så här dags är vi bara drygt halvvägs genom boken. Titeln trogen fortsätter boken med fokus på resa mot ett mål, men nu åtminstone med flera välkända ansikten som reskamrater. Och efter viss inledande tvekan blir de också Nighteyes vänner i riktigt hjärtevärmande scener. 

“This is pack.”

För en med ”the skill” har vägen de följer faror och frestelser som de andra inte känner av, även om den äldsta bland dem visar sig besitta oväntad kunskap. Den lilla skaran färdas länge och även om det också framkommer viktiga ting under resans gång och det blir förlösande och rörande scener så är det också en ganska seg passage. Nog med quest, kan det bli lite mål snart, frestas man att tänka. 

Mot slutet av en lång sekvens halvt mellan vision och verklighet kommer i alla fall en omtumlande, om än klassisk, insikt.

Den yrkestitel som namngivit hela bokserien blir föremål för en del funderingar och samtal.

“How many doesn’t matter, after one.”

Men det handlar mer om profetior och om gamla Kettle och The Fool, som båda tecknas allt tydligare men samtidigt förblir mystiska. Inte minst i det sistnämnda fallet. Vad är hen, egentligen? Den med de mest dramatiska tillkännagivandena är också den som alltid tar chansen att förvirra eller göra någon förlägen. 

Men till sin helhet handlar det om utdragen strid mellan ganska få kombattanter, delvis utkämpad telepatiskt, och om ett mysterium vid vägens ände. Är det något som kan rädda den här världen eller kommer det sluta i värre katastrof än rentav de röda skeppen? 

När en ny fara presenteras som känns uppenbar för läsaren samtidigt som Fitz helt missar ledtrådarna tätnar känslan av att det hela måste sluta i tragedi. Vilket i och för sig kanske är utlovats redan från start? Små antydningar från första bokens första kapitel såväl som senare i boken verka tydligt peka mot ett olyckligt slut, men ändå är det frustrerande. Man hoppas ju ändå. Här finns också byggstenarna till en triumf. Frågan är bara vad Hobb tänker sig bygga. 

Med kanske en sjättedel kvar, i en miljö full av kusliga och mäktiga spår av en svunnen civilisation, kommer ett länge emotsett möte. Och även det är förstås snöpligt och sorgligt. Och samtidigt väldigt intressant. Och kanske hoppfullt ändå. Bitar faller på plats, karaktärer visar sig vara på helt rätt ställe. 

Ett projekt som Fitz knappt tror på står i centrum för ännu en lång passage. Men det finns tillräckligt många överraskningar och relativa ljuspunkter för att hålla intresset uppe. Och ytterligare hjärtesorg. 

Hobb kan ibland vara övertydlig men är också bra på att låta läsare gissa in i det sista. Hon känns ibland som en trolig inspiration för JK Rowling. Inte minst i hur även huvudpersonen ofta är ovetande om viktiga saker, ibland av snarlika skäl. Men det är, utan att sväva ut i Martins utstuderade grymheter eller plumpheter, betydligt vuxnare. Och även när hon tar upp ämnen som andra behandlat så hittar hon ofta en egen infallsvinkel. Och även när denna vinkel är lite … vrickad, så beskriver hon det med klass. 

Det är väldigt mycket som pågår även när det verkar ha stagnerat. Kanske främst en berättelse om någon som försöker både uppfylla sina plikter och ändå hitta något slags liv. Men också ett tålmodig och tematiskt utplacerande av pusselbitar som till slut faller på plats på ett sätt som känns självklart när man läser det. 

Och trots, eller på grund av, alla motgångar, blandade känslor och rena besvikelser kan Hobb mot slutet bjuda på magnifikt triumferande scener. Och motsatsen, förstås. 

Slutar det lyckligt? Eller åtminstone lyckl-ish? Läs eller lyssna och få veta. 


Assassin’s Apprentice | Royal Assassin

Royal Assassin (1996)

Del två i Robin Hobbs trilogi om Fitz Chivalry tar vid ungefär där del ett slutade. Fitz är fortfarande medtagen och tvivlar rentav på att han någonsin ska bli sig själv igen. Vid femton års ålder verkar hans liv över. Han är kvar i bergen tillsammans med Burrich. Men kanske är hans sjukdom i själva verket en stark koppling till kronprins Verity, som ser hemska ting. Och genom hans ögon ser Fitz sin älskade Molly rädda några barn undan de röda skeppens härjningar men kanske förlora livet. 

Det är fortfarande dialogtungt och tålmodigt, men det blir snabbt spännande också. Att många dialoger fortsätter när de i princip är ”klara” kan jag köpa, eftersom de pratar om för handlingen relevanta saker. Paul Boehmers inläsning av ljudboken är av högsta klass, med igenkännliga men inte parodiska röster och känslor inbäddade även i det rena berättandet, vilket passar bra när det är skrivet i första person. 

Fitz är förstås snabbt tillbaka vid hovet där han försöker följa rådet att ignorera sin käresta Molly, som han helt utan vilje lyckats såra. Alltid ska han försaka sina egna önskemål. Vänskapen med den blivande drottningen, som för ett tag sedan förgiftade honom, är ett annat inslag, där han visar sig kapabel till riktigt goda råd. Överhuvdtaget är det en annan Fitz som kommer tillbaka till slottet, en som ibland överraskar sig själv med oväntad kaxighet. I hemlighet tar han hand om en varg med oväntat välformulerade tankar och en högst egen vilja. Och framförallt är han mitt i en tyst konflikt mellan de två prinsarna, den rättframme Verity och den intrigerande Regal, samtidigt som kung Shrewd blir allt svagare. Vad gäller Kettriken så hittar hon också sin roll när de ”forgade” bybor som terroriserar landsbygden utanför huvudstaden tas om hand med lika delar våld och sorg. I hamnen byggs skepp för att ta striden till de skeppsburna öbor som skapat denna tragedi. 

Till skillnad från Martin är Hobb även mystisk och filosofisk i lagoma doser. De egenskaper som kunde ha blivit vapen allenast ger här också chansen att känna samhörighet med … allt. För en kort stund i alla fall. Hon har också, tror jag, bemödat sig mer om att förstå de djur som är en så viktig del av handlingen. Ska man vara lite kritisk så är det väl det där med tempot, och kanske också ett visst mått av upprepningar. Har jag inte redan läst den här scenen, undrar jag ibland. Eller hört.

Men det hindrar inte att det är en innehållsrik uppföljare. Ungefär samtidigt som det erbjuds spirande romantik, rentav sensualism, brassar Hobb på med sina kanske blodigaste scener hittills, när Fitz band till vargen Cub/Nighteyes tar sig våldsamma uttryck mot det hot som ständigt plågar riket. Vargvännens ovilja att respektera konceptet privatliv leder till komisk cringe och avsevärd frustration hos Fitz. Ett vanligt liv är ingen som förunnas huvudpersonen. 

Strax före halvtid kommer lika omtumlande som förbryllande avslöjanden från narren (som ibland känns som seriens hemliga huvudperson och gradvis visar allt fler sidor). Det blir dramatisk strid mot fienderna i de röda skeppen, både till havs och på land. Och ett vitt skepp, i en kuslig scen med ekon av Coleridge. 

I bok två blir pojken en man, kan man enklast uttrycka det. En ung man med starka känslor och stora frustrationer, ett mått av ambition eller åtminstone självrespekt men inte mycket till slughet. Som börjar hitta, om än inte utan snedsteg, sin plats i ett kungahus som plågas av intriger såväl som yttre hot. Men han saknar kontroll över sitt öde och ser inte alltid hela bilden. Han börjar använda sina förmågor samtidigt som han försöker dölja dem eller delar av dem. Han känner ibland av allas känslor runt sig samtidigt som han är ensam, med undantag för några få band till andra – varav vissa är telepatiska.

En intressant komplikation av mer “normal” art är att det är en ung man som riskerar att giftas bort mot sin vilja, och att partiet i fråga är tilltalande på alla vi …. om det inte vore för Molly. Bland de mer extravaganta komplikationerna ingår att Fitz till slut har två mer eller mindre konstanta gäster i huvudet, en människa och en varg, kanske inte medvetna om varandra, ömsom ett problem, ömsom räddare i nöden och i grunden alltid hans allierade. Men han är inte alltid säker på hur närvarande de är. 

”For me, that long summer was a time of terrible isolation and incredible closeness.”

De stora triumferna uteblir envetet, de små överskuggas alltid av något. Ett nytt eller gammalt problem, eller en hemlighet att bära i ensamhet. Att en scen inte är olik Gandalfs väckande av kung Theoden är säkert inte oavsiktligt. Inte heller att just denna scen slutar mindre tillfredsställande i Hobbs värld. 

När Verity lämnar hovet för en antingen dåraktig eller avgörande resa och Regal tar chansen att tillskansa sig mer makt uppstår engagerande dramatik. Även med olika allierade, från narren till sin läromästare, är Fitz i mångt och mycket maktlös. Och det finns fler som kan ’the skill’, vilket skapar ett behov av ständigt försvar mot tankespioner med onda avsikter, vilket verkar hyfsat stressande. 

När allt verkar gå åt fel håll, drygt två tredjedelar in, men samtidigt de goda krafterna på slottet alltmer knyts samman är det engagerande på ett härligt klassiskt sätt – och samtidigt på många sätt komplicerat. Här kommer också en spännande sekvens där ett grannrike belägras och de trots Regals ansträngningar skickar en styrka dit, inkluderande flera huvudkaraktärer. Men det som följer är ytterligare motgångar, med Regal som en äldre Joffrey, ivrig att ta äran för andras gärningar, förminskande sina rivaler och envetet i färd med att försvaga Buck Keep.  Ju mer makt han får, desto mer öppet missbrukar han den. I enfald, paranoia eller som en ond plan, eller både och. 

Bok två bjuder på rikligt med den där engagerande frustrationen i att se ett kungadöme styras åt fel håll av intrigerande och lömska personer medan huvudpersonerna gör det lilla de kan. Fitz agerar ofta i lönndom, ständigt vaksam över sina tankar. Faktum är att det känns som en potentiell inspiration till delar av Harry Potters vedermödor. Det begränsade perspektivet, de små triumferna, de enerverande orättvisorna. Men det här mognare och mer sammanhållet. När Fitz, Burrich och narren skålar för att en fjärde person ska få ett lyckligt liv är det lika fint som sorgligt. 

Det här också är boken då vissa av de andra hertigdömena och deras härskare blir karaktärer i sin egen rätt. Då Bucks ansvar mot dem och konsekvenserna av att svika dem blir tydliga. Med tre-fyra timmar kvar av ljudboken ställs Fitz inför sann frestelse, mitt i en plan som gränsar till förräderi, och tar beslut som känns lika sanna mot hans karaktär som tillfredsställande. Och oroande. Vad ska gå fel? Men att han har lärt sig att hantera svåra balansgångar och uttrycka sig väl råder det ingen tvekan om. 

En stor del av charmen med dessa böcker är just att se karaktären utvecklas, i med- och motgång, med misstag och stordåd. Och apropå motgångar så utsätts han inte bara för frestelse utan riktigt mariga fysiska och mentala prövningar mot slutet av boken. Allt verkar hopplöst på så många sätt. Kvar finns en desperat plan smidd av någon som man minst av allt skulle förvänta sig en sådan lösning från. 

Det blir mest spännande vid finalen igen, alltså. Och jag får medge att det är böcker där de svettiga spänningsmomenten och extrema händelserna kommer glesare än i vissa andra historier. Men jag tycker det är läs- eller lyssningsvärt hela vägen och kommer definitivt avsluta första trilogin. Och kanske även ge mig på övriga böcker i serien. 

Assassin’s Apprentice (1995)

Kronprins Chivalrys oäkta son dumpas sex år gammal på slottets tröskel av moderns bittre far. Nu får prinsen ta hand om honom, menar gubben. Fitz, som han kommer att kallas, får sova första natten bland hundarna, utan att för den sakens skull bli illa bemött. De vet bara inte vad de ska göra med honom i väntan på prinsens återkomst. Och så är det ju problemet med kungens hustru, ännu barnlös. Känsligt läge. 

Tiden är “Påläst Fantasymedeltid”. Det präglas av en glädje att beskriva både miljöer, personer och deras personligheter, allt sett ur Fitz ögon. Att det är skrivet ut förstapersonsperspektiv är för övrigt den första uppenbara skillnaden gentemot G.R.R. Martins “A Song of Ice and Fire” som påbörjades ett par år senare. Det finns fler, och kanske ännu viktigare skillnader, men också paralleller. Redan tidigt introduceras till exempel två av Martins favoritteman, förmågan att dela tankar och sinnen med djur och den unika situationen för en oäkting av adligt blod. Bland skillnaderna märks tydligt att Hobb faktiskt tycker om djur och ser vissa av dem som karaktärer, inte bara verktyg eller kärl för mänskliga medvetanden. 

Robin Hobb (pseudonym för en författare med det inte så lite svenskklingande namnet Margaret Astrid Lindholm Ogden) berättar detta som en åldrad mans minnen, vilket förstås gör detaljrikedomen och de långa, exakt återgivna dialogerna helt orimliga. Men vad gör det? Mysigt är det! Det är en bok full av bilder, ljud, lukter och kloka iakttagelser om människor i allmänhet – i tonen kanske mer lik Maurice Druon än nämnde Martin, men mindre grym än någon av dem. Paul Boehmers påfallande milda (men utmärkta) inläsning förstärker den känslan i ljudboken. 

De personer som beskrivs i början är mestadels klart mänskliga, högborna såväl som lågättade. Prinsarna har namn efter egenskaper, som Regal, Verity och – i pojkens faders fall – Chivalry. Den sistnämnde abdikerar från tronpretentionerna så fort skandalen är ute men pojken ges ändå ett nytt hem i deras yttre krets, som oäkta men ändå halvt erkänd del av släkten, dömd till ett enkelt liv men utan risk för svält. När Fitz förmåga att knyta telepatiska band till djur blir uppenbar för Burrich, mannen som ser efter honom, är reaktionen knappast positiv. Detta är något att skämmas över, får han veta. Uppväxten blir ganska ensam, han passar inte in någonstans och tyr sig till de fattiga barnen i staden utanför slottet. Men den gamle kungen, Shrewd, ser värdet i en ‘bastard’. 

“Quiet work. The diplomacy of the knife.”

Nu förändras allting igen. Han får eget rum och träning i både ”normala ting” och mer ljusskygga kunskaper. Hur man mördar, eller kanske bara förlamar eller ger någon en fruktansvärd hosta. Fitz drivs inte av egen ambition utan av andras beslut, men är ändå medveten och accepterar dessa, så långt ett barn kan förstå dem. Och hans både skrämmande och rättframt pratsamme läromästare Chade uppmanar honom att tala från hjärtat. Vilket han gör: 

“I don’t much like it. The idea of killing people.”

Lyckligtvis, eller vad man ska säga, menar Chade att han kan lära sig först och senare besluta om han verkligen tänker använda sina kunskaper. Och utbildningen är synnerligen mångsidig. Hitta örter. Inleda ett samtal med någon och försöka memorera varje ord och detalj. Synbart harmlösa och lekfulla utmaningar. Men också hur man dödar, förstås. De första uppdragen är oblodiga. De är brickor i kung Shrewds spel – väldigt skickliga brickor – men det kommer också krävas svåra beslut. Den unge eventuelle lönnmördarens första egna uppdrag tar en oväntad twist som medger en kort suck av lättnad men det är förstås bara en tidsfråga innan karriären presenterar tyngre utmaningar.

Det är en bok befolkad av personer som är mer än statister och funktioner runt huvudpersonen, vars personligheter presenteras tålmodigt men utan krystade krångligheter. Ett plötsligt och rättframt samtal kan belysa ett ämne som dittills anats, för att tillfället nu är rätt. Jag tänker inte minst på Burrich, Chivalrys närmaste man, som får uppdraget att sköta om Fitz när kronprinsen lämnar rampljuset. 

Hobb beskriver också ett styrelseskick med mer sympatiska inslag än vad som är brukligt i fantasymedeltid, ett där makthavare faktiskt kan hållas till svars av undersåtarna och där endast ålder avgör tronföljden, inte kön. Det sympatiska utsträcker sig även till djuren. De karaktärer som behandlar hundar och hästar väl hör klart till författarens favoriter. 

Ett tidigt lojalitetstest leder till starka känslor och förlösande försoning av en sort som känns nästan väsensskild från Martins berättelser.  Bland likheterna finns det yttre hotet som sätter tonen för mycket av handlingen, här de röda skepp som sjövägen anfaller och plundrar kungarikets utkanter. Och plundring är inte deras enda mål. Härav kommer en kuslig scen i byn Forge där något har hänt byborna som förändrat dem för alltid. De själsligt urholkade människor som blivit ’forged’ men ändå är kapabla att tala — som levande zombies — utvecklas till rikets största hot.

Hobb skapar myter för sin värld och presenterar hot och konflikter men alltid med en frapperande ovilja att riktigt frossa i grymheter och misär. De finns där, men läsaren får ofta fylla i detaljerna själv där Martin hade redogjort minutiöst. Däremot återges dialoger ofta i komplett, ibland lite väl långt format. Det är tålmodigt och ofta lugnt berättat. En historia att ta sig igenom på motsvarande humör. 

Ungefär halvvägs genom boken blir Fitz hastigt upphöjd till den status han länge nekats och det är oväntat nog hans fars änka som tar beslutet. Han ska till och med formellt få lära sig att hantera den gåva han länge varit medveten om att han ärvt, den som kallas just ’the gift’. Lektioner med den glädjelösa översittaren Galen blir en av de största utmaningarna hittills. En trupp av telepater ska skapas för att bemöta faran från de röda skeppen men Galen ser ogärna att en oäkting ska lära sig den ädla konsten. Ju mer man får veta om ”the skill”, korrekt använd så viktig för härskardynastin, desto intressantare blir den i sina begränsningar såväl som möjligheter. 

Prinsarna blir också mer intressanta som karaktärer mot slutet av boken. Ett upplysande samtal med prins Verity, som arbetar i tysthet med att försöka sänka och vilseleda fiendeskepp med tankekraft, blir en viktig vändpunkt och här blir han någon att verkligen respektera medan brorsan Regal å sin sida jobbar åt motsatt håll. En resa norrut mot ett viktigt uppdrag ger Hobb tillfälle att presentera nya folk och sedvänjor, nya och intressanta karaktärer och dilemman både väntade och oväntade för Fitz. Pusselbitarna faller snyggt och spännande på plats under dramatiska omständigheter. Och med små inslag av humor. 

“Screens cannot be effectively slammed, but he tried.”

Det här är historieberättande av hög kvalitet och integritet. Ingen sensationslystnad eller sadism men med rejäl svärta tillsammans med det djupt mänskliga. Språkligt är det rättframt men elegant, inte tillgjort men gammaldags på ett sätt som passar historien. Man behöver inte ha läst mycket annan fantasy för att förstå berättelsen, men om man har det ser man tydligt hur den hör hemma på finhyllan. 

Assassin’s Apprentice är första delen i “The Farseer Trilogy” som i sin tur inleder en ännu längre serie böcker. I det här fallet känns tanken på att läsa vidare tilltalande snarare än utmattande.

Den oändliga historien (1979)

Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom. 

Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Detta inkluderar både början och slutet, vilka visar sig vara ungefär det enda jag minns från barndomens bokmalande. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska. 

Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare. 

Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.  

Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna). 

Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart. 

Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts.