Kategori: Ljudbok

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på. 

För de flesta utanför Stockholms konstnärs- och mingelkrets var nog ’Kulturprofilen’ som började omskrivas 2017 ett okänt namn. Den här boken går på djupet efter artikeln som bröt decennier av tystnadskultur och hade stor effekt på Svenska Akademien. Det är ett gediget journalistiskt arbete som kretsar kring en mans systematiska och regelbundna övergrepp och rena våldtäkter men handlar om mycket mer. Det bjuds också en inblick i Stockholms finkultursfär under flera decennier där vissa kända namn ständigt återkommer. Flera personer som man inte hade någon särskild åsikt om har man efter boken en stark uppfattning om, ofta en negativ sådan. Men det finns förstås en huvudperson.

Jean-Claude Arnault framstår som en person med vissa klara begåvningar, sociala och psykologiska snarare än konstnärliga, en viss bildning och en förmåga att förverkliga sina idéer och skaffa sig vänner bland de verkligt kreativa. Och som lyckas gifta sig med en, poeten Katarina Frostenson. Men också en människa helt utan skam och heder, nästan sjuklig i sina ständiga missgärningar, men kanske också kallt medveten om de mekanismer som gör att offer väljer att inte åtala, anklaga offentligt, skrika ”stopp”. Boken är full av vittnesmål från kvinnor som analyserar och rannsakar sina egna reaktioner och val, och konsekvensen av att låtsas som om inget hänt. Det sista är ett stort tema som förklarar hur samma person som datedrogats och våldtagits kan behålla kontakten med förövaren, både som ett sätt att ta kontroll över narrativet inför sig själv och att inte hamna i öppen konflikt med en person som har makt men saknar gränser. Tystnaden beskrivs av ett offer som hennes enda sätt att ”överleva och kunna bo kvar i Stockholm”. 

En pianist som spelat på Forum i decennier och nästan helt missat Arnaults mörka sida tillför ett intressant perspektiv, både från glansdagarna och det snabba fallet. En textilkonstnär som försökt varna redan på 90-talet tillför fler. 

Författaren och journalisten Matilda Gustavsson berättar i prologen något överraskande att hon inte hade hört talas om Harvey Weinstein när #MeToo tog fart, men likheterna är slående. Båda skapade en miljö där kreativa människor kunde skapa stora saker, i Arnaults fall bland annat Forum, källarscenen i Stockholm där konstformer och konstnärer möttes. Och båda använde sin ställning till att skada kvinnor för sitt nöjes skull. Boken förklarar varför Arnault kunde stiga så högt men är också skoningslös i återberättandet av vad han gjort mot människor, mycket i form av vittnesmål från de som var där, företrädesvis kvinnor som var unga när deras vägar korsade hans. Någon enstaka menar att hon utnyttjade honom, vissa såg det transaktionellt, men många ärrades djupt. 

Men finns det bara en skurk i dramat? Visste ingen? Tystnadskulturen? Det är slående hur exempelvis en författarskolas markering mot hans beteende mot vissa elever resulterar i hur diverse kulturpersonligheter träder till Arnaults försvar. Horace Engdahls attityd framkommer tydligt senare i boken. Det finns många exempel på de som passivt eller aktivt ser till att det kan fortgå. Som ignorerar brev, förlöjligar invändningar, förminskar och fördömer de som försöker lyfta det. Och Frostensons vrede mot alla som nämner det onämnbara återkommer flera gånger. ”Hur kan ni tro …!”

Och när det faktiskt skrivs och anklagas men inget händer påminns man nästan om Trumps synbara osårbarhet. Inget chockerande avslöjande räcker. Snarare gör det saker värre. Efter att ha överlevt en potentiell mediakris hotar ’Jean-Claude utan nåd’ ohöljt människor med sina kontakter och sin ställning (verklig eller inte) som vapen och tafsar ännu mer öppet på fester. Och samtidigt, ironiskt nog, blir det faktum att vissa uppfattar honom som ”löjlig och lite komisk” också ett slags skydd. 

Här ryms klarsynta insikter om den svenska kulturvärlden och hur dess maktstrukturer skiljer sig från andra branschers. Och däri göms ett obehagligt faktum. Blotta tron på att någon kan få en författare refuserad eller upphöjd, blockerad eller framsläppt, kan vara nog för att skrämma till tystnad eller lydnad. 

Bland de märkligare episoderna ingår en konststöld där bara ett verk försvinner. Andra konstnärer får finna sig i att betalning för deras sålda verk uteblir eller att deras idéer stjäls. Ibland framstår paret Frostenson/Arnault nästan som en kriminell duo. Med väldigt konstig taktik. 

Det handlar också om det journalistiska arbetet, svårigheterna och ansvaret det medför. Vilka vill vara med på bild, tveksamt alldeles intill publicering. Och hur det påverkar offren att tydligt inse att de inte är ensamma. Om mailen som kommer in till journalisten efter utgivningen i DN Kultur och gör historien ännu större. Om kampanjen att framställa anklagelserna som en komplott. Och insiktsfullt om den egna tillfälliga berömmelsen i egenskap av journalisten som vänt upp och ned på allt. 

När det som sällan ens antytts plötsligt diskuteras fritt i Akademien – som Arnault byggt så starka band med – blir det väldigt intressant. Vänskapsband och rädsla för ilska, viss feghet, skälen är många att det kunnat fortgå men nu ska det väl bli ändring ändå? Vad som först verkar som enighet luckras snart upp när några tar Arnaults parti – givetvis den evigt lojale Frostenson bland dem. Men argast är Horace, beväpnad med högtidlig ordkonst och uppblåst indignation. Senare kommer han nedlåtande förklara för Gustavsson personligen hur hon blivit ’förd bakom ljuset’ och att allt är en indirekt komplott mot ’poesins drottning’ och hela Akademien. Stig Larson hakar på. Deras världsbild framstår som förvriden och narcissistisk. Och att utesluta Frostenson för att ha brutit mot ”heder och ära” i sin delaktighet i läckor och missbruk lyckas inte en majoritet förmå sig till, ej heller att offentliggöra den utredning som beställts av Sara Danius – som alltmer kommer att framstå som en illa behandlad hjälte. En dramatisk splittring uppstår, där det är svårt att som läsare inte känna besvikelse respektive lättnad kring namngivna författares val när deras integritet testas. 

Outtalat ställs den existentiella frågan om Akademien är värd att göra avkall på normala principer för, eller om den snarare har blivit en skyddad verkstad som somliga haussar upp som helig för att de själva inte skulle klara sig utan dess privilegier och prestige. När deras behandling av Danius väcker starka protester och Nobelkommittén faktiskt lägger sig i, och Arnault faktiskt döms för våldtäkt måste väl ändå allt ändras? Eller? 

Rättegången och folks reaktioner och kommentarer blir ännu ett bevis på den omöjliga situation som offer kan befinna sig i. Har #MeToo förändrat något i grunden under de få år som gått? Hoppas kan man väl. 

En konkret förändring införs i alla fall i Akademien: det blir för första gången möjligt att lämna sin plats. En som använder denna möjlighet är Kerstin Ekman, vars stol varit tom sedan Rushdie-historien. Andra förändringar ger hopp medan somligt är sig likt. Inte minst är Arnaults främsta beskyddare kvar, med undantag för Frostenson som får en ganska sweet deal för att göra sitt uttåg och kunna fortsätta skapa, till exempel revanschromanen ”K”, enligt recensioner en blandning av bitter förnekelse och konst. Kan man skilja konstnären från verket, som hon ofta insisterat på? I det här fallet är det omöjligt. (Slående ironiskt beskrivs Arnault mot slutet av vissa som hennes musa, den ’hysteriska känslostyrda’ delen av ekvationen.) 

Myter om hur Arnault skulle ha särbehandlats (extra illa) som ett offer för tidens stämningar monteras effektivt ner. Boken plockar tålmodigt bort undanflykterna och de vackert formulerade dumheterna och kvar blir bara en tragisk historia som fick fortsätta i decennier. Om människor, men också om en plats där stor konst skapades, men där konst också dog. 

”Klubben” är en solid och övertygande granskning där gråskalorna inte utesluter att det också finns Rätt och Fel. Språkligt är det outsmyckat och redovisande men också fullt av slående bilder och psykologiskt insiktsfulla beskrivningar. Väldigt bra journalistik helt enkelt. 

---

Läst som ljudbok med en del gäströster jämte Ella Schartners samlade och odramatiska inläsning, som passar stoffet mycket väl. 

Med undertiteln “En handbok för krisen” är det ingen större otydligt gällande vad Lars och Lena Wilderängs bok handlar om. Två ganska extrema doers skriver om beredskap med ’vanligt folk’ som främsta målgrupp. Och boken präglas faktiskt inte av doom and gloom så mycket som av en vilja att inspirera till att ta personligt ansvar och även peka på de styrkor som Sverige faktiskt har. 

Att författaren till Stjärnklart och böcker om anfall från Ryssland vet en del om samhällskollaps, krig och kriser är knappast oväntat, men hans fru Lena med förflutet i gamla Sovjet visar sig också väl bevandrad i ämnet. Hon är bland annat äventyrsguide och engagerad i krishantering. De har till och med låtit producera ett lagringståligt vin ihop. Eller kanske valt ut ett och satt sin etikett på det, och tvekar inte att tipsa om det vid minst två tillfällen i boken. 

Ljudboken är inläst delvis av dem själva, delvis av en ’proffsläsare’. Det finns förstås en poäng med ett personligt tilltal ibland men den sistnämnda rösten är klart tydligare och mer lättlyssnad än Lars knarriga inlägg och Lenas något otydliga diton. Det händer också att man hör en dubbelinläsning av en mening eller två som inte redigerats bort.

Företalet känns igen från liknande skrifter, men är ovanligt insatt. Hoppet, i form av exempel på hur människor vanligen beter sig i kriser – nämligen samarbetar och hjälper, delar ut saker gratis från sin affär och gräver fram främlingar ur rasmassor. Och oron, i form av exempel på ganska moderna kriser, som stormar och ryska militära aktioner. Men främst finns här en önskan att skapa lugn. De tar förstås upp prepperstämpeln som sådan och vanliga missuppfattningar. Är det till exempel verkligen så oklokt att vara öppen med att man är förberedd? 

”Vad ska de stjäla? Mina morotsfrön? Min kompost?”

Det handlar inte i första hand om att samla coola överlevnadsgrejer och mat utan om kunskaper och långsiktigt tänkande. De ger sig också direkt i kast med tanken att räder mot dem med resurser skulle vara en bra överlevnadsstrategi, och fokuserar på de praktiska snarare än moraliska problemen däri, med närmast militära termer. Råden är rimliga. 

”Vill du vara streetsmart så jobbar du hellre på dina mjuka egenskaper och lär dig samarbeta.”

Exempel på kriser inkluderar terror och pandemier. Det sistnämnda var när boken skrevs fortfarande något det bara spekulerades om (torkan 2018 används istället ofta som referens).  

”FÖRR ELLER SENARE kommer det ett allvarligt pandemiutbrott. Först då får vi facit, men detta är också något det till viss del går att förbereda sig för.”

Med det sagt är de få raderna i ämnet ganska träffande, om än oväntat optimistiska. Andra kriser är lika lättrelaterade som skrämmande.

”Tänk dig att vinterkräksjukan kommer samtidigt som ett strömavbrott, eller avbrott i vattenförsörjningen.”

Vissa instick känns malplacerade. Det blir lite potpurri ibland, som när Lars följer upp pandemibiten med ett stycke om ett avvärjt terroristattentat. Givetvis tar de upp konsekvenserna av nedmonteringen av försvaret och beredskapslagren runt 1998–2004. Men toppmoderna ledningscentraler finns i alla fall kvar. Nu råder tre principer: Likhetsprincipen, Närhetsprincipen och Ansvarsprincipen. 

Likhetsprincipen säger bland annat att befintliga instanser ska hantera även kriser (och förhoppningsvis vara förberedda på det). ”Allt ska fortsätta så likt som möjligt, även när det är kris”. Vi har heller inga särskilda undantagslagar för kris, dock en del vid krig – såsom förfogandelagen, som ger somliga (troligen inte dig) rätt att tillskansa sig fordon, låna ett hus eller rentav beordra folk att hjälpa till. ”Du får förstås ett kvitto.” Intressant att en räddningsledare också har liknande rättigheter vid en ’helt vanlig’ brand. Krig gör det dock inte lagligt för vem som helst att försvara sig. Om du plockar upp jaktbössan och skjuter på anfallande styrkor begår du flera allvarliga brott – som regeringen inte självklart skulle utfärda amnesti för efteråt. Endast krigsmän ska kriga (de underställda försvaret, polisen och kanske Säpo). 

Närhetsprincipen säger att krisen ska hanteras på plats, av kommun och landsting snarare än från Stockholm eller länet, vilka dock kan gå in med understöd vid behov. 

De har slutligen goda ord om Ansvarsprincipen, om den följs. Den är robust och distribuerad och utgör ”grunden för behovet av prepping i Sverige”. Den som har ansvar för något till vardags har det även vid kris. Istället för att som förr upp till 800 000 värnpliktiga rycks från vardagen, där de måste ersättas, är det en liten andel som är kopplade till försvaret. Cirka 5 promille av befolkningen är kopplade till det militära försvaret, bara två promille fast anställda. De andra ska göra vad de är bäst på. Lastbilschaufförer, linjemontörer, alla. ”Livet fortsätter vid kris.” Med viktiga undantag förstås. Det gäller också privatpersoner. Mat och vatten måste hushållen till exempel själva ta ansvar för så långt möjligt.

”Om bara alla skulle ta sitt ansvar enligt ansvarsprincipen skulle Sverige kanske ha världens mest robusta krishantering.”

De talar också gott om Sveriges kultur av engagemang i ideella föreningar, en styrka även i detta sammanhang. 

Innan de ger sig in mer handfasta saker tar de upp psykologiskt motstånd, vilket de ser som den kanske allra viktigaste delen. Här ingår insikt i hur påverkanskampanjer och filterbubblor kan försvaga och splittra, eller rentav förvandla medborgare till nyttiga idioter som ovetande tjänar främmande makt genom att sprida desinformation. Den andra sidan av myntet är vikten av tillit, till myndigheter och deras information. 

Psykologin som påverkar chansen till överlevnad är något de också ägnar stort utrymme åt. ”Överlevnadsskalle” beskrivs som den viktigaste faktorn när man rent konkret hamnar i en ”hopplös” situation. Som bevis anförs bland annat en serie nödställda och skeppsbrutna som klarat sig långt bortom treregelns gränser för brist på vatten och mat

Men det handlar också om hur människor reagerar på traumatiska händelser i olika faser. Här märks psykologisk insikt som mer sällan anas hos de ganska fyrkantiga karaktärerna i Lars Wilderängs fiktionsböcker. Och betoningen på behovet av samarbete i kris, kontra att vara självständig individualist, är markant. Det är en pragmatisk och sansad inställning som präglar den här långa introduktionen i förberedelsens konst.

I valet mellan ett fungerande svenskt ord och en anglicism går de konsekvent på det senare, som ’diskomfort’ och ’komfortzoner’. Det är inte nödvändigtvis fel men vissa passager får en klang av ’corporate team building’ som nästan kan kännas lite fånig. Det innebär inte att det som sägs inte är relevant, och de irrar inte ut i personlighetstesternas astrologi utan håller sig till mer allmänna klokskaper. 

Det blir förstås snart ännu mer konkret. Hur beter sig kroppen vid syrebrist, förväntad eller plötslig? Sunt förnuft vid vattnet och vid hantering av eld. Hur snabbt kyls ett flerfamiljshus respektive en villa ner när normal värmeförsörjning slutar fungera? Hur håller de själva värmen hemma? (Med vedeldad kamin, året om). Om man bara ska värma ett rum i huset för att spara bränsle, vilken sorts rum är mest lämpligt? 

Vattenhantering och -rening, även här blir det konkret och lättfattligt. Byt vattnet i reservdunkarna ett par gånger om året, släng gärna i en rengöringstablett innan användning för säkerhets skull. Med mer osäkert vatten, koka rejält i minst 2 och helst 20 minuter för att döda parasiter och bakterier. Strategier för filtrering och återvinning presenteras. Att som normal svensk använda 150 liter om dagen funkar knappast i en kris; i andra delar av världen är motsvarande siffra 10. I saltvatten kan man diska och koka ägg och rentav potatis. Utspätt saltvatten kan man koka grönsaker och pasta i, med mera. 

Brist på fungerande avlopp i en storstad är en utmaning att inte underskatta (och att hävda att det kunde funka som förr i tiden är inte rimligt, då fanns det både kolera och folk som forslade avfall ut ur städerna med häst och vagn). Men även här ges förstås robusta tips. En sopsäck i toan kan göra underverk på kort sikt. Mer långsiktiga lösningar presenteras i pragmatisk detalj. Lenas historia om bunkerfesten 2012 och den hemmagjorda toan är rätt rolig. Tips för tandhygien med bikarbonat och annat serveras, men inget går upp mot att helt enkelt ha mycket tandkräm hemma. Och tandvård blir ju faktiskt ännu mer viktig i en kris, även om det inte är det första man tänker på. 

Mat kommer de till så småningom. Att Sverige importerar 50% av maten, vilket ibland framhålls, är tydligen en sanning med modifikation; det rör sig om hur mycket vi betalar. Vad gäller kalorier (inkl kött, ägg och mjölk) sägs vi ha 80% inhemsk produktion. Att ge lite mer än enkla, citatvänliga halvsanningar och gå på det lite mer väsentliga och nyanserade är ett signum för boken som jag gillar.

I detta kapitel nämner de scenariot med ”frivillig isolering under en pandemi”, något alla nu lätt kan relatera till, och påpekar att vi inte längre har kvar centrala livsmedelslager. 

Olja är, konstaterar de, fortfarande nyckeln till vårt samhälle. Procentmässigt kan det iofs ha ändrats något de senaste åren, men vid bokens tillkomst rörde det sig om 90-95 procent av vägtransporter. Å andra sidan är vi grannland med Norge. 

Cyberangrepp mot logistiksystem som drabbar tex butiker tar de också upp, ett par år innan detta blev ett betydligt större problem. Men de tänker kanske mer på statlig verksamhet än kriminell verksamhet. 

Den ”totala, apokalyptiska samhällskollapsen … hör hemma i fiktionens värld”, fastslår de, antingen till besvikelse eller lättnad för Lars mest flitiga läsare. Inte ens kärnvapen kan tydligen orsaka detta, då de är ”för få” idag och ett antal kommer slås ut av andra kärnvapen. Enda möjliga undantaget är en solstorm eller krock med himlakropp. 

Så planera för en lagom kris. Åtminstone en veckas mat, till exempel. Här har de väldigt enkla och handfasta tips som alla kan följa. Tänk på att lagra mat man faktiskt gillar och äter. Rotationsprincipen lyder ”köp det du äter, ät det du köper” och ställ det nyaste du köper innerst (vilket förenklas med utdragbara lådor). Och tänk på att ”bäst före” inte nödvändigtvis betyder ”dåligt efter”. Lagra mörkt och torrt. Salt håller sig i evighet, även om det kan klumpa ihop sig. Feta varor har i regel kortare hållbarhet, dock inte olja i slutna förpackningar. 

Att själv förädla sin mat, som folk gjorde innan kyl och frys, rekommenderar de förstås varmt: inläggning, syltning, rökning, saltning och kontrollerad fermentering av mat. Men de ägnar också tid åt vad som är klokt att köpa hem. Och vad det är kan bero på krisen och personliga preferenser. En av de starkaste scenerna för mig i Stjärnklart är när ett barn matvägrar. Se till att ha något hemma som de faktiskt äter, är budskapet här. 

Lena bjuder på verklighetsbaserade mattips från långseglatser, även sådana som funkar i vanlig vardag. Om strömmen går, använd frysta varor för att hålla kylen kall lite längre. Tänk också på hur mycket energi och vatten som går åt till matlagning och disk. 

De har en ofta ganska positiv ton, en kärv humör och ett helhetstänk:

”Köper du inte svensk mat när det inte är kris, kommer det inte heller finnas någon svensk mat att köpa när krisen eller kriget kommer.”

I kapitlet om djurhållning ser de först till att städa bort eventuella illusioner om hur rart det är. Du kanske måste avliva dina djur, och inte bara för slakt. Det gäller också om de till exempel blir sjuka. Självklart, eller?

”Är du inte beredd på att avliva den där kaninungen som föddes med tarmarna på utsidan, då är du skyldig till djurplågeri.”

”Ett riktigt bra tips är att inte döpa matdjuren.”

Höns är ett bra tips för dem som ändå vill börja med djurhållning. En del kan till och med jaga möss (!). Kanin kan också vara ett alternativ även om köttsmaken kan vara ovan. Får är ett mer lätthanterligt alternativ till kor som också kan hålla sly och buskar i schack. 

Fiske, jakt och svamp avhandlas ganska kort, i insikten att de är för stora ämnen för att utforskas ordenligt i denna relativt kompakta bok. 

”Upplever du det inte som obehagligt är det faktiskt enklare att ta ur ett fällt djur än att odla mat.”

I förbigående ett gott råd som kan låta nästan löftesrikt: 

”Kom ihåg att ha din kunskapsbank på papper för när den riktigt allvarliga krisen kommer lär du inte ha tillgång till Internet.”

Mot slutet tar de också upp ett viktigt ämne som mer sällan behandlas: brist på medicin vid en stor kris. Inte bara för att tillgången minskar utan för att behovet ökar när kraven ändras. Ovana eldare eller motorsågsanvändare är exempel som nämns. För somliga kommer det bli kännbart direkt. Mediciner som psykofarmaka, hjärtmedicin och insulin kan snabbt skapa problem i sin frånvaro men är inte lätta att ”bunkra”. Här återkommer också den vid publiceringen endast hypotetiska pandemin som scenario. Den bästa medicinska preppingen är att ta hand om sin hälsa redan nu. Några enkla tumregler och tips presenteras. Även yoga och meditation rekommenderas, kanske oväntat för någon som förväntar sig mer hårdföra överlevnadstips. 

Isolerade atollen Palmerston har en intressant historia som lett till isolering som endast bryts med med några månaders mellanrum, men Lena pekar också på helt vanliga skärgårdsöar och avlägsna samhällen som exempel på hur man kan leva ett liv där man inte tar för givet att allt finns inom kort avstånd. 

De avrundar med fler nyttiga tips för den som vill preppa lagom. Om den i preppersammanhang så omhuldade evakueringsväskan, mer känd som ’bug out bag’, påpekar de att behovet är relativt osannolikt om man inte lever under personligt hot. Istället rekommenderar de listor. Bilen kan vara en utmärkt ”bol”, bug out location. Och så lite om digital prepping, alltså att förbereda sig på att det digitala inte alltid fungerar. Lär dig hitta utan app och dator. Ha kontanter hemma. Kanske blir det rentav deflation vid en kris! Testa att bryta strömmen hemma ett tag för att se hur familjen hanterar det, men avbryt om det blir för jobbigt. 

Lenas berättelse om hur ekonomin kraschade i hennes hemland är en ögonöppnare mot slutet av boken och passar väl i dess jordnära ton. Det är inte den sortens kriser som Lars skriver romaner om som de vill förbereda läsaren för, i sitt ibland nästan socialstyrelsetorra tonfall, utan saker som rimligen kan hända. Och de vill inte skapa panik utan snarare motsatsen. 

”Är du förberedd?” är en ganska ’mjuk’ bok, skriven av några som vet hur man överlever hårda situationer. Ja, en del är självklarheter men kan vara värt att nämna ändå. Mycket är sådant man inte kan luska fram själv med sunt förnuft allenast. Det är en matnyttig och konkret bok som pratar klarspråk om det skrämmande på ett stabilt och ganska uppmuntrande sätt.