1793 (2017)

Niklas Natt och Dags hyllade och omtalat obehagliga böcker i genren eller serien ”Bellman noir” börjar här, med en otäck dröm följt av obekvämt uppvaknande. Mickel Cardell har supit sig full och somnat på ett värdshus. 

Det är tredje person presens, formen som gäller för nutida storsäljare, vilket känns lite givet och trist. Men det framgår också direkt att han kan skriva en mening och kan sin tid. Det lever och känns ’här och då’. Smutsen och lukterna, detaljer från ett dåtida Stockholm. Perspektiven skiftar mellan olika personer, ibland i samma kapitel, men antalet är begränsat. 

Ett par barn har hittat ett lik i vattnet och kallar på Cardell. Han tillhör officiellt separationsvakten, en föga respekterad avdelning hårdingar med öknamnet ‘paltar’ som ska hålla gatorna fria från icke önskvärt folk, men det verkar mest vara en symbolisk titel som belöning för hans tjänst. Motvilligt och vresigt följer den enarmade krigsveteranen med barnen och ger sig ut i stadens äckligaste vatten. Det är nästan härligt miserabelt. Tills han finner en människa så illa åtgången att den traumatiserade mannen svimmar vid åsynen. 

Nästa bekantskap är Cecil Winge som omsorgsfullt reparerar sitt ur. Vissa författare hade nöjt sig med att konstatera detta. Natt och Dag har läst på om detaljerna och termerna. Uppskattas. Det gäller allt, inklusive vilka kyrkors klockor som hördes på den här tiden. Urmakeriet är förstås också ett sätt att förmedla Winges förkärlek för det rationella. Det gör honom inte känslolös. När ämnet hans fru kommer på tal måste han med ansträngning behärska sig. Han hade goda skäl att lämna henne, menar han. Winge blir kallad till platsen av en utmattad pojke som tävlat med andra om att komma dit först. Polismästaren söker hans hjälp. Med Cardells hjälp kan Winge konstatera att offret metodiskt och under lång tid berövats de flesta kroppsdelar innan han slutligen avlidit och dumpats i vattnet. Om döden konstaterar Winge:

”Jag föreställer mig att den var välkommen.” 

Navigerande tidens politik ska Winge nysta i fallet. Cardell, som med god hjälp av sin träarm drygar ut kassan som dörrvakt på en sjaskig bar, kanske kan värvas? En skaldande tjänsteman vid namn Blom vet att berätta en del om Winge för Cardell och läsaren; förnuftsstyrd, obotligt rättskaffens och bokstavligen dödligt sjuk. Kan de trots eller på grund av sina respektive bördor tillsammans lösa fallet? 

På vägen ryms mycket annat, som en föredömligt oskön beskrivning av ett sjöslag och det militära livets övriga sorgligheter. Här liksom i allt annat känns författaren påläst utan att låta som en uppslagsbok. Lite Sapkowski-känsla faktiskt, men mer kärnfullt skrivet. Misären, smutsen och det mänskliga lidandet är allestädes närvarande men beskrivs med sådan ordkonst att det nästan blir en fröjd att läsa. Nästan. En offentlig halshuggning utförd av berusad bödel inför entusiastisk och vidskeplig publik. En utblottad köpman  som utan krusiduller avslöjar sina självmordsplaner för Winge och finner ett tillfälligt brödraskap i den sistnämndes snara hädangång, åtminstone tillräckligt för att bjuda på en tygrelaterad ledtråd. En poliskollega som avslöjar vadslagning om Winges frånfälle och inte drar sig för att be om insidertips som tack för information om ett välgörenhetssällskap (med vissa andra aktiviteter) av troligt intresse för utredningen. 

Vad gäller Winge och Cardell så avråder den förstnämnde från vänskap men visst känns de som ett lovande team i all sin glädjelösa envishet. Att det inte är riskfritt blir de snabbt och utan större överraskning varse och det ser ett tag ut som om Cardell ska hinna före sin uppdragsgivare i graven. 

Tidigare än väntat får läsaren veta en del om vad som hänt med den döde (”den”, som informationsgivaren kallar offret) och kunde väl inte klandras för att sluta läsa där. Riktigt avskyvärt är det. Johnny Got his Gun möter GRR Martins mest sadistiska påhitt, typ. Men har boken mer att erbjuda än slika vedervärdigheter? Och vad är bakgrunden, motivet? 

Del II inleds med komisk korrespondens från en ny karaktär, den muntre Kristofer Blix, ny i Stockholm. En möjlig huvudperson presenterar sig för den bävande läsaren, ung och utblottad och begiven åt nöjen och ett visst lurendrejeri men given en fantastisk chans av en godhjärtad läkare. Man får dock snabbt en tung misstanke om hans kommande öde då detta verkar utspela sig något före första delen. Är det han som ska …? Andra, på sitt sätt lika otäcka möjligheter, kanske kan tänkas när han oundvikligen hamnar i en omöjlig situation. Det komiska tonfallet är snart ett minne blott i alla fall, ersatt av bland annat en skräckinjagande snedtripp på desperation, sprit och salamander. Tids nog borde korrespondens vara omöjlig, eller skickandet av den åtminstone otänkbar, men formatet bibehålls och den ena av de två farhågorna besannas. Allt det som redan förståtts ska nu redovisas; hur går det till rent praktiskt? Det är förfärlig läsning med odiskutabel effekt men ibland diskutabelt värde. Vad är poängen? Kanske just att skildra det allra värsta som tänkas kan, aldrig med ett hånleende, aldrig med mindre än fullaste allvar. 

Del III börjar ännu lite tidigare, enligt vad som verkar vara ett etablerat mönster, och innehåller även minnen långt äldre, från en storbrand i Stockholm. Här möter vi unga Anna-Stina som säljer frukt i Katarina. Knappt har hon förlorat sin mor innan hon tvingas värja sig mot orättvisa anklagelser och snart nog döms till spinnhuset. Här liksom i allt annat tar sig Natt och Dag tid att berätta mer om denna tid och om människors livsvillkor. Maktfullkomliga, korrupta väktare och tjänstemän som brer ut sig tills de själva hukar undfallet inför de som står ännu lite högre. Den vardagliga sadismen. Den lilla människans maktlöshet längst ner i denna värld är nog ett större tema än den slående grymhet som boken är känd för. När det utvecklas till någonting liknande en fängelsefilm med hopp om flykt är det svårt att tro att det ska sluta väl. Och givetvis bjuder även denna del på mardrömslika upplevelser, som hade varit det allra värsta, ”snackisen”, i de flesta andra böcker. Men trots allt hon genomlidit har Anna-Stina tillräckligt mycket människa kvar i sig för att hjälpa en som verkar ha lidit ännu mer. Som beslutar sig för att hjälpa tillbaka, men inte på det sätt hon tänkt sig. 

Såhär dags börjar det bli dags att knyta ihop säcken och återvända till tidigare karaktärer. Bland annat för en högläsningssession på randen till dödsriket. Med enstaka inslag av knastertorr humor, mörkaste allvar och både väntade och oväntade konfrontationer leds berättelsen i hamn, via ännu ett kanske-dödsfall, författarens favorithyss. Och så kommer ett av bokens främsta teman ställas på sin spets: förtjänar alla att få sin sak rättvist hörd? Är förövaren också ett offer? Även denna delhistoria är förstås mörk och chockerande och inkluderar en tur till Paris under skräckväldet.

Dessutom ska andra öden följas upp, där en tilltänkt god gärning riskerar få förödande konsekvenser i form av ett drastiskt beslut. Den här sekvensen har jag faktiskt svårt för. Behövdes den? 

Den sekvensen åsido knyter Natt och Dag ihop sin historia fint med några sista twistar och, trots allt, en gnutta hopp om mänskligheten. Plus en ganska snygg variant/hänvisning till en viss annan bok om revolutionstiden. 


Ljudbok: Martin Wallström läser sansat och ändå engagerande utan störande stilistiska påhitt eller överdrivet röstskådespeleri, och gör ljudboken till ett utmärkt sätt att uppleva denna historia.

Föraktets tid (1995)

I bok fyra om häxkarlen Geralt sätts människornas ränker i rörelse. Ur en kunglig kurirs intressanta perspektiv får vi inledningsvis veta en del, tills detta perspektiv på brutalaste vis försvinner. 

Ett huvudnummer utspelar sig runt en trollkarlssammankomst i det berömda Aretuza, med Geralt som plus one för Yennefer. Synnerligen dramatiskt blir det, men man får nog se sig som ursäktad om man till slut blandar ihop alla kungariken och personer på de olika sidorna av historiens komplexa komplotter och konflikter. Innan dess blir det mer lättsamt underhållande med skvaller och ingående beskrivningar av magikernas ibland oblyga mode. 

Det blir förstås mycket dialog också, inte minst i formen argumentation. Många repliker som förringar den andre partens argument, många anklagelser om ’banalitet’ och svar i samma ton. De pratar väldigt mycket runt och om varandra, avstår länge från raka svar och levererar dem i bästa fall när ord-dansen är över. Detta gäller även i viss mån vår Geralt, även om hans repliker tenderar att vara mer rakt på sak. Under en sådan här dialog lyfter någon rent ut det faktum att han är en väldigt märklig häxkarl med retoriska förmågor som inte hör yrket till. Vem är han egentligen? Att hans mor var trollkvinna är väl redan etablerat, men mer då?

Mycket kretsar förstås kring Ciri, vars viktighet nu är allmänt accepterad. I en dröm/vision verkar hon få veta något viktigt om sitt förflutna. Stora krafter, komplexa ränker, och så mitt i alltihopa vår Geralt som i princip bara vill hålla sin adoptivdotter vid liv, skulle man kunna sammanfatta det. Alla andra har en agenda, inte minst alla småkungar som med eller utan sina respektive magikers samtycke samlar sig för en stöt mot Nilfgaard, en formidabel fiende ur vars perspektiv somligt faktiskt berättas. Och de tänker inte nödvändigtvis följa principen: 

”Krig mot slotten, fred i stugorna”

Nu ska krig av fulaste art utkämpas. De besegrade länderna ska metodiskt tömmas på resurser och bränd jord ska lämnas kvar. Detta berättas av nilfgaardiska riksdrotsen som ger en troligen sann bild av medeltida krig ur ett krasst matematiskt perspektiv. Vi får också för första gången se riket Nilfgaard från insidan. Ett strikt folk med en fruktad ledare, som under en kaotisk tid verkar få Ciri som hedersgäst. 

Men den riktiga Ciri befinner sig i en ännu mer utsatt situation någonstans långt därifrån. I ett stekhett landskap utan vatten och vänner. Men också med förvärvade kunskaper och en inställning till svårigheter som kommer väl till pass. Ett starkt exempel på fantasygenrens tradition av utdraget umbärande. Räddningen är av lika oväntad som sago-logisk art. Ett färgstarkt rövarband och diverse annat osympatiskt folk hinner presentera sig i både ord och strid innan boken är över, den kanske våldsammaste delen hittills. Men också, förstås, väldigt pratglad.  

Det här är alltså boken då ränker och pyrande konflikter briserar, men Sapkowski undviker att beskriva stora slag mer än kortfattat i efterhand, och fokuserar hellre på den kaotiska och farliga värld som kriget skapar. Det är bra. En sekvens där en tappert skräckslagen Riddarsporre ska besöka dryaderna ger tillfälle till de livfulla miljöbeskrivningar som Andrzej Sapkowski också är duktig på. 

Vid det här laget känns det självklart att läsa/lyssna vidare. Böckerna är relativt korta jämfört med mycket i genren och är på flera sätt lika mycket föregångare som följare av en tradition. 

Eye of the Needle (1978)

Ken Folletts andravärldskrigsthriller känns från start mer elegant och rappt skriven än exempelvis The Pillars of the Earth. Som om han här i genombrottsromanen inte hade ett outtalat mål att skriva långt, bara väl. 

Det är England, 40-tal och Blitz, det är påläst och tidsandan sätts skickligt med dialog och detaljer. Raskt presenteras tre personer: en tysk spion som redan i första kapitlet dödar sin hyresvärdinna, en professor och före detta agent som helst vill skriva böcker om medeltiden men värvas till MI5, och en nybliven stridspilothustru som hamnar i en bilolycka med sin make på bröllopsdagen. Det är ett förändrat och vingklippt par som lite senare tar boning på den lämpligt namngivna Storm Island och ger Follett utrymme för psykologisk insikt och drama. Och läsaren en stilla undran om hur de passar in i historien. 

Godliman, professorn, kommer en tysk agent kallad Die Nadel på spåren. Kommer denna skickliga agent röja hemlighetsmakeriet kring D-dagen (känt som ‘Operation Fortitude’) innan de fångar honom? Till sin hjälp får han en yngre kollega kallad Bloggs som ibland förunnas sitt eget perspektiv på historien. 

Det är WWII-mysigt. Beskrivningar av hemliga installationer, gammaldags koder som låter två agenter identifiera varandra. Hur sönderbombade skyltfönster i London ersätts av brädor med småroliga texter. När Follett inte berättar ur något särskilt perspektiv unnar han sig att helt enkelt berätta saker för läsaren, rakt upp och ner. Om försöken att lura tyskarna att invasionen skulle ske vid Dover-Calais, om spioneri, de olika MI-sektionerna, om Bletchley Park. Det är mysigt och informativt. Presentationen av den nämnda ön är utmärkt. Men att låta ett par tyska radiooperatörer ge mer info om Nålen är förstås snyggare än direkt tilltal till läsaren. Här får vi veta att han känner Hitler men inte imponeras av någon. Och att han kanske är världens bästa spion. 

Efter kanske en femtedel av boken görs ett rejält tidshopp fram till 1944. Nålen är fortfarande aktiv, skeptisk angående kollegornas professionalism och övertygad om att de allierade snart kommer anfalla Frankrike. Del två inleds med klassisk katt- och råttalek där man ofrivilligt hoppas att Nålen ska undgå upptäckt av MI5 tills man minns vad han är. Och hur han behandlar även sina kollegor för att förvissa sig om att inte röjas. Med jämna mellanrum kommer hans älskade stilett, vapnet som gett honom kodnamnet, till nytta. 

Hans tålmodiga efterforskningar får honom tids nog att misstänka att de allierade försöker avleda med falska militärbaser, tomma baracker, lastbilar utan motor. Vid ett tillfälle dödar han inte mindre än fem personer (och verkar faktiskt påverkas av dådet även om det knappast får honom att lägga kniven på hyllan och avsluta sitt värv). Men hans mörkt komiska mardröm om bland annat strumpor med hakkors på får en att motvilligt dra på smilbanden. 

Rommel får vi också hälsa på, under ett möte med Nazitysklands toppar, inklusive Adolf själv. Var tänker de allierade landstiga? Hitler verkar intuitivt vara sanningen på spåren men det kommer i slutändan hänga på vad den respekterade Nålen rapporterar. Mycket handlar sålunda om Nålens framgångar och vedermödor i att hitta avgörande information och sedan försöka få den till Tyskland, via meddelanden eller personligen. En lång sträcka leder till en dramatisk kris till sjöss i stulen fiskebåt, en av flera passager där man egentligen önskar att han helt enkelt ger upp men måste respektera hans ihärdighet och vilja. Om det är kärlek till faderlandet eller helt enkelt önskan att lyckas är inte alltid helt självklart men Faber är den perfekta fienden. Som inte verkar så fångad av nazisternas ideologi som av jobbet som sådant. 

Och det är efter denna olycksaliga båttur från Aberdeen, drygt halva boken in, som två viktiga trådar i berättelsen knyts ihop. Det är förstås hos ett bittert gnabbande, ensligt par (med ett litet barn) som Faber sköljs iland. Kommer det bli en vanlig thriller eller ett komplext Polanski-drama av det hela? En sak är säker för Lucy:

“Life had turned interesting all of a sudden.”

Mycket snart har de väldigt öppenhjärtiga samtal. Från Fabers sida med stora delar rena lögner förstås, men även han berättar mer än han avser. Två ensamma människor och synnerligen påtagliga spänningar och möjligheter mellan dem. Som frapperande snabbt blir mer konkreta. Författaren är inte direkt känd för sin prydhet och gör inget undantag här.

Samtidigt, alltid några steg efter men på rätt väg och med träffsäkra teorier, jagar Bloggs och Godliman efter honom. Medan, kanske lite övertydligt, Rommel och Guderian tvistar om de allierades troliga mål och åter hänvisar till Nålen. Rapporten från honom, om den kommer fram, kommer avgöra allt. 

Dramatiken tätnar och ironiska tillfälligheter ställer till det när slutspelet nalkas. Nålen får tillfälle att torrt säga “Don’t you know there’s a war on?” efter en kamp på liv och död. Och den goda sidan får visa sin fula sida när de haffar fel person och vill tvinga fram snabba svar. 

Jag tycker trovärdigheten dippar ibland mot slutet, med väldigt korrekta gissningar (“där måste han vara!”) och osannolik aningslöshet (”his fish knife”). Men det leder till en utdraget spännande final.

Det är en spännande what if-krigsthriller, där folk är kapabla att tänka och känna flera olika saker samtidigt och civila förmår uthärda och utföra nästan lika mycket som ’grabbarna på frontlinjen’. 

Att den känns synnerligen filmvänlig bekräftas av att det finns en film. Som man kanske borde se. Men ljudboksinläsningen av Samuel West räcker långt. 

Alvblod (1994)

Bok tre (tillika första romanen) om häxkarlen Geralt och Ciri tar vid strax efter berättelsen ”Nånting mer”, den där Geralt slutligt inser att han är bunden till Ciri av det öde han inte vill tro på. Andrzej Sapkowski inleder med en lång skildring av en samling vid ett träd där folk från alla raser lyssnar till den berömda barden Riddarsporre. Bland de lyssnande finns en läskig typ vid namn Rience som senare söker upp honom för att få information om Ciri och Geralt, med vilka medel som än krävs. Lyckligtvis dyker Yennefer upp i rättan tid. 

De eftersökta befinner sig i Kaer Morhen där den unga prinsessan fostras på häxkarlsvis av en handfull sådana. Tills magikern Triss Merrigold dyker upp med en del svidande kritik till hands. Ute i vida världen är hotet från Nilfgaard åter det stora problemet och Triss får anledning att förargas av häxkarlarnas världsfrånvända inställning. Det blir som ofta många ord och starka känslor och till slut ett uppbrott från borgens trygghet. Men hon börjar också inse att flickan bär på krafter som få andra. Utöver svärdskonst lär sig Ciri till exempel det gamla språket; ja, visst har Sapkowski också skapat ett alviskt tungomål. Som man ska. Men vi får också veta att det var alvkvinnorna som uppfann sminket. 

Lite senare jobbar Geralt som båtvakt. Ciris brev från templet där hon fått boning och uppfostran är riktigt roligt och charmigt. Yennefers brev är desto mer dräpande. A bad romance, detta. I samma historia erbjuds långa samtal om biologi och tullar. Han bygger ständigt vidare på sin värld, inklusive detaljer som påminner om hemläxa. Men det är rätt mysigt. 

Presentationen av den lilla men levande universitetsstaden Oxenfurt är härlig. Här har visst Riddarsporre utbildat sig. Här möter vi också Dijkstra, som har en relativt stor biroll i det tredje spelet. En ”grislik jätte” med ett ”enastående livligt intellekt”. Sapkowskis fäbless för att beskriva utseenden är omisskännlig och ofta underhållande, med ett stort inslag av ”den manliga blicken” när det gäller kvinnliga karaktärer. Lika påtaglig är fyndig och ganska bildad humor. Han gillar att skriva, helt enkelt, vilket är mer än man med säkerhet kan säga om många andra storsäljande författare. Som en stilistisk bonus berättar Sapkowski ibland hela kapitel i form av dialog utan tydlig referens kring vem som talar. Han gör det väldigt bra. 

Allt fler är intresserade av var Ciri befinner sig. Perspektivet breddas avsevärt mot slutet och inkluderar ränksmidande makthavare på bägge/alla sidor i konflikten Nilfgaard vs världen. Ingen av dem verkar särskilt sympatisk och både Ciri och Geralt verkar leva farligt. 

Titeln är väl tvetydig. Det handlar dels om hur somliga är pigga på att spilla blod från just alver. Ett tema om hur alvblod flyter i mångas vener efter år av någorlunda samexistens återfinns också. I den här världen ses de inte med samma allmänna respekt eller fruktan som i Tolkiens; många uttrycker sig med simpelt rasistiskt förakt, och fiendskapen kan ta sig utryck i vad som omnämns som ’pogromer’. 

När Ciri blir upplärd i magins konst av Yennefer serveras några citatvänliga sammanfattningar. Mellan henne och Geralt finns ”sorg, saknad, hopp och rädsla” och magi är ”kaos, konst och vetenskap”. 

Mot slutet (om än i en tillbakablick) kommer första besöket i öriket Skellige med dess vikingartade krigare, just som jag synnerligen senkommet kommit dit i spelet (trean). 

Tredje boken, den första romanen, höjer insatserna och handlar mer om stora vida världen och om de krafter som styr över den. Tålmodigt och utan alltför mycket övertydlighet etableras också hur Ciri blivit den dotter som varken Geralt eller Yennefer kunnat få, och som de turas om att uppfostra. 

Krig och kanske ännu mer omvälvande ting ligger i hotfullt i luften när boken slutar. 

Som vanligt utmärkt inläst av Mattias Linderoth. 

Ödets svärd (1992)

”Det är bara ondskan som aldrig tvivlar.”

Först utgiven men officiellt bok två om Geralt av Rivia, är även detta en samling noveller om häxkarlen som ibland dödar monster men minst lika ofta smågrälar med sin vän Riddarsporre eller rentav hjälper folk på ett ganska vettigt vis. 

Det inleds med en lång historia om en drake och det brokiga sällskap som vill dräpa eller rädda den, inklusive det gnabbande före detta paret Geralt och Yennefer. Barden Riddarsporre är förstås också där. Witcher-böckernas motsvarighet till exempelvis Starling i Assassin’s Quest kan bli lite tjatig ibland men tillför också en hel del, så även i denna samling. 

I nästa historia är ”Gennefers” relation, sådan den nu är, åter i fara. En dyster stad, en uttråkad Geralt, en svärdsman som muckar gräl, en magiker som vill ha Yennefer tillbaka och tvärsäkert förklarar att häxkarlar inte har några känslor. Det sistnämnda verkar allmänt vedertaget men novellerna ger skäl att tvivla, åtminstone vad gäller just Geralt. 

En ’doppler’ och den arga halvling tillika köpman som han förvandlat sig till står i centrum för en komisk, vindlande och sympatisk historia kallad ”Den eviga elden”, som också inkluderar detaljrika insikter i Novigrads affärsliv. 

De där mänskliga sidorna hos Geralt blir allt tydligare, som i en kuststad där han möter en kvinnlig kollega till trubaduren. Men där framgår också hur den där Yennefer-önskningen ställer till det. 

Berättelserna bjuder på en blandning av nästan burlesk humor, drama och oväntad sorg. Det finns också ett återkommande tema om hur människorna breder ut sig och kolonialistiskt tränger bort olika antropomorfa varelser. Och gott om äventyr förstås. De sagolika elementen känns mindre ’verkliga’ än Martins eller Hobbs drakar och övriga magiska inslag. De kanske helt enkelt är för varierade och vanligen återkommande, lite överdrivna och ytligt beskrivna. Långa dialoger är ett överraskande signum i flera av berättelserna. Det kan bli på gränsen ibland, med en del upprepningar, men i princip gillar jag det. De kan vara både övertydliga och ibland retsamt dunkla, tills poletten trillar ner. Sånt smågnäll åsido är det här en skön värld att upptäcka, i sympatiskt och alltså inte känslokallt sällskap.

Titelnovellen presenterar de dittills nästan onämnda dryaderna, ett knappast gästvänligt släkte som föga förvånande har skogen som hem. Och en flicka vid namn Ciri. 

Det avslutas med ”Nånting mer”, en komplex berättelse med en ramhandling runt en köpman som räddas ur en svår situation och har hederlighet nog att återgälda tjänsten. Det blir, i form av tillbakablickar, ännu ett möte mellan Yennefer och Geralt, lång men klargörande dialog med den komplexa drottning Calanthe av Cintra och andra inslag som alla kretsar kring ödet och Överraskningens lag. Om än något splittrad är denna novell full av allvar och minnesvärda passager, som ett oväntat och känslosamt möte och en kulle med en minnessten över de magiker som dött vid ett slag. Som om inte det vore nog träffar vi också döden, eller kanske bara dess följeslagare (inte helt olik Death i The Sandman) och får en aning om hur det blir när Nilfgaard drar ut i krig. 

Den där hoppiga kronologin visar sig vara denna berättelses främsta styrka när den mynnar ut i ett slut som är genuint rörande och överraskande. 

De samlade novellerna i de två första böckerna känns verkligen läsvärda, eller lyssningsvärda (även denna finns som ljudbok utmärkt inläst av Mattias Linderoth). Och faktum är att efter den där sista berättelsen har jag hunnit ganska långt på vägen till något slags fan av serien. Och blivit nyinspirerad att trotsa spelens krångliga crafting och ge dem en ny chans.  

Den sista önskningen: berättelser om Geralt av Rivia (1993)

Häxkarlen Geralt, “the Witcher” på engelska, är kanske mer känd från spel eller tv-serie för de flesta. Det började som noveller och sedan romaner skrivna på polska av Andrzej Sapkowski. Den sista önskningen gavs ut 1993 och hade då föregåtts av Ödets svärd, men ses ändå som den officiella starten. Här presenteras huvudpersonen och hans värld i en serie kortare berättelser och en löpande ramhandling. Den utkom på svenska 2010. 

Geralt är ingen vanlig kille, inser läsaren tidigt i första berättelsen. Efter att ha dödat några bråkmakare på ett värdshus ser han med ett ”komplicerat tecken” till att de anstormande vakterna för honom till den lokala överhögheten. De har ett monsterproblem och han kanske kan lösa det. Det första Geralt får ge sig i kast med i den här samlingen, uppenbart inte hans första rodeo här i livet, är mylingen efter en adlig förening inom familjen. I Martins värld hade detta blivit en tronarvinge, här blir det alltså ett monster, som begravs men senare återvänder för att orsaka blodspillan. Det kompliceras av att kung Voltest, som visar sig oväntat resonlig när de pratar enskilt, vill att det ska avförtrollas snarare än dödas. På sex år har ingen lyckats med någotdera. Ska Geralt bli den som kammar hem belöningen? I den konfrontation som följer uppvisar han både de magiska trick som ingår i arsenalen (och är en självklar del av spelet) och överraskande mänsklig oro och frustration när saker går honom emot. Han är ingen iskall robot. 

Det utspelar sig i den fiktiva medeltid med fantasyinslag man förväntar sig. Alver, gnomer och människor samt mindre välbekanta väsen. Magi är en högst verklig faktor, bemästrad av ett fåtal. Detta, samt att beta av olika väsen ut folktro, känns som en av många möjliga inspirationer till lite mer barnvänliga saker som Potter och Pax. Tonen är berättande och underhållande, lite ironisk kanske. Är mysig rätt ord? Boken känns i alla fall uppslukande från start och man slipper lära sig spelets tillkrånglade crafting-system medan man får veta mer om den buttre monsterdräparen av ett av vissa föraktat men ofta anlitat släkte. Och om de adliga hus som kämpar om makten i Sapkowskis värld. Det är rätt komplicerat. 

I den påföljande historien återhämtar sig Geralt från dusten med mylingen i ett tempel. En behaglig plats där ett slags prästinnor fostras. Sapkowski berättar om kulten och den större världen utan omsvep, rakt till läsaren, på det där lite oeleganta men tidseffektiva viset som ”egentligen” ska ersättas med pusselbitar i form av dialog eller beskrivningar. Tills en teologisk diskussion utbryter mellan Geralt och den sympatiska Nenneke. Sånt finns det också plats till i berättelserna. Den här miljön återkommer mellan berättelserna i en ramhandling som ger fler pusselbitar om häxkarlen. 

Det finns också plats för humor. Geralts möte med en man med labbar istället för händer och monsterhuvud (och ett hus som lyder hans befallningar) bjuder på rolig dialog. Mindre roligt är det förstås att den kringliggande landsbygden terroriseras av något dödligt som knappt lämnar spår. 

Det är en samling ofta grymma och vuxna sagor, berättade i just sagans beskrivande, livfulla ton, kretsande kring en småbutter och ibland överdrivet våldsam men inte helt osympatisk huvudperson. Han kan göra moraliska val och klandra andra för deras agerande men är knappast något helgon. Är han människa? ”Inte helt och hållet”, uttrycker han det själv, men en gång var han väl ett vanligt barn som fostrats och formats till monsterdräpare. Ovanlig även i en värld full av alver och dvärgar, men inte helt ensam i sitt slag. 

Det känns upplagt redan från början för att bli ett spel. Här finns alla byggstenarna från start. Men det är också underhållande berättelser, välskrivna med riklig dialog och levande beskrivningar. Man känner snabbt igen mycket från tv-serien. Lika snabbt känner man igen inspirationer från klassiska sagor som Skönheten och odjuret eller Snövit, ofta i morbidare version än även de originalsagor som ligger till grund för Disneyversionerna. 

”Det minst onda”, en relativt lång historia där en illa behandlad prinsessa med en sextett hårdingar i släptåg kräver hämnd mot en trollkarl, är full av svåra val och långa diskussioner i en livfullt målad småstadsmiljö. Men Sapkowski kan också skriva actionsekvenser, våldsamma men utan att frossa i detaljer. Här känns Geralt väldigt mänsklig, och i slutändan illa behandlad han med. I den påföljande historien, “En fråga om priset”, också den ganska lång, får Geralt ändå åtnjuta lite respekt. En lång middagsbjudning utmynnar i dramatiska händelser och en viktig händelse i häxkarlens liv. Geralts bardvän och ibland comic sidekick Riddarsporre dyker så småningom upp, i en historia med en märklig ”get” och ett gäng alver som inte gör ett vidare gott intryck. Men så har förstås deras släkte blivit illa behandlat av människosläktet. 

Men var är magikern Yennefer, som är så viktig i tv-serien? Jo, till sist dyker hon upp, först i konversation och sedan i en historia om hur Riddarsporre behöver akut magisk hjälp. Hon framstår inledningsvis huvudsakligen som mäktig, dryg och attraktiv. Deras relation, eller vad man ska kalla det, börjar stökigt. Visst får Riddarsporre hjälp men Yennefer vill också ha en hel del. Hjälp med att hämnas på folk som sagt elaka saker. Hjälp att fånga en ”genius”. Och mot hennes krafter kan inte ens Geralt värja sig. I samma historia spricker också en fängelsevakt ”som en tomat”.  Ett alltmer kaotiskt teleporterande och en lekfull ton möter stora insatser. Och plötslig, oväntad romantik – kanske magiskt påkallad men också början på något avgörande. 

Det avslutas med ett slags duell som Geralt hanterar med den klokhet som kännetecknar oväntat många av den härdade slagskämpens val. Och så dags känns det klart tänkbart att lyssna / läsa mer om häxkarlen och hans värld. 

Hypnotisören (2009/2019)

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på. 

Assassin’s Quest (1997)

Den sista delen i Robin Hobbs Farseer Trilogy inleds med en ganska pedagogisk sammanfattning av de dramatiska händelser som avslutade del två, och Fitz liv vid hovet. Och hans liv, kan man säga. Från att ha snuddat vid verklig makt och strax därefter blivit reducerad till en föraktad och begraven brottsling med ryktet och kroppen förstörda grävs han upp och återvänder motvilligt från sin korta tillvaro som varg levandes i nuet. Hobb spoilar direkt att livet aldrig kommer bli detsamma igen. 

Så vad handlar sista delen om? Vad finns kvar för en som förlorat allt för egen del men fortfarande har pliktkänsla och har svurit trohet mot en prins som ännu inte återvänt från sin farliga resa? En ’quest’, låter titeln ana. För hämnd? Eller ett noblare syfte? Kanske både och? 

Men först gäller det att bli människa igen, inte bara kroppsligen. Fitz är vilsen och mestadels kvar i sin vargbroders enkla tankesätt när vi möter honom efter räddningen. Burrich (eller “heart of the pack”) arbetar barskt men tålmodigt på att återställa honom i scener med vissa komiska poänger. Kanske är billig konjak den bästa lösningen?  

Det är inte bara Fitz som fått betala priset för räddningen. Burrich lider av att Patience tror illa om honom. Chade är också kvar men Kettriken och narren har flytt. Många andra, från hovet till herdar, har lämnat Buck som nu styrs av en furste som lyder Regal. Den sistnämnde har i allt väsentligt länsat den forna huvudstaden på resurser och flytt fältet. Och Verity visar inga tecken på att återvända, vilket lämnar dem som bor kvar vid kusten helt skyddslösa mot de röda skeppen vars ’säsong’ nalkas. 

Till slut, långsamt, kommer minnena och Fitz själv tillbaka. Personer han känt blir mer än lösryckta namn. Och med alla minnen kommer självförebråelserna, mardrömmar som fyller honom med skräck och en mörk insikt om hans ofrivilliga roll i hur allting gick så fel. 

“The King’s assassin … in so many, many ways.”

Det är verkligen ingen glad stämning över första kapitlet. Och i början på andra följer en mer jobbig än förlösande konfrontation där Burrich får motta svidande kritik av en Fitz som grymt vräker ur sig allt han tänker om livet som någon annans lojale tjänare. Vilket ger Chade tillfälle att, mer stillsamt men inte desto mindre dräpande, sammanfatta Fitz beteende fram till att han ’dog’. 

En nödvändig reset inför nya tag eller förlusten av hans sista vänner? Till Hobbs storhet hör att båda är fullt möjliga. Fitz har inte en plan med allt och de få vänner han har kvar är inte allvetande eller perfekta. Och hon beskriver att vara en arg ung man bättre än de flesta manliga författare jag läst. Ibland bara händer saker, hur självreflekterande Fitz än kan vara. Och hon kan beskriva en lång, utdragen närstrid på ett cinematiskt, levande sätt med en effektfull blandning av tankar och handlingar, rädsla och raseri. 

Snart nog är Fitz ensam frånsett sin varg och kan, för första gången någonsin, fritt välja sin väg. Det är förstås inte under muntra omständigheter detta sker men det ger berättelsen en ny sorts frihet. Men vad ska han göra? Döda en falsk kung eller försöka hjälpa den riktiga? Ut på vägarna bär det i alla fall, en okänd man som kallar sig ’Cobb’, i en delvis okänd värld. Där han snart lär känna ett litet kringresande trubadursällskap, vilket skapar nya problem, förpliktelser och blandade känslor. Den sanna gemenskapen känner han gentemot Nighteyes, som måste hålla sig undan. 

Både ryktesvis och genom en telepatisk resa (”skillwalking”) där han upplever händelserna ur flera perspektiv, inklusive en döende pojkes, blir han brutalt medveten om räderna som företas allt längre inåt landet. Här får han också kontakt med Verity. Hans förmågor utvecklas och med det kommer båda möjligheter och faror. Som risken att upptäckas av Will … Men lika kunnig som Will är i the skill, lika lite vet han om the wit, utöver att han föraktar denna förmåga. 

Föreläsar-Fitz (den mer objektiva röst som med jämna mellanrum förklarar något ämne) berättar mysigt och intressant om hur minstrels och scribes tillsammans dokumenterar små och stora händelser i Hobbs värld. En orolig värld där handeln nu stannat upp, i brist på varor eller rädsla för att frakta dem, men där kritik mot kungen bestraffas hårt. En gnutta hopp om kusten ges i form av Lady Patience, som samlar de få kvarvarande vakterna i Buck Keep till värdefulla sysslor och bygger lojalitet och respekt. 

En spontan god handling leder till att han träffar andra med samma förmåga som han, med mer kunskap om och en helt annan inställning till ”the wit” än någon han mött hittills. ”The old blood”, talar de om. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om den här utvecklingen. Något mystiskt går förlorat. Men en del av svaren är intressanta och kanske kan de lära honom saker som är direkt nödvändiga nu när Will blivit medveten om hans överlevnad. Men även här har Fitz bråttom iväg. 

Temat om människa och djur är starkare än någonsin i tredje boken, och präglas av detaljrik insikt i djurs beteende, kroppsspråk, matvanor. Hobb skriver så positivt om en lång del av resan då Fitz och Nighteyes är ensamma, och deras vänskap ständigt fördjupas, att man förstår att något snart kommer hända för att söndra det lilla brödraskapet. 

Helt ensam kommer han till trakter han aldrig sett förut, och tids nog till Tradeford,  dit Regal flyttat hovet; en mer förfinad plats än Buck, en plats som aldrig sett krig. Här utspelar sig dramatiska scener, efter Hobbs sedvanligt tålmodiga uppbyggnad. Men det är ju till Verity han ska, tvingad av en kraft starkare än hans egen vilja. Till och när han får veta något som läsaren länge anat och börjar föreställa sig ett helt annat liv. En lång resa som hjälpreda till en fåraherde i en större karavan ger Hobb tillfälle att beskriva de mer vardagliga men intressanta aspekterna av den värld hon skapat. Även här är det artisterna han lär känna; en intressant, kvinnlig trubadur som reser ensam och letar efter ’en sång’ och en flicka i ett marionettsällskap som han hjälper, till föga tack. Och snart nog är han så där illa ute igen och blir sådär misshandlad igen. Ska det bli lika illa som när han dog? 

Men det är också boken där Fitz får tillfälle till hämnd. I alla fall på vakter som skadat honom, vilket satt djupa spår i hans psyke. Men även mer ’oskyldiga’ hantlangare blir offer i den på ytan ojämna kampen mellan Fitz och Regal och hans kvarvarande coterie av telepatiska lönnmördare. 

Som så ofta associerar jag till Martin, vars senare böcker ibland är mer reseskildringar än drama, men slås av skillnaden i graden av elände och grymhet. Hobbs värld är hård men sadism och slaveri är inte de mest naturliga ingredienserna. Det här är ett äventyr, om än inte ett för de yngsta. En annan slående skillnad är att det inte är särskilt ovanligt att kvinnor är soldater eller vakter. Det är något som snappas upp mer i förbigående via ett ”hon” istället för ”han”; Hobb gör ingen stor grej av det. 

Ett annat tema är hur lite kontroll Fitz har över sitt eget öde. Han slits mellan plikter och livsfara, ibland med kortlivat hopp om att få leva sitt eget liv.

“Fate had made me a killer, a liar and a thief.”

Ett tredje tema är all misshandel och alla skador som Fitz utsätts för. Hobb beskriver det livfullt, exempelvis en pil i ryggen under en vintrig flykt. Men ju värre faran och skadan blir, desto mer nytta gör hans vargbror. Inte ens den obligatoriska ”räddningen av läkekonstkunniga människor” är lättköpt. Lidandet är inte över bara för att han blir hittad i snön när kraften till slut sinar. Men här kommer i alla fall ett oväntat återseende. Rentav flera. Med dåliga nyheter och kanske inte så välkomna påminnelser om Fitz påstådda plats i världen. När han äntligen borde få vila ut och rentav få lite erkännande för allt han utstått verkar det som om han förväntas göra den största uppoffringen hittills. 

Så här dags är vi bara drygt halvvägs genom boken. Titeln trogen fortsätter boken med fokus på resa mot ett mål, men nu åtminstone med flera välkända ansikten som reskamrater. Och efter viss inledande tvekan blir de också Nighteyes vänner i riktigt hjärtevärmande scener. 

“This is pack.”

För en med ”the skill” har vägen de följer faror och frestelser som de andra inte känner av, även om den äldsta bland dem visar sig besitta oväntad kunskap. Den lilla skaran färdas länge och även om det också framkommer viktiga ting under resans gång och det blir förlösande och rörande scener så är det också en ganska seg passage. Nog med quest, kan det bli lite mål snart, frestas man att tänka. 

Mot slutet av en lång sekvens halvt mellan vision och verklighet kommer i alla fall en omtumlande, om än klassisk, insikt.

Den yrkestitel som namngivit hela bokserien blir föremål för en del funderingar och samtal.

“How many doesn’t matter, after one.”

Men det handlar mer om profetior och om gamla Kettle och The Fool, som båda tecknas allt tydligare men samtidigt förblir mystiska. Inte minst i det sistnämnda fallet. Vad är hen, egentligen? Den med de mest dramatiska tillkännagivandena är också den som alltid tar chansen att förvirra eller göra någon förlägen. 

Men till sin helhet handlar det om utdragen strid mellan ganska få kombattanter, delvis utkämpad telepatiskt, och om ett mysterium vid vägens ände. Är det något som kan rädda den här världen eller kommer det sluta i värre katastrof än rentav de röda skeppen? 

När en ny fara presenteras som känns uppenbar för läsaren samtidigt som Fitz helt missar ledtrådarna tätnar känslan av att det hela måste sluta i tragedi. Vilket i och för sig kanske är utlovats redan från start? Små antydningar från första bokens första kapitel såväl som senare i boken verka tydligt peka mot ett olyckligt slut, men ändå är det frustrerande. Man hoppas ju ändå. Här finns också byggstenarna till en triumf. Frågan är bara vad Hobb tänker sig bygga. 

Med kanske en sjättedel kvar, i en miljö full av kusliga och mäktiga spår av en svunnen civilisation, kommer ett länge emotsett möte. Och även det är förstås snöpligt och sorgligt. Och samtidigt väldigt intressant. Och kanske hoppfullt ändå. Bitar faller på plats, karaktärer visar sig vara på helt rätt ställe. 

Ett projekt som Fitz knappt tror på står i centrum för ännu en lång passage. Men det finns tillräckligt många överraskningar och relativa ljuspunkter för att hålla intresset uppe. Och ytterligare hjärtesorg. 

Hobb kan ibland vara övertydlig men är också bra på att låta läsare gissa in i det sista. Hon känns ibland som en trolig inspiration för JK Rowling. Inte minst i hur även huvudpersonen ofta är ovetande om viktiga saker, ibland av snarlika skäl. Men det är, utan att sväva ut i Martins utstuderade grymheter eller plumpheter, betydligt vuxnare. Och även när hon tar upp ämnen som andra behandlat så hittar hon ofta en egen infallsvinkel. Och även när denna vinkel är lite … vrickad, så beskriver hon det med klass. 

Det är väldigt mycket som pågår även när det verkar ha stagnerat. Kanske främst en berättelse om någon som försöker både uppfylla sina plikter och ändå hitta något slags liv. Men också ett tålmodig och tematiskt utplacerande av pusselbitar som till slut faller på plats på ett sätt som känns självklart när man läser det. 

Och trots, eller på grund av, alla motgångar, blandade känslor och rena besvikelser kan Hobb mot slutet bjuda på magnifikt triumferande scener. Och motsatsen, förstås. 

Slutar det lyckligt? Eller åtminstone lyckl-ish? Läs eller lyssna och få veta. 


Assassin’s Apprentice | Royal Assassin

Fursten (1513)

Niccolò Machiavelli tillhör de författare vars namn, tillsammans med bland annat Kafkas och Orwells, blivit ett begrepp. Fördragen och synnerligen pragmatisk (rentav cynisk) lömskhet är idealet i denna korta bok med råd till en furste som författaren under tidigt 1500-tal vill tacka och hjälpa. Därav det något lismande förordet innan Machiavelli ger sig in i en föreläsning om hur man lyckas som härskare. Att detta, i författarens tid och värld, ger den självklara rätten att invadera andra riken om man kan lyckas med det fastslås från start, vilket ger en aning om attityden. Det handlar mest om hur man ser till att inte förlora dem igen, vilket kan uppnås med en blandning av rationellt behandlande av sina nya underlydande och mord på hela den förra furstefamiljen. Självklara grejer, låter det som, torrt sammanfattade. 

God pedagog som han är upprepar han sig frikostigt. Man undrar om ’den store Lorenzo de Medici’ till vilken boken är tillägnad ibland kände sig lite nedlåtande behandlad vid första läsningen. Annars är det bristen på moraliska hänsyn som sticker i ögat. Det enda skälet till att inte alltid vara grym är rent taktiskt. Om man till exempel bara tar somligas egendomar kommer de andra inte vara lika benägna att göra uppror och de drabbade kommer vara fattiga och maktlösa. 

Den beläste florentinske advokaten och politikern Machiavelli, med mäktiga vänner och stundtals fiender, hade hunnit både resa runt i Europa och sitta i fängelse när han skrev sitt traktat. Hans iakttagelser kommer både från vad han sett med egna ögon och läst i historieböckerna och utan tvekan kände han vid författandet att han bara ”säger som det är”. Världen funkar ju på detta vis, liksom, varför hymla? Typ. 

”Därför är det den säkraste vägen att vinna herraväldet över en republik, att antingen förstöra den till grunden eller att bosätta sig där.”

Exempel från relativ samtid och historien följer och det finns ett rikt material att ösa ur. Han nämner ganska närliggande furstendömens öden som självklara referenser och man får en bild av ett Italien där hela adelssläkter slaktas på löpande band och utländska trupper när som helst kan anfalla en stad. I en sådan värld måste man vara hänsynslös. 

Men det finns gränser även för M. Agatokles på Sicilien, till exempel, kan inte rätteligen prisas trots sitt mod och beslutsamhet, då han helt saknade barmhärtighet och gudfruktan. Fler exempel ges på handlingskraftiga män som ändock måste förlita sig alltför mycket på svek och grymhet för att uppnå sina mål. Ett effektivt knep är att samla de som kan bli ett hot under falska föregivanden och helt sonika mörda dem en masse, men det är inte helt ok. 

”På detta vis kan man visserligen vinna makt men inte ära.”

Det är dock skillnad på ”väl eller dåligt använd” grymhet, resonerar M. Det är exempelvis bättre att vara grym tidigt i karriären än när man konsoliderat sin makt. Beta av våldshandlingarna tidigt och på en gång och övergå sedan i välgärningar ”så småningom”. Då kan man förlita sig på ”Guds förlåtelse och människors glömska”, konstaterar han, gravallvarligt eller isande ironiskt – jag vet inte. 

Cesare Borgia (son till den ökände påven Alexander VI) blir föremål för en längre föreläsning av mer respektfull art. Han gör nästan allt rätt, och låter döda rätt personer, men tillåter till slut fel person att bli påve. 

”Fursten” finns som ljudbok. Mikael Persbrandts inläsning är lämplig torr men kanske överdrivet tonlös. Trots att han inte direkt stressar finns det också något forcerat över det. Minsta paus har också redigerats bort, så att inget tillåts sjunka in ens ett par sekunder innan nästa ämne ska avhandlas. 

Det finns förstås andra sätt att bli furste, till exempel genom ”gynnsam skarpsinnighet” och folkets eller stormännens ynnest. Grymhet är inte ett syfte i sig, bara ett tänkbart verktyg bland andra. M.  noterar också i vad som nog inte ska misstas för demokratiska tendenser att en furste vald av folket har större chans att behålla makten än en dito tillsatt av andra stormän. De förstnämnda är också mer hederliga, medan stormännen ser mer och är slugare. 

Småkomiskt nog konstaterar M att en furste kan vinna folkets välvilja på många sätt men låter bli att ge några som helst exempel på hur. Några sådana begränsningar applicerar han exempelvis inte när det gäller lönnmord. 

Krig är ett stort tema, förstås. Att kunna ställa upp en stor egen här är en viktig tillgång om man inte vill bli beroende av andra. Annars är det lämpligt att se till att ens stad är väl befäst, likt de tyska städerna med sina murar, vallgravar och artilleri. Om man grundar sin makt på legotrupper kan man däremot aldrig vara säker. Han skräder inte orden när han beskriver deras trolöshet och feghet när det kommer till kritan (om de inte själva traktar efter makten). Att lita till hjälptrupper från en annan furste eller kung är inte heller det problemfritt. Även om man vinner är det inte en riktig seger och soldaternas lojalitet ligger hos andra. 

”Den furste som inte vill segra bör alltså använda sig av hjälptrupper…”

Namnen och exemplen från antiken och samtiden (och ibland Gamla Testamentet) duggar så tätt att det kan bli lite överdos av information. ”Kommer det här på provet”, är känslan ibland. Men det är också intressant och lättillgängligt beskrivet. Med lärdom från djurriket bör en furste anamma både rävens och lejonets natur. M. ger sig dock inte in på varför man skulle söka makt till varje pris. Det är liksom en ren självklarhet att sträva efter ära och rikedom, oavsett hur farligt det verkar vara. Och det här med moral har han ganska enkla besked om. 

”En man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla som inte är goda.”

Människor är ”eländiga stackare”, konstaterar han lite senare. 

Är det bättre att vara fruktad än älskad, om man inte kan vara båda? Gissa vad han rekommenderar. Vidare rekommenderas snålhet över givmildhet, såtillvida man inte är generös med det man plundrat. Att hålla sitt ord finns det ingen anledning till när skälen inte längre är för handen. Som exempel på en effektiv lögnare framhåller han påven Alexander IV. 

I en rask sammanfattning av romerska kejsare mellan Marcus ”Filosofen” Aurelius och Maximinus påvisar han den svåra balansgången mellan att behaga soldaterna respektive folket. Antoninus lyckades behaga soldaterna men ”hatades av hela världen”, men hans största misstag var inte massmord utan att han behöll i sin tjänst en livvakt som han sårat. Commodus höll inte på sin värdighet vilket gjorde att han hatades av folket och föraktades av soldaterna, en farlig kombination. I M:s värld är sällan det största brottet det läsaren tycker. 

Bör man bygga fästningar? Som så mycket annat ”beror det på”. Viktigare är att inte bli hatad av folket. Så håller han på, påläst och krass och med odiskutabel psykologisk insikt. Men ibland är råden slående enkla. 

”Ingenting ger en furste ett så gott anseende som stora krig och personliga stordåd.”

Dåtida storheten Ferdinand av Aragonien. framhålls som ett inspirerande exempel, med sin ”fromma grymhet”. Men en framgångsrik furste får inte försumma folket på det vardagliga planet. Uppmuntra dem till hantverk och handel och umgås någon gång med skråen och klasserna, dock aldrig utan att förlora värdigheten.

Hur hittar och behåller man en god rådgivare, och hur undviker man smickrare? M. har råd om allt. Ofta kloka sådana, ärligt talat. Hans bild av Ödet som en kraft man måste respektera men också kan förbereda sig för är riktigt slående, inklusive en jämförelse med en flod som ibland översvämmas. 

Det är svårt att förhålla sig neutral till Machiavellis iskalla inställning. Det finns väl andra saker som spelar roll än huruvida man ”lyckas”, vill man säga till honom. Eller …? Det hade kunnat bli en intressant rödvinsdiskussion i alla fall, funnes det bara en tidsmaskin. Men det är också svårt att blunda för hans skarpa insikt. Tänk om han hade använt den lite mer för att försöka styra läsaren i en något … godare riktning.

Men det tycker han kanske i och för sig att han gör. M. avslutar med inget mindre än en uppmaning till sin huvudsaklige läsare att rädda Italien, undan barbari och skövlingar, splittring och slaveri. Med bibliska bilder och ett plötsligt predikande, inte bara mästrande, tonfall påpekar han att Gud inte vill göra allt åt människorna. 

”Kriget är rätt för den som är tvingad till det.”

Sålunda förväntas Lorenzo II de’Medici lyckas där alla andra italienska furstar gått bet. No pressure … Den unge härskaren hann dock bara styra över Florens i några få år innan han dog. Men generationer av tilltänkta furstar, ambitiösa dagdrömmare och säkerligen otaliga historiska och moderna politiker har kunnat ta till sig Machiavellis klokskaper sedan dess. Det vore minst sagt intressant att veta hur stort inflytande de haft på avgörande beslut där maktmänniskor tvekat mellan det medmänskliga och det som ger önskat Resultat. 

Royal Assassin (1996)

Del två i Robin Hobbs trilogi om Fitz Chivalry tar vid ungefär där del ett slutade. Fitz är fortfarande medtagen och tvivlar rentav på att han någonsin ska bli sig själv igen. Vid femton års ålder verkar hans liv över. Han är kvar i bergen tillsammans med Burrich. Men kanske är hans sjukdom i själva verket en stark koppling till kronprins Verity, som ser hemska ting. Och genom hans ögon ser Fitz sin älskade Molly rädda några barn undan de röda skeppens härjningar men kanske förlora livet. 

Det är fortfarande dialogtungt och tålmodigt, men det blir snabbt spännande också. Att många dialoger fortsätter när de i princip är ”klara” kan jag köpa, eftersom de pratar om för handlingen relevanta saker. Paul Boehmers inläsning av ljudboken är av högsta klass, med igenkännliga men inte parodiska röster och känslor inbäddade även i det rena berättandet, vilket passar bra när det är skrivet i första person. 

Fitz är förstås snabbt tillbaka vid hovet där han försöker följa rådet att ignorera sin käresta Molly, som han helt utan vilje lyckats såra. Alltid ska han försaka sina egna önskemål. Vänskapen med den blivande drottningen, som för ett tag sedan förgiftade honom, är ett annat inslag, där han visar sig kapabel till riktigt goda råd. Överhuvdtaget är det en annan Fitz som kommer tillbaka till slottet, en som ibland överraskar sig själv med oväntad kaxighet. I hemlighet tar han hand om en varg med oväntat välformulerade tankar och en högst egen vilja. Och framförallt är han mitt i en tyst konflikt mellan de två prinsarna, den rättframme Verity och den intrigerande Regal, samtidigt som kung Shrewd blir allt svagare. Vad gäller Kettriken så hittar hon också sin roll när de ”forgade” bybor som terroriserar landsbygden utanför huvudstaden tas om hand med lika delar våld och sorg. I hamnen byggs skepp för att ta striden till de skeppsburna öbor som skapat denna tragedi. 

Till skillnad från Martin är Hobb även mystisk och filosofisk i lagoma doser. De egenskaper som kunde ha blivit vapen allenast ger här också chansen att känna samhörighet med … allt. För en kort stund i alla fall. Hon har också, tror jag, bemödat sig mer om att förstå de djur som är en så viktig del av handlingen. Ska man vara lite kritisk så är det väl det där med tempot, och kanske också ett visst mått av upprepningar. Har jag inte redan läst den här scenen, undrar jag ibland. Eller hört.

Men det hindrar inte att det är en innehållsrik uppföljare. Ungefär samtidigt som det erbjuds spirande romantik, rentav sensualism, brassar Hobb på med sina kanske blodigaste scener hittills, när Fitz band till vargen Cub/Nighteyes tar sig våldsamma uttryck mot det hot som ständigt plågar riket. Vargvännens ovilja att respektera konceptet privatliv leder till komisk cringe och avsevärd frustration hos Fitz. Ett vanligt liv är ingen som förunnas huvudpersonen. 

Strax före halvtid kommer lika omtumlande som förbryllande avslöjanden från narren (som ibland känns som seriens hemliga huvudperson och gradvis visar allt fler sidor). Det blir dramatisk strid mot fienderna i de röda skeppen, både till havs och på land. Och ett vitt skepp, i en kuslig scen med ekon av Coleridge. 

I bok två blir pojken en man, kan man enklast uttrycka det. En ung man med starka känslor och stora frustrationer, ett mått av ambition eller åtminstone självrespekt men inte mycket till slughet. Som börjar hitta, om än inte utan snedsteg, sin plats i ett kungahus som plågas av intriger såväl som yttre hot. Men han saknar kontroll över sitt öde och ser inte alltid hela bilden. Han börjar använda sina förmågor samtidigt som han försöker dölja dem eller delar av dem. Han känner ibland av allas känslor runt sig samtidigt som han är ensam, med undantag för några få band till andra – varav vissa är telepatiska.

En intressant komplikation av mer “normal” art är att det är en ung man som riskerar att giftas bort mot sin vilja, och att partiet i fråga är tilltalande på alla vi …. om det inte vore för Molly. Bland de mer extravaganta komplikationerna ingår att Fitz till slut har två mer eller mindre konstanta gäster i huvudet, en människa och en varg, kanske inte medvetna om varandra, ömsom ett problem, ömsom räddare i nöden och i grunden alltid hans allierade. Men han är inte alltid säker på hur närvarande de är. 

”For me, that long summer was a time of terrible isolation and incredible closeness.”

De stora triumferna uteblir envetet, de små överskuggas alltid av något. Ett nytt eller gammalt problem, eller en hemlighet att bära i ensamhet. Att en scen inte är olik Gandalfs väckande av kung Theoden är säkert inte oavsiktligt. Inte heller att just denna scen slutar mindre tillfredsställande i Hobbs värld. 

När Verity lämnar hovet för en antingen dåraktig eller avgörande resa och Regal tar chansen att tillskansa sig mer makt uppstår engagerande dramatik. Även med olika allierade, från narren till sin läromästare, är Fitz i mångt och mycket maktlös. Och det finns fler som kan ’the skill’, vilket skapar ett behov av ständigt försvar mot tankespioner med onda avsikter, vilket verkar hyfsat stressande. 

När allt verkar gå åt fel håll, drygt två tredjedelar in, men samtidigt de goda krafterna på slottet alltmer knyts samman är det engagerande på ett härligt klassiskt sätt – och samtidigt på många sätt komplicerat. Här kommer också en spännande sekvens där ett grannrike belägras och de trots Regals ansträngningar skickar en styrka dit, inkluderande flera huvudkaraktärer. Men det som följer är ytterligare motgångar, med Regal som en äldre Joffrey, ivrig att ta äran för andras gärningar, förminskande sina rivaler och envetet i färd med att försvaga Buck Keep.  Ju mer makt han får, desto mer öppet missbrukar han den. I enfald, paranoia eller som en ond plan, eller både och. 

Bok två bjuder på rikligt med den där engagerande frustrationen i att se ett kungadöme styras åt fel håll av intrigerande och lömska personer medan huvudpersonerna gör det lilla de kan. Fitz agerar ofta i lönndom, ständigt vaksam över sina tankar. Faktum är att det känns som en potentiell inspiration till delar av Harry Potters vedermödor. Det begränsade perspektivet, de små triumferna, de enerverande orättvisorna. Men det här mognare och mer sammanhållet. När Fitz, Burrich och narren skålar för att en fjärde person ska få ett lyckligt liv är det lika fint som sorgligt. 

Det här också är boken då vissa av de andra hertigdömena och deras härskare blir karaktärer i sin egen rätt. Då Bucks ansvar mot dem och konsekvenserna av att svika dem blir tydliga. Med tre-fyra timmar kvar av ljudboken ställs Fitz inför sann frestelse, mitt i en plan som gränsar till förräderi, och tar beslut som känns lika sanna mot hans karaktär som tillfredsställande. Och oroande. Vad ska gå fel? Men att han har lärt sig att hantera svåra balansgångar och uttrycka sig väl råder det ingen tvekan om. 

En stor del av charmen med dessa böcker är just att se karaktären utvecklas, i med- och motgång, med misstag och stordåd. Och apropå motgångar så utsätts han inte bara för frestelse utan riktigt mariga fysiska och mentala prövningar mot slutet av boken. Allt verkar hopplöst på så många sätt. Kvar finns en desperat plan smidd av någon som man minst av allt skulle förvänta sig en sådan lösning från. 

Det blir mest spännande vid finalen igen, alltså. Och jag får medge att det är böcker där de svettiga spänningsmomenten och extrema händelserna kommer glesare än i vissa andra historier. Men jag tycker det är läs- eller lyssningsvärt hela vägen och kommer definitivt avsluta första trilogin. Och kanske även ge mig på övriga böcker i serien.