The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

Natten (1955)

Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta, efter alla filmen och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.

Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974)

”Om så världens allra största idiot hävdar att solen skiner, blir det inte mörkt ute för det.”

Något överraskad konstaterar jag att detta är berättelsen om en man som offrade allt för att finna en sanning som han till slut också förlorade. Fast den handlar förstås om mycket mer. 

I en form inspirerad av gamla tiders kringresande föreläsare (”Chautauqua”) avhandlar Robert M. Pirsig i klok men inledningsvis vardaglig samtalston olika ting. Det börjar med ett smittande företal för att åka motorcykel på slingrande landsvägar. De andra rör sig snabbt (eller sitter fast i köer) på breda motorvägar, men man kan välja något bättre. Författaren är över huvud taget övertygad om att han förstått ett och annat och räds inte att berätta det. Om Unabombaren varit en vettig person kunde han kanske ha skrivit något sånt här. 

Fast den jämförelsen stupar rätt snart. Snarare är det även överdriven teknikfientlighet som raskt ifrågasätts. Vännerna Sylvia och John som också åker båge men inte vill lära sig titelns konst, den att sköta en motorcykel, får representera de som ogillar att förstå teknik. Men:

”Buddha, den högste guden, kan trivas lika bra bland strömkretsarna i en dator eller i en växellåda som på toppen av ett berg eller bland kronbladen i en blomma.”

Likheterna med ”Generation X” är intressanta. Tröttheten på en modern tid som i sin tur, med dagens ögon, väcker nostalgi. Men ambitionen här är egentligen väsensskild. Handlar det helt enkelt om en person som tänker för mycket?

Pirsig avhandlar en hel del inom ramhandlingen, som utgörs av en resa med de två vännerna och 11-årige sonen Chris. Egna och andras tankar paraderar förbi. Gränsen är inte alltid klar. Tanken att våra moderna föreställningar kan ses som spöken (inte så enkelt uttryckt, förstås). Hur man kan se helt annorlunda på samma sak och länge inte förstå varför. Lämplig utrustning för långresor på mc. Jag vet inte om jag övertygas helt av allt, och han räds verkligen inte pedagogiska upprepningar, men det är behagligt att följa någons tankegångar på dess egna villkor och plocka åt sig guldkornen. Och framför allt är det något meditativt över hela läsupplevelsen. Att blanda motorcykelns inbyggda äventyrsfaktor med tankegods och filosofi är ett drag som känns rimligt, inte krystat. 

Själva landskapet beskrivs förstås också. Central Plains och Great Plains, solsken och oväder. De korsar Missouri-floden på vars andra sida de inte längre kan förlita sig på mackar och mekaniker. Det känns som ett djärvt äventyr med en 11-åring med, även om han är van passagerare. Och Chris är inte helt i balans. Faktum är att resan delvis verkar tänkt att hantera en strulig tid i sonens liv. En märklig, mänsklig och lite kuslig sekvens kretsar kring en konflikt i mörkret på en ogästvänlig lägerplats. Och även Pirsig själv har sina irrationella drag. Den berättare som inledningsvis känns så klok har sina orimliga stunder. 

Faidros är en mystisk ”figur” som gradvis presenteras. När det är dags för honom att introduceras ordentligt lägger Pirsig in en högre intellektuell växel och det blir kanske lite svårtuggat. Eller är det bara vissa ord och termer som sinnet studsar emot? Det klassiska och det romantiska framställs som en skarp dikotomi, som sägs prägla såväl bokens nutid som den mänskliga naturen genom historien. Pirsig för en diskurs mot den etablerade ’romantiska’ tanken att för mycket analys och förståelse är dödande (exemplifierad av Mark Twains erfarenheter av att lära sig allt om Mississippifloden för att kunna bli lots, vilket sägs ha berövat honom förmågan att uppskatta dess skönhet). Han vill gärna, om jag inte missat något, förstå allt och förklara det fina i det. Det handlar mycket om logik, den vetenskapliga metoden och människors attityd till den. Pirsig delar binärt upp människor i klassiska och romantiska och är inte alltför subtil i sitt budskap att den senare kategorin helt enkelt inte vill förstå saker som de borde förstå. Det är ofta avancerade och förenklade tankefigurer exakt samtidigt. 

Runt 80 sidor in förstår plötsligt läsaren någonting väldigt anmärkningsvärt i en twist värd att hållas på till slutet i en mer ’normal’ bok. Pirsig väljer istället det tillfälle då han känner att läsaren är redo att förstå att Faidros är han själv, eller snarare en person han en gång var och inte minns allt om. Det är snyggt och lite kusligt. En modern läsare kan lätt dra slutsatsen att Pirsig också har autistiska drag. Hans förra jag, ämnet för den där twisten, inbjuder förstås också till psykologiska termer. Pirsig själv kallar honom rätt och slätt ’galen’. Men inte på ett avfärdande sätt.

Densiteten på matnyttiga stycken är hög.  Kloka citat från Einstein om sökandet efter kunskap och människans natur. Hume, Kant och ”kopernikanska revolutioner”.  Det är inte alltid lättuggat men insikten om vilka komplexa tankefigurer som avhandlats för hundratals år sedan och överlevt till vår tid är alltid fascinerande. Och väcker ödmjukhet. Hur många kan i vår tid fokuserat följa en filosofisk gåta på detta vis?

Boken ger också intressanta tidsinblickar som serveras helt utan reflektion och analys. En lunch på vägen inbegriper oftast öl, sedan kör de vidare. Inget konstigt med det. 

Faidros kommer allt närmare läsaren allt eftersom de närmar sig bergen, som beskrivs rent naturlyriskt. En person som omständigheterna gav möjligheten att tänka annorlunda och längre än de flesta. Möten med folk som kände honom ’då’ blir både ett problem och en möjlighet. På skolan där han en gång undervisade minns han lokalerna men inte kvinnan som så tydligt känner igen honom.  

Vad menas med ’kvalitet’? Besattheten att finna svaret på sådana frågor kostade honom allt. Och svaret gick också förlorat när hans mentala resa leder till omyndighetsförklaring och elchocker. Tunga puckar. Men boken handlar delvis om att återskapa hans förra jags tankebyggnad, från ett själsligt stabilare perspektiv. Hitta brottstyckena och se var de passar in. 

Men boken, som är ourskuldande intellektuell, rör sig hela tiden genom verkligheten, med de utmaningar som en lite mer äventyrlig resenär kan ställas inför. Som bergsbestigning med en allt surare son, där man gradvis inser att det kanske inte är sonen som har de största problemen. 

”Man bestiger berg i ett jämviktsförhållande mellan rastlöshet och utmattning.”

Banalt eller briljant? Rent praktiskt har han i alla fall koll och råd även om detta, framgår det. En tänkare som kan handskas med vildmarken. Och kommer till en punkt när Thoreau inte längre  ”har något att säga”.  

Tonvikten på begreppet Kvalitet smyger sig nästan på, till att slutligen innefatta Allt. Pirsig uppvisar även här ett nästan rörande stort förtroende för läsarens förmåga (och vilja) att ta till sig de vindlande resonemangen, ett förtroende som bokens bestsellerstatus bekräftat som motiverat (å andra sidan blev den tydligen refuserad 120 gånger innan den hittade rätt förläggare). Men ibland är jag inte säker på att han lagt fram en tes lika tydligt som den framstår för honom själv. Man måste hamna i ett visst fokusläge för att hänga med, annars finns en risk att det bara blir förbiparaderande ord, som när man slår upp ett filosofilexikon på måfå och motvilligt inser att man inte förstår någonting. 

Drygt två tredjedelar in nås ännu ett nyckelögonblick när allt som Pirsig preppat för att försöka förklara till slut serveras i sin helhet, och därmed också förklaringen till Faidros sammanbrott. Även denna passage är fullt möjlig att läsa utan att riktigt ta in, och raden ”Alltsammans gav vika under honom” kan då blott frammana ett förbryllat ”… varför det?” 

Men jag tror att jag förstår. Vilket väl är mitt samlade intryck av det mesta i boken. 

Nere från berget övergår Pirsig till euklidiska postulat, Pointcaréts läror och annat skoj. Men begreppet Kvalitet och allt Pirsig lägger i det (vilket är mycket) förblir centralt i allt han sedan tar upp, och återkommer till. Det kan ibland bli repetitivt och dunkelt om vartannat, måste jag säga. Men givetvis bör man följa resan, både den bokstavliga och den filosofiska, till slutet. Genom skiftande natur och skiftande sinnesstämningar, båda livfullt beskrivna. Och på vägen mötas av iakttagelser såsom:

”För närvarande formligen dränks vi en i irrationell expansion av blint datasamlande inom vetenskapen.”

Och:

”Vi har konstnärer utan vetenskapligt kunnande och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska.”

Eller: 

”(inre sinnesfrid) inbegriper glömska av det egna jaget, vilket skapar en fullständig identifiering med omständigheterna.”

Eller:

”Andra må tala om hur man ska göra mänsklighetens öde större. Jag föredrar att tala om hur man sköter en motorcykel. Och jag tror att det jag har att säga har ett mer förblivande värde.”

Tids nog kommer också en del väldigt konkreta ord om hur man sköter en motorcykel, och undviker ”gumptionfällor”. Men med en baktanke:

”Den motorcykel ni verkligen mekar med är en motorcykel som är ni själv.”

Att måna om kvalitet i ett specifikt arbete kan få dig att tänka annorlunda även i vardagen. 

Del 4, där de närmare sig västkusten och en slags modern civilisation Pirsig på många sätt ogillar, inleds känslomässigt starkt med en tillbakablick till en mörk tid och oro inför framtiden. Allt han egentligen velat prata om får stå tillbaka och det är dags att berätta mer om Faidros. Och gärna det. Här finns ju bokens dramatiska motor, som i en minnesbild från ett tidigare liv av att leta efter en våningssäng med sonen och plötsligt undra var man är. Det är kusligt och väl berättat med en smittande känsla av deprimerad desperation. I nuet oroar han sig för att det är ”dags” igen men håller kvar vid tanken att sonen i alla fall kommer ha några fina minnen av sin pappa när resan är över. Medan sonen rent ut undrar varför de ”bara åker och åker”. 

Mot slutet, när de närmar sig det ”primära Amerika”, serverar han en hel del riktigt lättillgängliga tankar om ensamhet och individens värde som mot bakgrund av den föregående hjärngympan känns desto mer tillfredsställande och Kvalitativa. Här finns jordnära halv-romantiseringar av glesbygdens folk i den där genuint amerikanska stilen som här känns rätt och slätt sanna. Det gör även hans avfärdande av ”tendensen att göra vad som verkar förnuftigt även om det inte är gott”. 

Faidros krig mot Aristoteles på Chicagos universitet, mot tomt namngivande och klassificerande utan djup, blir ingången till en lång utläggning om de tre kända grekiska filosofernas plats i hans tankevärld. Som slutraka betraktad är den ganska krokig. Men beskrivningen av kursen i retorik som han/Faidros bevistade innan sammanbrottet är också fylld av mättad dramatik, som kanske är tecken på extrem uppmärksamhet (nästan paranoia) från berättarens sida eller kanske snarare kolossala överdrifter. Här utspelar sig antingen hätska dueller kring de stora sanningarna eller bara nästan helt vanliga lektioner med inslag av irritation och prestigetänkande. 

Det är en bok som tillåter sig att ta på blodigt allvar frågor som för somliga framstår som futtigt hårklyveri. Det är inte semantik, det är Allt. Faidros är inte en nörd som såsat in sig på detaljer, han är en rebell i ordets tyngsta bemärkelse. 

Färden går mot sammanbrottet, livfullt påat av en förintande bild av staden och dess människor, såsom Faidros såg dem mot slutet. Det är smittande och mörkt poetiskt. Samtidigt som detta berättas närmar sig far och son västkusten i alltmer glädjelösa etapper. 

Och här utspelar sig bokens kanske mest spännande partier, när bitarna faller på plats och Pirsigs egen kluvenhet kommer i skarp dager, belyst av en besviken son. En sedan länge oundviklig konfrontation med förlösande ärlighet blir kronan på verket. Efter det känns det rent ut sagt lyckliga slutet inte det minsta lättköpt. Det har integritet. 

Det här är alltså ett psykologiskt drama och ett filosofiskt verk. Och vid vägs ände känns det som om helheten finns där, en filosofi rentav: ett sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting med klara poänger. Som kanske kunde ha presenterats tydligare, eller helt annorlunda. Men vore det lika intressant då? 

Fotnot 

Ska man avråda från att läsa efterskriften  från 1984 om denna råkar ingå i den utgåva du läser? Nej, det är en viktig, senkommen del av berättelsen, hur sorglig den än är. 

What does this button do? (2017)

Bruce Dickinson berättar sitt livs historia med en formuleringskonst som hade kunnat förvandla Iron Maiden till ett slags hårdrockens Jethro Tull om han hade applicerat den flitigare i deras texter (som är mysiga men sällan såhär fyndiga). 

Det är en kronologisk samling nedslag som tillsammans berättar väldigt mycket, men absolut inte allt. Efter en prologanekdot från sin extrakarriär som pilot går han direkt till barndomen och sätter tonen från start: beskrivande, rolig och varmt ironisk. En procession av färgstarka släktingar och omtumlande flyttar utgör en barndom som känns perfekt för att forma en historieintresserad scenpersonlighet. Studietiden (med både ilska och glädje) och upptäckten av musik avhandlas livfullt. Karriären som sångare må inledas blygsamt men man anar ambitionen och när han väl fått gigget som sångare i Iron Maiden går allt väldigt fort. 

Boken är väldigt välskriven på ett väldigt brittiskt sätt och, levererad i Dickinsons ständigt muntra röst, dubbelt underhållande i ljudboksform. Det är klarsynta sammanfattningar, kloka insikter och roliga anekdoter om vartannat i en lättläst bok som möjligen ibland kunde klassas som lite ytlig. Det handlar verkligen inte om hans djupare känslor och relationer till andra, och övriga bandmedlemmar presenteras sannerligen inte på djupet. Det handlar om Bruce, och bara exakt det han känner för att berätta. En mentalt stark person med en ospecificerad drivkraft som tar honom längre än de flesta. Det är inte alltid särskilt dramaturgiskt spännande, det finns sällan några stora hinder att övervinna, saker bara skenar på. Men det är en enormt underhållande och upplysande titt in i en lång och spännande karriär. Med fakta om såväl fäktning som röstvård och flygning utöver livet i studion och på turné.  

Det är en insiktsfull, nyfiken och smart person som berättar. Som gärna ger sig in i konversationer med främlingar och återberättar dem som färgstarka anekdoter. En genuint vettig men påfallande orädd person, extremt ambitiös och energisk. Faktum är att det ofta är oväntade saker som erbjuder de största aha-upplevelserna. Som hans omställning från högerhänt fäktare till vänsterhänt och den mentala revolutionen däri. 

Några nedslag:

En inspirerande och livsfarlig flygtur med Nicko väcker tanken om en ny, eller parallell karriär. Kioskskräckförfattaren Shaun Hutson ger kloka råd inför författandet av böckerna om Lord Iffy Boatrace. Mac Portables brister beskrivs i komisk detalj. En spontanflykt från ett amerikanskt tåg för att hinna till en show. Det långa kapitlet om ett gig i Sarajevo under brinnande krig, kaotiska omständigheter och direkt livsfara sticker ut lite extra i en bok där varenda kapitel förtjänar att läsas (eller lyssnas) om.