Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta, efter alla filmen och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.