Metro 2035 (2015)

metro2035Dmitri Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget präglas, utöver filosofiska grubblerier, av ständiga miljöbyten, överraskningar och kriser. Den avslutande, och längsta, delen är inget undantag men med den skillnaden att vi nu delvis återbesöker kända stationer. Det innebär dock inte att det blir förutsägbart. 

Artiom lever än. Han är tillbaka på VDNch, stationen varifrån han inledde sin odyssé i bok ett. Och hjälte som han är verkar han särbehandlas. Han har till och med en tjej. Men han är besatt av att ta sig ut. Upp till ytan. Han vägrar tro att det bara är i Moskva som människor överlevt och han är beredd att ta stora risker för att bevisa sin tes. Och kanske skapa en framtid ovan jord. Detta kommer bli bokens stora tema: lever de sina myrliv därnere för att det inte finns något annat? Eller har någon eller några dolt något för dem? 

Efter ännu ett misslyckat försök att få radiokontakt med någon därute återvänder han till beskedet att någon sökt honom. En gamling vid namn Homeros. Han letar fortfarande efter stoff och hjältar till sin bok. Men han har också något att berätta för Artiom. Det formas inte direkt någon vänskap mellan dem men de har något gemensamt och snart nog ger de sig av tillsammans. 

Stationen VDNch och dess filosofi hinner innan dess presenteras lite mer ingående den här gången. Hur de knappt 200 lyckas samexistera i sina militärtält, vars tunna väggar inte ger plats åt några hemligheter. Andra, ännu mindre glamorösa, stationer längs vägen som inte beskrivits förut presenteras nu också, däribland den outsägligt eländiga Mendelejevskaja. Gluchovskijs genuina försök att förstå och förklara en tillvaro i tunnelbanan, i dess olika skepnader, är en av böckernas många styrkor, med detaljer som hur vana vandrare lär sig att gå på syllarna utan att snubbla. Han förklarar eller påminner också om begrepp som ’Hansan’ och den patronbaserade ekonomin för nytillkomna eller glömska läsare. Gluchovskij sätter ingen ära i att vara dunkel. Det är inte lättuggat men visst vill han att läsaren ska hänga med. Vi får också veta mer om Orden, den som skapades för att skydda alla i metron, ibland med drastiska medel. 

Och det handlar fortfarande om Allt, i annan kostym. Ryktesspridningen och myterna, alla de olika sanningar som slåss om troende i en värld utan enkla informationsvägar. Hos Hansan oroar sig folket över den röda faran och undrar var deras skattepengar tar vägen. Fjärde riket mobiliserar med skrämselpropaganda om de ’degenererade’ men har också genomfört stora ’reformer’ och försöker bli mer rumsrena. När det pratas om ’de osynliga observeratörerna’ i Metro-2 anas rent teologiska funderingar. Tidigt i boken undrar någon om folk verkligen skulle lämna metron om det visade sig att jorden var beboelig däruppe. 

”Här finns ju allt.” 

Ibland drömsk/mardrömsk, ibland pendlande mellan imperfekt och presens är boken bitvis mer formmässigt experimentell än föregångarna. Men mestadels känner man igen sig. Och fortfarande målar Gluchovskij snillrikt slående bilder:

”Likt spöklika gengångare rusade satelliterna fram i sina omloppsbanor: ingen anropade dem, och en dag, vansinniga av ensamhet, störtade de mot jorden – de brann hellre upp i atmosfären än fortsatte existera.”

Det är lika snöpligt som extremt och dramatiskt. Ibland verkar ödet gripa in och styra händelsernas gång, och somliga människor väcker hopp, men vanligare är ironiska motgångar och möten med motbjudande, desperata eller bara uppgivna människor. 

När Teatern, en av få stationer där en annan sorts inställning till livet fortfarande är möjligt, hamnar i skärningspunkten för en konflikt spetsas spänningen till. Och när sanningen om Fjärde riket och deras satsning för att skapa livsrum presenteras  blir man mer chockad än de avtrubbande omgivningarna borde medge. Och samtidigt finns det plats för det mystiska, rentav lite skönhet. Scenen där en person uppe på ytan tillfälligt släpper allt, struntar i strålningen och njuter av regnet är fantastisk. 

Cirka halvvägs igenom är man redan känslomässigt utmattad, av alla grymheter och nära döden-upplevelser men också möten med människor varav Artiom försöker hjälpa en del och rentav blir vän med somliga. Han försöker sona det som han nästan inte berättat för någon och är plågsamt medveten om när han tvingas att se bort från en hemskhet, eller kanske råkar orsaka en tragedi. Men metron är full av tragedier och ett enda mål har han kvar: att hitta något däruppe. Något som ger hopp om ett riktigt liv. 

Ett möte är lika dramaturgiskt väntat som överraskande och ’omöjligt’. Hennes situation må vara deppig men bok två knyts här ihop med trean och mystikens dimma lättar på ett förlösande vis, i ett kapitel som helt består av dialog utan andra beskrivningar eller anvisningar. Med plats för teologiska funderingar. 

”Gud Fader förlåter ingen. Hela Gamla testamentet består ju bara av krig och specialinsatser. Men Jesus däremot, han förlät alla.”

Och:

”Bibeln är för dem som inte tror. För att övertyga dem.”

I likhet med exempelvis GRR Martin envisas Gluchovskij med att utsätta sina karaktärer för lidande och motgång långt efter att många hade tyckt att det ’räcker’. Lidande är en självklar del av deras värld, inte något som man tillfälligtvis genomgår för att danas som karaktär. Förutom de priviligierade, förstås. 

 

Det grovkorniga och det kloka ryms så bekvämt i samma mening hos Gluchovskij. En stalker har sedan länge förberett sig för att lämna ruinerna av Moskva på vinst och förlust. Men han kommer inte iväg.

”Varför sticker du inte?”

”Säg det … Kanske för att människan är ängslig och sorgsen. Tanken är lätt, men arslet är tungt.”

”Sant.”

Väldigt spännande blir det också, men ständigt med den där osäkerheten. Satsar Artiom åter allt på fel mål? Hemliga master leder till en serie twistar och stora avslöjanden. Men kan man kan lita på något av dem? Även, eller särskilt, när förklaringarna radas upp och på sitt sätt verkar rimliga så tvivlar man. För det är ju det som är så häftigt med Metro-världen. Allt kan vara sant eller osant. Det är väl det hela serien handlar om: att leta efter och förhålla sig till sanningen. Eller dölja eller välja bort den. 

Apropå rimliga, här finns platser som vid första ögonkastet kan tyckas mirakulösa men vars förklaring visar sig synnerligen trovärdig, rentav pragmatisk. Som en privatägd bunker som åter blivit Statligt Objekt. 

Flackande turer ovan och under jord. Mardrömslika kravaller där svältande mejas ner i hundratal. Febervandringar fyllda av människomöten och ordväxlingar med äkta Dostojevskij-känsla, följda av Orwellska insikter. När Artiom, allt sjukare, kastats ur askan i elden oräkneliga gånger, mellan fler människoskapade helveten än man vill minnas, är frågan om det slutligen ges lite äkta hopp? Eller åtminstone lite bra stoff till Homeros bok …

Jag avslöjar bara att Gluchovskij avslöjar mer i den här boken än i de två tidigare tillsammans, särskilt i en lång sekvens som starkt ekar vad många tänker om vår samtida verklighet här ovan jord. Och det sker förstås delvis på bekostnad av mystiken han tidigare byggt upp. Men han gör det så bra. 

Och till slut är det han som lika ovetande lånar ett begrepp från min bok. 

”Ni är ett folk av dagsländor.” 


Metro 2033, Metro 2034


Den här arkiverade reddit-tråden där Gluchovskij svarar på läsarfrågor är synnerligen intressant. 

I’m Dmitry Glukhovsky, the author of Metro 2033, base of the Metro video games. My new novel Metro 2035 has just come out. AMA! from books

Metro 2034 (2009)

Uppföljaren till ambitiösa Metro 2033 – om resterna av mänskligheten i Moskvas tunnelbana – börjar på Sevastopolskaja, en utsatt station befolkad av tåliga typer. Redan innan Dmitrij Gluchovskij kallar stället för deras ’lilla Sparta’ har associationen kommit självmant. Boende på den sista befolkade stationen på sin linje, är de isolerade och i bokens början oroliga över bristen på livstecken från den senaste karavanen. Ett nytt hot verkar ha uppstått i en redan farlig värld. Ungefär så började ju ettan också. 

Här återfinns också Hunter, hårdingen från ettan, sargad och tystlåten och lika fruktad som respekterad i sitt nya hem. Det är han som samlar en trio för en expedition för att ta reda på vad som hänt. Den består av en ung man vid namn Ahmed och ’Homeros’, en äldre man förtjust i berättelser och myter, tillika den karaktär vi kommer närmast. Redan innan kriget var han förtrogen med tunnelbanans hemligheter, de militära komplex som okänt för allmänheten låg bredvid de tunnlar som de tilläts se under sitt pendlande. Nu samlar han på de ’nya mysterierna’ och är rentav hemligt tacksam för chansen att se mer. Hans strävan ger också tillfälle till kloka betraktelser om hur människor inte minns något om det inte ”erövrat deras fantasi”, det vill säga fått dem att engagera sig – som en gammal hjältemyt. 

”Siffror och fakta blåser bort … som om det skrivits med en pinne i sanden.” 

Apropå att minnas vad man hört och läst: mycket känns igen från första delen. Beskrivningen av olika livsstilar i ett torftigt mikrokosmos. De bildade referenserna. Farorna. De hårdföra typerna i en hård värld men med relaterbara drag och funderingar. Gluchovskij målar fortfarande starka och slående bilder. Homeros som kastar en sista blick på en lampa fylld av döende insekter innan han ger sig av in tunnelns beckmörker. Ögonblicksbilder från ”Domedagen” där vanliga vakter måste bli ”monster”. En station befolkad av ”likätare” och deras ansamlade skafferi. 

Om vissa (ganska många) stationer är obeboeliga och nästan opasserbara på grund av diverse väsen och monster är det ändå värre däruppe. Turerna som legendariska ’stalkers’ företar upp till ytan för att leta efter något användbart eller ätbart i en värld som tagits över av andra varelser beskrivs som:

”…snabba, nästan förlägna försök att plundra de egna husen”. 

Klipp till far och dotter i exil, kämpande genom en hopplös tillvaro. På två sidor väcks mer engagemang än i flera kapitels exposition från sämre författare. Jag imponeras ofta av hur mycket Gluchovskij lyckas inrymma i några få meningar. Visst kan han bli repetitiv ibland, men han skulle också kunna vara en utmärkt novellmakare. 

Ordförklaringarna och kartan i slutet är synnerligen hjälpsamma. Klokt beslut ändå att inte explicit hänvisa till dessa med fotnoter i texten. De finns där för den som är osäker på exakt vad som menas med prospekt eller papyrosser eller vem som är vem i grekisk mytologi och ryskt kulturkanon. Den ungefärliga betydelsen fattar man i regel ändå. Översättningen är, gissar jag, utmärkt. Den präglas i alla fall av ett rikt ordförråd och respekt för läsaren utan att kännas pretentiös. 

Att duon och trion ska möta varandra, om än decimerade, är förstås väntat. Men omständigheterna är precis som det mesta annat här mindre enkla än man tror. Vad är Hunters hemlighet? Bryr han sig om Homeros? Bryr han sig om flickan de räddar? Varför ljuger han och vad är hans plan och hemlighet?

Hastigt och skrämmande klarnar det stora mysteriet i form av en hittad dagbok men då är mer än hälften av boken kvar. Där skymtar bland annat Artiom, huvudpersonen ifrån första boken. I mötet med en charmig musiker tävlas det i berättelser om var det möjligen kan finnas mänskligt liv ovan jord. Och Homeros ser skälet till sin existens i just en berättelse han ska skriva. De han möter är karaktärer. Sasha, som flickan heter, känner istället ett band till den avvisande Hunter. 

Det är bland annat en betraktelse över minnet och skrivandet, med vissa metainslag av den finare sorten, och också i högre grad än föregångaren en hyllning till det Moskva som varit. Hade jag läst den här innan jag skrev Dagsländor hade jag nog kallat den en stor inspiration. Parallellerna är intressanta. Men Gluchovskijs projekt är större, inte bara i antal sidor, och skräck- och actionfaktorn betydligt högre. Här ryms vämjeliga skildringar av epidemi i trånga utrymmen tillsammans med betraktelser kring hur melankolin kanske är människans sant unika egenskap och gnista. 

Här finns också ständiga twistar och karaktärer med hemligheter. Det är väldigt underhållande, helt enkelt, trots de högtflygande ambitionerna. Och spänningen eskalerar mot slutet. 

Finalen i ettan var ironiskt förkrossande. Hur är slutet här? Får man i alla fall avslöja att det finns både tematiska likheter och stora skillnader. 


Metro 2033, Metro 2035

 

Labyrinten (2020)

Tänd en bra läslampa, annars kan det bli svårt att tyda bilderna av en grågrönmurrig värld ödelagd av ’svartkloten’. Nere i skyddsrummet, inrett i en avskalad retrolook, är det dock vitt, klart och ljust. Här väntar i bokens början Sigrid på sitt straff, oskyldig men ändå fylld av skuldkänslor. Tillsammans med sin bror har hon haft ansvar för ett problematiskt barn under ett uppdrag ovan jord. Något har gått väldigt fel. Vad har hänt?

labyrinten

Stämningen går mellan diskbänksrealistisk och kuslig. Vyerna går från askiga ödeland till frapperande alldagliga interiörer i den anläggning de åker till i tillbakablicken. Stolar mot en fondvägg, termosar. Ruiner och märkliga livsformer, eller bara former, reser sig i dunklet utanför. Deras terrängfordon är ofta den enda ljuspunkten i landskapet. 

Det passar förstås bra att Simon Ståhlenhags mest apokalyptiska upp-ur-skyddsrummet-bok utkom 2020. Det vilar något betydligt mer klaustrofobiskt och isolerat över denna än över moderna klassikerna Flodskörden och Ur varselklotet. Det är också en psykologisk rysare, där mörka minnen anas och stiger mot ytan. 

”Jag vet vad som finns i säckarna.”

Runt halvvägs förklaras deras relation till pojken, och själva katastrofen. Här möter 70-talets dystopiska filmer dagens flyktingströmmar och handfallenhet inför globala problem. ’Lösningen’ är senkommen och kan i en sönderfallande värld inte förverkligas utan våld. 

”För att rädda mänskligheten skulle vi vara tvungna att under en begränsad tid vara omänskliga.”

’Murder will out’, skulden måste till slut betalas. Det är mörkt och hemskt, en berättelse där stark symbolik möter detaljrik realism. Och det är fantastiskt illustrerat, förstås.

Metro 2033: den sista tillflykten (2005)

Exakt vad som hänt pratas det inte så mycket om men världen är trasig. Människan har slutligt krigat sönder den och lagt spelplanen för en äkta, klassisk postapokalyps, där de överlevande byggt sina torftiga, hårda liv i Moskvas tunnelbana, där ljuset är dunkelt och patroner den främsta valutan. 

Stationerna är som städer, större eller mindre. De kan alliera sig med eller strida mot varandra, och anta olika ideologier. Forna metroarbetare som vet hur man hittar i tunnlarna behandlas som helgon. I en trolig vink till Tarkovskij kallas våghalsiga upptäckare för ”stalkers”. Ovan jord är det dödlig strålning och andra hot som gäller. Och hoten kan även komma från djupen; missformade varelser som ”skulle ha drivit Darwin till förtvivlan”, antingen muterade eller dittills dolda. Lägg till detta ”odöda” och andra läskigheter och rent mystiska, kusliga inslag; här har det inte snålats med de apokalyptiska elementen. Ändå känns det ganska dämpat och, under omständigheterna, realistiskt.

20-årige Artiom, som föddes i en normal värld, förlorade sin mor vid fem års ålder vid en stor råttinvasion. Nu bor han på station VDNCh, längst ut på sin linje, närmast Botaniska trädgården. Det torra namnet förklaras först mot slutet och visar sig handla om en storslagen utställning på 1950-talet. Detta är inte det enda stationsnamn man kommer behöva lägga på minnet. Till skillnad från hos landsmannen Dostojevskij är det stationer snarare än personnamn som utmanar läsarminnet. 

I berättelsens början är människans nya öde väl etablerat. Man har vant sig. Men ett nytt hot riskerar att för alltid göra slut på den station där Artiom bor, och kanske resten också. Mystiska och skrämmande varelser som kallas ”de svarta” väcker fasa utan att egentligen attackera. Artioms styvfar har rentav resignerat efter alla år av morsk tapperhet, men en gammal bekant till honom, ”Hunter”, vägrar ge upp. Hunter ger Artiom ett viktigt, hemligt uppdrag som blir startskottet för en resa genom tunnlarna. Mot Polis, den sista ”staden”, där konst och kultur fortfarande bevaras och beundras. 

Dmitrij Gluchovskij har skapat en detaljrik och hård värld men med relativt mänskliga invånare sett till omständigheterna. Det är kreativt men någorlunda trovärdigt, från grisfarmande och svampodling till maktfaktorer som ”Hansan” och ”Röda linjen”, som efter en lång konflikt drabbats av krigströtthet. Egentligen är det lite väl mycket exposition i form av författarföredrag, men det är uppslukande och betydligt mer litterärt och stämningsfullt än exempelvis Lars Wilderängs torra faktabombardemang. Gluchovskij nöjer sig inte bara med att prata om hur man överlever utan kan också låta sina karaktärer fundera över varför man ens ska försöka. Hur musiken vid en marknad längs vägen skiljer sig från de melankoliska balladerna Artiom hittills hört. Och ibland kan det bli både poetiskt och filosofiskt. Till exempel när Artiom närmar sig upptäckter om deras underjordiska tillvaro som kan liknas vid en mystikers insikt. 

”Orkanen i hans huvud hade lagt sig lika plötsligt som den uppstått och lämnat tomt och utmattat förnuft efter sig.”

Vid mötet med en mystisk man vid namn Khan i början av uppdraget uppstår något som liknar klassisk fantasy där ”besjälade” och mer allmänt praktiska föremål byter ägare inför den kommande resan. Här presenteras också den ganska kusliga tesen att själarna efter de som dött efter katastrofen blivit kvar i tunnelbanesystemet eftersom de inte kan reinkarneras.  

Hastiga uppbrott, ändrade planer och nya människomöten målar bit för bit upp bilden av Metron som människans ”sista tillflykt”, som undertiteln säger. Ställen där folk lever roligare liv men styrs av gangsters ligger granne med ”Fjärde riket”. En hårsmån från att bli avrättad av fascister blir Artiom sedan inblandad i politiska diskussioner med kommunistiska rebeller mot Röda Linjens stalinistiska styre. Ett misslyckat råttrace leder till smutsig tjänstgöring men raskt är han sedan hos en grupp Jehovas vittnen för att lite senare diskutera tro och öde med ett par halvcyniska men belästa främlingar. Sällan har ordet mikrokosmos känts så passande, med stationer istället för planeter som ljusglimtar och fasta punkter i en mörk, skrämmande rymd. Vissa har särskilt kusliga historier och mysterier, som den olycksaliga stationen Park Pobedy – där myten om Stora masken och livets uppkomst svårförglömligt presenteras. Det är ömsom händelserikt och ömsom oursäktande filosofiskt, ömsom väldigt allvarligt, ömsom nästan muntert. 

Att alla bekantskaper och rentav vänskaper är så kortvariga har dock en annan effekt på berättelsen: en viss distans. Här finns ingen följeslagare som han verkligen bryr sig om, bara potentiella hjälpare eller hinder på hans resa. Tids nog får Artiom en lite mer långlivad följeslagare, och det skönjs till och med en möjlig – om än drastisk – lösning på ett av tunnelbanans nyare och värsta problem. Men mot slutet erbjuds också en egenskapad religion och en lärjunges grymma förlust av tron i ännu ett inslag av pratsam djupsinnighet värdigt den ryska traditionen. För att lite senare kontrasteras med en mer igenkännlig livssyn: 

”Det finns bara en mening med livet, grabben: att skaffa barn och uppfostra dem. Och sedan får de också plågas av frågan och besvara den så gott de kan.”

Ambitiöst? Jo …

Inslaget Öde och att vara Utvald blir allt tydligare under färden, och diskuteras nästan på metavis, dock utan att omintetgöra stämningen. En mytisk Bok presenteras. Berättelsen om ’demonerna i Kreml’ och Sovjetunionens hemliga historik fascinerar. När Artiom till slut får se världen ovanför erbjuds fler tillfällen till dystert bildmåleri. Men inget slår scenerierna i Kreml och en allsång man sent ska glömma. 

Och då har jag inte ens nämnt skriften på väggarna till växlingskontoret. Eller vandringen uppför tv-tornet där hela den tidigare färden sammanfattas i all sin skönhet och fulhet. 

Eller slutet. Jag har inte nämnt slutet, och tänker inte orda mer om det här. Men nog sätter det sig på minnet …

FOTNOT

Boken har också blivit spel, även detta detaljrikt och stämningsfullt. Intressant nog inleds ”Metro: Last light” med en version av en scen ur boken där man gjort en drastisk ändring av skuldbördan. 


 

Metro 2034, Metro 2035

Stjärnfall (2016)

(Del 2 i en trilogi. Första delen heter Stjärnklart. )

Jag har något av en sommartradition att läsa en halvgammal bok av Lars Wilderäng, vars torra ton ger nostalgiska vibbar av barndomens thrillerkost signerad herrar som Clancy och Ludlum. Men som i andra boken om Sverige Utan Elektronik också verkar trivas bättre i rollen som berättare, till skillnad från bara rapportavlämnare. Han lägger möda på beskrivande meningar snarare än informationsbombardemang, försöker fånga stämningar, ljud och lukter. Men givetvis blir det också en hel del sjok av redovisning apropå nästan ingenting när läget ett antal år efter ”Nedsläckningen” ska sammanfattas. 

Det är ett intressant läge. Urmodiga termer och administrativa grepp är på modet i en värld som tvingats till gamla takter i snart sagt allt och där fästningar som förr bara lockade turister nu är naturliga maktcentra. Begrepp som ’piratsäsong’ och ’Dalslandsrövarna’ kännetecknar den nya verkligheten. 

Karaktärer som överlevde ettan återkommer förstås, såsom Gustaf Silverbane (nu högsta befäl i Carlsten, centrum för Federationen Västra Götaland), soldaten Jocke (vars Afghanistanscen kändes helt malplacerad fram till epilogen) och Anna Ljungberg, nu med viktig forskarpost. Lille Max, nu handlingskraftig ungdom. Filip Stenvik, prepparen vars planer gick i stöpet men som ändå fick nytta av sina kunskaper och hamnade på en bondgård som blev räddningen för många. I stort sett det läge som ettans epilog avhandlade, alltså.

Del ett består till stor del av ”överblivna scener” från Nedsläckningens början (en grym inblick i en diabetikers öde, en handlingskraftig kvinna fast på ett tåg, ”Slaget om Arboga”) och, mer oväntat, polisen Malin som sköts av skurkar i första boken men Rick Grimes-likt vaknar upp på sjukhus efter några veckor för att möta en ny, grym värld. Detta följs av årslånga kliv mellan nyckelhändelser fram till ’nutid’. 

Ett 70-tal sidor in kommer ett WTF-kapitel med inslag av ren sci-fi som man undrar om boken någonsin kommer hämta sig ifrån. Hade inte grundupplägget varit nog? Men det är väl bara att hänga med på resan, som visar sig inkludera något slags utomjordisk civilisation med makt att modifiera människor. 

Det känns som sagt mer Berättelse nu, med uppenbar avsikt att fånga och engagera läsaren. Det är påläst och genomtänkt som vanligt men Wilderäng hittar också mer intuitivt de detaljer som kan intressera andra. Ättestupans återkomst, Slottskogen i vilt tillstånd. Relativt få sjok med militär jargong eller redovisande dialog som sträcker sig över flera sidor. Bildningsambitionen finns förstås också där. Hur man hanterar en studsare, hur man odlar och konserverar grödor. Det är faktiskt en stor del av charmen, den här lite gammalmodiga metodiken att blanda lärobok med äventyr. Göteborg något decennium efter katastrofen, halvt nedbränt och i händerna på illasinnade, blir föremål för en detaljbeskrivning när Anna ger sig dit med stenhård eskort i jakt på viktig info. Här och annorstädes serveras många sådana där troligen väl underbyggda insikter om vad som händer när allt man tar för givet stannar upp. Åar som inte muddras, bränder som inte släcks. 

Men aldrig får man vara riktig glad, verkar det alltså som. Just som Wilderäng börjar bli lite mer bekväm som berättare slarvar han bort den här intressanta feodal-post-apokalypsen med idéer som hade passat bättre i en annan bok. Som jag förmodligen inte hade läst alls. Zombieapokalypser (vilket detta till slut delvis utmynnar i) har vi nog av, och att den råkar utspela sig på hemmaplan är inte skäl nog att ta den vägen när det finns så mycket intressantare stoff i ”bara” det nygamla samhälle som han byggt kring bristen på elektronik. Hänvisningarna till hur människornas populärkultur används emot dem blir en synnerligen krystad ursäkt för att motivera zombie-inslaget. 

Andra delar av utomjordingsinslagen har jag ännu svårare för. Det är möjligt att grundidén hade kunnat funka men genomförandet och tonen är … fåniga. Besökarnas inre och interna dialoger, termonologin med dess ständiga tjat om ”befruktning”, ”brunst” och ”tvåbeningar”, namn som består av siffersekvenser, allt bidrar till att störa läsningen. 

Mobiliseringen, uppladdningen och starten på det stora anfallet mot Ringhals funkar ganska bra (det hela är märkligt likt hans rena krigsthrillers) men en mental ’filmbudget’ hade inte skadat för det som följer, där masscenerna staplas på varandra. Ord må vara gratis men att skala ner och koncentrera är ofta klokt även i bokform. 

Jag är sammanfattningsvis osäker på om jag kommer läsa trean. Jag tror inte ens en smula på det här längre. Oj vad mycket intressantare det här hade varit om han vågat vara lite ”tråkigare”. 

The Fireman (2016)

Att Joe Hill är Stephen Kings son är knappast en hemlighet. Han säger rakt ut att han ”snott allt från pappa” i den inledande tacklistan. Men visst har han något eget att komma med i denna apokalyptiska halvtegelsten om spontan självantändning.

Temat var populärt i forna tiders skrifter om det Oförklarliga, men jag vet inte ifall det bevisligen någonsin har hänt. Här föranleds det av sporer och de smittade känns igen med nästan vackra mönster kallade ’Dragonscale’. När dessa visar sig är det bara en tidsfråga innan man blossar upp. Föga förvånande har denna farsot en dramatisk effekt på civilisationen.

Redan i det första, korta kapitlet slås tonen an i en skrämmande liten scen på en skola där vi utöver att grafiskt presenteras för Problemet också möter skolsköterskan Harper Grayson. Strax efteråt hjälper hon en främling klädd som brandman.

Kapitlen är korta. Det andra sammanfattar vår tids amerikanska medieklimat med en mörk glimt i ögat. Hill kan kombinera fyndighet med empati. Det visas tydligt redan i kapitlet där Harper jobbar på en sjukavdelning befolkad av de som är dömda att slå ut i lågor när som helst. Han kan också det här med välfunna detaljer mitt i spänningen. Som en fläck Bordeaux på tröjan som troligen är värd en förmögenhet på svarta marknaden eftersom de franska vindistrikten har reducerats till aska.

”She had never worn anything so expensive.”

I det livfulla men också konstaterande beskrivandet, både av det groteska och det vardagliga, och den naturliga dialogen tycker man sig också höra ekon av King. Likaså i förkärleken för att föreskugga tragedier. Men varför skriva på något annat sätt än som kungen om man kan? Det blir ju bäst så. Jag klagar i alla fall inte. Därmed inte sagt att Joes stil är en blåkopia av farsgubbens; som för övrigt har testat otaliga stilar själv i sin dag. Men något med hur beskrivningarna flyter fram och sveper läsaren med sig känns väldigt bekant.

När Harper visar sig vara både gravid och smittad samtidigt som världen brinner och rasar samman runt dem blir det för mycket för maken Jacob, vars brister (och värre) plötsligt och skoningslöst kommer i dagen.

Främlingen hon hjälpte, ’brandmannen’, (boken är i skrivande stund oöversatt) dyker upp vid flera tillfällen, ofta som en mystisk räddare i nöden. Till slut lär hon känna honom på riktigt, och det lilla samhälle av smittade men inte uppbrunna människor han ingår i, dolda i en värld där många aktivt förföljer de drabbade.

Den gode fader Storey, den mystiske John, den arga Allie och den varma Renée. Harper finner nya vänner men inte fullständig lycka i vad som känns som en metafor för sekter. Hon saknar de flestas fullständiga hängivenhet och deras förmåga att göra elden inuti till en vän. Alienationen beskrivs smittande och skickligt och gör vad som borde vara en magisk och upplyftande passage till en smått deprimerande sådan.

Gemenskaper i berättelser undgår sällan att testas och denna är inte undantag. Sprickor uppstår från både inre och yttre påverkan och principer prövas och kolliderar. Lägret antar också gradvis en annan dager och förändras av ett påtvingat ledarbyte, samtidigt som Harper hittar en envishet och självrespekt i sig som hon inte hade tidigare. Det är delvis en psykologisk studie i slutna sällskap, makt och trots. Och det måste väl medges att det är ännu mer fängslande att följa lägrets fördärv än dess finaste period.

Balansen mellan realism och myt är spännande. Idén med ett endorfin (?) som frigörs vid vissa tillfällen är god. Vissa, som titelns brandman, får förmågor som känns mer hemmastadda i magins värld men det presenteras på ett jordnära sätt. Hill bygger något som känns både som en saga och en sansad redogörelse för något anmärkningsvärt men högst verkligt. Det episkt jordnära är förstås också något som känns igen från King. Men med sitt enda perspektiv (nästan) är The Fireman kanske mer besläktad med Cell än Pestens tid.

Ju mer den mystiske titelfiguren presenteras, desto mer ’realistisk’ framstår även han. Apropå karaktärer, här lär man gradvis känna dem och ändrar uppfattning om somliga både en och två gånger, i takt med Harpers insikter och upplevelser. En löpande, inte mordgåta utan överfallsgåta, ger extra bränsle åt den dramaturgiska motorn. Liksom gåtan om vad som hände med Sarah.

Det är en klok, levande, mänsklig och spännande bok. Med ett klokt och levande språk.

… an indulgent murmur of adult laughter.

Det blir förstås lika dramatiskt som mänskligt till slut, med grymma dåd, svek som chockerar och bilder som ber om att filmas. En resa med höga insatser genom ett ödelagt landskap mot slutet gör knappast filmen till mindre tacksamt filmstoff.

Men främst är det nog ändå en berättelse om flockbeteende kontra självständigt tänkande, om trygghet kontra mod och integritet. Med plats både för hopp om mänskligheten och motsatsen.

Stjärnklart (2014)

Lars Wilderäng är för mig (baserat på två lästa böcker) definitionen på en ”både-ja-och-nej”-författare. Han skriver om intressanta scenarion men grottar hellre ner sig i tekniska detaljer än människors komplexare drivkrafter. Språket är ofta så torftigt att man ibland undrar ifall han ens tycker om att skriva. Och till slut är man ändå fast och berättelsen nästlar sig in i vardagstankarna. Eller, ’berättelsen’ kanske är fel ord? Kanske är det bättre att läsa det som en sedelärande pamflett där Spara och Slösa har ersatts av Förberedd och Oförberedd.

Ämnet är alltså åter Katastrofen. Den som förändrar allt. Med intresseboost för boende i Västra Götalandsregionen och Göteborg i synnerhet, men även inslag från ’Stockholm och andra ställen’. Wilderäng korsklipper mellan olika personlighetstyper medan civilisationen rasar samman. Han hävdar inte alltför subtilt att den förberedde överlever.

Den första vi möter är Johan. Han reparerar iPhones. En lämplig om än torr ingång till en berättelse om hur elektroniken slutar fungera. Nästa karaktär är Filip, en prepper. Han bor i Stockholm men har en halv ö nära Orust. Han blir det främsta språkröret för Ws funderingar och farhågor kring Beredskap. Familjefar Magnus introduceras härnäst. Han jobbar Volvo och bor i Åsa, söder om Göteborg. Det finns olika sätt åka in till stan. Helst vill man ju undvika biltullarna. Sedan Peter, en psykopatisk polis, och Glenn, en tungt belastad kriminell som får fritidsstryk av Peter med vänner. Anna är en datatjej som gillar scifi. Det kommer flera … en del bara för att dö.

Presentationsstilen känns igen från Midvintermörker. Det är viktigt med de yttre detaljerna. ”Den bruna Samsonite-väskan”. Varumärken, adresser, detaljer. Data-Anna presenteras genom en lång radda serier och böcker som hon gillar, vilket ändå är mer av psykologisk djupdykning än de flesta av karaktärerna förunnas. Vad är det för sallad till korven som polisen äter? Västkust, säger du? Och rostad lök till? Det var värst.

Innan allt barkar käpprätt åt skogen bjuds det på en oändlig räcka med oroande tecken och små problem som ofelbart bemöts med att den aktuella karaktären naivt försöker komma på enkla teorier om vad som är färde. Förnekelse, heter del ett för säkerhets skull, och poängen hamras in på bekostnad av trovärdighet.

Språkligt är det spikrakt. Information ska överföras, både i dialog och beskrivning, sedan är jobbet gjort. De enda ovanliga ord vi stöter på är av teknisk natur eller namn på vapenmodeller. Ord och formuleringar repeteras gärna tätt inpå varandra. Man tar väl oftast för givet att en författare ska sträva efter att variera språket – om inte annat så för att de flesta läsare instinktivt reagerar på upprepningar och hypnosen därmed bryts – men detta mål har till synes bortrationaliserats helt. Att öppna med T. S. Eliots mest kända citat är kanske självironi. Det här är så långt från suggestiv, ödesmättad poesi man kan komma.

Med det sagt: det här är ändå ett rejält kliv framåt från Midvintermörker, och det blir bättre.

Ämnet är förstås intressant och han kan sina grejer. Filips olika prepperåtgärder känns liksom det mesta grundligt efterforskade. Visst har man undrat hur det skulle bli om all teknologi som förenklar våra liv bara knasade ur och Wilderäng har kört en ambitiös simulering. Han har funderat över högt och lågt, över avlopp och sopor, över elnät och telenät, över kraftverk och dammar. Det är lika påkostat i detta hänseende som det är lean management i det språkliga.

Mindre katastrofer kantar vägen mot den stora. Några poliser i Hjällbo lämnas skyddslösa mot buset när radion dör. Ett flygplan kraschar i havet. Tids nog inträder en helt ny värld där den förberedde eller improvisationsskicklige klarar sig bättre än den som naivt antagit att vårt samhälle aldrig kommer förändras. Visst är det spännande.

Men det hade varit ännu mer spännande med karaktärer som blir mer än generiska spelpjäser. Folk presenteras rakt upp och ner med den ständiga frågan hängande i luften: kommer DU överleva Katastrofen? Vad är du för Typ? De enda egenskaper och händelser som nämns är de som bekräftar vilken kategori av homo sapiens de representerar. Medelsvensson. Överlevare. Psykopat. Redig militär. Det är fullt möjligt att skriva om karaktärer i det mer vardagliga på ett intressant sätt men Wilderängs böcker börjar leva först när folk börjar dö. Att läsa detta efter Joe Hills The Fireman gör skillnaden extremt tydlig.

Men …

Någon fjärdedel in undrar man redan: har man vant sig eller har W ryckt upp sig? Magnus börjar kännas som en människa och det ironiska med att de har ’för många äppelträn’ lockar rentav fram ett litet oroat skratt. De små larmrapporterna från Huvudstadsbladet.se kryper under huden och oroar. Kängan mot alla smarta nedskärningar känns välplacerad. Med undantag för ett alldeles för långt och supermöpigt kapitel i Afghanistan (som senkommet kommer följas upp), känns det som om boken hittat fotfästet. Här introduceras också elitsoldater på hemmaplan (Karlsborg) som givetvis kommer spela en viktig roll i den nya världen.

Vissa har de perfekta resurserna på cykelavstånd. Andra har ingen reservplan. Skildringen av Magnus familjs stigande vedermödor ger magont; hur tar man hand om de sina i en sådan här situation om man bara lärt sig överlevnadsreglerna för ett välfungerande samhälle? Filip blir som mest intressant när hans övertag ställs mot andras hjälplöshet. Han har förberett sig, har han därför större rätt att överleva? Polisen Peters iskyla är förstås också en tillgång i den osköna nya världen, även om han är extremt enkelt skissad.

Det är en bladvändare, om än en vars blad jag vänder med en märklig blandning av fascination och irritation. Trots mina invändningar dras jag obönhörligt in i den här förfärliga framtiden. Och allt oftare agerar Wilderäng Författare, eller inbillar jag mig bara?

”Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.”

”Han somnade till dånet från den befriade och vilda Göta älv.”

Magnus vedermödor med att tysta familjens katt är riktigt livfullt beskrivna. Ibland saknar man rentav den torra pragmatiken, som i en konstlad scen i Hjällbo. Andemeningen är god, utförandet helt over the top.

Och allt eftersom samhället rasar kan han öka dramatiken. I Göteborg tar Peter Polis makten i kraft av sin skrupelfrihet medan Filip inleder resan mot västkusten från ett Stockholm där liken ligger på gatorna. Marknadsplatser för det nödvändiga uppstår spontant och de med vapen sätter reglerna, vare sig de är reko eller psycho. Givetvis är det bättre ordning i Karlsborg, där rejäla militärer kan styra upp. Och helt osannolikt är väl inte det. Att så konkret uppleva gamla tiders eller andra världsdelars svält, kamp, flyktingströmmar och miliser på hemmaplan är en märklig upplevelse. Raserade göteborgska landmärken tillhör de självklara elementen medan flodvågor från Trollhättan tillhör de mer bombastiska överraskningarna.

Jodå, till slut är det lätt att förstå framgången. Liksom Midvintermörker är det en övertygande och oroande pamflett i romanform, den här gången mot hur hela vår värld är uppbyggd. Mot ’just in time’-filosofin och de bräckliga system vi gjort oss beroende av. Samhället skildras som ett ömtåligt korthus i väntan på en teknologiskt avancerad vindpust. Visst blir man påverkad.

När de flesta av trådarna mot slutet konvergerar och drama för vissa hunnit övergå i tragedi är det nästan svårt att minnas den där långa, tafatta startsträckan. Så dags är det starkt och engagerande, punkt.

Vid epilogerna något decennium efter ’Nedsläckningen’ har boken hunnit byta ton igen. Visst kunde det vara roligt att få informationen om den nya världen serverad lite mer kreativt, men så dags är det väl försent att hoppas på mer. Det är ett intressant världsbyggande som här presenteras och det är väl troligt att jag kommer läsa uppföljarna någon gång framöver. Eller åtminstone se den utlovade tv-serien.

Här finns mycket som hade kunnat skrivas om och med lite möda fåtts att fungera mycket bättre, en hel del darlingar och ren utfyllnad. Med allt det hårda jobb som uppenbarligen lagts ner på research och scenarion är det lite synd att resultatet blir så blandat. Men ja, det är läsvärt.