I ett alternativ svenskt 1900-tal byggdes världens största partikelaccelerator i Mälartrakten. Magnetrindrivna svävande skepp och enorma arbetsrobotar var självklara inslag i landskapet i den barndom som beskrivs här och i uppföljaren Flodskörden. Somligt är redan på den här tiden kasserat och övergivet och en företagsam ung grabb kan komma nära de tekniska underverken.
Och samtidigt känns allt bekant, särskilt för en som växte upp på 70- och 80-talet. Bilarna, täckjackorna, spelen, att gå i mellanstadiet i en småstad. Exkursionerna till mystiska platser, som görs än mer mystiska av barns fantasi.
Texterna är korta men kloka, torrt humoristiska och djupt stämningsfulla även på egen hand (och förvisso behäftade med vissa anglicismer) men det är förstås bilderna som gjort Simon Stålenhags konstböcker till ett fenomen, även utomlands. Det är digitalt skapade verk med samma konstnärliga höjd som oljemålningar, fängslande vyer med kraftfulla blickfång och diskreta detaljer.
En skröna från en av huvudpersonens skolkamrater, involverande ett av boktitelns “varselklot”, ger Stålenhag en ursäkt att också illustrera amerikanska landskap som en tillfällig kontrast till höstdisiga svenska skogar, snötäckta åkrar och faluröda ladugårdar mot granskog. Korta anekdoter, somliga kusliga, vissa tragiska, en del spännande, gläntar på dörren till potentiellt mycket längre historier. Kanske är det sådana historier som kommer byggas ut i den tv-serie från Amazon som nyligen aviserats (!).
Det är helt fantastiskt att de här böckerna finns. Det är unikt och magiskt och samtidigt så nedslående alldagligt. Världsklass.