Palavers bokblogg

Kategori: Andra världskriget

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

Natten (1955)

Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta, efter alla filmen och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.

Simon och Ekarna (1985)

Simon och Ekarna

I min strävan att i snigeltakt beta av de Stora Svenska Författarna är turen kommen till Marianne Fredriksson, och det känns som om jag valde rätt bok.

En berättelse om två små familjer och deras vänskap, likheter och olikheter, förlagd till Göteborg runt andra världskriget. Eller en berättelse om stora, mystiska sanningar som man förstår som barn och kanske, kanske kan hitta igen.

Boken börjar med att 11-årige Simon, en adopterad judisk pojke som vid det laget ännu inte känner till sin bakgrund, säger hejdå till sin barndom och ser på världen med nya ögon. Simon är en begåvad och ’boklig’ pojk som förlorar sig i berättelserna och inte riktigt är som andra, men som i bokens början börjar inse just detta och försöker anpassa sig. Han kan slåss, det har han fått lära sig för att kunna försvara sig i skolan. Och efter folkskolan börjar han realskolan, vilket väcker blandade känslor hos hans socialistiska adoptivföräldrar.

Krigets och nazismens skugga från kontinenten och havet vilar över det mesta. Språket är finstämt och lite högtidligt, både vackert och sakligt. Lite lakoniskt, lite poetiskt.

”Hennes godhet var inte av den klibbiga sorten, hon var stark i sig själv och hotades inte av andras tillväxt.”

Med ofta snygg, ekonomisk prosa:

”… när han hade vunnit bli välbeställd och hon vettskrämd.”

Men Fredriksson målar också levande bilder, av en vagga under ett päronträd eller fartyg som fjättrats i hamnen av kriget. Göteborg under kriget fångas med både väntade och oväntade bilder och ljud.

Hon byter också perspektiv utan att ursäkta sig. Adoptivföräldrarna Erik och Karin, vännen Isak och dennes pappa Ruben; pö om pö får vi veta vad de alla tänker och känner, tillsammans med kärnfulla biografier som gör dem till tillfälliga huvudpersoner. Huset vid älvmynningen, och inte minst Karin själv, blir en trygghet för flera oroliga själar i en orolig tid. Det är klokt och insiktsfullt, och det allvetande och allt berättande perspektivet skapar inte den distans som ibland kan bli resultatet av det episka.

Många händelser sveper förbi och sätter sig på minnet med några få meningar. Som passagen om oroliga mamma Lentov som efter invasionen av Norge försöker förgifta familjen och sätta eld på huset. Annat får ta gott om plats. Berlioz Symphonie Fantastique, synnerligen fritt tolkad av Fredriksson i ett nästan fristående kapitel, gör ett outplånligt intryck på honom. Historien om Simons tillkomst är en liten novell i sin egen rätt, avrundad med poetiska rader som:

”Kanske är varje nytt barn jordens försök att ge uttryck åt det som inte kan förstås.”

Efter någon tredjedel är kriget slut och Simon är en ung man men Fredriksson har mycket kvar att berätta. Hon fortsätter att överraska med oväntade bakgrundshistorier, föränderliga känslor mellan personerna, ilska och vänskap. Ständigt får de nya nyanser, ingen av dem förblir en trygg konstant.

En flicka som överlevt Förintelsen gör ett något skrämmande intåg i handlingen strax innan Simon under stor känslomässig dramatik får veta var han kommer ifrån. Dramatik präglar de flesta känslor i boken. Allt blir stort och ofta farligt i Fredrikssons händer, till och med avnjutandet av musik känns som en resa fylld av risker. Det handlar bara till hälften om konkreta saker som händer, det viktigaste är hur folk relaterar till det. På strax över 300 sidor får hon mycket sagt om livet och människorna. Olika personer presenterar olika teorier, klokt och välfunnet, och poetiska passager får breda ut sig utan oro över ifall det blir för högtidligt eller om någon skulle uppfatta det som, Gud förbjude, pretentiöst.

Huruvida man ens tycker om Simon är faktiskt inte helt avgörande för ens uppskattning av boken (men episoden i lumpen när han står upp för sin vän Isak mot en fascistisk furir höjer respekten). Ibland är Isak, Ruben, Karin och Erik nästan lika mycket huvudpersoner som han. Göteborg spelar förstås också en stor roll och gör sig ständigt påmind i rader som den om dagar ”långa som Karl Johansgatan”.

Det är kort och gott en bok om Allt. Religion, politik, filosofi och konst. Pragmatisk psykoanalys och poetisk mysticism. Om själslig ångest och att jobba på varvet. Om människor som oroar sig och krånglar till det och tänker illa om sig själva. Om att bli ung vuxen och känna hat och svårförklarliga mörka tankar. Fredriksson gör det varken lätt för sig själv eller läsaren, som med fördel betar av boken något kapitel i taget snarare än sträckläser den. Men människomöten och lite om Ombergs historia hör till saker som lyser upp i allvaret.

”Där får du höra sanningen om att du inte fötts förgäves.”

Lite magisk realism ryms också. Den lilla kloka gubben han liftar med må vara något ur Simons hjärna, men hur kom han i så fall hem?

De lyckligaste stunderna i boken är ofta när människor är helt rättframma mot varandra, högtidliga och snitsiga men ärliga. Och ofta tillåts en situation där allt ser ut att sluta lyckligt faktiskt göra det, dramaturgiska regler till trots.

Mystiska inslag från de tidigaste civilisationerna återkommer och utgör en stor del av avrundningen, som ändå lämnar av mitt i den göteborgska verkligen.

Vad blir det av allt det här? En rik och intressant bok som man kanske rentav läser om en dag.

Dagbok från östfronten

– En tysk soldats liv och död

Hans Roth, tysk panzerjäger (grafiker i det civila), skrev i tre dagböcker ner ett synbart sanningsenligt men givetvis partiskt och mestadels partitroget vittnesmål om kriget på östfronten ur en soldats perspektiv. Ibland från dag till dag, ibland med tidshopp föranledda av feber eller helt andra skäl. Hans förband ingick i grupp Syd, den som mötte hårdast motstånd i början av operation Barbarossa, bland annat på vägen till Kiev.

Hans är ingen ung rekryt, han har varit med om den franska kampanjen och kan jämföra. Han verkar bildad och har ett sardoniskt sinne för humor. Han förfäras av rysk taktik och grymhet men berättar osminkat om förfärliga ting de själva gör, till synes omedveten om inkonsekvensen. Samtidigt är han uppenbart intelligent, förstår strategi och kan verkligen skriva. I vitt skilda tonfall. Ibland lyriskt och nästan naivt patriotisk, ibland sardoniskt svartsynt och ofta bedrövad och plågad. Ibland fatalistisk, ibland pinad av vetskapen om hur nära döden de ständigt är. Vad de än gör, vad de än lyckades med igår, kan de skjutas eller sprängas när som helst. Att överleva krig handlar om tur, konstaterar han.

Leriga skyttegravar, evighetslånga bombardemang, slakt på soldater. Alla de bekanta inslagen får liv och blodig svärta. Tillfångatagna ryssars öde skönmålas inte. Några kvinnliga partisaner beskrivs dock med visst medlidande, till skillnad från de unga männen.

Här följer några nedslag. Den nästan mördande helheten kan dock endast fås genom att läsa detta märkliga stycke bevarad historia.

Kiev

Beskrivningen av fällorna runt Kiev är mörkt fascinerande. Plus mer offensiva vapen som brandgranater, molotovcocktails och hundminor (schäfrar, ironiskt nog), tränade att krypa under stridsvagnar eller anfalla kolonner med sina laddningar på ryggen. Krigets uppfinningsrikedom i all dess vidrighet.

Beskrivningen av civilbefolkningens välkomnande och tacksamhet gentemot erövrarna som kört bort bolsjevikerna är säkert sann. Det var innan tyskarna hunnit visa sina avsikter och iscensätta sin nya ordning, där slaverna var undermänniskor.

Nästan i förbigående nämner han vid ett tillfälle: ”Samma eftermiddag börjar judar drivas samman.”

Senare detonerar enorma sprängladdningar på utvalda platser och tusentals dör, trots att staden är erövrad. Detta fortsatta lidande skyller Hans lydigt på ”Judas söner”. Som hämnd ska ”hebréer skickas till Jehova”. Tidens syn på människor från andra länder genomsyrar förstås hans jargong i största allmänhet. Men när han möter en ung SS-soldat som glatt både berättar och visar vad ”dödskommandona” gör blir han till slut djupt chockad över vad den egna sidan är kapabel till.

Kanske är det mot bakgrund av sådant man bör läsa hans tankar om hur bolsjevismen förvandlar människor till något ”lägre än djur”, i behovet av att slippa se fienderna som verkliga människor. Samtidigt ömkar han sig över de civila ukrainarna som svultit mitt i Europas kornbod på grund av bolsjevikerna. Huruvida de ryska soldaterna är tappra eller drivna av simpel instinkt verkar han kluven till. Deras lydnad gentemot kommissarierna förundrar honom. Han medger/inser dock tidigt att de har underskattat den andra sidans resurser.

Utrustning från de allierade, såsom amerikanska bombplan, identifieras för övrigt med synbar visshet. Hur vet han allt det här?

Vintern 41

Redan i oktober blir det ”vidrigt kallt”. Lervälling och elände. Bestört hör han hur tysk radio rapporterar striden som snart vunnen. Han vet bättre.

Hans beskrivning av misären i de unkna stugor där de tar sin tillflykt undan kylan är nästan episk. Smutsiga familjer delar logi med sura soldater, djur på golvet och ohyra bakom tapeterna. Den riktiga vintern, när den slår till, blir föremål för samma plågsamt livfulla beskrivning. Allt blir värre och värre. Ofta 35-40 grader kallt, utan vinteruniform.

1942

”Kvaliteten” på motståndet skiftar. Artilleriet är värre än de ofta otränade ryska soldater som i skräck för ett nackskott från kommissarierna går till anfall i våg efter våg. Även barnsoldater som kastar handgranater från de närmast oförstörbara ryska stridsvagnarna hör till inslagen.

Hans indignation mot fienden återkommer ofta. En grupp tyska soldater som gått åt i ett bakhåll blir föremål för makabra propagandablad med foton på kvarlevorna. Senare beskriver han indignerat hur försåtliga skyltar lockar tyskarna i olika minfällor (”Lämna patronhylsor här …”).

Övertygelsen om det nödvändiga i kriget och även lojaliteten mot führern sitter i genom alla umbäranden. ”Som gammal frontsoldat vet han vad vilka fasor vi upplever”.

Med stigande, ironiskt förakt beskriver han kort underhållstrupperna, ockupationstrupperna och slutligen luftvärnstrupperna därhemma och jämför dem med Frontschweine som han. Avrundningen blir en retorisk fråga om varför de som kämpar på östfronten inte tillåts bära vapen hemma …

Mot slutet av dagbok 2 går det från mars till maj (1942) på några få sidor. Kylan byts mot tryckande värme och det börjar bli dags för den stora sommaroffensiven.

Dagbok 3

Juni 1942 är det ’tropisk hetta’ som plågar i skyttegravarna. Malaria och andra febersjukdomar.

Korta rapporter med exakta datum har ofta övergivits för långa, livfullt beskrivande textsjok. ”Våra ögon är röda (…) men våra tänder är vita av det hårda brödet”.

”Jag är ingen Renn eller Remarque”, konstaterar han vid tillfälle men visst kan han skriva.

Tunnelgrävande mot fienden. Minerade pennor, cigarettetuier, förbandslådor. Och döda tyska soldater. Hans upprördhet återkommer ständigt. Samtidigt kan han krasst konstatera att bolsjevikerna helt enkelt är bättre på den här sortens krigföring.

I augusti blir det 17 dagars permission i Tyskland.

I september hård kamp om industristaden Voronezj. Hans räknar påläst upp de industrier som tidigare varit aktiva där och beskriver vad staden förvandlats till.

Vintern kommer tids nog igen och de flyttas till Rossozj, där det redan finns italienska alptrupper. Just dessa är ’renhåriga’ men det visar sig snart att andra italienska officerare och soldater flyr i tusental. Ständiga reträtter av sönderfallande arméer ger en apokalyptisk stämning åt bokens avslutande sidor. Även breven hemifrån blir mer allvarstyngda. Allt handlar nu om överlevnad.

Efter oräkneliga infernaliska sekvenser som Roth ’kommer minnas livet’ ut tar så dagböckerna slut. Men inte förrän en sista vår kommit och Hans fått tillfälle att reflektera över vad de blivit, i skenet av en samling nyanlända, fortfarande sjungande och ståtligt marscherande soldater. I maj 1943 kommer de första Tiger-stridsvagnarna och Hans känner ny tillförsikt.

Ett helt år går mellan detta och brevet till hustrun 1944 om att han är saknad i strid. Kanske finns det fler dagböcker.

Copyright © 2021 Palavers bokblogg

Tema av Anders NorénUpp ↑