Stalins barn (2008)

En slags släktkrönika med intressanta karaktärer eller en samling bilder från Ryssland och Sovjet genom årtiondena, den här boken fungerar på flera vis. 

Från ett 2000-tal då Ryssland enligt journalisten och historikern Owen Matthews förlorat alla sina gamla ramar till förmån för en värdenihilism som bara vissa förmår utnyttja, skriver han om sina föräldrar och sin morfar utifrån en ”kuslig och ondskefull” KGB-mapp om den sistnämnde och hundratals kärleksfulla brev mellan de två förstnämnda, samt berättelser från sin mor och moster. Och om sin egen engelsk-ryska uppväxt, som inleds i London men leder även honom till Ryssland. Han skriver fint och med levande bilder där ryskan är de varma färgerna och Pusjkins sagor och engelskan det formella och torra. 

Morfars slutliga öde framgår redan i prologen men hans familj är befolkad av karaktärer som har både utstått och uträttat saker, vilka han först bara låter ana. Inledningen får mig nästan att tänka på Primo Levis släktsammanfattning i Periodiska systemet. Men när han nämner  sin ’mosters systerson’ tar det ett tag innan jag fattar att det är sig själv han pratar om. 

Mamman Ljudmila är småväxt, stark och fri från självömkan, hon kan formulera sig fyndigt och snyggt. Till exempel om hur ryskans grammatik speglar ansvarslöshet. Hon berättar allt men månar om att berättelsen han skriver inte bara ska innehålla mörker. Systern Lenina ger sitt perspektiv. Deras barndom börjar i Tjernigov i Ukraina (då en del av Sovjet), med en viktig partitjänsteman till far. En dag förändras allt. En lapp från NKVD sitter på grannarnas dörr och deras familj verkar vara näst på tur. Tillsammans med andra män i staden är den engagerade kommunisten Boris Bibikov plötsligt under utredning, om än i sin frånvaro, och män med ansikten ”lika hårda som deras skinnjackor” vänder upp och ner på familjens lägenhet och tillvaro. Martha, som framstår som kärv och svår men också illa behandlad av livet, är ensam kvar med döttrarna. 

Det blir i förbigående ett porträtt av ett Sovjet både under kommunisternas tidiga och sena styre. Hur man som nitisk partivän kunde göra karriär i en värld där alla de gamla värderingarna var farligt reaktionära och skulle städas bort. Kollektivisering och femårsplaner var lösningen men den krävde traktorer och i Charkov skulle de under unge Boris överinseende tillverkas. Utanför detta projekt pågår den större kampen mot ”kulakerna”, markägare eller bara alltför ambitiösa bönder som motsätter sig den nya given. Det propagandavänliga stordåden i fabriken beskrivs lika roande som egentligen skrämmande; hur snabbt man kan mura, hur mycket cement de kan få ur blandaren. Medan de som misslyckas hånas på väggtidningar. ’Socialistisk tävlan’. 

Men projektet hade inte avsett resultat. Den ohyggliga svälten i Ukraina i början av 30-talet, som var lika mycket ett medvetet vapen mot bönderna som ’naturlig’ katastrof, beskrivs med några drabbande bilder och förintande citat från forna idealister och rentav partifunktionärer. En stor del av den magra skörden exporteras, en del går till de soldater som ska hindra de svältande bönderna från att göra uppror. Men i det Bibikovska hemmet och staden de bor i märks inget av detta. Livet är gott, tills det inte är det. Boris själv vet väl vad som pågår men förblir lojal mot partiet. Inte för att det kanske finns något val. Men vi vet alltså hur det kommer sluta för honom, bara några år senare, och sin dödsdom skriver han ovetande på under en partisammankomst 1934. Svälten pågår fortfarande men Stalin propsar på ökad produktion. Boris röstar på Sergej Kirovs rimligare linje. Han satsar på fel häst, som snart är mördad. Efter det är det bara en tidsfråga tills han arresteras och blir ett av offren för Stalins utrensningar. En byråkratisk mardrömsmaskin bryter på löpande band ner misstänkta och samlar på närmast absurda erkännanden om en kontrarevolutionär, trotskistisk organisation inställd på att sabotera allt, följt av avrättning. Men även maskinen består av människor som tror på det de gör. Kring detta, med rikliga citat från Solzjenitsyn, resonerar författaren intressant och omskakande. 

”Det var inte så enkelt som att placera två främlingar i ett rum, ett offer och en bödel, och sedan övertyga den ene om att den andre måste skjutas – det handlade om att övertyga dem båda om att det här mordet tjänade ett högre syfte.”

Och till historien hör förstås att förhörsledarna själva i många fall skulle ”rensas ut” inom kort. Och att Nikita Chrusjtjov 1955 skulle beordra en omfattande ”rehabiliteringsutredning” för att ge offren en chans till postum upprättelse. Magnituden i den meningslösa slakten, utförd med nitisk pappersexercis, blir därmed ännu mer svindlande. 

När livet är illa nog för kvarvarande familjemedlemmar arresteras mamma Martha plötsligt och skickas till fångläger i Kazakstan, och till och med barnen sätts i fängelse, 3 och 12 år gamla. Det låter overkligt men är väldigt verkligt för dem. Ljudmilas första riktiga minne är från dagen då de hämtas. Några dagar som måste kännas mardrömslika för barn följer tills de efter en brand hamnar på ett enormt barnhem som är ett ”jämförelsevis lyckligt ställe”. På sjukhuset, där de andra barnen dör i tuberkulos, lär sig lilla Ljudmila att läsa och kan snart åtminstone fly in Tusen och en natt och ryska folksagor.

Med föräldrar som är ”folkfiender” får barnen veta att ”Farbror Stalin” nu tar hand om dem. De får lära sig ramsan:

”Tack kamrat Stalin för vår lyckliga barndom”. 

Skildringen av hur Sovjetstaten behandlade barn gör det lättare att förstå hur de kunde behandla vuxna så illa. Ingen är värd någonting, ingen har något egenvärde eller värdighet om de inte råkar vara veckans hjälte eller har en hög position. Och båda dessa förhållanden kan ju snabbt förbytas. 

1941 kommer kriget till Ryssland och den äldre systern skickas iväg för att gräva skyttegravar medan Ljudmila är kvar på barnhemmet ett litet tag, tills fronten kommer för nära. Ett nytt slags elände tar vid. Här börjar Ljudmila kunna förse Matthews med egna minnesbilder, slående brottstycken från en tillvaro i ständig flykt inåt landet. Tills de kommer till Stalingrad. 

Små sjok av svartvita bilder kompletterar det utmärkta berättandet. Författaren själv gör inga anspråk på att vara åsiktslös, han spekulerar och funderar kring sina släktingars handlingar men skönmålar inte. Matthews har också sina egna historier, två generationer senare. Som ett märkligt överfall i Moskva på 90-talet och dess efterspel, livfullt berättat med målande bilder från den tidens Ryssland. Han gör djupt personliga reflektioner kring livet i Ryssland och hur han tänker sig att det påverkar invånarna. En del må vara svepande generaliseringar, men det känns både övertygande och försonande. 

Att läsa boken just som Ryssland envetet fortsätter sitt anfall mot Ukraina och känna igen städer från nyhetskartor om kriget gör läsningen extra aktuell. Och det känns inte långsökt att se Stalins vålnad i Putin. Paranoid, hänsynslös och med makt nog att slå tusentals liv i spillror. The more things change, the more they stay the same. 

Mitt i allt elände känns det lika nödvändigt som surrealistiskt när ett märkligt sammanträffande för systrarna samman igen. Amerikanska plan och amerikansk mat, särskilt choklad, blir även de sagolika inslag ur barnets perspektiv. Mila hämtar sig från långvarig sjukdom och hamnar på ett barnhem där hon verkligen trivs medan Lenina gifter sig lyckligt. Allt i boken är inte misär. Men Milas starka vilja och vägran att hyckla leder till problem ibland. 

Inblickar i Gulag-livet erbjuds förstås, med några hårresande exempel inte väsensskilda från berättelser om nazisternas koncentrationsläger. Det berättas också hur man kanske kan undvika att brytas ner genom att hitta helt rätt inställning (”glöm ditt gamla liv som om det vore en dröm”) och uppskatta det lilla som kan uppskattas (som ”de fuktiga sibiriska vintermorgnarna”). Detta var uppenbart inget som modern Martha lyckades med. Det är en förstörd och bitter människa som återvänder. Hur systemet, barnhemsvistelser och arbetsläger tillsammans även har raderat relationen mellan mor och barn blir tragiskt tydligt när de möts igen. Ryssland som ett land som tuggar sönder sina egna känns som en skrämmande aktuell bild nu när de åter har fått vänja sig vid att offras på statens altare. Med hjärntvätt och våld kan fortfarande ett folk kuvas.

Vid Stalins begravning 1953 gråter Mila som alla andra, utan en tanke på att han skapat den värld som krossade hennes föräldrar. Han var, som titeln antyder, det närmaste hon och många andra hade en far. Men Chrustjovs tid skapar nya möjligheter. Boris ”rehabiliteras” postumt och den synnerligen begåvade Mila, en gång dotter till en folkfiende får gå på universitetet där nya världar öppnar sig. 

Cirka halvvägs in börjar Matthews berätta om sin pappa och målar upp 30-talets Swansea lika solkigt och livfullt som den ukrainska landsbygden. Den skarpsinnige walesaren Mervyn fastnar för det ryska språket och kulturen och får rentav möjlighet att bevista en unik festival i Moskva där västlänningar bjuds in. Senare får han jobb på ambassaden där han både åtnjuter unika privilegier och gradvis lär känna ”det sanna Ryssland” mitt under Kalla kriget, där optimism huvudsakligen råder. Men där en ung utlänning kan få orimlig och smickrande uppmärksamhet från inflytelserika personer med ett tämligen uppenbart uppsåt. Författaren menar att hans far var fullt medveten om att det är KGB som hjälper honom få ett spännande jobb i Sibirien men äventyrslustan tar över. När frågan väl kommer och besvaras med ett nej upplever Mervyn det som mer besvärande än skrämmande. Det blir dålig stämning.  Snart nog inser han dock allvaret i situationen. 

Författaren fångar som skarp kontrast det snabba förfallet han själv bevittnade i Ryssland efter 90-talets öppnande, hur fel personer grep rikedomarna och makten och de vanliga ryssarna  bara fortsatte streta som de alltid gjort, men nu i ett slags vakuum. Korruptionen och morden blir nästan mörkt komiska i sin flagranta påtaglighet. Lika effektivt sammanfattar han sin unga karriär som krigsreporter. Han skyndar anekdotartat förbi en ungdom full av intressanta bilder och platser till ett Moskva där livet varit fullständigt förutsägbart men nu förändras till ett galet paradis för de med pengar, en stad som ”växer sig fet på rovet från ett plundrat imperium”. En värld av dekadens där avdankade västkändisar kan synas på casinot men ingen tar ansvar, där unga utlänningar är ”kapitalismens conquistadorer” och tar allt de kan få men också bryts ner själva. Och i tunnelbanorna lever somliga i total misär. Tragiken i vad Ryssland kunde ha blivit efter järnridån känns extra påtaglig i rader som:

”Om de vackra vilsna ungdomarna hade använt sin energi till något annat än självdestruktivitet och världsfrånvändhet hade de kunnat lysa upp det härjade Ryssland under ett helt årtionde.”

Starkast lysande av dessa ungdomar är en flicka vid namn Jana som lämnar ett outplånligt avtryck hos författaren, inte minst genom sitt tragiska slut. 

Mervyn och Ljudmila träffas på 60-talet i Moskva och verkar båda vara just vad den andre behöver. Men deras kärlek kommer möta svåra hinder. Värvningsförsöken från KGB blir alltmer ihärdiga, även om Mervyn till författarens uppriktiga förundran står emot. 

”Om jag tvingades välja mellan att bli fråntagen kvinnan jag älskade och att skriva på ett papper där jag lovade att arbeta för KGB (…) skulle jag sätta min personliga lycka över allt annat.”

Efter en kort tid av just gemensam lycka skiljs de under ganska dramatiska former när den ohjälpsamme Mervyn snabbt blir persona non grata och får lämna landet. De brev som nu får ersätta gemenskap citeras ibland tillfullo i all sin nakna känslosamhet. När Mervyn beslutar sig för att också försöka få ut Mila ur Ryssland leder det bland annat till ett möte med redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Herr Segerstedt, antar jag. Detta i samband med att Nikita Chrustjov besöker Sverige. 

För Mervyn blir det karriärmässiga priset högt när han åsidosätter allt annat, inklusive utgivningen av sin bok om Rysslands ungdom för att inte försämra sina chanser att få ut Mila. Den oförtrutna kampen att få ut Mila ur Sovjet är så vindlande och fylld av misslyckade försök och människomöten att det nästan kan bli lite mycket av det hela, rent dramaturgiskt. Att det är sant och dessutom inkluderar turer till Sverige och andra länder hjälper förstås till att hålla intresse uppe. Så även att det utspelar sig i en tid före Internet, när kommunikation av den nödvändiga arten var långt svårare. Inte desto mindre sätter till slut ett visst missmod in även hos läsaren (i alla fall denna). 

Spoiler alert: att det ändå till slut, eventuellt trots snarare än på grund av Mervyns envetna kampanj, händer något omvälvande känns förstås inte lättköpt under omständigheterna. Och det är med blandade känslor, färgade av både år av besvikelser och ett kontroversiellt ’spionutbyte’, som de tu (och ett par andra tu) till slut får sin vilja igenom. Det känns deppigt sant, hur glädjen är så grumlad och av vissa så missunnad att den knappt gör skäl för namnet. Lägg till det att de sedan ska leva ett helt vanligt liv tillsammans, efter decennier av drömmar. 

Det är en komplex bok, rik på allvar, historia och bilder. Och det är inte ett olyckligt slut, bara ett som känns väldigt mänskligt. Men vägen dit är allt annat än ordinär. 

Mot Fort Humboldt (1974)

Alistair MacLean är mest känd för actionspäckade andra världskrigshistorier och samtida thrillers men hans stil och teman passade lika bra i västernmiljö, vilket han bevisar här. 

Den här ganska korta romanen inleds med en för läsaren smått krävande presentation av en samling karaktärer i ett synnerligen dystert samhälle längs järnvägen. Ett trupptåg ska strax avgå därifrån till svenska titelns fort (på engelska heter boken “Breakheart pass”), där vi får höra att kolera härjar. Med på färden är bland andra en läkare, en guvernör och hans brorsdotter, en sheriff och en fånge vid namn Deakins, som framställs som en osedvanligt usel och samvetslös figur. Som gammal van MacLean-läsare undrar man om det är den sistnämnde som ska visa sig ha en helt annan personlighet och agenda bakom den osmickrande fasaden. Det var ju oftast minst en karaktär i hans romaner som överraskade i någon sen eller tidig twist. 

Andra MacLean-kännetecken florerar: de livfulla och smått ironiska beskrivningarna av platser och personer, den hårdkokta tonen, umbäranden i hård kamp mot elementen, omsorgen om detaljerna. Det är också lika pedagogiskt som cyniskt; här finns rentav ritningar över tåget och fortet som komplement, tillsammans med en dramatis personae. 

Genom dramatiska landskap färdas tåget medan ond bråd död och mystiska skeenden decimerar manskapet som i en ovanligt brutal Christie-deckare tills en oerhört drastisk händelse verkligen får en att haja till. Det berättas filmvänligt (och filmades mycket riktigt redan 1975) ur många perspektiv och läsaren får långt före de presumtiva hjältarna veta vad som egentligen hänt vid fortet. 

Hur ska det gå? Vem är Deakin, vars förehavanden vi länge får följa utan att riktigt förstå dem? Vem är skurken, utöver banditen Sepp Calhoun? 

Kärn- och stämningsfull semesterläsning med doft av 80-talets skolbibliotek och tidstypiska ordval som sticker i ögat idag men inte var illa menade av författaren. Tågmiljön och den omgivande snön och kylan tillför mysfaktor och överraskningarna duggar tätt. En riktig MacLean, kort och gott.

Blodläge (2010)

Mitt första intryck  av Johan Theorins tredje bok om Öland – tillika den första jag läst – är kluvet. Jag gillar att Öland är skådeplats och jag respekterar det dova allvaret (no pun intended). Och språkligt är det korrekt, ibland bra. Men jag ledsnar kvickt på det inledande hoppandet mellan olika personer vars bakgrund, situation och känslor redovisas så rakt upp och ner, med ett så flitigt bruk av ordet ”hade”, att det blir mer uppsats än uppslukande. Varför inte presentera karaktärerna genom repliker och gärningar och låta det ta lite tid? Visst, Theorin gör det också, men i början tar han oftast den enklaste vägen och närvaron blir lidande.

Vad handlar det om då? En gammal skeppare som lämnat äldreboendet, en far med en tonårsson och en sjuk dotter, och ett rikt fastlandspar som byggt en drömvilla anländer en vår i slutet av 90-talet till Stenvik på Öland, nära ett nerlagt stenbrott. 

Och det blir snart berättarmässigt bättre. När vidskepelsen smyger sig in och personerna väl har presenterats och samlats, och titeln får sin förklaring, börjar det kännas som en riktig bok. Korta kapitel, oftast ett smart drag, hoppar mellan de olika personerna. Pers gamle far Jerry (förr om åren Gerhard) ringer upp, förvirrad och i behov av hjälp. Gerlof, den gamle, läser sin bortgångna frus dagböcker. Vendela, uppvuxen på Öland och gift med en självhjälpskändis, letar efter älvor och sitt förflutna. Hennes allt annat än lyxiga barndom på 50-talet, återberättad i återkommande kapitel med rubriken ”Vendela och älvorna”, ger också en särprägel som känns trovärdig i sina detaljer. Fösa kor (inte alltför milt), ta hand om ’Invaliden’ och lämna små gåvor vid ’älvastenen’ tillsammans med önskningar som påfallande ofta verkar uppfyllas. Gerlofs frus dagböcker överlappar Vendelas minnen, även i temat med små övernaturligheter. De sistnämnda har ibland pragmatiska förklaringar, inte alltid. 

När Per åker till sin förvirrade far för att skjutsa honom hem och hamnar mitt i en mordbrand och ett mysterium är det som om boken vaknar på riktigt. Det är ingen otrolig adrenalinkick men ändå en rejäl höjning av insatserna, men samtidigt i ett dämpat och lite mystiskt tonfall. Och den inledande ovanan i boken, att redovisa allt, övergår alltmer i detta rätta sättet att lägga pusslet: bit för bit. 

När knappt kontaktbara pappan och avmagrat sjuka dottern också har anlänt till stugan som Per ärvt är stämningen imponerande orolig och olycksbådande. Per själv är permanent dyster och tafatt, lamt tillgjord i sina försök att muntra upp andra. Det är ett gäng sorgliga typer som senare sammanstrålar vid Vendelas grannfest. Riktigt cringigt blir det när Jerry vaknar till och berättar vad han jobbade med en gång i tiden.  

Jag gillar hur det öländska präglar stort och smått. Solnedgång över Kalmar sund, Blå jungfrun i fjärran, lokal vidskepelse, sjömannaminnen. Man lär sig rentav en del om öns berömda kalksten. Den sympatiske Gerlof, av extramaterialet att döma modellerad efter författarens morfar, berättar gärna om forna företeeelser som ’bänkvälling’;  hela veckans matrester, saltade och kokade i en gryta på lördagen. 

Det artar sig till en mordhistoria där den som vet mest är halvt på väg in i dimman och får förse sonen med fragmentariska ledtrådar. Sonen, Per, vill väl helst glömma hur farsan tjänade sina pengar en gång i tiden men börjar nysta i ett mysterium som verkar ha direkt koppling dit och som växer till ett konkret hot. Att det är i Internets barndom och alla svar inte kan letas fram på ett par sekunder är ett plus. Det är ingen mysdeckare om en glad amatör som försöker lösa ett fall. Per har egentligen ännu viktigare saker att tänka på och blir motvilligt indragen. Han är ”stressad och plågad” som Vendela konstaterar.

Men det är också en historia om det förflutna för andra karaktärer och om en sjukdom som plötsligt visar sig allvarlig. Alla trådarna möts som sig bör och kulmen nås vid Valborg, då den dramatiska prologen får sin förklaring. 

Jag tycker att Blodläge är som allra bäst när den är som jobbigast, när mysteriet och problemen tätnar. När allt ska klaras upp går det lite väl enkelt ibland och det känns mer standardartat. Trots en del osannolika sammanträffanden är det ändå en bok med integritet och ett respektingivande allvar, som börjar lite tveksamt men blir alltmer engagerande. Att jag läste de trehundra sista sidorna samma dag måste vara något slags kvalitetsbevis. 

Assassin’s Apprentice (1995)

Kronprins Chivalrys oäkta son dumpas sex år gammal på slottets tröskel av moderns bittre far. Nu får prinsen ta hand om honom, menar gubben. Fitz, som han kommer att kallas, får sova första natten bland hundarna, utan att för den sakens skull bli illa bemött. De vet bara inte vad de ska göra med honom i väntan på prinsens återkomst. Och så är det ju problemet med kungens hustru, ännu barnlös. Känsligt läge. 

Tiden är “Påläst Fantasymedeltid”. Det präglas av en glädje att beskriva både miljöer, personer och deras personligheter, allt sett ur Fitz ögon. Att det är skrivet ut förstapersonsperspektiv är för övrigt den första uppenbara skillnaden gentemot G.R.R. Martins “A Song of Ice and Fire” som påbörjades ett par år senare. Det finns fler, och kanske ännu viktigare skillnader, men också paralleller. Redan tidigt introduceras till exempel två av Martins favoritteman, förmågan att dela tankar och sinnen med djur och den unika situationen för en oäkting av adligt blod. Bland skillnaderna märks tydligt att Hobb faktiskt tycker om djur och ser vissa av dem som karaktärer, inte bara verktyg eller kärl för mänskliga medvetanden. 

Robin Hobb (pseudonym för en författare med det inte så lite svenskklingande namnet Margaret Astrid Lindholm Ogden) berättar detta som en åldrad mans minnen, vilket förstås gör detaljrikedomen och de långa, exakt återgivna dialogerna helt orimliga. Men vad gör det? Mysigt är det! Det är en bok full av bilder, ljud, lukter och kloka iakttagelser om människor i allmänhet – i tonen kanske mer lik Maurice Druon än nämnde Martin, men mindre grym än någon av dem. Paul Boehmers påfallande milda (men utmärkta) inläsning förstärker den känslan i ljudboken. 

De personer som beskrivs i början är mestadels klart mänskliga, högborna såväl som lågättade. Prinsarna har namn efter egenskaper, som Regal, Verity och – i pojkens faders fall – Chivalry. Den sistnämnde abdikerar från tronpretentionerna så fort skandalen är ute men pojken ges ändå ett nytt hem i deras yttre krets, som oäkta men ändå halvt erkänd del av släkten, dömd till ett enkelt liv men utan risk för svält. När Fitz förmåga att knyta telepatiska band till djur blir uppenbar för Burrich, mannen som ser efter honom, är reaktionen knappast positiv. Detta är något att skämmas över, får han veta. Uppväxten blir ganska ensam, han passar inte in någonstans och tyr sig till de fattiga barnen i staden utanför slottet. Men den gamle kungen, Shrewd, ser värdet i en ‘bastard’. 

“Quiet work. The diplomacy of the knife.”

Nu förändras allting igen. Han får eget rum och träning i både ”normala ting” och mer ljusskygga kunskaper. Hur man mördar, eller kanske bara förlamar eller ger någon en fruktansvärd hosta. Fitz drivs inte av egen ambition utan av andras beslut, men är ändå medveten och accepterar dessa, så långt ett barn kan förstå dem. Och hans både skrämmande och rättframt pratsamme läromästare Chade uppmanar honom att tala från hjärtat. Vilket han gör: 

“I don’t much like it. The idea of killing people.”

Lyckligtvis, eller vad man ska säga, menar Chade att han kan lära sig först och senare besluta om han verkligen tänker använda sina kunskaper. Och utbildningen är synnerligen mångsidig. Hitta örter. Inleda ett samtal med någon och försöka memorera varje ord och detalj. Synbart harmlösa och lekfulla utmaningar. Men också hur man dödar, förstås. De första uppdragen är oblodiga. De är brickor i kung Shrewds spel – väldigt skickliga brickor – men det kommer också krävas svåra beslut. Den unge eventuelle lönnmördarens första egna uppdrag tar en oväntad twist som medger en kort suck av lättnad men det är förstås bara en tidsfråga innan karriären presenterar tyngre utmaningar.

Det är en bok befolkad av personer som är mer än statister och funktioner runt huvudpersonen, vars personligheter presenteras tålmodigt men utan krystade krångligheter. Ett plötsligt och rättframt samtal kan belysa ett ämne som dittills anats, för att tillfället nu är rätt. Jag tänker inte minst på Burrich, Chivalrys närmaste man, som får uppdraget att sköta om Fitz när kronprinsen lämnar rampljuset. 

Hobb beskriver också ett styrelseskick med mer sympatiska inslag än vad som är brukligt i fantasymedeltid, ett där makthavare faktiskt kan hållas till svars av undersåtarna och där endast ålder avgör tronföljden, inte kön. Det sympatiska utsträcker sig även till djuren. De karaktärer som behandlar hundar och hästar väl hör klart till författarens favoriter. 

Ett tidigt lojalitetstest leder till starka känslor och förlösande försoning av en sort som känns nästan väsensskild från Martins berättelser.  Bland likheterna finns det yttre hotet som sätter tonen för mycket av handlingen, här de röda skepp som sjövägen anfaller och plundrar kungarikets utkanter. Och plundring är inte deras enda mål. Härav kommer en kuslig scen i byn Forge där något har hänt byborna som förändrat dem för alltid. De själsligt urholkade människor som blivit ’forged’ men ändå är kapabla att tala — som levande zombies — utvecklas till rikets största hot.

Hobb skapar myter för sin värld och presenterar hot och konflikter men alltid med en frapperande ovilja att riktigt frossa i grymheter och misär. De finns där, men läsaren får ofta fylla i detaljerna själv där Martin hade redogjort minutiöst. Däremot återges dialoger ofta i komplett, ibland lite väl långt format. Det är tålmodigt och ofta lugnt berättat. En historia att ta sig igenom på motsvarande humör. 

Ungefär halvvägs genom boken blir Fitz hastigt upphöjd till den status han länge nekats och det är oväntat nog hans fars änka som tar beslutet. Han ska till och med formellt få lära sig att hantera den gåva han länge varit medveten om att han ärvt, den som kallas just ’the gift’. Lektioner med den glädjelösa översittaren Galen blir en av de största utmaningarna hittills. En trupp av telepater ska skapas för att bemöta faran från de röda skeppen men Galen ser ogärna att en oäkting ska lära sig den ädla konsten. Ju mer man får veta om ”the skill”, korrekt använd så viktig för härskardynastin, desto intressantare blir den i sina begränsningar såväl som möjligheter. 

Prinsarna blir också mer intressanta som karaktärer mot slutet av boken. Ett upplysande samtal med prins Verity, som arbetar i tysthet med att försöka sänka och vilseleda fiendeskepp med tankekraft, blir en viktig vändpunkt och här blir han någon att verkligen respektera medan brorsan Regal å sin sida jobbar åt motsatt håll. En resa norrut mot ett viktigt uppdrag ger Hobb tillfälle att presentera nya folk och sedvänjor, nya och intressanta karaktärer och dilemman både väntade och oväntade för Fitz. Pusselbitarna faller snyggt och spännande på plats under dramatiska omständigheter. Och med små inslag av humor. 

“Screens cannot be effectively slammed, but he tried.”

Det här är historieberättande av hög kvalitet och integritet. Ingen sensationslystnad eller sadism men med rejäl svärta tillsammans med det djupt mänskliga. Språkligt är det rättframt men elegant, inte tillgjort men gammaldags på ett sätt som passar historien. Man behöver inte ha läst mycket annan fantasy för att förstå berättelsen, men om man har det ser man tydligt hur den hör hemma på finhyllan. 

Assassin’s Apprentice är första delen i “The Farseer Trilogy” som i sin tur inleder en ännu längre serie böcker. I det här fallet känns tanken på att läsa vidare tilltalande snarare än utmattande.

Metro 2034 (2009)

Uppföljaren till ambitiösa Metro 2033 – om resterna av mänskligheten i Moskvas tunnelbana – börjar på Sevastopolskaja, en utsatt station befolkad av tåliga typer. Redan innan Dmitrij Gluchovskij kallar stället för deras ’lilla Sparta’ har associationen kommit självmant. Boende på den sista befolkade stationen på sin linje, är de isolerade och i bokens början oroliga över bristen på livstecken från den senaste karavanen. Ett nytt hot verkar ha uppstått i en redan farlig värld. Ungefär så började ju ettan också. 

Här återfinns också Hunter, hårdingen från ettan, sargad och tystlåten och lika fruktad som respekterad i sitt nya hem. Det är han som samlar en trio för en expedition för att ta reda på vad som hänt. Den består av en ung man vid namn Ahmed och ’Homeros’, en äldre man förtjust i berättelser och myter, tillika den karaktär vi kommer närmast. Redan innan kriget var han förtrogen med tunnelbanans hemligheter, de militära komplex som okänt för allmänheten låg bredvid de tunnlar som de tilläts se under sitt pendlande. Nu samlar han på de ’nya mysterierna’ och är rentav hemligt tacksam för chansen att se mer. Hans strävan ger också tillfälle till kloka betraktelser om hur människor inte minns något om det inte ”erövrat deras fantasi”, det vill säga fått dem att engagera sig – som en gammal hjältemyt. 

”Siffror och fakta blåser bort … som om det skrivits med en pinne i sanden.” 

Apropå att minnas vad man hört och läst: mycket känns igen från första delen. Beskrivningen av olika livsstilar i ett torftigt mikrokosmos. De bildade referenserna. Farorna. De hårdföra typerna i en hård värld men med relaterbara drag och funderingar. Gluchovskij målar fortfarande starka och slående bilder. Homeros som kastar en sista blick på en lampa fylld av döende insekter innan han ger sig av in tunnelns beckmörker. Ögonblicksbilder från ”Domedagen” där vanliga vakter måste bli ”monster”. En station befolkad av ”likätare” och deras ansamlade skafferi. 

Om vissa (ganska många) stationer är obeboeliga och nästan opasserbara på grund av diverse väsen och monster är det ändå värre däruppe. Turerna som legendariska ’stalkers’ företar upp till ytan för att leta efter något användbart eller ätbart i en värld som tagits över av andra varelser beskrivs som:

”…snabba, nästan förlägna försök att plundra de egna husen”. 

Klipp till far och dotter i exil, kämpande genom en hopplös tillvaro. På två sidor väcks mer engagemang än i flera kapitels exposition från sämre författare. Jag imponeras ofta av hur mycket Gluchovskij lyckas inrymma i några få meningar. Visst kan han bli repetitiv ibland, men han skulle också kunna vara en utmärkt novellmakare. 

Ordförklaringarna och kartan i slutet är synnerligen hjälpsamma. Klokt beslut ändå att inte explicit hänvisa till dessa med fotnoter i texten. De finns där för den som är osäker på exakt vad som menas med prospekt eller papyrosser eller vem som är vem i grekisk mytologi och ryskt kulturkanon. Den ungefärliga betydelsen fattar man i regel ändå. Översättningen är, gissar jag, utmärkt. Den präglas i alla fall av ett rikt ordförråd och respekt för läsaren utan att kännas pretentiös. 

Att duon och trion ska möta varandra, om än decimerade, är förstås väntat. Men omständigheterna är precis som det mesta annat här mindre enkla än man tror. Vad är Hunters hemlighet? Bryr han sig om Homeros? Bryr han sig om flickan de räddar? Varför ljuger han och vad är hans plan och hemlighet?

Hastigt och skrämmande klarnar det stora mysteriet i form av en hittad dagbok men då är mer än hälften av boken kvar. Där skymtar bland annat Artiom, huvudpersonen ifrån första boken. I mötet med en charmig musiker tävlas det i berättelser om var det möjligen kan finnas mänskligt liv ovan jord. Och Homeros ser skälet till sin existens i just en berättelse han ska skriva. De han möter är karaktärer. Sasha, som flickan heter, känner istället ett band till den avvisande Hunter. 

Det är bland annat en betraktelse över minnet och skrivandet, med vissa metainslag av den finare sorten, och också i högre grad än föregångaren en hyllning till det Moskva som varit. Hade jag läst den här innan jag skrev Dagsländor hade jag nog kallat den en stor inspiration. Parallellerna är intressanta. Men Gluchovskijs projekt är större, inte bara i antal sidor, och skräck- och actionfaktorn betydligt högre. Här ryms vämjeliga skildringar av epidemi i trånga utrymmen tillsammans med betraktelser kring hur melankolin kanske är människans sant unika egenskap och gnista. 

Här finns också ständiga twistar och karaktärer med hemligheter. Det är väldigt underhållande, helt enkelt, trots de högtflygande ambitionerna. Och spänningen eskalerar mot slutet. 

Finalen i ettan var ironiskt förkrossande. Hur är slutet här? Man törs kanske i alla fall avslöja att det finns både tematiska likheter och stora skillnader. 


Metro 2033, Metro 2035

 

The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

Monsignor Quixote (1982)

“Holiness and literary appreciation don’t always go together.

Graham Greenes relativt sentida klassiker om tro, tvivel, ost och vin är sympatisk och roande från första sidan och fortsätter i den andan, men nöjer sig inte med det. 

Fader (vilket han blott är när vi möter honom) Quixote är på väg i sin gamla bil Rocinante – vars ålderdom han oroar sig över – när han möter en italiensk biskop i behov av bilmekaniker, lunch och vin. Mötet med den kloke och sympatiske mannen gör ett bestående intryck på den smått naive men godhjärtade prästen. Lite senare får han också veta att han blivit upphöjd till biskop via order från Rom. Hans egen närmaste chef, den ständigt kritiske biskopen, är inte glad.  

Samtidigt förlorar byns kommunistiskt lagde, och kanske inte helt okorrumperade, borgmästare sin position. Över några glas vodka övergår deras sedvanliga gnabbande i drömmen om en gemensam resa, även tänkt som ett sista äventyr för Rocinante. Givetvis bor han i La Mancha. Han är, på ett underbart ouppklarat sätt ättling till den fiktive Don Quixote och enligt ’Sancho’, borgmästaren, lika fast i svunna ideal. 

“I want to believe. And I want others to believe.

På sin resa debatterar de Stalin vs Torquemada (utan att förhärliga dem) och allt annat mellan himmel och jord. Och dricker sitt medhavda vin. 

”It is strange how quickly a bottle can be emptied when one debates without rancour.”

Fadern har läst en del Marx och kan ge nytt ljus över fraser som ”opium för folket”.   Borgmästaren å sin sida har en del teologiskt bevandrade kunskaper och frågor att roa och oroa med. Hans marxistiska version av liknelsen om den förlorade sonen är intressant. En perfekt balanserad bok. Hur många gånger nämner de olika evangelisterna Helvetet? Matteus flest (”men han var ju skatteindrivare”), Johannes inte alls). För monsignoren, som inte vill häda men vågar tänka utanför dogman, är det en viktig skillnad, och jag råkar hålla med. 

Inköp av purpurfärgade strumpor. Ett besök till Francos grav. Ett minnesvärt och lika roligt som oroande möte med Guardia Civil just som borgmästaren lånat faderns prästkrage. Och hela tiden insatta och insiktsfulla repliker om tänkande och tro, Stalin och Marx och diverse katolska moralteologer, vars alla idéer kan ifrågasättas när två nyfunna vänner pratar med varandra. Inga ämnen är förbjudna, inklusive sex. Greene rör sig snabbt och elegant men egentligen inte ytligt mellan ämnena, det är bara det att han så snabbt låter dem säga något intressant och relevant utan att slösa tid på halvmesyrer. De är två vana debattörer med varsitt tydligt utgångsläge men som också kan lyssna på och förstå andra perspektiv. 

Initiativet kan skifta. Efter vad som känns som ett försök att chocka fadern med en bordellvistelse är det borgmästaren som verkar sänkt dagen efter medan Quixote är närmast upplyft. Inte för att han själv tar sig för någonting, han kanske bara är trygg i rollen som den som behåller någons hemlighet. En ganska vågad men dålig film snarare roar än chockerar fadern på hans första biobesök. Men får honom också att fundera över sina egna drifter, eller brist därpå. 

“How can I pray to resist evil when I’m not even tempted ?”

Det är en fundersam man i en tankfull bok som jag borde ha läst för länge sedan, eftersom det är en av de allra bästa från en av de allra bästa. Det är klokt och skratta högt-roligt om vartannat, ibland samtidigt, med en helt oförställd huvudperson. På sätt och vis som Dostojevskijs av mig nyss lästa Idioten, på sätt och vis helt annorlunda. Färre personer, färre sidor. 

I avdelningen mer dramatiska händelser räddar de en misstänkt bankrånare undan polisen. Andra händelser längs vägen skapar hos andra intrycket att fadern inte är vid sina sinnens fulla bruk och hemifrån hör han talas om att hans ersättare och biskopen konspirerar mot honom. Är de plötsligt på flykt? 

Intressant nog börjar del 2 när cirka fyra femtedelar av boken har förflutit, efter att borgmästaren plötsligt tagit över huvudrollen och möter med ett par unga amerikaner som inte talar spanska. Det är en förändrad Fader som återvänder hem, under omständigheter som kanske inte bör avslöjas här. Även om boken tål att läsas om och inte i första hand lever på sin spänning så bör vissa vändningar upplevas i rätt ordning. Och berättelsen har några överraskningar kvar, inklusive “mexikaner”

Måste man då ha läst Cervantes Don Quixote för att verkligen uppskatta Greenes roman? Tydligen inte. Det är en berättelse om en man som kanske alltid tvivlat men tillåter sig att tänka friare när han är i ”dåligt sällskap”. 

”Doubt is not treachery, as you communists seem to think. Doubt is human.”

Men också berättelsen om en annan man, som överfalls av smygande tvivel i sin trygga förvissning. 

Det är receptet till en tänkvärd, trevlig och ändå förrädiskt allvarlig bok. Med ett slut lika fint, sorgligt och försonande som nyss nämnda Idioten. 

The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …

A Knight of the Seven Kingdoms (2015)

Egentligen är det här tre berättelser av George R R Martin, samlade 2015 i en volym/ljudbok. Och de fungerar riktigt bra som ”en bok”. 

Något sekel innan händelserna i Game of Thrones begraver en ung, lång väpnare sin herre. Denne var en ’hedge knight’ (frilansande riddare) av synbar heder men blygsam rikedom utöver de hästar och vapen som ’Dunk’ tagit hand om under åren. Vad ska väpnaren göra nu?

Det bär förstås av till närmaste tornerspel, där släktnamn kända från Martins värld paraderar förbi, inte minst representanter för den då härskande ätten Targaryen. Hur ska den fattige nyblivne riddaren skaffa sig en rustning som låter honom inleda sin karriär? En ung, kaxig pojke vid namn Egg (som visar sig betydligt viktigare än han låtsas vara) blir snabbt hans väpnare mot löfte om mat och att inte få stryk om han inte förtjänar det. Ett ogenomtänkt ingripande mot en elak prins ställer till det för den nyborne riddaren men en annan prins, högst oväntad, räddar livhanken på Dunk. Det leder fram till en ’trial by combat’, men med med en twist olik de dueller Martin dittills berättat om. 

Det är rejält underhållande. Mer koncentrerat och mindre vindlande än eposet Martin är kändast för men med lika stort utrymme för hans djupa kunskap om medeltida liv och leverne. Det är också en mer rättfram historia, klassisk rentav. Här finns mysiga värdshus, spännande tornerspel, rakryggade och goda människor och slemma skurkar. Dusterna skildras livfullt och kraftfullt och med imponerande begriplighet. Det som lätt kan bli en röra av termer i skrift blir bilder som utan ansträngning lösgör sig ur orden. Det är en spännande riddarhistoria, helt enkelt.  

Första delen presenterar en duo som man man gärna följer på nya äventyr: en ung riddare som är klokare än han tror och en prins som inte är rädd för att sova under ett träd. Nästa del ansluter till dem ett par år senare, när Dunk är i tjänst hos en åldrad herre som hamnar i konflikt med grannarna om uppdämt vatten under en period av svår torka. Visst passar Martin på att berätta om Westeros historia genom pratsamma karaktärer, och berättelsen om den här erans tronstrider löper som en röd tråd genom handlingen, men framför allt är även detta en fokuserad och engagerande historia. 

Det är uppfriskande att läsa om en okomplicerat god riddare som försöker göra det rätta utan stora åthävor. Samspelet mellan honom och hans hemligt högborne väpnare är en annan styrka. Den ene är prins, den andre bestämmer, deras samtal är ofta raka och förtroliga. Med återkommande men aldrig infriade hot från riddaren om att ge sin hjälpreda en rejäl smäll. 

I tredje och sista delen höjs insatserna och historien knyts ihop på ett snyggt och spännande vis, med nya tornerspel och konspirationer och många minnesvärda karaktärer. Här känns större skeenden igen ifrån historikboken The World of Ice and Fire (böckerna både spoilar och kompletterar varandra, kan man säga), så eventuellt vill man vänta med att läsa den sistnämnda  tills man fått den lite mer spännande vinklingen här. Eller tvärtom, läs The World först, för att lättare hänga med i A Knight. 

Vilket man än väljer är detta riktigt bra. Inte minst opretentiöst men mysigt inläst som ljudbok av Harry Lloyd.