Metro 2034 (2009)

Uppföljaren till ambitiösa Metro 2033 – om resterna av mänskligheten i Moskvas tunnelbana – börjar på Sevastopolskaja, en utsatt station befolkad av tåliga typer. Redan innan Dmitrij Gluchovskij kallar stället för deras ’lilla Sparta’ har associationen kommit självmant. Boende på den sista befolkade stationen på sin linje, är de isolerade och i bokens början oroliga över bristen på livstecken från den senaste karavanen. Ett nytt hot verkar ha uppstått i en redan farlig värld. Ungefär så började ju ettan också. 

Här återfinns också Hunter, hårdingen från ettan, sargad och tystlåten och lika fruktad som respekterad i sitt nya hem. Det är han som samlar en trio för en expedition för att ta reda på vad som hänt. Den består av en ung man vid namn Ahmed och ’Homeros’, en äldre man förtjust i berättelser och myter, tillika den karaktär vi kommer närmast. Redan innan kriget var han förtrogen med tunnelbanans hemligheter, de militära komplex som okänt för allmänheten låg bredvid de tunnlar som de tilläts se under sitt pendlande. Nu samlar han på de ’nya mysterierna’ och är rentav hemligt tacksam för chansen att se mer. Hans strävan ger också tillfälle till kloka betraktelser om hur människor inte minns något om det inte ”erövrat deras fantasi”, det vill säga fått dem att engagera sig – som en gammal hjältemyt. 

”Siffror och fakta blåser bort … som om det skrivits med en pinne i sanden.” 

Apropå att minnas vad man hört och läst: mycket känns igen från första delen. Beskrivningen av olika livsstilar i ett torftigt mikrokosmos. De bildade referenserna. Farorna. De hårdföra typerna i en hård värld men med relaterbara drag och funderingar. Gluchovskij målar fortfarande starka och slående bilder. Homeros som kastar en sista blick på en lampa fylld av döende insekter innan han ger sig av in tunnelns beckmörker. Ögonblicksbilder från ”Domedagen” där vanliga vakter måste bli ”monster”. En station befolkad av ”likätare” och deras ansamlade skafferi. 

Om vissa (ganska många) stationer är obeboeliga och nästan opasserbara på grund av diverse väsen och monster är det ändå värre däruppe. Turerna som legendariska ’stalkers’ företar upp till ytan för att leta efter något användbart eller ätbart i en värld som tagits över av andra varelser beskrivs som:

”…snabba, nästan förlägna försök att plundra de egna husen”. 

Klipp till far och dotter i exil, kämpande genom en hopplös tillvaro. På två sidor väcks mer engagemang än i flera kapitels exposition från sämre författare. Jag imponeras ofta av hur mycket Gluchovskij lyckas inrymma i några få meningar. Visst kan han bli repetitiv ibland, men han skulle också kunna vara en utmärkt novellmakare. 

Ordförklaringarna och kartan i slutet är synnerligen hjälpsamma. Klokt beslut ändå att inte explicit hänvisa till dessa med fotnoter i texten. De finns där för den som är osäker på exakt vad som menas med prospekt eller papyrosser eller vem som är vem i grekisk mytologi och ryskt kulturkanon. Den ungefärliga betydelsen fattar man i regel ändå. Översättningen är, gissar jag, utmärkt. Den präglas i alla fall av ett rikt ordförråd och respekt för läsaren utan att kännas pretentiös. 

Att duon och trion ska möta varandra, om än decimerade, är förstås väntat. Men omständigheterna är precis som det mesta annat här mindre enkla än man tror. Vad är Hunters hemlighet? Bryr han sig om Homeros? Bryr han sig om flickan de räddar? Varför ljuger han och vad är hans plan och hemlighet?

Hastigt och skrämmande klarnar det stora mysteriet i form av en hittad dagbok men då är mer än hälften av boken kvar. Där skymtar bland annat Artiom, huvudpersonen ifrån första boken. I mötet med en charmig musiker tävlas det i berättelser om var det möjligen kan finnas mänskligt liv ovan jord. Och Homeros ser skälet till sin existens i just en berättelse han ska skriva. De han möter är karaktärer. Sasha, som flickan heter, känner istället ett band till den avvisande Hunter. 

Det är bland annat en betraktelse över minnet och skrivandet, med vissa metainslag av den finare sorten, och också i högre grad än föregångaren en hyllning till det Moskva som varit. Hade jag läst den här innan jag skrev Dagsländor hade jag nog kallat den en stor inspiration. Parallellerna är intressanta. Men Gluchovskijs projekt är större, inte bara i antal sidor, och skräck- och actionfaktorn betydligt högre. Här ryms vämjeliga skildringar av epidemi i trånga utrymmen tillsammans med betraktelser kring hur melankolin kanske är människans sant unika egenskap och gnista. 

Här finns också ständiga twistar och karaktärer med hemligheter. Det är väldigt underhållande, helt enkelt, trots de högtflygande ambitionerna. Och spänningen eskalerar mot slutet. 

Finalen i ettan var ironiskt förkrossande. Hur är slutet här? Får man i alla fall avslöja att det finns både tematiska likheter och stora skillnader. 


Metro 2033, Metro 2035

 

The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

Monsignor Quixote (1982)

”Holiness and literary appreciation don’t always go together.

Graham Greenes relativt sentida klassiker om tro, tvivel, ost och vin är sympatisk och roande från första sidan och fortsätter i den andan, men nöjer sig inte med det. 

Fader (vilket han blott är när vi möter honom) Quixote är på väg i sin gamla bil Rocinante – vars ålderdom han oroar sig över – när han möter en italiensk biskop i behov av bilmekaniker, lunch och vin. Mötet med den kloke och sympatiske mannen gör ett bestående intryck på den smått naive men godhjärtade prästen. Lite senare får han också veta att han blivit upphöjd till biskop via order från Rom. Hans egen närmaste chef, den ständigt kritiske biskopen, är inte glad.  

Samtidigt förlorar byns kommunistiskt lagde, och kanske inte helt okorrumperade, borgmästare sin position. Över några glas vodka övergår deras sedvanliga gnabbande i drömmen om en gemensam resa, även tänkt som ett sista äventyr för Rocinante. Givetvis bor han i La Mancha. Han är, på ett underbart ouppklarat sätt ättling till den fiktive Don Quixote och enligt ’Sancho’, borgmästaren, lika fast i svunna ideal. 

”I want to believe. And I want others to believe.

På sin resa debatterar de Stalin vs Torquemada (utan att förhärliga dem) och allt annat mellan himmel och jord. Och dricker sitt medhavda vin. 

”It is strange how quickly a bottle can be emptied when one debates without rancour.”

Fadern har läst en del Marx och kan ge nytt ljus över fraser som ”opium för folket”.   Borgmästaren å sin sida har en del teologiskt bevandrade kunskaper och frågor att roa och oroa med. Hans marxistiska version av liknelsen om den förlorade sonen är intressant. En perfekt balanserad bok. Hur många gånger nämner de olika evangelisterna Helvetet? Matteus flest (”men han var ju skatteindrivare”), Johannes inte alls). För monsignoren, som inte vill häda men vågar tänka utanför dogman, är det en viktig skillnad, och jag råkar hålla med. 

Inköp av purpurfärgade strumpor. Ett besök till Francos grav. Ett minnesvärt och lika roligt som oroande möte med Guardia Civil just som borgmästaren lånat faderns prästkrage. Och hela tiden insatta och insiktsfulla repliker om tänkande och tro, Stalin och Marx och diverse katolska moralteologer, vars alla idéer kan ifrågasättas när två nyfunna vänner pratar med varandra. Inga ämnen är förbjudna, inklusive sex. Greene rör sig snabbt och elegant men egentligen inte ytligt mellan ämnena, det är bara det att han så snabbt låter dem säga något intressant och relevant utan att slösa tid på halvmesyrer. De är två vana debattörer med varsitt tydligt utgångsläge men som också kan lyssna på och förstå andra perspektiv. 

Initiativet kan skifta. Efter vad som känns som ett försök att chocka fadern med en bordellvistelse är det borgmästaren som verkar sänkt dagen efter medan Quixote är närmast upplyft. Inte för att han själv tar sig för någonting, han kanske bara är trygg i rollen som den som behåller någons hemlighet. En ganska vågad men dålig film snarare roar än chockerar fadern på hans första biobesök. Men får honom också att fundera över sina egna drifter, eller brist därpå. 

“How can I pray to resist evil when I’m not even tempted ?”

Det är en fundersam man i en tankfull bok som jag borde ha läst för länge sedan, eftersom det är en av de allra bästa från en av de allra bästa. Det är klokt och skratta högt-roligt om vartannat, ibland samtidigt, med en helt oförställd huvudperson. På sätt och vis som Dostojevskijs av mig nyss lästa Idioten, på sätt och vis helt annorlunda. Färre personer, färre sidor. 

I avdelningen mer dramatiska händelser räddar de en misstänkt bankrånare undan polisen. Andra händelser längs vägen skapar hos andra intrycket att fadern inte är vid sina sinnens fulla bruk och hemifrån hör han talas om att hans ersättare och biskopen konspirerar mot honom. Är de plötsligt på flykt? 

Intressant nog börjar del 2 när cirka fyra femtedelar av boken har förflutit, efter att borgmästaren plötsligt tagit över huvudrollen och möter med ett par unga amerikaner som inte talar spanska. Det är en förändrad Fader som återvänder hem, under omständigheter som kanske inte bör avslöjas här. Även om boken tål att läsas om och inte i första hand lever på sin spänning så bör vissa vändningar upplevas i rätt ordning. Och berättelsen har några överraskningar kvar, inklusive ”mexikaner”

Måste man då ha läst Cervantes Don Quixote för att verkligen uppskatta Greenes roman? Tydligen inte. Det är en berättelse om en man som kanske alltid tvivlat men tillåter sig att tänka friare när han är i ”dåligt sällskap”. 

”Doubt is not treachery, as you communists seem to think. Doubt is human.”

Men också berättelsen om en annan man, som överfalls av smygande tvivel i sin trygga förvissning. 

Det är receptet till en tänkvärd, trevlig och ändå förrädiskt allvarlig bok. Med ett slut lika fint, sorgligt och försonande som nyss nämnda Idioten. 

The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …

A Knight of the Seven Kingdoms (2015)

Egentligen är det här tre berättelser av George R R Martin, samlade 2015 i en volym/ljudbok. Och de fungerar riktigt bra som ”en bok”. 

Något sekel innan händelserna i Game of Thrones begraver en ung, lång väpnare sin herre. Denne var en ’hedge knight’ (frilansande riddare) av synbar heder men blygsam rikedom utöver de hästar och vapen som ’Dunk’ tagit hand om under åren. Vad ska väpnaren göra nu?

Det bär förstås av till närmaste tornerspel, där släktnamn kända från Martins värld paraderar förbi, inte minst representanter för den då härskande ätten Targaryen. Hur ska den fattige nyblivne riddaren skaffa sig en rustning som låter honom inleda sin karriär? En ung, kaxig pojke vid namn Egg (som visar sig betydligt viktigare än han låtsas vara) blir snabbt hans väpnare mot löfte om mat och att inte få stryk om han inte förtjänar det. Ett ogenomtänkt ingripande mot en elak prins ställer till det för den nyborne riddaren men en annan prins, högst oväntad, räddar livhanken på Dunk. Det leder fram till en ’trial by combat’, men med med en twist olik de dueller Martin dittills berättat om. 

Det är rejält underhållande. Mer koncentrerat och mindre vindlande än eposet Martin är kändast för men med lika stort utrymme för hans djupa kunskap om medeltida liv och leverne. Det är också en mer rättfram historia, klassisk rentav. Här finns mysiga värdshus, spännande tornerspel, rakryggade och goda människor och slemma skurkar. Dusterna skildras livfullt och kraftfullt och med imponerande begriplighet. Det som lätt kan bli en röra av termer i skrift blir bilder som utan ansträngning lösgör sig ur orden. Det är en spännande riddarhistoria, helt enkelt.  

Första delen presenterar en duo som man man gärna följer på nya äventyr: en ung riddare som är klokare än han tror och en prins som inte är rädd för att sova under ett träd. Nästa del ansluter till dem ett par år senare, när Dunk är i tjänst hos en åldrad herre som hamnar i konflikt med grannarna om uppdämt vatten under en period av svår torka. Visst passar Martin på att berätta om Westeros historia genom pratsamma karaktärer, och berättelsen om den här erans tronstrider löper som en röd tråd genom handlingen, men framför allt är även detta en fokuserad och engagerande historia. 

Det är uppfriskande att läsa om en okomplicerat god riddare som försöker göra det rätta utan stora åthävor. Samspelet mellan honom och hans hemligt högborne väpnare är en annan styrka. Den ene är prins, den andre bestämmer, deras samtal är ofta raka och förtroliga. Med återkommande men aldrig infriade hot från riddaren om att ge sin hjälpreda en rejäl smäll. 

I tredje och sista delen höjs insatserna och historien knyts ihop på ett snyggt och spännande vis, med nya tornerspel och konspirationer och många minnesvärda karaktärer. Här känns större skeenden igen ifrån historikboken The World of Ice and Fire (böckerna både spoilar och kompletterar varandra, kan man säga), så eventuellt vill man vänta med att läsa den sistnämnda  tills man fått den lite mer spännande vinklingen här. Eller tvärtom, läs The World först, för att lättare hänga med i A Knight. 

Vilket man än väljer är detta riktigt bra. Inte minst opretentiöst men mysigt inläst som ljudbok av Harry Lloyd. 

Natten (1955)

Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta, efter alla filmen och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.

Dvärgen (1944)

”Ingen är stor inför sin dvärg”

Pär Lagerkvists dvärg är ett av de förnämligaste exemplen på en huvudperson som man inte är tänkt att sympatisera med, men vars ord och tankar är vårt enda fönster mot berättelsen och övriga karaktärer. Bateman i America Psycho och Meursault i Främlingen är andra exempel som gör sig påminda. Plats och tid, renässansens Italien, leder också tankarna till Machiavellis Fursten. Lagerkvists ekonomiska prosa är lika briljant som lättbegriplig. 

Vi gillar alltså inte dvärgen och han gillar nästan ingen. Om fursten vid vars hov han verkar (dock inte som narr!) säger han: 

”Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk.”

Tydligen fanns det en annan dvärg vid hovet, men honom ströp vår antihjälte under en brottningsmatch ämnad att roa finfolket. Dvärgen konstaterar detta utan urskuldande. Han är insiktsfull och läser människor, men på ett förslaget snarare än klokt vis. Det finns skarpsynt sanning i många av hans iakttagelser men de är alltid av den mörkare arten. Furstinnan, vars brev till älskarna han levererar, säger han sig förakta – men det är helt klart med blandade känslor som han inte vill formulera riktigt. Furstens dotter, som alltid vill leka, har han verkligen inte mycket till övers för, vilket hennes kattunge grymt får erfara. De visa män som besöker hovet är i hans ögon narrar som man inte får något nöje av. Hans attityd till allt mellan himmel och jord är över huvud taget skev och hätsk. Och att han själv knappast är älskad av ”packet” bekymrar honom föga. 

”De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad.”

Med en blandning av skepsis och fascination granskar han den store tänkaren och konstnären Bernardo (en tunt förklädd Leonardo Da Vinci) som gästar hovet och fascineras av allt. Fursten fängslas av varje ord han dryftar; dvärgen analyserar dem, störs av inkonsekvenserna men hoppas väl även han på stora sanningar. Men som alltid blir han besviken på människorna – ett släkte han inte anser sig tillhöra. 

När han vittrar krig i luften lever han upp! Och i Bernardos ritningar till ohyggliga krigsmaskiner (hans egentliga syfte vid hovet?) väcks åter dvärgens respekt. Själva kriget, med bataljer, lister och belägringar, skildras kortfattat men livfullt genom dvärgens blodtörst som obehagligt och fascinerande prisma. Han imponeras av fursten utom när denne nedlåter sig till att beblanda sig med bönderna i en erövrad by, det vill säga när man som läsare plötsligt respekterar honom en liten stund. Han känner helt snett i allt. Hans reaktion när kriget snöpligen avstannar är därefter: förtvivlan. Hans och hovets håglöshet fångas livfullt, om det är rätt ord. När det pratas om sann fred blir han fruktansvärt upprörd. Men när han får chansen att spela en ond huvudroll tänds glädjen igen. Här anas Poes Hop Frog och föranas Game of Thrones tillsammans med andra modernare verk som hämtat stoff från dåtidens ränker och illdåd. 

Liksom i förbifarten målas en troligen ganska påläst bild av tidens sedvänjor, vapen, kost och hierarki upp. Det planeras inte bara en fest, maten och förberedelserna beskrivs specifikt. Nöjen av upphöjt och plumpt slag, allt väcker förstås dvärgens ringaktning och deras frossande rentav hans vämjelse. Belägring och pest fångas också i drabbande bilder, ibland från ovan med en kall distans som förstärker effekten. 

Att dvärgens skarpsynthet ofta försvagas av önsketänkande är ett allt tydligare drag. Han förutsätter ofta att folk känner som han, hur medveten han än är om sitt utanförskap. Och han reagerar starkt, nästan bipolärt, i både besvikelse och triumf. På vissa sätt är han som en bitter tonåring snarare än den ’gamla själ’ han beskriver sig som, en ‘incel’ utan ett internetforum. 

Ett allt starkare tema är också hur hans gärningar förstör dem omkring honom. Han går från hatisk betraktare till destruktiv kraft i sin egen rätt. Inte minst för de kvinnor som förvandlas till vrak genom hans dåd. 

Det är en frätande och fängslande bok, otroligt innehållsrik med sina runt 150 sidor, om en fullständigt ensam person som inte kan se stjärnorna men har ett öga för mänsklig svaghet. Men som också läser sin egen plats i tillvaron helt fel, in i det allra sista. 

1984 (1949)

Jag har läst George Orwells hyllade dystopi några gånger (och förstås sett den utmärkta filmen med John Hurt). Den upphör aldrig att ”pack a punch”, i jakt på ett bra svenskt uttryck. Om man skulle destillera ner vad boken handlar om i tre ord så vore det ”frihet och sanning”. Och som den gör det.

Oceania är en supermakt i konkurrens med Eurasia och East Asia. Oceania befinner sig i krig med en av dessa; vilken av dem kommer skifta under berättelsense gång, men vad myndigheterna beträffar har ingen förändring skett. Och om myndigheterna, representerade på skärmar och det allmänna medvetandet av ”Storebror”, säger det så är det sant. Om någon tvivlar, eller ”minns fel”, är denne galen eller subversiv. Det finns enorma resurser för att ta hand om sådana och det räcker inte med en summarisk rättegång följd av avrättning. Rättegångar är för de som inte äger sanningen. Nej, endast total lojalitet duger. Sådant kräver tid, psykologisk insikt och iskall, metodisk grymhet. Bland Orwells viktigaste insikter ingår att makt och propaganda inte är nog för att övervinna alla principer: rent våld, både i hot och handling, omsorgsfullt utvalt efter person, är en viktig ingrediens. 

Winston Smith är en tvivlare. Han vågar knappt tänka själv i ett samhälle präglat av ständig övervakning men när funderingarna väl börjat ta över förändras han gradvis. Han börjar föra dagbok och skriver ner rebelliska tankar som:

”Frihet är friheten att kunna säga att två plus två är lika med fyra.”

I mötet med Julia fullbordas förändringen. Tillsammans upptäcker de hur livet kunde vara. Lite choklad och kaffe, kärlek för kärlekens skull, hemligheter. Det kommer inte sluta lyckligt. Men det kommer sluta i en replik som handlar om kärlek. 

1984 fångar med djup insikt och kristallklar prosa både det torftiga och grådaskiga, det upplyftande lilla upproret det oundvikliga men ändå chockerande slutet. Orwell lanserar begrepp som fortfarande känns lika omtumlande som relevanta; de motsägelsefulla tankekonster som lydnaden kräver och de små och stora medel som används för att kontrollera människorna. Det finns inga luckor här, inga kryphål som en smart läsare kan hitta.

Allt kulminerar i den långa passage då hela sanningen presenteras – av en milt talande man som kan kännas som en vän mitt i tortyren, kanske bara för att han förstår den han plågar. Fenomenologi, filosofi och helt vanlig politik möts på ett själsligt yrselframkallande sätt. Det är fortfarande bland det mest skrämmande jag läst. 

Pillars of the Earth (1989)

Ett genretypiskt historiskt epos med många huvudpersoner och långa hopp framåt i tiden, författat av Ken Follett, som jag annars mest förknipppar med thrillers. 

Det börjar med avrättningen av en skönsjungande och av allt att döma oskyldig ung man i 1100-talets England. Redan här presenteras viktiga personer och hemligheter. Strax därefter möter vi byggaren Tom med familj, strävsam och med större drömmar än hans enkla uppdrag hittills låtit ana. Lägg till det en elak ung adelsman vid namn William och så Phillip, en klok ung munk, så har vi grundbultarna. 

Så tar en krönika fart som kommer kombinera dessa och deras kommande avkomma i en historia om maktspel, kyrkbyggande, grymheter, till synes omöjlig kärlek och hård kamp för överlevnad i en hård tid. Personerna har starka viljor och utpräglade gåvor och styr ofta historiens gång bortom sin officiella maktposition. Varje stor triumf eller motgång följs av ett hopp några år fram i tiden. Invävda i det hela finner vi förstås verkliga personer, platser och byggnader. Det är något av en bildningsroman men en mer rättfram sådan än Dan Browns slingrande twistfester. Tydligt men mysigt och påläst. 

Dramaturgiskt är det ibland närmast konstigt. Stora twistar uteblir frapperande ofta och det som aviserats på förhand är ofta just det som händer. Follett släpper in förlösande avslöjanden och räddningar tidigare än han måste, som om han inte vill hålla läsaren på halstret för länge. 

Men han knyter ändå ihop säcken på ett dramaturgiskt fint och känslomässigt tillfredsställande sätt med konflikten mellan Henrik II och Thomas Becket som effektfull katalysator för de sista vändningarna. Temat om våldets kontra kyrkans makt (den svenska titelns ”svärdet och spiran”) som löper igenom hela boken blir här som allra tydligast och starkast.

(”Läst” som ljudbok på engelska, livfullt berättad/spelad av Richard E. Grant.)