”Holiness and literary appreciation don’t always go together.

Graham Greenes relativt sentida klassiker om tro, tvivel, ost och vin är sympatisk och roande från första sidan och fortsätter i den andan, men nöjer sig inte med det. 

Fader (vilket han blott är när vi möter honom) Quixote är på väg i sin gamla bil Rocinante – vars ålderdom han oroar sig över – när han möter en italiensk biskop i behov av bilmekaniker, lunch och vin. Mötet med den kloke och sympatiske mannen gör ett bestående intryck på den smått naive men godhjärtade prästen. Lite senare får han också veta att han blivit upphöjd till biskop via order från Rom. Hans egen närmaste chef, den ständigt kritiske biskopen, är inte glad.  

Samtidigt förlorar byns kommunistiskt lagde, och kanske inte helt okorrumperade, borgmästare sin position. Över några glas vodka övergår deras sedvanliga gnabbande i drömmen om en gemensam resa, även tänkt som ett sista äventyr för Rocinante. Givetvis bor han i La Mancha. Han är, på ett underbart ouppklarat sätt ättling till den fiktive Don Quixote och enligt ’Sancho’, borgmästaren, lika fast i svunna ideal. 

”I want to believe. And I want others to believe.

På sin resa debatterar de Stalin vs Torquemada (utan att förhärliga dem) och allt annat mellan himmel och jord. Och dricker sitt medhavda vin. 

”It is strange how quickly a bottle can be emptied when one debates without rancour.”

Fadern har läst en del Marx och kan ge nytt ljus över fraser som ”opium för folket”.   Borgmästaren å sin sida har en del teologiskt bevandrade kunskaper och frågor att roa och oroa med. Hans marxistiska version av liknelsen om den förlorade sonen är intressant. En perfekt balanserad bok. Hur många gånger nämner de olika evangelisterna Helvetet? Matteus flest (”men han var ju skatteindrivare”), Johannes inte alls). För monsignoren, som inte vill häda men vågar tänka utanför dogman, är det en viktig skillnad, och jag råkar hålla med. 

Inköp av purpurfärgade strumpor. Ett besök till Francos grav. Ett minnesvärt och lika roligt som oroande möte med Guardia Civil just som borgmästaren lånat faderns prästkrage. Och hela tiden insatta och insiktsfulla repliker om tänkande och tro, Stalin och Marx och diverse katolska moralteologer, vars alla idéer kan ifrågasättas när två nyfunna vänner pratar med varandra. Inga ämnen är förbjudna, inklusive sex. Greene rör sig snabbt och elegant men egentligen inte ytligt mellan ämnena, det är bara det att han så snabbt låter dem säga något intressant och relevant utan att slösa tid på halvmesyrer. De är två vana debattörer med varsitt tydligt utgångsläge men som också kan lyssna på och förstå andra perspektiv. 

Initiativet kan skifta. Efter vad som känns som ett försök att chocka fadern med en bordellvistelse är det borgmästaren som verkar sänkt dagen efter medan Quixote är närmast upplyft. Inte för att han själv tar sig för någonting, han kanske bara är trygg i rollen som den som behåller någons hemlighet. En ganska vågad men dålig film snarare roar än chockerar fadern på hans första biobesök. Men får honom också att fundera över sina egna drifter, eller brist därpå. 

“How can I pray to resist evil when I’m not even tempted ?”

Det är en fundersam man i en tankfull bok som jag borde ha läst för länge sedan, eftersom det är en av de allra bästa från en av de allra bästa. Det är klokt och skratta högt-roligt om vartannat, ibland samtidigt, med en helt oförställd huvudperson. På sätt och vis som Dostojevskijs av mig nyss lästa Idioten, på sätt och vis helt annorlunda. Färre personer, färre sidor. 

I avdelningen mer dramatiska händelser räddar de en misstänkt bankrånare undan polisen. Andra händelser längs vägen skapar hos andra intrycket att fadern inte är vid sina sinnens fulla bruk och hemifrån hör han talas om att hans ersättare och biskopen konspirerar mot honom. Är de plötsligt på flykt? 

Intressant nog börjar del 2 när cirka fyra femtedelar av boken har förflutit, efter att borgmästaren plötsligt tagit över huvudrollen och möter med ett par unga amerikaner som inte talar spanska. Det är en förändrad Fader som återvänder hem, under omständigheter som kanske inte bör avslöjas här. Även om boken tål att läsas om och inte i första hand lever på sin spänning så bör vissa vändningar upplevas i rätt ordning. Och berättelsen har några överraskningar kvar, inklusive ”mexikaner”

Måste man då ha läst Cervantes Don Quixote för att verkligen uppskatta Greenes roman? Tydligen inte. Det är en berättelse om en man som kanske alltid tvivlat men tillåter sig att tänka friare när han är i ”dåligt sällskap”. 

”Doubt is not treachery, as you communists seem to think. Doubt is human.”

Men också berättelsen om en annan man, som överfalls av smygande tvivel i sin trygga förvissning. 

Det är receptet till en tänkvärd, trevlig och ändå förrädiskt allvarlig bok. Med ett slut lika fint, sorgligt och försonande som nyss nämnda Idioten.