The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …