Från världskrig till nätkrig (2021)

I rasande fart men utan att det känns stressat skildrar journalisten Jonathan Lundberg (känd för Sverigevänner) vad man kanske kunde kalla kampen om diskursen, från första världskrigets propaganda till nättroll. Det följer en logik som känns självklar när man läser det men om jag berättar att här ryms både 60-talshippies, Aldous Huxley, Timothy Leary, radioprofilen Charles Coughlin på 1930-talet och ensamma unga män som samlas i nätforum så låter det kanske splittrat. 

Läsupplevelsen är full av aha-upplevelser och senkomna insikter om företeelser och begrepp som man kanske borde ha känt till. Det är inte en berättelse om hela nätet och vad som fanns innan; fokuset är hela tiden på kommunikation och diskussion bortom den traditionella journalistiken, av både sund och destruktiv art. Mest den sistnämnda. 2chan och 4chan, Facebook och Anonymous, GamerGate och Pewdiepie, grodan Pepe och Pizzagate. Kopplingen mellan Burning Man-festivalen och Silicon Valley. 

Censur och informationsfrihet löper omlott genom historien, likaså den oklara gränsen mellan skämt och allvar och inte minst hur känslan av utanförskap kan vara en bördig mylla att så idéer i. Lundberg tar oftast inte tydlig ställning utan redovisar endast i kondenserat format för nyckelhändelser och -personer, visionärer och opportunister. Och hur det kunnat bli så här. Men i kapitlet om Pizzagate, en konspirationsteori som sånär slutade i mord, unnar han sig mer värdeladdade ord och reflektioner. 

Det finns fler exempel på hur krystade fantasier blir ett gemensamt projekt där långsökta samband fabuleras fram på skoj eller allvar och får stora konsekvenser. QAnon-”kulten” förklaras lika koncist men rejält som mycket annat. Alex Jones dyker upp allt oftare mot slutet. Snart är det inte modern historia man läser om utan en tragisk nutid. Mer underhållande är exempelvis kampanjen för att få folk att prenumerera på Pewdiepies YouTube-kanal. Up to a point …

Den löpande frågan om censur, och vem som kan utöva den, leder fram till den makt som annonsörer kan utöva. Det Facebook som inte anser sig vara lämpade att förbjuda grupper eller inlägg kan plötsligt agera snabbt när företag som Coca-Cola och Starbucks hotar med att dra in annonserna. Och om destruktiva rörelser som Boogaloo på så vis kan kväsas, är det verkligen fel? Kapitlet om presidentvalet 2020 sammanfattar hur de stora plattformarna Twitter och Facebook försöker hantera det ansvar de nu insett att de har. Hur göra när presidenten ljuger om valfusk? Ska en artikel om Biden som bygger på hackat material tillåtas spridas hos dem? Svåra, intressanta frågor. 

Vad konspirationsteorierna och Trumps påeldande av dem ledde till känns i efterhand lika logiskt som det var chockerande när man såg tusentals vilseledda idioter storma Capitolium, en händelse skildrad lika livfullt som ett ögonvittnesreportage. Att göra något levande av noggrann research är en av Lundbergs styrkor. 

Redan sedan boken kom ut har ett nytt stort paradigmskifte inträffat: hur AI gått från något som folk pratar om till något som alla kan använda. Kan man censurera texter som produceras och distribueras av ett sådant? Jag föreställer mig att Lundberg kan skriva en väldigt intressant bok om det också. 

Den här boken är ganska kort, kapitlen likaså. Det är utvalda företeelser som får representera temat. Obamas omtalade nätkampanj nämns inte med ett ord, däremot Ron Pauls och Trumps. Steve Jobs flaxar förbi men hur han satte internet i var mans hand med sin iPhone nämns inte. Trots det eller därför är det en bok jag läste i svindlande fart. Att få med så mycket intressanta fakta på så få sidor är smått mirakulöst. Om tjugo år kan det här vara boken jag rekommenderar till en ung person som undrade om ”det där med Internet som ni hade förr” och vill veta varför utomjordingarna till slut stängde ner det helt. 

Och det är någonting lite extra fantastiskt med en pappersbok om internet som lyckas beskriva både memes och klipp i ren text och nästan få en att se dem för sin inre blick. 

Candide (1759)

Det kan vara bra att veta att Voltaire i Candide ironiserar över orimligt optimistiska tankeströmmar under sin samtid, annars framstår nog denna klassiker som minst sagt märklig. Den är lite märklig ändå men ska ju så vara. 

Den oskuldsfulle och halvt imbecille Candide växer upp på ett slott i Westfalen tills en spontant påkommen intim stund med friherrinnans dotter Kunigunda sätter stopp för idyllen. Inom några sidor är han soldat i den bulgariska armén. I först frejdigt uppskattande och sedan förfärande ordalag beskriver V den batalj som Candide snart befinner sig i, samt dess följder för de civila i närheten. Fick man skriva såhär på den tiden?! Jag påminns om Frans G Bengtssons sardoniska beskrivningar men det här är nog snäppet grövre. 

Det handlar om ohyggligt elände och människans försök att finna mening i det. Candides läromästare Pangloss har inpräntat i honom att allt som sker är gott och får själv tillfälle att bevittna jordbävningen i Lissabon och förklara det nödvändiga i den. Men här står tragedierna som spön i backen, folk kan nästan tävla i hemska levnadsöden. Det handlar också om hycklande kyrkans män, intolerans och otukt. Och det blir en resa mellan många länder för att återfinna Candides älskade Kunigunda (som har sin egen motgångshistoria), rappt beskriven och full av karaktärer, allt förtäljt i ett ironiskt tonfall som ger en klang av komik åt allt, hur hemskt det än kan vara. 

Språkbruket är långt ifrån politiskt korrekt, men det är ju oftast karaktärerna som uttalar sig, inte författaren. Det finns bland annat rader här som ekar av reflexmässig, tidstypisk antisemitism, men i sammanhanget kan man inte säga att judar beskrivs mer nervärderande än resten av mänskligheten. Voltaire är konsekvent och lika generös mot alla med sina dräpande formuleringar. 

Tvära kast är också regeln. Ett kärt återseende av den lyckligaste slump kan strax övergå i blodspillan. 

”Jag är den bästa människa i världen, och likväl har jag nu tre liv på mitt samvete.”

Ur askan i elden mellan osannolika räddningar far vår hjälte, aldrig i kontroll över sitt öde och sällan lycklig mer än korta stunder. Det kunde ses som en absurd äventyrsroman med fler twistar än man kan hålla reda på. Tillsammans med den mångkunnige Cacambo hamnar han exempelvis i Eldorado, där allt verkligen syns vara ordnat till det bästa och där tiggarbarn leker med ädelstenar. Och:

”Cacambo förklarade Konungens kvickheter för Candide, och hur goda de var ses därav att det var lustiga även sedan de översatts. Av allt som förvånade Candide förvånade honom detta inte minst.”

Men givetvis är de för dumma för att stanna där. I Surinam möter de slaveriets grymhet och får veta priset som andra betalar för att de ska kunna äta socker i Europa. Boken känns ibland långt före sin tid. Någonstans här börjar Candides optimism knaka i fogarna och han tillåter sig att resonera med andra kring världens beskaffenhet, däribland en maniké som med nästan uppfriskande vältalighet sammanfattar alltings uselhet. 

Voltaire spar förstås inte på krutet när resan går till Frankrike. Paris och dess invånare framställs som osympatiska lurendrejare i allmänhet och högst verkliga personligheter i fejd med författaren f¨år extraslängar i förbifarten. Över huvud taget blir han såhär på hemmaplan väldigt specifik om tidens kulturella samtalsämnen i ett långt kapitel fyllt med fotnoter. 

Sedan bär det av till England, befolkat av ”dystra och hypokondriska naturer”. Där går Candide inte ens iland, chockad som han blir av den offentliga avrättningen av en amiral som inte visar tillräcklig blodtörst i kriget mot fransmännen. 

Venedig, nästa, för fler bevis på att ingen är lycklig. Inte Paquette, som Candide mött förut och nu försörjer sig som glädjeflicka åt män hon avskyr, inte den till synes muntre munken som just lejt henne. Inte den förmögne venetianske senatorn som verkar ha allt här i livet. Inget imponerar på honom; teater, konst, kvinnor. I fantastiskt bildade haranger förintar han Homeros, Cicero och Milton. Candide avundas honom tills hans följeslagare påpekar det sorgliga i att kunna finna glädje i någonting. 

Mot slutet blir det både väntade och väldigt oväntade återseenden. Detaljerna kring dessa återseenden är konsekvent oväntade, hur van man tycker sig ha blivit vid tvära kast. 

Kan det då bli ett lyckligt slut av allt det här? Ja, om det skulle så vara så är det i alla fall inte ett slut man kunnat förvänta sig. 

Frispråkig och beläst, hemsk och lustig om vartannat. En märklig bok vars ålder man ständigt förundras över. Tills man minns hur tidlös och allvarligt fyndig redan Shakespeare kunde vara. Och inser hur andefattiga vår tids böcker kan vara. 

Ödets svärd (1992)

”Det är bara ondskan som aldrig tvivlar.”

Först utgiven men officiellt bok två om Geralt av Rivia, är även detta en samling noveller om häxkarlen som ibland dödar monster men minst lika ofta smågrälar med sin vän Riddarsporre eller rentav hjälper folk på ett ganska vettigt vis. 

Det inleds med en lång historia om en drake och det brokiga sällskap som vill dräpa eller rädda den, inklusive det gnabbande före detta paret Geralt och Yennefer. Barden Riddarsporre är förstås också där. Witcher-böckernas motsvarighet till exempelvis Starling i Assassin’s Quest kan bli lite tjatig ibland men tillför också en hel del, så även i denna samling. 

I nästa historia är ”Gennefers” relation, sådan den nu är, åter i fara. En dyster stad, en uttråkad Geralt, en svärdsman som muckar gräl, en magiker som vill ha Yennefer tillbaka och tvärsäkert förklarar att häxkarlar inte har några känslor. Det sistnämnda verkar allmänt vedertaget men novellerna ger skäl att tvivla, åtminstone vad gäller just Geralt. 

En ’doppler’ och den arga halvling tillika köpman som han förvandlat sig till står i centrum för en komisk, vindlande och sympatisk historia kallad ”Den eviga elden”, som också inkluderar detaljrika insikter i Novigrads affärsliv. 

De där mänskliga sidorna hos Geralt blir allt tydligare, som i en kuststad där han möter en kvinnlig kollega till trubaduren. Men där framgår också hur den där Yennefer-önskningen ställer till det. 

Berättelserna bjuder på en blandning av nästan burlesk humor, drama och oväntad sorg. Det finns också ett återkommande tema om hur människorna breder ut sig och kolonialistiskt tränger bort olika antropomorfa varelser. Och gott om äventyr förstås. De sagolika elementen känns mindre ’verkliga’ än Martins eller Hobbs drakar och övriga magiska inslag. De kanske helt enkelt är för varierade och vanligen återkommande, lite överdrivna och ytligt beskrivna. Långa dialoger är ett överraskande signum i flera av berättelserna. Det kan bli på gränsen ibland, med en del upprepningar, men i princip gillar jag det. De kan vara både övertydliga och ibland retsamt dunkla, tills poletten trillar ner. Sånt smågnäll åsido är det här en skön värld att upptäcka, i sympatiskt och alltså inte känslokallt sällskap.

Titelnovellen presenterar de dittills nästan onämnda dryaderna, ett knappast gästvänligt släkte som föga förvånande har skogen som hem. Och en flicka vid namn Ciri. 

Det avslutas med ”Nånting mer”, en komplex berättelse med en ramhandling runt en köpman som räddas ur en svår situation och har hederlighet nog att återgälda tjänsten. Det blir, i form av tillbakablickar, ännu ett möte mellan Yennefer och Geralt, lång men klargörande dialog med den komplexa drottning Calanthe av Cintra och andra inslag som alla kretsar kring ödet och Överraskningens lag. Om än något splittrad är denna novell full av allvar och minnesvärda passager, som ett oväntat och känslosamt möte och en kulle med en minnessten över de magiker som dött vid ett slag. Som om inte det vore nog träffar vi också döden, eller kanske bara dess följeslagare (inte helt olik Death i The Sandman) och får en aning om hur det blir när Nilfgaard drar ut i krig. 

Den där hoppiga kronologin visar sig vara denna berättelses främsta styrka när den mynnar ut i ett slut som är genuint rörande och överraskande. 

De samlade novellerna i de två första böckerna känns verkligen läsvärda, eller lyssningsvärda (även denna finns som ljudbok utmärkt inläst av Mattias Linderoth). Och faktum är att efter den där sista berättelsen har jag hunnit ganska långt på vägen till något slags fan av serien. Och blivit nyinspirerad att trotsa spelens krångliga crafting och ge dem en ny chans.  

Den sista önskningen: berättelser om Geralt av Rivia (1993)

Häxkarlen Geralt, “the Witcher” på engelska, är kanske mer känd från spel eller tv-serie för de flesta. Det började som noveller och sedan romaner skrivna på polska av Andrzej Sapkowski. Den sista önskningen gavs ut 1993 och hade då föregåtts av Ödets svärd, men ses ändå som den officiella starten. Här presenteras huvudpersonen och hans värld i en serie kortare berättelser och en löpande ramhandling. Den utkom på svenska 2010. 

Geralt är ingen vanlig kille, inser läsaren tidigt i första berättelsen. Efter att ha dödat några bråkmakare på ett värdshus ser han med ett ”komplicerat tecken” till att de anstormande vakterna för honom till den lokala överhögheten. De har ett monsterproblem och han kanske kan lösa det. Det första Geralt får ge sig i kast med i den här samlingen, uppenbart inte hans första rodeo här i livet, är mylingen efter en adlig förening inom familjen. I Martins värld hade detta blivit en tronarvinge, här blir det alltså ett monster, som begravs men senare återvänder för att orsaka blodspillan. Det kompliceras av att kung Voltest, som visar sig oväntat resonlig när de pratar enskilt, vill att det ska avförtrollas snarare än dödas. På sex år har ingen lyckats med någotdera. Ska Geralt bli den som kammar hem belöningen? I den konfrontation som följer uppvisar han både de magiska trick som ingår i arsenalen (och är en självklar del av spelet) och överraskande mänsklig oro och frustration när saker går honom emot. Han är ingen iskall robot. 

Det utspelar sig i den fiktiva medeltid med fantasyinslag man förväntar sig. Alver, gnomer och människor samt mindre välbekanta väsen. Magi är en högst verklig faktor, bemästrad av ett fåtal. Detta, samt att beta av olika väsen ut folktro, känns som en av många möjliga inspirationer till lite mer barnvänliga saker som Potter och Pax. Tonen är berättande och underhållande, lite ironisk kanske. Är mysig rätt ord? Boken känns i alla fall uppslukande från start och man slipper lära sig spelets tillkrånglade crafting-system medan man får veta mer om den buttre monsterdräparen av ett av vissa föraktat men ofta anlitat släkte. Och om de adliga hus som kämpar om makten i Sapkowskis värld. Det är rätt komplicerat. 

I den påföljande historien återhämtar sig Geralt från dusten med mylingen i ett tempel. En behaglig plats där ett slags prästinnor fostras. Sapkowski berättar om kulten och den större världen utan omsvep, rakt till läsaren, på det där lite oeleganta men tidseffektiva viset som ”egentligen” ska ersättas med pusselbitar i form av dialog eller beskrivningar. Tills en teologisk diskussion utbryter mellan Geralt och den sympatiska Nenneke. Sånt finns det också plats till i berättelserna. Den här miljön återkommer mellan berättelserna i en ramhandling som ger fler pusselbitar om häxkarlen. 

Det finns också plats för humor. Geralts möte med en man med labbar istället för händer och monsterhuvud (och ett hus som lyder hans befallningar) bjuder på rolig dialog. Mindre roligt är det förstås att den kringliggande landsbygden terroriseras av något dödligt som knappt lämnar spår. 

Det är en samling ofta grymma och vuxna sagor, berättade i just sagans beskrivande, livfulla ton, kretsande kring en småbutter och ibland överdrivet våldsam men inte helt osympatisk huvudperson. Han kan göra moraliska val och klandra andra för deras agerande men är knappast något helgon. Är han människa? ”Inte helt och hållet”, uttrycker han det själv, men en gång var han väl ett vanligt barn som fostrats och formats till monsterdräpare. Ovanlig även i en värld full av alver och dvärgar, men inte helt ensam i sitt slag. 

Det känns upplagt redan från början för att bli ett spel. Här finns alla byggstenarna från start. Men det är också underhållande berättelser, välskrivna med riklig dialog och levande beskrivningar. Man känner snabbt igen mycket från tv-serien. Lika snabbt känner man igen inspirationer från klassiska sagor som Skönheten och odjuret eller Snövit, ofta i morbidare version än även de originalsagor som ligger till grund för Disneyversionerna. 

”Det minst onda”, en relativt lång historia där en illa behandlad prinsessa med en sextett hårdingar i släptåg kräver hämnd mot en trollkarl, är full av svåra val och långa diskussioner i en livfullt målad småstadsmiljö. Men Sapkowski kan också skriva actionsekvenser, våldsamma men utan att frossa i detaljer. Här känns Geralt väldigt mänsklig, och i slutändan illa behandlad han med. I den påföljande historien, “En fråga om priset”, också den ganska lång, får Geralt ändå åtnjuta lite respekt. En lång middagsbjudning utmynnar i dramatiska händelser och en viktig händelse i häxkarlens liv. Geralts bardvän och ibland comic sidekick Riddarsporre dyker så småningom upp, i en historia med en märklig ”get” och ett gäng alver som inte gör ett vidare gott intryck. Men så har förstås deras släkte blivit illa behandlat av människosläktet. 

Men var är magikern Yennefer, som är så viktig i tv-serien? Jo, till sist dyker hon upp, först i konversation och sedan i en historia om hur Riddarsporre behöver akut magisk hjälp. Hon framstår inledningsvis huvudsakligen som mäktig, dryg och attraktiv. Deras relation, eller vad man ska kalla det, börjar stökigt. Visst får Riddarsporre hjälp men Yennefer vill också ha en hel del. Hjälp med att hämnas på folk som sagt elaka saker. Hjälp att fånga en ”genius”. Och mot hennes krafter kan inte ens Geralt värja sig. I samma historia spricker också en fängelsevakt ”som en tomat”.  Ett alltmer kaotiskt teleporterande och en lekfull ton möter stora insatser. Och plötslig, oväntad romantik – kanske magiskt påkallad men också början på något avgörande. 

Det avslutas med ett slags duell som Geralt hanterar med den klokhet som kännetecknar oväntat många av den härdade slagskämpens val. Och så dags känns det klart tänkbart att lyssna / läsa mer om häxkarlen och hans värld. 

Hypnotisören (2009/2019)

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på. 

Assassin’s Quest (1997)

Den sista delen i Robin Hobbs Farseer Trilogy inleds med en ganska pedagogisk sammanfattning av de dramatiska händelser som avslutade del två, och Fitz liv vid hovet. Och hans liv, kan man säga. Från att ha snuddat vid verklig makt och strax därefter blivit reducerad till en föraktad och begraven brottsling med ryktet och kroppen förstörda grävs han upp och återvänder motvilligt från sin korta tillvaro som varg levandes i nuet. Hobb spoilar direkt att livet aldrig kommer bli detsamma igen. 

Så vad handlar sista delen om? Vad finns kvar för en som förlorat allt för egen del men fortfarande har pliktkänsla och har svurit trohet mot en prins som ännu inte återvänt från sin farliga resa? En ’quest’, låter titeln ana. För hämnd? Eller ett noblare syfte? Kanske både och? 

Men först gäller det att bli människa igen, inte bara kroppsligen. Fitz är vilsen och mestadels kvar i sin vargbroders enkla tankesätt när vi möter honom efter räddningen. Burrich (eller “heart of the pack”) arbetar barskt men tålmodigt på att återställa honom i scener med vissa komiska poänger. Kanske är billig konjak den bästa lösningen?  

Det är inte bara Fitz som fått betala priset för räddningen. Burrich lider av att Patience tror illa om honom. Chade är också kvar men Kettriken och narren har flytt. Många andra, från hovet till herdar, har lämnat Buck som nu styrs av en furste som lyder Regal. Den sistnämnde har i allt väsentligt länsat den forna huvudstaden på resurser och flytt fältet. Och Verity visar inga tecken på att återvända, vilket lämnar dem som bor kvar vid kusten helt skyddslösa mot de röda skeppen vars ’säsong’ nalkas. 

Till slut, långsamt, kommer minnena och Fitz själv tillbaka. Personer han känt blir mer än lösryckta namn. Och med alla minnen kommer självförebråelserna, mardrömmar som fyller honom med skräck och en mörk insikt om hans ofrivilliga roll i hur allting gick så fel. 

“The King’s assassin … in so many, many ways.”

Det är verkligen ingen glad stämning över första kapitlet. Och i början på andra följer en mer jobbig än förlösande konfrontation där Burrich får motta svidande kritik av en Fitz som grymt vräker ur sig allt han tänker om livet som någon annans lojale tjänare. Vilket ger Chade tillfälle att, mer stillsamt men inte desto mindre dräpande, sammanfatta Fitz beteende fram till att han ’dog’. 

En nödvändig reset inför nya tag eller förlusten av hans sista vänner? Till Hobbs storhet hör att båda är fullt möjliga. Fitz har inte en plan med allt och de få vänner han har kvar är inte allvetande eller perfekta. Och hon beskriver att vara en arg ung man bättre än de flesta manliga författare jag läst. Ibland bara händer saker, hur självreflekterande Fitz än kan vara. Och hon kan beskriva en lång, utdragen närstrid på ett cinematiskt, levande sätt med en effektfull blandning av tankar och handlingar, rädsla och raseri. 

Snart nog är Fitz ensam frånsett sin varg och kan, för första gången någonsin, fritt välja sin väg. Det är förstås inte under muntra omständigheter detta sker men det ger berättelsen en ny sorts frihet. Men vad ska han göra? Döda en falsk kung eller försöka hjälpa den riktiga? Ut på vägarna bär det i alla fall, en okänd man som kallar sig ’Cobb’, i en delvis okänd värld. Där han snart lär känna ett litet kringresande trubadursällskap, vilket skapar nya problem, förpliktelser och blandade känslor. Den sanna gemenskapen känner han gentemot Nighteyes, som måste hålla sig undan. 

Både ryktesvis och genom en telepatisk resa (”skillwalking”) där han upplever händelserna ur flera perspektiv, inklusive en döende pojkes, blir han brutalt medveten om räderna som företas allt längre inåt landet. Här får han också kontakt med Verity. Hans förmågor utvecklas och med det kommer båda möjligheter och faror. Som risken att upptäckas av Will … Men lika kunnig som Will är i the skill, lika lite vet han om the wit, utöver att han föraktar denna förmåga. 

Föreläsar-Fitz (den mer objektiva röst som med jämna mellanrum förklarar något ämne) berättar mysigt och intressant om hur minstrels och scribes tillsammans dokumenterar små och stora händelser i Hobbs värld. En orolig värld där handeln nu stannat upp, i brist på varor eller rädsla för att frakta dem, men där kritik mot kungen bestraffas hårt. En gnutta hopp om kusten ges i form av Lady Patience, som samlar de få kvarvarande vakterna i Buck Keep till värdefulla sysslor och bygger lojalitet och respekt. 

En spontan god handling leder till att han träffar andra med samma förmåga som han, med mer kunskap om och en helt annan inställning till ”the wit” än någon han mött hittills. ”The old blood”, talar de om. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om den här utvecklingen. Något mystiskt går förlorat. Men en del av svaren är intressanta och kanske kan de lära honom saker som är direkt nödvändiga nu när Will blivit medveten om hans överlevnad. Men även här har Fitz bråttom iväg. 

Temat om människa och djur är starkare än någonsin i tredje boken, och präglas av detaljrik insikt i djurs beteende, kroppsspråk, matvanor. Hobb skriver så positivt om en lång del av resan då Fitz och Nighteyes är ensamma, och deras vänskap ständigt fördjupas, att man förstår att något snart kommer hända för att söndra det lilla brödraskapet. 

Helt ensam kommer han till trakter han aldrig sett förut, och tids nog till Tradeford,  dit Regal flyttat hovet; en mer förfinad plats än Buck, en plats som aldrig sett krig. Här utspelar sig dramatiska scener, efter Hobbs sedvanligt tålmodiga uppbyggnad. Men det är ju till Verity han ska, tvingad av en kraft starkare än hans egen vilja. Till och när han får veta något som läsaren länge anat och börjar föreställa sig ett helt annat liv. En lång resa som hjälpreda till en fåraherde i en större karavan ger Hobb tillfälle att beskriva de mer vardagliga men intressanta aspekterna av den värld hon skapat. Även här är det artisterna han lär känna; en intressant, kvinnlig trubadur som reser ensam och letar efter ’en sång’ och en flicka i ett marionettsällskap som han hjälper, till föga tack. Och snart nog är han så där illa ute igen och blir sådär misshandlad igen. Ska det bli lika illa som när han dog? 

Men det är också boken där Fitz får tillfälle till hämnd. I alla fall på vakter som skadat honom, vilket satt djupa spår i hans psyke. Men även mer ’oskyldiga’ hantlangare blir offer i den på ytan ojämna kampen mellan Fitz och Regal och hans kvarvarande coterie av telepatiska lönnmördare. 

Som så ofta associerar jag till Martin, vars senare böcker ibland är mer reseskildringar än drama, men slås av skillnaden i graden av elände och grymhet. Hobbs värld är hård men sadism och slaveri är inte de mest naturliga ingredienserna. Det här är ett äventyr, om än inte ett för de yngsta. En annan slående skillnad är att det inte är särskilt ovanligt att kvinnor är soldater eller vakter. Det är något som snappas upp mer i förbigående via ett ”hon” istället för ”han”; Hobb gör ingen stor grej av det. 

Ett annat tema är hur lite kontroll Fitz har över sitt eget öde. Han slits mellan plikter och livsfara, ibland med kortlivat hopp om att få leva sitt eget liv.

“Fate had made me a killer, a liar and a thief.”

Ett tredje tema är all misshandel och alla skador som Fitz utsätts för. Hobb beskriver det livfullt, exempelvis en pil i ryggen under en vintrig flykt. Men ju värre faran och skadan blir, desto mer nytta gör hans vargbror. Inte ens den obligatoriska ”räddningen av läkekonstkunniga människor” är lättköpt. Lidandet är inte över bara för att han blir hittad i snön när kraften till slut sinar. Men här kommer i alla fall ett oväntat återseende. Rentav flera. Med dåliga nyheter och kanske inte så välkomna påminnelser om Fitz påstådda plats i världen. När han äntligen borde få vila ut och rentav få lite erkännande för allt han utstått verkar det som om han förväntas göra den största uppoffringen hittills. 

Så här dags är vi bara drygt halvvägs genom boken. Titeln trogen fortsätter boken med fokus på resa mot ett mål, men nu åtminstone med flera välkända ansikten som reskamrater. Och efter viss inledande tvekan blir de också Nighteyes vänner i riktigt hjärtevärmande scener. 

“This is pack.”

För en med ”the skill” har vägen de följer faror och frestelser som de andra inte känner av, även om den äldsta bland dem visar sig besitta oväntad kunskap. Den lilla skaran färdas länge och även om det också framkommer viktiga ting under resans gång och det blir förlösande och rörande scener så är det också en ganska seg passage. Nog med quest, kan det bli lite mål snart, frestas man att tänka. 

Mot slutet av en lång sekvens halvt mellan vision och verklighet kommer i alla fall en omtumlande, om än klassisk, insikt.

Den yrkestitel som namngivit hela bokserien blir föremål för en del funderingar och samtal.

“How many doesn’t matter, after one.”

Men det handlar mer om profetior och om gamla Kettle och The Fool, som båda tecknas allt tydligare men samtidigt förblir mystiska. Inte minst i det sistnämnda fallet. Vad är hen, egentligen? Den med de mest dramatiska tillkännagivandena är också den som alltid tar chansen att förvirra eller göra någon förlägen. 

Men till sin helhet handlar det om utdragen strid mellan ganska få kombattanter, delvis utkämpad telepatiskt, och om ett mysterium vid vägens ände. Är det något som kan rädda den här världen eller kommer det sluta i värre katastrof än rentav de röda skeppen? 

När en ny fara presenteras som känns uppenbar för läsaren samtidigt som Fitz helt missar ledtrådarna tätnar känslan av att det hela måste sluta i tragedi. Vilket i och för sig kanske är utlovats redan från start? Små antydningar från första bokens första kapitel såväl som senare i boken verka tydligt peka mot ett olyckligt slut, men ändå är det frustrerande. Man hoppas ju ändå. Här finns också byggstenarna till en triumf. Frågan är bara vad Hobb tänker sig bygga. 

Med kanske en sjättedel kvar, i en miljö full av kusliga och mäktiga spår av en svunnen civilisation, kommer ett länge emotsett möte. Och även det är förstås snöpligt och sorgligt. Och samtidigt väldigt intressant. Och kanske hoppfullt ändå. Bitar faller på plats, karaktärer visar sig vara på helt rätt ställe. 

Ett projekt som Fitz knappt tror på står i centrum för ännu en lång passage. Men det finns tillräckligt många överraskningar och relativa ljuspunkter för att hålla intresset uppe. Och ytterligare hjärtesorg. 

Hobb kan ibland vara övertydlig men är också bra på att låta läsare gissa in i det sista. Hon känns ibland som en trolig inspiration för JK Rowling. Inte minst i hur även huvudpersonen ofta är ovetande om viktiga saker, ibland av snarlika skäl. Men det är, utan att sväva ut i Martins utstuderade grymheter eller plumpheter, betydligt vuxnare. Och även när hon tar upp ämnen som andra behandlat så hittar hon ofta en egen infallsvinkel. Och även när denna vinkel är lite … vrickad, så beskriver hon det med klass. 

Det är väldigt mycket som pågår även när det verkar ha stagnerat. Kanske främst en berättelse om någon som försöker både uppfylla sina plikter och ändå hitta något slags liv. Men också ett tålmodig och tematiskt utplacerande av pusselbitar som till slut faller på plats på ett sätt som känns självklart när man läser det. 

Och trots, eller på grund av, alla motgångar, blandade känslor och rena besvikelser kan Hobb mot slutet bjuda på magnifikt triumferande scener. Och motsatsen, förstås. 

Slutar det lyckligt? Eller åtminstone lyckl-ish? Läs eller lyssna och få veta. 


Assassin’s Apprentice | Royal Assassin

Den skrattande polisen (1968)

Maj Sjöwall och Per Wahlöös fjärde ”roman om ett brott” inleds i ett regnpiskat Stockholm där Martin Beck och kollegan Kollberg spelar schack medan en samling poliser burdust upplöser en demonstration vid amerikanska ambassaden. En person (avsiktligt oklart vem) ute på bussresa i deppiga kvarter dör plötsligt, ett begränsat perspektiv på en ännu mer dramatisk händelse. Med lågmäld humor presenteras sedan ett par ganska bekväma patrullerande Solna-snutar. Det är torrt, ironiskt och ganska vasst beskrivet. Och ett tidsdokument från en era där man nyss gått över till högertrafik. 

Vad bra de skrev, Maj och Per. Jag uppskattar i alla fall att läsa någon som känner till fler ord än de vanligaste och vågar skriva hela, snygga meningar. Effektivt, torrt och ofta roligt. Men de kan vara fånigt exakta vad gäller folks längd och ålder eller kalibern på pistoler, och inleder boken på ett något splittrat sätt. 

Trots bokens blygsamma längd är det många poliser som får agera huvudperson i ett eller flera kapitel, inklusive gästspelare från Malmö och Sundsvall. Och faktiskt hinner man i viss mån lära känna deras olika personligheter och spetskompetenser. Det känns lite som Ed McBain eller Joseph Wambaugh. 

“Där kommer en gubbjävel springande borta.” 
Kristiansson och Kvant var skåningar och deras sinne för ordföljd lämnade en del övrigt att önska.

De har hittat en ”buss full med döda”, varav en är polis. Till brottsplatsen kommer snart också den väldige och inte alltför omtyckte Gunvald Larsson. Och så ringer de förstås in Martin Beck.

Dessa böcker är väl originalen i en genre som nu har fler författare och verk än man kunde tro att det fanns läsare till. Kriminalaren vars fall och familjeliv varvas i bok efter bok, med hopp mellan ett otal andra personer, kollegor såväl som andra. Det är förklarande och rättframt, om än, som sagt, också välskrivet (med ord som ibland låter som anglicismer men finns i SAOL, som ”trankilt” och ”deciderat”). En oseriös journalist sammanfattas med en kritisk beskrivning, inte med sina handlingar och ord. 

Att ”vansinnesdåd” redan på 60-talet beskrivs som något som kanske inspirerats av händelser i Amerika är slående. Men Sjöwall/Wahlöö hade förstås inte så många massmord att relatera till på den här tiden. Charles Whitman omnämns, om än inte vid namn i början. 

Presentationen av den enkle men sympatiske Rönn och den bedrövlige Ullholm som båda vakar på sjukhuset över den ende överlevande är riktigt rolig, med en politisk underton som känns väldigt samtida. Det gör också beskrivningen av en stad där det gamla sprängs eller rivs för att plats åt nybyggen, och där julrushen (detta ”legaliserade bondfångeri”) driver invånarna till utmattning redan en månad innan jul. Besöket hos den rika änkan efter ett av offren som ägnade sig åt mycken ”välgörenhet” är tragikomiskt på många vis. Överhuvudtaget finns det ganska ofta någonting smålustigt över hur de uttrycker sig. 

”Det fanns inte mycket positivt att säga om denna motbjudande onsdag.”

Utredningen går dåligt, Beck är sjuk och grinig och pressen är elak mot polisen. Det är något skönt med det här deppet. Men till slut leder ett föga hoppfullt uppslag till något som påminner om bokens titel. Och i ett samtal mellan Kollberg och en trasig ung änka, där polisen känns lite ’out of line’, skingras en del moln. Ganska frispråkigt blir det rentav. Ett gammalt fall gör sig påmint och ett tema om ”nymfomani” introduceras. Jargongen  känns gammal, men det är ju en gammal bok. 

Det är knappast någon kärleksförklaring till Stockholm det här. Kallt och blött och ovälkomnande, med avskräckande brottslighet. Proto-Nordic noir. Men det är spännande att se hur de olika till synes meningslösa spåren mot slutet tillsammans börjar peka åt samma håll. Och en mer uppmärksam läsare än jag ser väl rentav somliga sammanträffanden i den takt man ”bör”. Själv blandar jag ihop de många namnen oftare än jag vill kännas vid. Å andra sidan, somliga avgörande ledtrådar presenteras först mot slutet. 

Hur som helst uppskattar jag denna kärvt roliga och ändå allvarliga polisroman, som av antikvariatsskäl blev min första Sjöwall/Wahlöö-bok. Och när titeln till slut får sin förklaring är det lika elegant som ironiskt. 

Fursten (1513)

Niccolò Machiavelli tillhör de författare vars namn, tillsammans med bland annat Kafkas och Orwells, blivit ett begrepp. Fördragen och synnerligen pragmatisk (rentav cynisk) lömskhet är idealet i denna korta bok med råd till en furste som författaren under tidigt 1500-tal vill tacka och hjälpa. Därav det något lismande förordet innan Machiavelli ger sig in i en föreläsning om hur man lyckas som härskare. Att detta, i författarens tid och värld, ger den självklara rätten att invadera andra riken om man kan lyckas med det fastslås från start, vilket ger en aning om attityden. Det handlar mest om hur man ser till att inte förlora dem igen, vilket kan uppnås med en blandning av rationellt behandlande av sina nya underlydande och mord på hela den förra furstefamiljen. Självklara grejer, låter det som, torrt sammanfattade. 

God pedagog som han är upprepar han sig frikostigt. Man undrar om ’den store Lorenzo de Medici’ till vilken boken är tillägnad ibland kände sig lite nedlåtande behandlad vid första läsningen. Annars är det bristen på moraliska hänsyn som sticker i ögat. Det enda skälet till att inte alltid vara grym är rent taktiskt. Om man till exempel bara tar somligas egendomar kommer de andra inte vara lika benägna att göra uppror och de drabbade kommer vara fattiga och maktlösa. 

Den beläste florentinske advokaten och politikern Machiavelli, med mäktiga vänner och stundtals fiender, hade hunnit både resa runt i Europa och sitta i fängelse när han skrev sitt traktat. Hans iakttagelser kommer både från vad han sett med egna ögon och läst i historieböckerna och utan tvekan kände han vid författandet att han bara ”säger som det är”. Världen funkar ju på detta vis, liksom, varför hymla? Typ. 

”Därför är det den säkraste vägen att vinna herraväldet över en republik, att antingen förstöra den till grunden eller att bosätta sig där.”

Exempel från relativ samtid och historien följer och det finns ett rikt material att ösa ur. Han nämner ganska närliggande furstendömens öden som självklara referenser och man får en bild av ett Italien där hela adelssläkter slaktas på löpande band och utländska trupper när som helst kan anfalla en stad. I en sådan värld måste man vara hänsynslös. 

Men det finns gränser även för M. Agatokles på Sicilien, till exempel, kan inte rätteligen prisas trots sitt mod och beslutsamhet, då han helt saknade barmhärtighet och gudfruktan. Fler exempel ges på handlingskraftiga män som ändock måste förlita sig alltför mycket på svek och grymhet för att uppnå sina mål. Ett effektivt knep är att samla de som kan bli ett hot under falska föregivanden och helt sonika mörda dem en masse, men det är inte helt ok. 

”På detta vis kan man visserligen vinna makt men inte ära.”

Det är dock skillnad på ”väl eller dåligt använd” grymhet, resonerar M. Det är exempelvis bättre att vara grym tidigt i karriären än när man konsoliderat sin makt. Beta av våldshandlingarna tidigt och på en gång och övergå sedan i välgärningar ”så småningom”. Då kan man förlita sig på ”Guds förlåtelse och människors glömska”, konstaterar han, gravallvarligt eller isande ironiskt – jag vet inte. 

Cesare Borgia (son till den ökände påven Alexander VI) blir föremål för en längre föreläsning av mer respektfull art. Han gör nästan allt rätt, och låter döda rätt personer, men tillåter till slut fel person att bli påve. 

”Fursten” finns som ljudbok. Mikael Persbrandts inläsning är lämplig torr men kanske överdrivet tonlös. Trots att han inte direkt stressar finns det också något forcerat över det. Minsta paus har också redigerats bort, så att inget tillåts sjunka in ens ett par sekunder innan nästa ämne ska avhandlas. 

Det finns förstås andra sätt att bli furste, till exempel genom ”gynnsam skarpsinnighet” och folkets eller stormännens ynnest. Grymhet är inte ett syfte i sig, bara ett tänkbart verktyg bland andra. M.  noterar också i vad som nog inte ska misstas för demokratiska tendenser att en furste vald av folket har större chans att behålla makten än en dito tillsatt av andra stormän. De förstnämnda är också mer hederliga, medan stormännen ser mer och är slugare. 

Småkomiskt nog konstaterar M att en furste kan vinna folkets välvilja på många sätt men låter bli att ge några som helst exempel på hur. Några sådana begränsningar applicerar han exempelvis inte när det gäller lönnmord. 

Krig är ett stort tema, förstås. Att kunna ställa upp en stor egen här är en viktig tillgång om man inte vill bli beroende av andra. Annars är det lämpligt att se till att ens stad är väl befäst, likt de tyska städerna med sina murar, vallgravar och artilleri. Om man grundar sin makt på legotrupper kan man däremot aldrig vara säker. Han skräder inte orden när han beskriver deras trolöshet och feghet när det kommer till kritan (om de inte själva traktar efter makten). Att lita till hjälptrupper från en annan furste eller kung är inte heller det problemfritt. Även om man vinner är det inte en riktig seger och soldaternas lojalitet ligger hos andra. 

”Den furste som inte vill segra bör alltså använda sig av hjälptrupper…”

Namnen och exemplen från antiken och samtiden (och ibland Gamla Testamentet) duggar så tätt att det kan bli lite överdos av information. ”Kommer det här på provet”, är känslan ibland. Men det är också intressant och lättillgängligt beskrivet. Med lärdom från djurriket bör en furste anamma både rävens och lejonets natur. M. ger sig dock inte in på varför man skulle söka makt till varje pris. Det är liksom en ren självklarhet att sträva efter ära och rikedom, oavsett hur farligt det verkar vara. Och det här med moral har han ganska enkla besked om. 

”En man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla som inte är goda.”

Människor är ”eländiga stackare”, konstaterar han lite senare. 

Är det bättre att vara fruktad än älskad, om man inte kan vara båda? Gissa vad han rekommenderar. Vidare rekommenderas snålhet över givmildhet, såtillvida man inte är generös med det man plundrat. Att hålla sitt ord finns det ingen anledning till när skälen inte längre är för handen. Som exempel på en effektiv lögnare framhåller han påven Alexander IV. 

I en rask sammanfattning av romerska kejsare mellan Marcus ”Filosofen” Aurelius och Maximinus påvisar han den svåra balansgången mellan att behaga soldaterna respektive folket. Antoninus lyckades behaga soldaterna men ”hatades av hela världen”, men hans största misstag var inte massmord utan att han behöll i sin tjänst en livvakt som han sårat. Commodus höll inte på sin värdighet vilket gjorde att han hatades av folket och föraktades av soldaterna, en farlig kombination. I M:s värld är sällan det största brottet det läsaren tycker. 

Bör man bygga fästningar? Som så mycket annat ”beror det på”. Viktigare är att inte bli hatad av folket. Så håller han på, påläst och krass och med odiskutabel psykologisk insikt. Men ibland är råden slående enkla. 

”Ingenting ger en furste ett så gott anseende som stora krig och personliga stordåd.”

Dåtida storheten Ferdinand av Aragonien. framhålls som ett inspirerande exempel, med sin ”fromma grymhet”. Men en framgångsrik furste får inte försumma folket på det vardagliga planet. Uppmuntra dem till hantverk och handel och umgås någon gång med skråen och klasserna, dock aldrig utan att förlora värdigheten.

Hur hittar och behåller man en god rådgivare, och hur undviker man smickrare? M. har råd om allt. Ofta kloka sådana, ärligt talat. Hans bild av Ödet som en kraft man måste respektera men också kan förbereda sig för är riktigt slående, inklusive en jämförelse med en flod som ibland översvämmas. 

Det är svårt att förhålla sig neutral till Machiavellis iskalla inställning. Det finns väl andra saker som spelar roll än huruvida man ”lyckas”, vill man säga till honom. Eller …? Det hade kunnat bli en intressant rödvinsdiskussion i alla fall, funnes det bara en tidsmaskin. Men det är också svårt att blunda för hans skarpa insikt. Tänk om han hade använt den lite mer för att försöka styra läsaren i en något … godare riktning.

Men det tycker han kanske i och för sig att han gör. M. avslutar med inget mindre än en uppmaning till sin huvudsaklige läsare att rädda Italien, undan barbari och skövlingar, splittring och slaveri. Med bibliska bilder och ett plötsligt predikande, inte bara mästrande, tonfall påpekar han att Gud inte vill göra allt åt människorna. 

”Kriget är rätt för den som är tvingad till det.”

Sålunda förväntas Lorenzo II de’Medici lyckas där alla andra italienska furstar gått bet. No pressure … Den unge härskaren hann dock bara styra över Florens i några få år innan han dog. Men generationer av tilltänkta furstar, ambitiösa dagdrömmare och säkerligen otaliga historiska och moderna politiker har kunnat ta till sig Machiavellis klokskaper sedan dess. Det vore minst sagt intressant att veta hur stort inflytande de haft på avgörande beslut där maktmänniskor tvekat mellan det medmänskliga och det som ger önskat Resultat. 

Marillion, Misadventures and Marathons (2022)

Mark Kelly omnämns ofta som ”Mad Jack” av Steve Hogarth i dennes dagböcker från turnerandet med Marillion. Keyboardisten ger väl egentligen inte ett så galet intryck, och nämner faktiskt redan i första kapitlet att han sällan försvinner i musiken och kontakten med publiken under konserterna. Han beskriver sig mer som en ’tekniker’ på scen. Men han omnämner också deras bejublade konsert i Royal Albert Hall 2017 som ett magiskt undantag. Från denna sentida triumf, som Kelly uppenbarligen var instrumentell i att ha dragit igång, blickar han sedan bakåt.

Marillion har gjort en intressant resa. Från de stora arenorna med Fish som frontman till att spendera de följande decennierna med ’h’ vid mikrofonen. De har aldrig tagit några års paus eller splittrats och återförenats för nostalgiturnéer, inte gradvis bytt medlemmar. De är samma kvintett som 1989 och de må vara mindre omtalade nu men har en hängiven fanbase. De var rentav pionjärer inom crowdfunding. 

Mark berättar sin och bandets historia i livlig, ofta rolig prosa, gärna med citat från Mark Twain. Barndomen är allt annat än glamorös, med en egensinnig och temperamentsfull pappa och begränsat med pengar, men han verkar ha kul när han skriver om den. Tonen är charmigt grovkornig, den tilltänkta målgruppen knappast yngre barn. 

Inspirerad av Rick Wakeman (snarare än hela Yes) tjatar han till sig en treoktavig liten Hammond-keyboard och tränar som en besatt. “Boredom is a great motivator”, meddelar han apropå den uppsjö av distraktioner som dagens unga har tillgång till. Punkens inträde i 70-talets andra hälft behagar inte den unge Mark, som fastnat för välspelat och progressivt. 

Efter konststudier som inte riktigt leder någonstans följer hårt och farligt arbete, medan drömmen om att försörja sig som musiker ändå lever vidare och han tar de tillfällen som ges att lira med andra och uppgradera klaviaturerna inom den budget han har. Droger också? Absolut. De chansar bland annat på diverse svampar de hittar på en golfbana i hopp om att någon av dem är en känd hallucinatorisk variant. 

“Luckily we didn’t come to any harm.”

20 år fyllda är han med i ett band med viss lokal framgång, kallat Chemical Alice, när ett nytt band ska agera förband åt dem på ett pubgig. De kallar sig Marillion. Den karismatiske sångaren spiller ingen tid innan han värvar Mark och sparkar sin keyboardist. Det är intressant att läsa en osminkad beskrivning av den unge Fish som en storslagen bifigur. Marks nya band vet vad de vill och jobbar målmedvetet, även om de vid ett tillfälle åker långt för att spela för fyra personer. 

”We outnumbered our audience. Instead of overpowering them and taking their wallets, we took requests …”

Det är också ett band med pyrande konflikter, varifrån bara en medlem utöver Kelly återfinns i nuvarande lineup (Rothery). Fishs förkärlek för att abrupt byta ut tidiga bandmedlemmar och på ett tanklöst vis mjölka drama ur det, som om han skapar stoff till nya låtar, beskrivs rättframt. Mark är inte överdrivet konflikträdd i sina tillbakablickar. Potentiella managers och annat branschfolk blir ganska bryskt avfärdade ibland. 

“He was the sort of person who prompted you to count your fingers after shaking his hand.”

Men sina nuvarande kollegor beskriver han med värme och respekt utan att förfalla till fjäsk. 

Det är inte helt kronologiskt, om än mycket mer lättnavigerat än till exempel Elvis Costellos självbiografi. Plötsligt hoppar han till 1999 för en anekdot och några sanningens ord om musikindustrin innan han kliver tillbaka till 80-talet. Han passar också på att förklara vad till synes lukrativa skivkontrakt egentligen innebär, med härligt konkret matematik och begrepp som “overcall albums”. 

Utöver dramat i ett kreativt liv bland intressanta människor ger Mark också insikter och tankar kring klassiska låtar och deras tillkomst. Han ser också till att hylla mindre kända personer, som bandmedlemmars flickvänner som erbjuder tak över huvudet innan framgångarna kommer. Att engagera fansen för att hjälpa dem nå dit är en konst de bemästrar tidigt. 

Att läsa en ren framgångssaga är mindre intressant än sådant här; en klarsynt, anekdotrik och ofta rolig berättelse om livet som ganska känd. Han är både stjärna och betraktare i bakgrunden, sitter på första raden ibland och är en del av skådespelet i andra lägen. Mycket underhållande. 

Hur kokainet beställdes av olika band på 80-talet och de olika sätt på vilka en producent kan engagera sig tillhör informationen som levereras. Fish fortsätter att vara en allt överskuggande bifigur som ingen vill dela hotellrum med eftersom han festar varje natt. Det sammantagna intrycket av den ikoniske sångaren är inte överdrivet positivt – åtminstone inte som kamrat och kollega. Som kreativt unikum, däremot, får han vederbörligt erkännande, inte minst som textförfattare. Anekdoterna, ofta lakoniskt levererade, inkluderar ett tillfälle då Fish räddar en ung man (som Fish har gjort olycklig) från att drunkna genom att slå käken ur led på honom. Men Mark är även självkritisk kring hur de inte lär sig av sina misstag när de når framgång, och kan vara rent dräpande mot producenter, managers och andra – vare sig det gäller inkompetens eller girighet. Han bara skriver på, känns det som, orädd och intuitivt koncis. 

Intressanta inblickar i arbetet som musiker är det gott om. Kelly grottar inte ner sig i alltför tekniska detaljer men bjuder på konkret info om till exempel behovet av att snygga till en liveinspelning innan man släpper den på skiva eller hur Kayleigh skrevs, en låt han beskriver som:

”The most important piece of music we ever wrote.”

Att få allt detta beskrivet av en person som är lika delar intuitiv och cerebral, knäpp och klok, är en ynnest. Särskilt som det inte flödar ut till episka format. På ca 250 sidor marscherar han beslutsamt genom decennier. 

Vänner av Marillion vet förstås att Fish-eran bara var början. Beskrivningen av bandets gradvisa uppdelning i Fish vs resten är förstås bara halva berättelsen men mig veterligen har inte Fish skrivit den andra. Än. Inspelningen av Clutching at Straws verkar i alla fall ha präglats av dålig stämning och ibland rena gräl, i likhet med det mesta de gjorde tillsammans fram till det bittra uppbrottet; som stadfästs i ett hätskt brev från Fish till de andra och ett kort och formellt brev tillbaks. Ett stycke om hur Mark Wilkinsons originalmålningar bleknar i försummelse på Fishs väggar får symbolisera det sorgliga slutet på ett en gång gnistrande samarbete. 

En era slutar och en annan börjar. En med ny sångare, mindre publik och ett visst mått av gräl även här ibland. Men den har i skrivande stund pågått i ca 33 år. Hur ’h’ kommer till bandet är inget som framgår i hans egna dagböcker (som inleds ett par år senare) så det är förstås intressant läsning. 

Det börjar med brådska. De vill få ut sin skiva innan Fish släpper sin, rätt och slätt, och de behöver både en sångare och en textförfattare, inte nödvändigtvis i form av samma person. H skickar nästan motvilligt in en kassett på andras inrådan och dyker utan större entusiasm upp till deras första möte. Givetvis ger han med viss tvekan företaget en ärlig chans och Seasons End börjar skrivas. Med sig tar h bland annat Easter och texten till The Space, andra låtar har redan texter av en John Helmer. Och glädjen i att skriva musik är plötsligt tillbaka.

Vardagsliv och familj har en mindre framskjuten plats i historien men visst finns det med. Vid ett tillfälle undrar jag om han glömt berätta om en skilsmässa, men denna kommer snarare som en konsekvens av en romans än vice versa. 

Om h:s dagböcker har turnéer som milstolpar är det skivor som gäller här, men det blir inte så repetitivt som det låter. Det finns alltid nya möjligheter och begränsningar, nya eller nygamla producenter och studior. Och olika förhållningssätt till bolagens krav på hits. På Holidays in Eden gör de allt för att skapa singlar, men när det inte leder till succé ändå unnar de sig att gå en annan väg med Brave. De börjar också sälja egna ’bootlegs’ vilket kommer bli ett viktigt steg mot oberoende och crowdfunding, ett koncept som Kelly och några engagerade fans varit instrumentella i att skapa. 

Lagom till att de hittat sin egen röst dumpas de av EMI, under en tid då skivbolagen fortfarande är livsviktiga. För många band hade detta varit dödsdomen. Men de kämpar på och när ett fan på en amerikansk mailinglista som Kelly är medlem i kommer med det galna förslaget att de ska försöka hjälpa till med att förfinansiera en USA-turné blir det början på något stort. Lite senare sitter bandet och digitaliserar medlemslistor för Racket Club i Filemaker medan Ian tar över ekonomin och en ung förmåga med koll på det relativt nya Internet bygger en webbsida åt dem. De tar kontroll över sitt eget öde, helt enkelt. En bit in i det nya millenniet har de inget skivbolag men en sajt och en lojal lyssnarskara. Kelly föreslår att de helt enkelt frågar sina fans om de kan tänka sig att betala för nästa album i förväg. Resten är modern musikmakarhistoria.

Det är en kort bok, som sagt. När Marbles släpps, alltså 2004, är det cirka 30 sidor kvar. I år räknat är det då 18 kvar. Milt uttryckt är det inte en bok för den som vill veta Allt. Men det är en bok för den som söker en effektivt berättad, osminkad, underhållande och i grunden entusiastisk inifrånskildring av ett unikt bands uppgång, fall och uppgång igen. Och för den som vill få bekräftat att Most Toys verkligen inte är en bra låt.

Mot slutet ägnar han också några sidor åt sitt arbete för artisters rättigheter, ett ämne kanske mindre spektakulärt än extravaganser och utsvävningar men uppenbarligen något som han brinner för. Här ryms också en bilolycka, några ord om hans senkomna soloskiva och ett rejält gräl med h.

(Det vore fascinerande att jämföra detta med h:s dagböcker, men just den historien saknas där.)

Med några försonande rader om Fish och en sammanfattning av sin inställning till livet avslutar han en lättläst och läsvärd inblick i ett liv i musiken.  

“I’ve rarely, if ever, been bored and I’m happy with that.“

Royal Assassin (1996)

Del två i Robin Hobbs trilogi om Fitz Chivalry tar vid ungefär där del ett slutade. Fitz är fortfarande medtagen och tvivlar rentav på att han någonsin ska bli sig själv igen. Vid femton års ålder verkar hans liv över. Han är kvar i bergen tillsammans med Burrich. Men kanske är hans sjukdom i själva verket en stark koppling till kronprins Verity, som ser hemska ting. Och genom hans ögon ser Fitz sin älskade Molly rädda några barn undan de röda skeppens härjningar men kanske förlora livet. 

Det är fortfarande dialogtungt och tålmodigt, men det blir snabbt spännande också. Att många dialoger fortsätter när de i princip är ”klara” kan jag köpa, eftersom de pratar om för handlingen relevanta saker. Paul Boehmers inläsning av ljudboken är av högsta klass, med igenkännliga men inte parodiska röster och känslor inbäddade även i det rena berättandet, vilket passar bra när det är skrivet i första person. 

Fitz är förstås snabbt tillbaka vid hovet där han försöker följa rådet att ignorera sin käresta Molly, som han helt utan vilje lyckats såra. Alltid ska han försaka sina egna önskemål. Vänskapen med den blivande drottningen, som för ett tag sedan förgiftade honom, är ett annat inslag, där han visar sig kapabel till riktigt goda råd. Överhuvdtaget är det en annan Fitz som kommer tillbaka till slottet, en som ibland överraskar sig själv med oväntad kaxighet. I hemlighet tar han hand om en varg med oväntat välformulerade tankar och en högst egen vilja. Och framförallt är han mitt i en tyst konflikt mellan de två prinsarna, den rättframme Verity och den intrigerande Regal, samtidigt som kung Shrewd blir allt svagare. Vad gäller Kettriken så hittar hon också sin roll när de ”forgade” bybor som terroriserar landsbygden utanför huvudstaden tas om hand med lika delar våld och sorg. I hamnen byggs skepp för att ta striden till de skeppsburna öbor som skapat denna tragedi. 

Till skillnad från Martin är Hobb även mystisk och filosofisk i lagoma doser. De egenskaper som kunde ha blivit vapen allenast ger här också chansen att känna samhörighet med … allt. För en kort stund i alla fall. Hon har också, tror jag, bemödat sig mer om att förstå de djur som är en så viktig del av handlingen. Ska man vara lite kritisk så är det väl det där med tempot, och kanske också ett visst mått av upprepningar. Har jag inte redan läst den här scenen, undrar jag ibland. Eller hört.

Men det hindrar inte att det är en innehållsrik uppföljare. Ungefär samtidigt som det erbjuds spirande romantik, rentav sensualism, brassar Hobb på med sina kanske blodigaste scener hittills, när Fitz band till vargen Cub/Nighteyes tar sig våldsamma uttryck mot det hot som ständigt plågar riket. Vargvännens ovilja att respektera konceptet privatliv leder till komisk cringe och avsevärd frustration hos Fitz. Ett vanligt liv är ingen som förunnas huvudpersonen. 

Strax före halvtid kommer lika omtumlande som förbryllande avslöjanden från narren (som ibland känns som seriens hemliga huvudperson och gradvis visar allt fler sidor). Det blir dramatisk strid mot fienderna i de röda skeppen, både till havs och på land. Och ett vitt skepp, i en kuslig scen med ekon av Coleridge. 

I bok två blir pojken en man, kan man enklast uttrycka det. En ung man med starka känslor och stora frustrationer, ett mått av ambition eller åtminstone självrespekt men inte mycket till slughet. Som börjar hitta, om än inte utan snedsteg, sin plats i ett kungahus som plågas av intriger såväl som yttre hot. Men han saknar kontroll över sitt öde och ser inte alltid hela bilden. Han börjar använda sina förmågor samtidigt som han försöker dölja dem eller delar av dem. Han känner ibland av allas känslor runt sig samtidigt som han är ensam, med undantag för några få band till andra – varav vissa är telepatiska.

En intressant komplikation av mer “normal” art är att det är en ung man som riskerar att giftas bort mot sin vilja, och att partiet i fråga är tilltalande på alla vi …. om det inte vore för Molly. Bland de mer extravaganta komplikationerna ingår att Fitz till slut har två mer eller mindre konstanta gäster i huvudet, en människa och en varg, kanske inte medvetna om varandra, ömsom ett problem, ömsom räddare i nöden och i grunden alltid hans allierade. Men han är inte alltid säker på hur närvarande de är. 

”For me, that long summer was a time of terrible isolation and incredible closeness.”

De stora triumferna uteblir envetet, de små överskuggas alltid av något. Ett nytt eller gammalt problem, eller en hemlighet att bära i ensamhet. Att en scen inte är olik Gandalfs väckande av kung Theoden är säkert inte oavsiktligt. Inte heller att just denna scen slutar mindre tillfredsställande i Hobbs värld. 

När Verity lämnar hovet för en antingen dåraktig eller avgörande resa och Regal tar chansen att tillskansa sig mer makt uppstår engagerande dramatik. Även med olika allierade, från narren till sin läromästare, är Fitz i mångt och mycket maktlös. Och det finns fler som kan ’the skill’, vilket skapar ett behov av ständigt försvar mot tankespioner med onda avsikter, vilket verkar hyfsat stressande. 

När allt verkar gå åt fel håll, drygt två tredjedelar in, men samtidigt de goda krafterna på slottet alltmer knyts samman är det engagerande på ett härligt klassiskt sätt – och samtidigt på många sätt komplicerat. Här kommer också en spännande sekvens där ett grannrike belägras och de trots Regals ansträngningar skickar en styrka dit, inkluderande flera huvudkaraktärer. Men det som följer är ytterligare motgångar, med Regal som en äldre Joffrey, ivrig att ta äran för andras gärningar, förminskande sina rivaler och envetet i färd med att försvaga Buck Keep.  Ju mer makt han får, desto mer öppet missbrukar han den. I enfald, paranoia eller som en ond plan, eller både och. 

Bok två bjuder på rikligt med den där engagerande frustrationen i att se ett kungadöme styras åt fel håll av intrigerande och lömska personer medan huvudpersonerna gör det lilla de kan. Fitz agerar ofta i lönndom, ständigt vaksam över sina tankar. Faktum är att det känns som en potentiell inspiration till delar av Harry Potters vedermödor. Det begränsade perspektivet, de små triumferna, de enerverande orättvisorna. Men det här mognare och mer sammanhållet. När Fitz, Burrich och narren skålar för att en fjärde person ska få ett lyckligt liv är det lika fint som sorgligt. 

Det här också är boken då vissa av de andra hertigdömena och deras härskare blir karaktärer i sin egen rätt. Då Bucks ansvar mot dem och konsekvenserna av att svika dem blir tydliga. Med tre-fyra timmar kvar av ljudboken ställs Fitz inför sann frestelse, mitt i en plan som gränsar till förräderi, och tar beslut som känns lika sanna mot hans karaktär som tillfredsställande. Och oroande. Vad ska gå fel? Men att han har lärt sig att hantera svåra balansgångar och uttrycka sig väl råder det ingen tvekan om. 

En stor del av charmen med dessa böcker är just att se karaktären utvecklas, i med- och motgång, med misstag och stordåd. Och apropå motgångar så utsätts han inte bara för frestelse utan riktigt mariga fysiska och mentala prövningar mot slutet av boken. Allt verkar hopplöst på så många sätt. Kvar finns en desperat plan smidd av någon som man minst av allt skulle förvänta sig en sådan lösning från. 

Det blir mest spännande vid finalen igen, alltså. Och jag får medge att det är böcker där de svettiga spänningsmomenten och extrema händelserna kommer glesare än i vissa andra historier. Men jag tycker det är läs- eller lyssningsvärt hela vägen och kommer definitivt avsluta första trilogin. Och kanske även ge mig på övriga böcker i serien.