Den oändliga historien (1979)

Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom. 

Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Vilket inkluderar både början och slutet. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska. 

Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare. 

Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.  

Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna). 

Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart. 

Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts. 

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 2

Sandmanserierna har getts ut i samlad form förut men ”deluxe”-utgåvorna ärn

Här, tidigt 90-tal, har Neil Gaiman hunnit bli varm i kläderna, och läsarna har hunnit lära känna Dream (någotsånär) och de märkliga karaktärerna runt honom. Nu är det bara att låta fantasin flöda, i vackra eller hemska historier. Eller både och.sandman_2

Vi får veta vad drömmar kan leda till om tillräckligt många drömmer tillsammans, och ser kanske med andra ögon på katter efter detta. Prisbelönta A midsummer night’s dream berättar om uruppförandet av Shakespeares pjäs på uppdrag av Dream som en avskedsgåva till älvorna.

Death träffar en kvinna som inte vet hur hon ska kunna dö men verkligen, verkligen vill det. 

A Season of Mists är en historia i flera delar om hur Lucifer tar ett drastiskt beslut när Dream, påmanad av sina syskon och med stor bävan återvänder till helvetet för att rätta till ett av sina grymmaste misstag. Snart samlas allsköns gudar, väsen och demoner för att kräva, köpa eller hota till sig ägarskapet över den oönskade gåva som Dream fått. Dream välkomnar hövligt hela den märkliga skaran till den plats där han bestämmer över verkligheten. Del fyra är ren skräck, förlagd till en nästan folktom internatskola. Tills de döda återvänder. Nej, det är ingen zombiehistoria, utan något betydligt kusligare än så. Och på något sätt komiskt och nästan optimistiskt. 

Gaimans fokus på evighetslångt lidande är fortfarande något överdrivet, men ibland ser han till att ordna upp saker på ett sätt som känns relativt acceptabelt. Hans tanke om människor skapar sitt eget lidande även i helvetet är också intressant, om än kanske inte unik. 

Men jag föredrar när han är bildad och bara sugen på att berätta historier. Thermidal vittnar om historiskt intresse där skräckväldet efter franska revolutionen blir skådeplats för en märklig historia med John Constantines förfader Johanna och gästspel av Thomas Paine. I August reser vi ännu längre tillbaka i tiden och ser kejsar Augustus spela tiggare tillsammans med en dvärg, inför vilken han är öppenhjärtig om allt. 

”When I am a God, I will no longer be scared.”

Nästan allt, i alla fall. Nästa berättelse följer månadstemat namnmässigt och kejsartemat i sin berättelse om Joshua Norton som utropade sig till Kejsare av USA. En berättelse som är helt sann men här vävs in i en ramhandling med ev vadslagning mellan Dream och två av hans syskon: Desire och Despair. 

Orpheus, Dreams son som är med redan i berättelsen från franska revolution, återses i The Song of Orpheus, denna som sig bör förlagd till gamla Grekland. Det stundar bröllop och hela släkten är där. Olycksbådande nog dröjer sig en viss syster kvar. 

Det känns inte alltid helt uppenbart huruvida Gaiman förlitar sig på läsarens bildning för att till fullo uppskatta berättelserna eller om han snarare gläds i rollen som lärare, den som får upp läsarens ögon inför de myter, dramer och intressanta historiska detaljer serierna baserar sig på eller snuddar vid i förbigående. Oviktigt, kanske. De funkar ju på båda sätten. 

Efter det flerdelade återberättandet av Orpheus öde avrundas samlingen med några kortare historier, gjorda några år senare. Stilen skiftar, från satyrhistoriens akvareller (?) till den mer skissartade berättelsen om Death. Som är rätt fin och vars slutreplik faktiskt inte känns så tung:

”So, I’ll be seeing you.”

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1

The Strangled Queen (1955)

Var det en äkta och verksam förbannelse som tempelherreordens stormästare Jacques de Molay utkastade i sin sista stund, och början av The Iron King? Maurice Druon använder i alla fall skickligt den möjligheten för dramatisk och inte minst psykologisk effekt i bokserien om ”The Accursed Kings”, förlagd till Frankrike på 1300-talet. Det vilar en ständig skugga över de maktmän som iscensatte Molays fall och deras bana slutar ofta olyckligt. Och förbannelsen verkar rentav sprida sig bortom denna krets. Eller så handlar det bara om att alla till slut får vad de förtjänar, men kanske inte alltid av ”rätt” skäl? 

I bok två, vars titel låter misstänkt likt en rejäl spoiler, tillträder den osäkre och ganska osympatiske Louise X den franska tronen efter sin auktoritäre far Filip IV (’den sköne’). Hans hustru är alltjämt fängslad efter sin otrohetsaffär och runt honom manövrerar starkare viljor, som farbror Charles, greve av Valois, och forne rådgivaren Enguerrand de Marigny – karaktärer etablerade i förra boken som nu får mer plats att breda ut sig. Möten med Lilla Rådet roar, klart föreskuggande den ofta småaktiga maktkampen GRR Martins ”A Song of Ice and Fire”. Bland de stora problem som tilldrar sig deras intresse ingår utnämnandet av en ny påve samt att, om möjligt, ordna en skilsmässa och ett nytt äktenskap åt den fortfarande gifte kungen. 

Liksom i förra boken håller Druon regelrätta föredrag för läsaren, med många psykologiskt inriktade klokskaper, till exempel om män som älskar makt: 

“Above all they are influenced by an objective taste for the creation of events, for controlling their occurrence, for acting upon the world with effectiveness. And for being always in the right. Wealth and honours are no more than the signs and tools of their influence.”

Även den andra boken är rik på tydligt förklarade intriger, starka karaktärer beskrivna både till utseende och personlighet med självsäker detaljrikedom (som om författaren är en samtida journalist med mandat att berätta Allt) och ofta sardoniskt underhållande reflektioner. 

“Like many autocratic old men he followed the line of his own thought, without taking into consideration whether it was being followed.”

Guccio Baglioni, ambitiös yngling från italiensk bankirsläkt, är även här en viktig karaktär och en av de relativt sett mer sympatiska. Resor företas till bland annat Neapel och Avignon i syfte att hitta både en lämplig ny drottning åt kungen och en blivande påve som kan möjliggöra en skilsmässa. Guccios reskamrat Hugues de Bouville blir en annan av bokens tillfälliga huvudpersoner vars tankar vi får tillgång till. Matematiken och spelet för att utse en ny påve leder till ganska underhållande dialoger. 

Svälten slår till kanske tre fjärdedelar in i boken. När Guccio reser till den fattiga adelsfamilj han lärde känna i slutet av förra finner han dem i ett sorgligt tillstånd, inte minst den sköna Marie. Här blir det befriande känslosamt, utan ränksmideri, och Guccio närmast skäms över sitt eget välstånd. Men han agerar också skickligt och resolut. Han börjar faktiskt bli något av en hjältefigur, eller i alla fall det närmaste Druon erbjuder läsaren, om än gärna i ett smått överseende tonfall. Guccio blir också katalysatorn i en händelsekedja som kommer leda till veritabelt handgemäng inför baroner och kungen själv mellan rikets två näst mäktigaste män. Även en ganska hänsynslös spelare kan tyckas orättvist behandlad när svagare sådana använder andras misstag mot honom. Men desto större medlidande väcker de fängslade systrarna, den ena halvgalen, den andra på god väg. 

Vid ett tillfälle vänder sig Druon direkt till sin dåtida publik med tesen att Mellanöstern ger en bra bild av medeltiden. Det blir inte fullt så illa som det låter, och han undgår inte att nämna västerländska kolonialmakters härjningar i området, men jag har svårt att föreställa mig samma föredrag från en nutida författare, som Ken Follett. 

Peter Joyce inläsning är alltjämt lika värdig som levande när det bjuds på mer ränksmideri, mutor och hot mellan karaktärer som Druon dristar sig att gissa en hel del kring men vars motivationer han oftast bemödar sig om att försöka förstå. Fler slående bilder, som när den osäkre kungen vandrar fram och tillbaka bland de duvor han nöjesskjutit i en lada medan vita fjädrar fastnar på skorna. Fler intressanta detaljer från eran i fråga. Fler starka dödsscener. Och i den här boken upplever åtminstone en person en stund av vis och äkta insikt på sitt yttersta. 

Metro 2035 (2015)

metro2035Dmitri Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget präglas, utöver filosofiska grubblerier, av ständiga miljöbyten, överraskningar och kriser. Den avslutande, och längsta, delen är inget undantag men med den skillnaden att vi nu delvis återbesöker kända stationer. Det innebär dock inte att det blir förutsägbart. 

Artiom lever än. Han är tillbaka på VDNch, stationen varifrån han inledde sin odyssé i bok ett. Och hjälte som han är verkar han särbehandlas. Han har till och med en tjej. Men han är besatt av att ta sig ut. Upp till ytan. Han vägrar tro att det bara är i Moskva som människor överlevt och han är beredd att ta stora risker för att bevisa sin tes. Och kanske skapa en framtid ovan jord. Detta kommer bli bokens stora tema: lever de sina myrliv därnere för att det inte finns något annat? Eller har någon eller några dolt något för dem? 

Efter ännu ett misslyckat försök att få radiokontakt med någon därute återvänder han till beskedet att någon sökt honom. En gamling vid namn Homeros. Han letar fortfarande efter stoff och hjältar till sin bok. Men han har också något att berätta för Artiom. Det formas inte direkt någon vänskap mellan dem men de har något gemensamt och snart nog ger de sig av tillsammans. 

Stationen VDNch och dess filosofi hinner innan dess presenteras lite mer ingående den här gången. Hur de knappt 200 lyckas samexistera i sina militärtält, vars tunna väggar inte ger plats åt några hemligheter. Andra, ännu mindre glamorösa, stationer längs vägen som inte beskrivits förut presenteras nu också, däribland den outsägligt eländiga Mendelejevskaja. Gluchovskijs genuina försök att förstå och förklara en tillvaro i tunnelbanan, i dess olika skepnader, är en av böckernas många styrkor, med detaljer som hur vana vandrare lär sig att gå på syllarna utan att snubbla. Han förklarar eller påminner också om begrepp som ’Hansan’ och den patronbaserade ekonomin för nytillkomna eller glömska läsare. Gluchovskij sätter ingen ära i att vara dunkel. Det är inte lättuggat men visst vill han att läsaren ska hänga med. Vi får också veta mer om Orden, den som skapades för att skydda alla i metron, ibland med drastiska medel. 

Och det handlar fortfarande om Allt, i annan kostym. Ryktesspridningen och myterna, alla de olika sanningar som slåss om troende i en värld utan enkla informationsvägar. Hos Hansan oroar sig folket över den röda faran och undrar var deras skattepengar tar vägen. Fjärde riket mobiliserar med skrämselpropaganda om de ’degenererade’ men har också genomfört stora ’reformer’ och försöker bli mer rumsrena. När det pratas om ’de osynliga observeratörerna’ i Metro-2 anas rent teologiska funderingar. Tidigt i boken undrar någon om folk verkligen skulle lämna metron om det visade sig att jorden var beboelig däruppe. 

”Här finns ju allt.” 

Ibland drömsk/mardrömsk, ibland pendlande mellan imperfekt och presens är boken bitvis mer formmässigt experimentell än föregångarna. Men mestadels känner man igen sig. Och fortfarande målar Gluchovskij snillrikt slående bilder:

”Likt spöklika gengångare rusade satelliterna fram i sina omloppsbanor: ingen anropade dem, och en dag, vansinniga av ensamhet, störtade de mot jorden – de brann hellre upp i atmosfären än fortsatte existera.”

Det är lika snöpligt som extremt och dramatiskt. Ibland verkar ödet gripa in och styra händelsernas gång, och somliga människor väcker hopp, men vanligare är ironiska motgångar och möten med motbjudande, desperata eller bara uppgivna människor. 

När Teatern, en av få stationer där en annan sorts inställning till livet fortfarande är möjligt, hamnar i skärningspunkten för en konflikt spetsas spänningen till. Och när sanningen om Fjärde riket och deras satsning för att skapa livsrum presenteras  blir man mer chockad än de avtrubbande omgivningarna borde medge. Och samtidigt finns det plats för det mystiska, rentav lite skönhet. Scenen där en person uppe på ytan tillfälligt släpper allt, struntar i strålningen och njuter av regnet är fantastisk. 

Cirka halvvägs igenom är man redan känslomässigt utmattad, av alla grymheter och nära döden-upplevelser men också möten med människor varav Artiom försöker hjälpa en del och rentav blir vän med somliga. Han försöker sona det som han nästan inte berättat för någon och är plågsamt medveten om när han tvingas att se bort från en hemskhet, eller kanske råkar orsaka en tragedi. Men metron är full av tragedier och ett enda mål har han kvar: att hitta något däruppe. Något som ger hopp om ett riktigt liv. 

Ett möte är lika dramaturgiskt väntat som överraskande och ’omöjligt’. Hennes situation må vara deppig men bok två knyts här ihop med trean och mystikens dimma lättar på ett förlösande vis, i ett kapitel som helt består av dialog utan andra beskrivningar eller anvisningar. Med plats för teologiska funderingar. 

”Gud Fader förlåter ingen. Hela Gamla testamentet består ju bara av krig och specialinsatser. Men Jesus däremot, han förlät alla.”

Och:

”Bibeln är för dem som inte tror. För att övertyga dem.”

I likhet med exempelvis GRR Martin envisas Gluchovskij med att utsätta sina karaktärer för lidande och motgång långt efter att många hade tyckt att det ’räcker’. Lidande är en självklar del av deras värld, inte något som man tillfälligtvis genomgår för att danas som karaktär. Förutom de priviligierade, förstås. 

 

Det grovkorniga och det kloka ryms så bekvämt i samma mening hos Gluchovskij. En stalker har sedan länge förberett sig för att lämna ruinerna av Moskva på vinst och förlust. Men han kommer inte iväg.

”Varför sticker du inte?”

”Säg det … Kanske för att människan är ängslig och sorgsen. Tanken är lätt, men arslet är tungt.”

”Sant.”

Väldigt spännande blir det också, men ständigt med den där osäkerheten. Satsar Artiom åter allt på fel mål? Hemliga master leder till en serie twistar och stora avslöjanden. Men kan man kan lita på något av dem? Även, eller särskilt, när förklaringarna radas upp och på sitt sätt verkar rimliga så tvivlar man. För det är ju det som är så häftigt med Metro-världen. Allt kan vara sant eller osant. Det är väl det hela serien handlar om: att leta efter och förhålla sig till sanningen. Eller dölja eller välja bort den. 

Apropå rimliga, här finns platser som vid första ögonkastet kan tyckas mirakulösa men vars förklaring visar sig synnerligen trovärdig, rentav pragmatisk. Som en privatägd bunker som åter blivit Statligt Objekt. 

Flackande turer ovan och under jord. Mardrömslika kravaller där svältande mejas ner i hundratal. Febervandringar fyllda av människomöten och ordväxlingar med äkta Dostojevskij-känsla, följda av Orwellska insikter. När Artiom, allt sjukare, kastats ur askan i elden oräkneliga gånger, mellan fler människoskapade helveten än man vill minnas, är frågan om det slutligen ges lite äkta hopp? Eller åtminstone lite bra stoff till Homeros bok …

Jag avslöjar bara att Gluchovskij avslöjar mer i den här boken än i de två tidigare tillsammans, särskilt i en lång sekvens som starkt ekar vad många tänker om vår samtida verklighet här ovan jord. Och det sker förstås delvis på bekostnad av mystiken han tidigare byggt upp. Men han gör det så bra. 

Och till slut är det han som lika ovetande lånar ett begrepp från min bok. 

”Ni är ett folk av dagsländor.” 


Metro 2033, Metro 2034


Den här arkiverade reddit-tråden där Gluchovskij svarar på läsarfrågor är synnerligen intressant. 

I’m Dmitry Glukhovsky, the author of Metro 2033, base of the Metro video games. My new novel Metro 2035 has just come out. AMA! from books

Metro 2034 (2009)

Uppföljaren till ambitiösa Metro 2033 – om resterna av mänskligheten i Moskvas tunnelbana – börjar på Sevastopolskaja, en utsatt station befolkad av tåliga typer. Redan innan Dmitrij Gluchovskij kallar stället för deras ’lilla Sparta’ har associationen kommit självmant. Boende på den sista befolkade stationen på sin linje, är de isolerade och i bokens början oroliga över bristen på livstecken från den senaste karavanen. Ett nytt hot verkar ha uppstått i en redan farlig värld. Ungefär så började ju ettan också. 

Här återfinns också Hunter, hårdingen från ettan, sargad och tystlåten och lika fruktad som respekterad i sitt nya hem. Det är han som samlar en trio för en expedition för att ta reda på vad som hänt. Den består av en ung man vid namn Ahmed och ’Homeros’, en äldre man förtjust i berättelser och myter, tillika den karaktär vi kommer närmast. Redan innan kriget var han förtrogen med tunnelbanans hemligheter, de militära komplex som okänt för allmänheten låg bredvid de tunnlar som de tilläts se under sitt pendlande. Nu samlar han på de ’nya mysterierna’ och är rentav hemligt tacksam för chansen att se mer. Hans strävan ger också tillfälle till kloka betraktelser om hur människor inte minns något om det inte ”erövrat deras fantasi”, det vill säga fått dem att engagera sig – som en gammal hjältemyt. 

”Siffror och fakta blåser bort … som om det skrivits med en pinne i sanden.” 

Apropå att minnas vad man hört och läst: mycket känns igen från första delen. Beskrivningen av olika livsstilar i ett torftigt mikrokosmos. De bildade referenserna. Farorna. De hårdföra typerna i en hård värld men med relaterbara drag och funderingar. Gluchovskij målar fortfarande starka och slående bilder. Homeros som kastar en sista blick på en lampa fylld av döende insekter innan han ger sig av in tunnelns beckmörker. Ögonblicksbilder från ”Domedagen” där vanliga vakter måste bli ”monster”. En station befolkad av ”likätare” och deras ansamlade skafferi. 

Om vissa (ganska många) stationer är obeboeliga och nästan opasserbara på grund av diverse väsen och monster är det ändå värre däruppe. Turerna som legendariska ’stalkers’ företar upp till ytan för att leta efter något användbart eller ätbart i en värld som tagits över av andra varelser beskrivs som:

”…snabba, nästan förlägna försök att plundra de egna husen”. 

Klipp till far och dotter i exil, kämpande genom en hopplös tillvaro. På två sidor väcks mer engagemang än i flera kapitels exposition från sämre författare. Jag imponeras ofta av hur mycket Gluchovskij lyckas inrymma i några få meningar. Visst kan han bli repetitiv ibland, men han skulle också kunna vara en utmärkt novellmakare. 

Ordförklaringarna och kartan i slutet är synnerligen hjälpsamma. Klokt beslut ändå att inte explicit hänvisa till dessa med fotnoter i texten. De finns där för den som är osäker på exakt vad som menas med prospekt eller papyrosser eller vem som är vem i grekisk mytologi och ryskt kulturkanon. Den ungefärliga betydelsen fattar man i regel ändå. Översättningen är, gissar jag, utmärkt. Den präglas i alla fall av ett rikt ordförråd och respekt för läsaren utan att kännas pretentiös. 

Att duon och trion ska möta varandra, om än decimerade, är förstås väntat. Men omständigheterna är precis som det mesta annat här mindre enkla än man tror. Vad är Hunters hemlighet? Bryr han sig om Homeros? Bryr han sig om flickan de räddar? Varför ljuger han och vad är hans plan och hemlighet?

Hastigt och skrämmande klarnar det stora mysteriet i form av en hittad dagbok men då är mer än hälften av boken kvar. Där skymtar bland annat Artiom, huvudpersonen ifrån första boken. I mötet med en charmig musiker tävlas det i berättelser om var det möjligen kan finnas mänskligt liv ovan jord. Och Homeros ser skälet till sin existens i just en berättelse han ska skriva. De han möter är karaktärer. Sasha, som flickan heter, känner istället ett band till den avvisande Hunter. 

Det är bland annat en betraktelse över minnet och skrivandet, med vissa metainslag av den finare sorten, och också i högre grad än föregångaren en hyllning till det Moskva som varit. Hade jag läst den här innan jag skrev Dagsländor hade jag nog kallat den en stor inspiration. Parallellerna är intressanta. Men Gluchovskijs projekt är större, inte bara i antal sidor, och skräck- och actionfaktorn betydligt högre. Här ryms vämjeliga skildringar av epidemi i trånga utrymmen tillsammans med betraktelser kring hur melankolin kanske är människans sant unika egenskap och gnista. 

Här finns också ständiga twistar och karaktärer med hemligheter. Det är väldigt underhållande, helt enkelt, trots de högtflygande ambitionerna. Och spänningen eskalerar mot slutet. 

Finalen i ettan var ironiskt förkrossande. Hur är slutet här? Man törs kanske i alla fall avslöja att det finns både tematiska likheter och stora skillnader. 


Metro 2033, Metro 2035

 

The Sandman: World’s End

Att det är Neil Gaiman som författat de ihopvävda berättelser som tillsammans utgör World’s End är inte svårt att se. Hur tätt det egentligen hänger ihop med de övriga Sandman-serierna låter jag vara osagt. Drömmarnas kung dyker upp ibland men det känns lite pliktskyldigt. Men han är ju också berättelsernas furste och här handlar det verkligen om berättelser.

I en ramhandling förlagd till ett märkligt värdshus berättar märkliga eller helt vanliga figurer historier för varandra för att fördriva en stormig natt. En del historier har historier i sig, och ibland kliver Gaiman ner en nivå till. Det är raffinerat, mysigt och tecknat i olika stilar. Och oftast är det den tankfulle och mänsklige Gaiman som berättar, inte den som nöjer sig med att vara fiffig. Även när det inte känns så överväldigande nytt kan han ofta göra mer av stoffet än många föregångare genom oväntade inslag och djärv ambition.

Minst intressant är den första, om man får säga det rakt ut. Den visuella stilen är intressant men berättelsen saknar punch. Nästa, om en alv på resa till en korrupt stad, är mysigare och det blir fortsatt bättre. En sjöfarares märkligaste minne, med en doft av salta vågor och kärlek till havet. En god, ung president i ett alternativt USA. En stad bebodd av de som tar hand om de döda, lika respektfull som morbitt påläst och detaljrik.

Längs vägen blir förstås ramhandlingen en allt viktigare berättelse i sin egen rätt. Var är de? Varför? Hur? Mot slutet invänder en av lyssnarna mot berättelserna och deras skeva genusbalans, men det blir inte bara en självironisk blinkning.

Det är svårt att inte gilla ett verk som är så präglat av kärlek till historieberättande. Finalen är stark och märklig och härligt dunkel och känslan som dröjer kvar är äkta vara.

(Och visst värmer det att läsa Stephen Kings förord och sedan Gaimans respektfulla tack till den förstnämnda.)

The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Labyrinten (2020)

Tänd en bra läslampa, annars kan det bli svårt att tyda bilderna av en grågrönmurrig värld ödelagd av ’svartkloten’. Nere i skyddsrummet, inrett i en avskalad retrolook, är det dock vitt, klart och ljust. Här väntar i bokens början Sigrid på sitt straff, oskyldig men ändå fylld av skuldkänslor. Tillsammans med sin bror har hon haft ansvar för ett problematiskt barn under ett uppdrag ovan jord. Något har gått väldigt fel. Vad har hänt?

labyrinten

Stämningen går mellan diskbänksrealistisk och kuslig. Vyerna går från askiga ödeland till frapperande alldagliga interiörer i den anläggning de åker till i tillbakablicken. Stolar mot en fondvägg, termosar. Ruiner och märkliga livsformer, eller bara former, reser sig i dunklet utanför. Deras terrängfordon är ofta den enda ljuspunkten i landskapet. 

Det passar förstås bra att Simon Ståhlenhags mest apokalyptiska upp-ur-skyddsrummet-bok utkom 2020. Det vilar något betydligt mer klaustrofobiskt och isolerat över denna än över moderna klassikerna Flodskörden och Ur varselklotet. Det är också en psykologisk rysare, där mörka minnen anas och stiger mot ytan. 

”Jag vet vad som finns i säckarna.”

Runt halvvägs förklaras deras relation till pojken, och själva katastrofen. Här möter 70-talets dystopiska filmer dagens flyktingströmmar och handfallenhet inför globala problem. ’Lösningen’ är senkommen och kan i en sönderfallande värld inte förverkligas utan våld. 

”För att rädda mänskligheten skulle vi vara tvungna att under en begränsad tid vara omänskliga.”

’Murder will out’, skulden måste till slut betalas. Det är mörkt och hemskt, en berättelse där stark symbolik möter detaljrik realism. Och det är fantastiskt illustrerat, förstås.

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1

För en hittills ganska sporadisk gäst i Neil Gaimans universum känns detta som en perfekt introduktion till hans hyllade serie. Inbunden samlingsutgåva med de första 16 numren, utgivna 1988-89, plus Sandman Midnight Theatre. Med undantag för den sistnämnda håller det en ganska konsekvent grafisk stil med en handfull återkommande illustratörer och kolorister. (World’s End, det enda jag tidigare läst, är betydligt mer visuellt varierad.)

Man bör väl egentligen ha koll på DC Universe för att riktigt uppskatta denna ambitiösa myt där figurer som John Constantine och Dr Destiny har viktiga roller. Men viktigast och skapad just för dessa serier är den gothige Dream, the Sandman själv, Morpheus, evig kung över drömmens och berättelsernas värld, som i berättelsens början snärjs av ett brittiskt ockult sällskap och hålls fången i mer än 70 år. I hans frånvaro sker märkliga ting. Väl fri måste han återfå sina ”verktyg”, vilket bland annat leder honom till självaste helvetet, där ett triumvirat visar sig ha makten. Men också till jordiska platser med både vanliga och ovanliga människomöten. Det är kolossalt ambitiöst men bara starten på en serie som kommer drista sig allt länge ut i myt och historia. 

Jag är inte helt övertygad av inledningen, måste jag säga. Den mörka humorn är inte alltid av mitt favoritmärke. Somligt känns sensationslystet, annat pretentiöst. Men när den träffar rätt är serien väldigt effektfull. Och det finns väldigt mycket berättarambition här, detaljer och stämningar, både fina och hemska. Ständiga citat från sånger varvas med Shakespeare, ordagrant eller fiffiga varianter som ”beware the ideas of March”. Bildningsskryt eller berikande? Det varierar. 

Det är, kan inte nog understrykas, inte en serie för barn. Ofta är det ren skräck med väldigt vuxna inslag. 

För mig hittar berättelsen verkligen fotfästet i och med kapitlet om servitrisen Bette med författardrömmar. Som fortsätter med en minst sagt händelserik period av väntan på hennes fik, där den galne och grymme Dr Destiny använder den nyligen återfunna kraft han en gång stal från Dream. Riktigt obehagligt blir det, och det är bara början på den apokalyps han drar igång, ’för att han kan’. 

”I think I’ll dismember the world and then I’ll dance in the wreckage.”

Dream själv kan också vara oförsonlig och hämndlysten (nyss frisläppt använder han en stor del av sina krafter åt att försätta sin forna fångvaktare i en infernalisk drömloop), men är i grunden avsevärt mer … mänsklig. Och karaktären växer, visar barmhärtighet, tar ansvar.

Hans syster Death presenteras under ganska sympatiska former i ett nummer som pedagogiskt nog sammanfattar hela handlingen dittills. Vad ska Dream göra när han uppnått sina viktigaste mål? Death vet sin roll, och framställs på ett ganska fint och trösterikt sätt. Men obönhörlig. 

Efter detta känns formen ännu friare. Formatet blir en värld där Gaiman kan berätta i stort sett vad som helst. Som en afrikansk myt om en förlorad stad och kvinnan som älskade drömkungen, eller ett avsnitt som börjar på medeltiden och tar sekellånga kliv framåt. Fler ändlösa syskon presenteras, som Desire och Despair. Mitt i ett avsnitt med en morbid samlarmässa berättas en hemsk version av Rödluvan. Fyra drömmar som rymt under Dreams fångenskap måste hittas innan de ställer till ännu mer skada. En flicka som är en ’vortex’ får veta något märkligt och försöker finna sin bror, som i sin tur är fast i en hemsk situation och tar sin tillflykt till drömmarnas värld. Det är ännu märkligare än det låter. Och ett nummer går vid ett tillfälle över till liggande format för att skilja mellan dröm och verklighet, mitt i en berättelse som återknyter till anekdotiska karaktärer i första numret. 

Gaimans fascination för eviga (eller mångtusenåriga) straff hör inte till mina favoritinslag. Det gör däremot berättelsen om mannen som bestämmer sig för att inte dö och har turen att träffa rätt … person. Elegant, underhållande, sympatiskt och snyggt ihopknutet. Även mördarmässan visar på ambitioner bortom att frossa i onda gärningar och hårda straff.

En viktig skillnad mot den något äldre Watchmen är att Moores mästerverk står helt på egna ben och tålmodigt och raffinerat bygger sin egen myt. The Sandman är också modigt ambitiös och klipskt uppbyggd, men utan koll på DC:s mer obskyra karaktärer känner man sig ibland lite vilsen. Eller? Man kunde argumentera för att DC-karaktärerna mest är att betrakta som bonusar och att man inte måste ha koll på dem. Och Arkham Asylum, en återkommande plats, känner till och med jag till. 

Hur som helst, väl engagerad läste jag ut denna samlingsvolym på några dagar och förstår nu Gaiman-kulten betydligt bättre. Kommer jag fortsätta läsa när nästa samlingsvolym kommer? Och kommer jag läsa om den första, och då på ett annat sätt uppskatta mycket som vid första läsningen kändes lika lösryckt och slumpmässigt som fascinerande? Ja, jag tror faktiskt det.

Extramaterial

Sandman Midnight Theatre är ett fristående nummer i en annan visuell stil som utspelar sig strax före andra världskriget och involverar karaktärer från den alla första delen, under Sandmans fångenskap. Det är till slut både spännande och intressant trots ett överdåd av karaktärer som man inte nödvändigtvis känner till innan.
Allra sist kan man läsa Gaimans egna tankar och presentationer av den serie han vill göra, nedskrivna innan ens en tecknare är vald. Här klarnar väldigt många saker som åtminstone jag endast dunkelt uppfattade vid läsningen, samtidigt som man inser hur väldigt nära han följde sin grundplan när böckerna faktiskt gjordes.

Wounds of Honour (2009)

Del ett i en serie av nio böcker av den historiskt och krigiskt intresserade och beläste britten Anthony Riches. 

Prologen, där en stamledare norr om Hadrianska muren ca 180 e.k. gör ett avtal med en romare under hot om död, är nästan parodiskt typisk för genren. Tonfallet, miljöbeskrivningarna i förbifarten, allt är så representativt för historisk drama-action att jag blir lite trött nästan från start. Men en liten stridsscen direkt efter prologen levererar tillräckligt mycket spänning och karaktärspresentation på några få sidor för att ändå inspirera till fortsatt läsning/lyssning. Vi kastas in i en övertygande och direkt engagerande konfrontation mellan ’barbarer’ och romare. En skärmytsling, men där somliga soldater får sin första smak av riktig strid. Det är väldigt välskrivet. Och i ljudboken stabilt inläst av Saul Reichlin som kan förmedla en officers morrande såväl som en integrerande patriciers lömska tonfall på ett övertygande sätt. 

Den överlevande skaran inkluderar en nykomling i Britannien. Marcus Aquila är en ung, handlingskraftig och högboren romare som ska göra sin militärtjänst i denna kalla, brutala provins. Veteranen Rufius guidar honom och läsaren in i de lokala sedvänjorna. Men knappt har Marcus anlänt till lägret förrän han anklagas för förräderi. Eller snarare sin fars ’förräderi’ hemma i huvudstaden, där den ökände Commodus sitter på tronen. Det går undan när han med ett par nya vänners hjälp hastigt och inte så lustigt befinner sig på flykt och dessutom får veta att han är den siste av sin ätt. Han måste nu bli någon helt annan för att kunna överleva och uppfylla sin fars sista önskan. Med nya namnen Tribulus Corvus, efter ett vapen och det latinska ordet för kråka, ger han sig av i sällskap med den barske men överraskande välutbildade ’vilden’ Dubnus, som på kort tid måste göra en riktig hårding av honom, inte bara en som vet hur man svingar ett svärd. 

När han söker tjänst som centurion på annan plats vid muren är det inte så lite Jon Snow över situationen. Tvivlet från veteranerna, stoltheten som ska sväljas tills tålamodet tryter och hotet om vildar på andra sidan muren som bara behöver enas för att utgöra ett formidabelt hot. Givetvis vinner han både läsarens och de överordnades repekt, och får lyckligtvis fortsatt sällskap av de två erfarna men sinsemellan väldigt olika män som hållit honom vid liv dittills. Och givetvis är den centuria han tilldelas den minst disciplinerade i kohorten. Men hans tro på sitt eget omdöme och tendens att ge de mannar som missköter sig en andra chans skapar lojalitet och ger hopp om ändring. 

Det känns klassiskt. Ordval och formuleringar är trygga och beprövade, med ett frikostigt bruk av grova svordomar och skällsord. Klyschigt eller härligt gammaldags, jag väljer det sistnämnda. Jag gillar karaktärerna han skapar, de välskrivna stridsscenerna med sina konkreta strategier och detaljer och de lika väl skildrade miljöerna. Och själva historien engagerar. Påfallande grymma tortyrscener dämpar känslan av att Riches ibland ”skönmålar” sitt ämne, samtidigt som författaren fortsätter att måna om sin huvudpersons mänskliga sidor. Det krassa beslutet kring en hjord med oxar som kunnat förse fienden med mat blir en stark scen. Och just när man dragit slutsatsen att boken bara kommer handla om män gör en romersk adelsdam entré i handlingen, gift men illa behandlad av maken. Den delen av historien slår det knappast gnistor om, kan dock tilläggas. En intrigerande romare i hög position skruvar till historien inför en stor drabbning med de vildar som samlats under en skicklig ledare. Resultatet är synnerligen dramatiskt. Hur ska det gå? 

En spännande bok fylld med kärva, sardoniska män och troligen korrekta detaljer för den historiskt intresserade, vad gäller både krigiskt värv och dåtida sedvänjor. Fokuset på vad man kunde kalla ”stridandets psykologi” är lika intressant som lättbegripligt. Riches och hans officerare pratar lika gärna om hur man övervinner både rädsla och överdriven ”battle rage” som om vapen, strategi och blodig strid. Men blodigt blir det …