Palavers bokblogg

Författare: palaver (sida 1 av 3)

Stjärnfall (2016)

(Del 2 i en trilogi. Första delen heter Stjärnklart. )

Jag har något av en sommartradition att läsa en halvgammal bok av Lars Wilderäng, vars torra ton ger nostalgiska vibbar av barndomens thrillerkost signerad herrar som Clancy och Ludlum. Men som i andra boken om Sverige Utan Elektronik också verkar trivas bättre i rollen som berättare, till skillnad från bara rapportavlämnare. Han lägger möda på beskrivande meningar snarare än informationsbombardemang, försöker fånga stämningar, ljud och lukter. Men givetvis blir det också en hel del sjok av redovisning apropå nästan ingenting när läget ett antal år efter ”Nedsläckningen” ska sammanfattas. 

Det är ett intressant läge. Urmodiga termer och administrativa grepp är på modet i en värld som tvingats till gamla takter i snart sagt allt och där fästningar som förr bara lockade turister nu är naturliga maktcentra. Begrepp som ’piratsäsong’ och ’Dalslandsrövarna’ kännetecknar den nya verkligheten. 

Karaktärer som överlevde ettan återkommer förstås, såsom Gustaf Silverbane (nu högsta befäl i Carlsten, centrum för Federationen Västra Götaland), soldaten Jocke (vars Afghanistanscen kändes helt malplacerad fram till epilogen) och Anna Ljungberg, nu med viktig forskarpost. Lille Max, nu handlingskraftig ungdom. Filip Stenvik, prepparen vars planer gick i stöpet men som ändå fick nytta av sina kunskaper och hamnade på en bondgård som blev räddningen för många. I stort sett det läge som ettans epilog avhandlade, alltså.

Del ett består till stor del av ”överblivna scener” från Nedsläckningens början (en grym inblick i en diabetikers öde, en handlingskraftig kvinna fast på ett tåg, ”Slaget om Arboga”) och, mer oväntat, polisen Malin som sköts av skurkar i första boken men Rick Grimes-likt vaknar upp på sjukhus efter några veckor för att möta en ny, grym värld. Detta följs av årslånga kliv mellan nyckelhändelser fram till ’nutid’. 

Ett 70-tal sidor in kommer ett WTF-kapitel med inslag av ren sci-fi som man undrar om boken någonsin kommer hämta sig ifrån. Hade inte grundupplägget varit nog? Men det är väl bara att hänga med på resan, som visar sig inkludera något slags utomjordisk civilisation med makt att modifiera människor. 

Det känns som sagt mer Berättelse nu, med uppenbar avsikt att fånga och engagera läsaren. Det är påläst och genomtänkt som vanligt men Wilderäng hittar också mer intuitivt de detaljer som kan intressera andra. Ättestupans återkomst, Slottskogen i vilt tillstånd. Relativt få sjok med militär jargong eller redovisande dialog som sträcker sig över flera sidor. Bildningsambitionen finns förstås också där. Hur man hanterar en studsare, hur man odlar och konserverar grödor. Det är faktiskt en stor del av charmen, den här lite gammalmodiga metodiken att blanda lärobok med äventyr. Göteborg något decennium efter katastrofen, halvt nedbränt och i händerna på illasinnade, blir föremål för en detaljbeskrivning när Anna ger sig dit med stenhård eskort i jakt på viktig info. Här och annorstädes serveras många sådana där troligen väl underbyggda insikter om vad som händer när allt man tar för givet stannar upp. Åar som inte muddras, bränder som inte släcks. 

Men aldrig får man vara riktig glad, verkar det alltså som. Just som Wilderäng börjar bli lite mer bekväm som berättare slarvar han bort den här intressanta feodal-post-apokalypsen med idéer som hade passat bättre i en annan bok. Som jag förmodligen inte hade läst alls. Zombieapokalypser (vilket detta till slut delvis utmynnar i) har vi nog av, och att den råkar utspela sig på hemmaplan är inte skäl nog att ta den vägen när det finns så mycket intressantare stoff i ”bara” det nygamla samhälle som han byggt kring bristen på elektronik. Hänvisningarna till hur människornas populärkultur används emot dem blir en synnerligen krystad ursäkt för att motivera zombie-inslaget. 

Andra delar av utomjordingsinslagen har jag ännu svårare för. Det är möjligt att grundidén hade kunnat funka men genomförandet och tonen är … fåniga. Besökarnas inre och interna dialoger, termonologin med dess ständiga tjat om ”befruktning”, ”brunst” och ”tvåbeningar”, namn som består av siffersekvenser, allt bidrar till att störa läsningen. 

Mobiliseringen, uppladdningen och starten på det stora anfallet mot Ringhals funkar ganska bra (det hela är märkligt likt hans rena krigsthrillers) men en mental ’filmbudget’ hade inte skadat för det som följer, där masscenerna staplas på varandra. Ord må vara gratis men att skala ner och koncentrera är ofta klokt även i bokform. 

Jag är sammanfattningsvis osäker på om jag kommer läsa trean. Jag tror inte ens en smula på det här längre. Oj vad mycket intressantare det här hade varit om han vågat vara lite ”tråkigare”. 

Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974)

”Om så världens allra största idiot hävdar att solen skiner, blir det inte mörkt ute för det.”

Något överraskad konstaterar jag att detta är berättelsen om en man som offrade allt för att finna en sanning som han till slut också förlorade. Fast den handlar förstås om mycket mer. 

I en form inspirerad av gamla tiders kringresande föreläsare (”Chautauqua”) avhandlar Robert M. Pirsig i klok men inledningsvis vardaglig samtalston olika ting. Det börjar med ett smittande företal för att åka motorcykel på slingrande landsvägar. De andra rör sig snabbt (eller sitter fast i köer) på breda motorvägar, men man kan välja något bättre. Författaren är över huvud taget övertygad om att han förstått ett och annat och räds inte att berätta det. Om Unabombaren varit en vettig person kunde han kanske ha skrivit något sånt här. 

Fast den jämförelsen stupar rätt snart. Snarare är det även överdriven teknikfientlighet som raskt ifrågasätts. Vännerna Sylvia och John som också åker båge men inte vill lära sig titelns konst, den att sköta en motorcykel, får representera de som ogillar att förstå teknik. Men:

”Buddha, den högste guden, kan trivas lika bra bland strömkretsarna i en dator eller i en växellåda som på toppen av ett berg eller bland kronbladen i en blomma.”

Likheterna med ”Generation X” är intressanta. Tröttheten på en modern tid som i sin tur, med dagens ögon, väcker nostalgi. Men ambitionen här är egentligen väsensskild. Handlar det helt enkelt om en person som tänker för mycket?

Pirsig avhandlar en hel del inom ramhandlingen, som utgörs av en resa med de två vännerna och 11-årige sonen Chris. Egna och andras tankar paraderar förbi. Gränsen är inte alltid klar. Tanken att våra moderna föreställningar kan ses som spöken (inte så enkelt uttryckt, förstås). Hur man kan se helt annorlunda på samma sak och länge inte förstå varför. Lämplig utrustning för långresor på mc. Jag vet inte om jag övertygas helt av allt, och han räds verkligen inte pedagogiska upprepningar, men det är behagligt att följa någons tankegångar på dess egna villkor och plocka åt sig guldkornen. Och framför allt är det något meditativt över hela läsupplevelsen. Att blanda motorcykelns inbyggda äventyrsfaktor med tankegods och filosofi är ett drag som känns rimligt, inte krystat. 

Själva landskapet beskrivs förstås också. Central Plains och Great Plains, solsken och oväder. De korsar Missouri-floden på vars andra sida de inte längre kan förlita sig på mackar och mekaniker. Det känns som ett djärvt äventyr med en 11-åring med, även om han är van passagerare. Och Chris är inte helt i balans. Faktum är att resan delvis verkar tänkt att hantera en strulig tid i sonens liv. En märklig, mänsklig och lite kuslig sekvens kretsar kring en konflikt i mörkret på en ogästvänlig lägerplats. Och även Pirsig själv har sina irrationella drag. Den berättare som inledningsvis känns så klok har sina orimliga stunder. 

Faidros är en mystisk ”figur” som gradvis presenteras. När det är dags för honom att introduceras ordentligt lägger Pirsig in en högre intellektuell växel och det blir kanske lite svårtuggat. Eller är det bara vissa ord och termer som sinnet studsar emot? Det klassiska och det romantiska framställs som en skarp dikotomi, som sägs prägla såväl bokens nutid som den mänskliga naturen genom historien. Pirsig för en diskurs mot den etablerade ’romantiska’ tanken att för mycket analys och förståelse är dödande (exemplifierad av Mark Twains erfarenheter av att lära sig allt om Mississippifloden för att kunna bli lots, vilket sägs ha berövat honom förmågan att uppskatta dess skönhet). Han vill gärna, om jag inte missat något, förstå allt och förklara det fina i det. Det handlar mycket om logik, den vetenskapliga metoden och människors attityd till den. Pirsig delar binärt upp människor i klassiska och romantiska och är inte alltför subtil i sitt budskap att den senare kategorin helt enkelt inte vill förstå saker som de borde förstå. Det är ofta avancerade och förenklade tankefigurer exakt samtidigt. 

Runt 80 sidor in förstår plötsligt läsaren någonting väldigt anmärkningsvärt i en twist värd att hållas på till slutet i en mer ’normal’ bok. Pirsig väljer istället det tillfälle då han känner att läsaren är redo att förstå att Faidros är han själv, eller snarare en person han en gång var och inte minns allt om. Det är snyggt och lite kusligt. En modern läsare kan lätt dra slutsatsen att Pirsig också har autistiska drag. Hans förra jag, ämnet för den där twisten, inbjuder förstås också till psykologiska termer. Pirsig själv kallar honom rätt och slätt ’galen’. Men inte på ett avfärdande sätt.

Densiteten på matnyttiga stycken är hög.  Kloka citat från Einstein om sökandet efter kunskap och människans natur. Hume, Kant och ”kopernikanska revolutioner”.  Det är inte alltid lättuggat men insikten om vilka komplexa tankefigurer som avhandlats för hundratals år sedan och överlevt till vår tid är alltid fascinerande. Och väcker ödmjukhet. Hur många kan i vår tid fokuserat följa en filosofisk gåta på detta vis?

Boken ger också intressanta tidsinblickar som serveras helt utan reflektion och analys. En lunch på vägen inbegriper oftast öl, sedan kör de vidare. Inget konstigt med det. 

Faidros kommer allt närmare läsaren allt eftersom de närmar sig bergen, som beskrivs rent naturlyriskt. En person som omständigheterna gav möjligheten att tänka annorlunda och längre än de flesta. Möten med folk som kände honom ’då’ blir både ett problem och en möjlighet. På skolan där han en gång undervisade minns han lokalerna men inte kvinnan som så tydligt känner igen honom.  

Vad menas med ’kvalitet’? Besattheten att finna svaret på sådana frågor kostade honom allt. Och svaret gick också förlorat när hans mentala resa leder till omyndighetsförklaring och elchocker. Tunga puckar. Men boken handlar delvis om att återskapa hans förra jags tankebyggnad, från ett själsligt stabilare perspektiv. Hitta brottstyckena och se var de passar in. 

Men boken, som är ourskuldande intellektuell, rör sig hela tiden genom verkligheten, med de utmaningar som en lite mer äventyrlig resenär kan ställas inför. Som bergsbestigning med en allt surare son, där man gradvis inser att det kanske inte är sonen som har de största problemen. 

”Man bestiger berg i ett jämviktsförhållande mellan rastlöshet och utmattning.”

Banalt eller briljant? Rent praktiskt har han i alla fall koll och råd även om detta, framgår det. En tänkare som kan handskas med vildmarken. Och kommer till en punkt när Thoreau inte längre  ”har något att säga”.  

Tonvikten på begreppet Kvalitet smyger sig nästan på, till att slutligen innefatta Allt. Pirsig uppvisar även här ett nästan rörande stort förtroende för läsarens förmåga (och vilja) att ta till sig de vindlande resonemangen, ett förtroende som bokens bestsellerstatus bekräftat som motiverat (å andra sidan blev den tydligen refuserad 120 gånger innan den hittade rätt förläggare). Men ibland är jag inte säker på att han lagt fram en tes lika tydligt som den framstår för honom själv. Man måste hamna i ett visst fokusläge för att hänga med, annars finns en risk att det bara blir förbiparaderande ord, som när man slår upp ett filosofilexikon på måfå och motvilligt inser att man inte förstår någonting. 

Drygt två tredjedelar in nås ännu ett nyckelögonblick när allt som Pirsig preppat för att försöka förklara till slut serveras i sin helhet, och därmed också förklaringen till Faidros sammanbrott. Även denna passage är fullt möjlig att läsa utan att riktigt ta in, och raden ”Alltsammans gav vika under honom” kan då blott frammana ett förbryllat ”… varför det?” 

Men jag tror att jag förstår. Vilket väl är mitt samlade intryck av det mesta i boken. 

Nere från berget övergår Pirsig till euklidiska postulat, Pointcaréts läror och annat skoj. Men begreppet Kvalitet och allt Pirsig lägger i det (vilket är mycket) förblir centralt i allt han sedan tar upp, och återkommer till. Det kan ibland bli repetitivt och dunkelt om vartannat, måste jag säga. Men givetvis bör man följa resan, både den bokstavliga och den filosofiska, till slutet. Genom skiftande natur och skiftande sinnesstämningar, båda livfullt beskrivna. Och på vägen mötas av iakttagelser såsom:

”För närvarande formligen dränks vi en i irrationell expansion av blint datasamlande inom vetenskapen.”

Och:

”Vi har konstnärer utan vetenskapligt kunnande och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska.”

Eller: 

”(inre sinnesfrid) inbegriper glömska av det egna jaget, vilket skapar en fullständig identifiering med omständigheterna.”

Eller:

”Andra må tala om hur man ska göra mänsklighetens öde större. Jag föredrar att tala om hur man sköter en motorcykel. Och jag tror att det jag har att säga har ett mer förblivande värde.”

Tids nog kommer också en del väldigt konkreta ord om hur man sköter en motorcykel, och undviker ”gumptionfällor”. Men med en baktanke:

”Den motorcykel ni verkligen mekar med är en motorcykel som är ni själv.”

Att måna om kvalitet i ett specifikt arbete kan få dig att tänka annorlunda även i vardagen. 

Del 4, där de närmare sig västkusten och en slags modern civilisation Pirsig på många sätt ogillar, inleds känslomässigt starkt med en tillbakablick till en mörk tid och oro inför framtiden. Allt han egentligen velat prata om får stå tillbaka och det är dags att berätta mer om Faidros. Och gärna det. Här finns ju bokens dramatiska motor, som i en minnesbild från ett tidigare liv av att leta efter en våningssäng med sonen och plötsligt undra var man är. Det är kusligt och väl berättat med en smittande känsla av deprimerad desperation. I nuet oroar han sig för att det är ”dags” igen men håller kvar vid tanken att sonen i alla fall kommer ha några fina minnen av sin pappa när resan är över. Medan sonen rent ut undrar varför de ”bara åker och åker”. 

Mot slutet, när de närmar sig det ”primära Amerika”, serverar han en hel del riktigt lättillgängliga tankar om ensamhet och individens värde som mot bakgrund av den föregående hjärngympan känns desto mer tillfredsställande och Kvalitativa. Här finns jordnära halv-romantiseringar av glesbygdens folk i den där genuint amerikanska stilen som här känns rätt och slätt sanna. Det gör även hans avfärdande av ”tendensen att göra vad som verkar förnuftigt även om det inte är gott”. 

Faidros krig mot Aristoteles på Chicagos universitet, mot tomt namngivande och klassificerande utan djup, blir ingången till en lång utläggning om de tre kända grekiska filosofernas plats i hans tankevärld. Som slutraka betraktad är den ganska krokig. Men beskrivningen av kursen i retorik som han/Faidros bevistade innan sammanbrottet är också fylld av mättad dramatik, som kanske är tecken på extrem uppmärksamhet (nästan paranoia) från berättarens sida eller kanske snarare kolossala överdrifter. Här utspelar sig antingen hätska dueller kring de stora sanningarna eller bara nästan helt vanliga lektioner med inslag av irritation och prestigetänkande. 

Det är en bok som tillåter sig att ta på blodigt allvar frågor som för somliga framstår som futtigt hårklyveri. Det är inte semantik, det är Allt. Faidros är inte en nörd som såsat in sig på detaljer, han är en rebell i ordets tyngsta bemärkelse. 

Färden går mot sammanbrottet, livfullt påat av en förintande bild av staden och dess människor, såsom Faidros såg dem mot slutet. Det är smittande och mörkt poetiskt. Samtidigt som detta berättas närmar sig far och son västkusten i alltmer glädjelösa etapper. 

Och här utspelar sig bokens kanske mest spännande partier, när bitarna faller på plats och Pirsigs egen kluvenhet kommer i skarp dager, belyst av en besviken son. En sedan länge oundviklig konfrontation med förlösande ärlighet blir kronan på verket. Efter det känns det rent ut sagt lyckliga slutet inte det minsta lättköpt. Det har integritet. 

Det här är alltså ett psykologiskt drama och ett filosofiskt verk. Och vid vägs ände känns det som om helheten finns där, en filosofi rentav: ett sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting med klara poänger. Som kanske kunde ha presenterats tydligare, eller helt annorlunda. Men vore det lika intressant då? 

Fotnot 

Ska man avråda från att läsa efterskriften  från 1984 om denna råkar ingå i den utgåva du läser? Nej, det är en viktig, senkommen del av berättelsen, hur sorglig den än är. 

Tårtgeneralen (2009)

1980-tal. En småstad, Köping, tillintetgjord och förödmjukad av ett inslag i tv:s Rekordmagazinet. En drömmare och livstrixare i ’lånad’ kostym, ’Hasse P’, som vågar göra något för att ge staden dess mojo åter. De mindre extravaganta lokala kämparna som förverkligar det hela, och en samling andra karaktärer som flankerar det. Mänskligt och dokumentärt om småstadssverige för några decennier sedan. Det låter på papperet småkul, inte mer. 

Det kunde i andra händer ha stannat vid småroligt och cringigt men summan av tidsmarkörer, välvilligt skarpsynta iakttagelser och lika färgstarka som verkliga människor är total magi. Medgångar och bittra motgångar, fantastiska anekdoter, relaterbara känslor och situationer i uppskruvat format. Långa tankeflöden och oväntade, fyndiga men meningsfulla formuleringar i parti och minut. Torrt och asroligt. Inläst av Filip och Fredrik själva blir det briljant. 

Hur sant är det? Hasse P själv dyker i alla fall upp i återkommande intervjuinslag i ljudboken. 

Efter Hasses djärvaste satsning, att bygga världens längsta smörgåstårta, följer vi honom sedan genom några andra tragikomiska nyckelhändelser mot ett slut som på sitt sätt känns djupt rörande. Det snöpliga, mänskliga och roliga gör sällskap ända till sista sidan i en bok som på sitt aviga sätt är bland det bästa jag läst på svenska det här decenniet. 

Bat Seba (1984)

”Ingen utom Herren kan skilja mellan offer och utkorelse”

Är det här en unikt svensk genre? Tolkningen av bibliska gestalter som vågar sig utanför källtexten och blir ett sätt att utforska människans lott och Guds natur, eller människans natur speglad genom konceptet ’Gud’. Inga klara svar krävs, det är frågorna som är poängen. Pär Lagerkvists Barabbas är väl gralen, så att säga. 

Här är det Torgny Lindgren som ger sig i kast med kung David, fåraherden som blev kung Sauls harpspelare, dödade jätten Goliat med en slunga och skrev flera kända sånger fyllda av både förtröstan och förtvivlan. I bokens början är han själv en maktfullkomlig, åldrad kung som kan offra vem som helst för sina lustar, och gör det. Han talar ständigt med Gud, men frågan är vilken gud. Det han kallar heligt är misstänkt likt just det han själv vill. Och även det han kallar vänskap kan vara frapperande likt grymhet; som i fallet Mefiboset, dömd till en sorglig tillvaro som kungen ser som en gåva. 

Skönheten Bat Seba är gift med krigaren Uria men det spelar ingen roll när konungen får syn på henne. Resultatet är djupt chockerande (ännu värre än i Andra Samuelsboken, som jag nyfiket konsulterat för att jämföra, tillsammans med diverse sånger ur Psaltaren som tillskrivs David). Krigets grymheter skyggas det inte heller för. Ett besegrat folks människor är ägodelar, att döda eller nyttja. Värt att notera är att mycket av det upprörande kommer direkt från Gamla testamentet, som ju knappast erbjuder garanterat tillrättalagd läsning. 

Bat Seba blir kungens ’sista hustru’ och får en särställning hon varken förstår eller bett om. Unge Sebanja är också ’utvald att vara helig’ och han förklarar hennes nya roll på ett sätt som kanske också väcker frågor han aldrig ställt sig själv. 

”Heligheten är grym och omänsklig. Den är blind, den ser inte åt människan och hennes flyktiga liv …”

Lindgren utgår från de korta, kärnfulla bibeltexterna och bygger ut, han låter personernas tankar tala och läsaren reagera. Personerna mänskliggörs utan att nödvändigtvis framställas sympatiskt. Alla är på något sätt fångar, även kungen. Utan att själv reflektera över det orimliga lägger David skulden för sina handlingar på Bat Seba. Pojken han ’tvingas’ avrätta och postumt upphöjer. Andra avskyvärda handlingar han ’måste’ begå. Det är rätt befriande när den orädde profeten Natan konfronterar sin härskare med några hårda sanningens ord i ämnet (en scen med tydlig förlaga i Bibeln). 

Poetiskt strömmande språk med ålderdomliga sexuella termer och kommatecken på ’fel’ ställe möter målande beskrivningar som får tretusen år sedan att kännas som här och nu. Kända rader, även från andra delar av Bibeln, citeras och ibland inverteras (”Kärleken är otålig och pockande … tror ingenting och uthärdar ingenting”). Många perspektiv introduceras, inklusive ’kortlivade’ sådana. 

David är en sorglig gestalt, men han är inte ensam. Den mest oväntade kan göra otänkbara saker. Det handlar rent allmänt om hemska ting som människan gör och utstår, och vad det kan tänkas säga om Gud. Personerna i boken dryftar de mörkaste tankar om Skaparen, obekymrade av dennes eventuella reaktion. 

Det är oavlåtligt mättat och allvarligt och människans lott en ständig skugga över händelserna. Som i mötet mellan David och en slagen kung där båda deras hjälplöshet inför det oundvikliga gör dem på sätt och vis jämlika. Apropå jämlikhet: det absoluta patriarkatet presenteras som en självklarhet och sticker ändå i läsarens ögon. Bat Sebas roll växer dock, till ett slags rådgivande musa eller rentav grå eminens. Efter ett tag får hon rentav yttra sig i första person. Davids olika söner har egna viljor och svagheter, och Bat Seba jobbar i det fördolda på att Salomo ska bli ’den som ska’. Ränker och illdåd medan åren går och alla åldras. Ibland undrar man ifall det är Game of Thrones snarare än bibliskt stoff. 

Det är dramatiskt, ofta våldsamt, högtidligt och poetiskt och, ärligt talat, inte någon direkt njutning att läsa. Det är så tungt och ödesmättat, och befriat från karaktärer att verkligen känna med, att upplevelsen gör en rent modstulen. Men sådana böcker är det säkert också bra att läsa ibland.

Ur varselklotet (2015)

I ett alternativ svenskt 1900-tal byggdes världens största partikelaccelerator i Mälartrakten. Magnetrindrivna svävande skepp och enorma arbetsrobotar var självklara inslag i landskapet i den barndom som beskrivs här och i uppföljaren Flodskörden. Somligt är redan på den här tiden kasserat och övergivet och en företagsam ung grabb kan komma nära de tekniska underverken. 

ur_varselklotetOch samtidigt känns allt bekant, särskilt för en som växte upp på 70- och 80-talet. Bilarna, täckjackorna, spelen, att gå i mellanstadiet i en småstad. Exkursionerna till mystiska platser, som görs än mer mystiska av barns fantasi. 

Texterna är korta men kloka, torrt humoristiska och djupt stämningsfulla även på egen hand (och förvisso behäftade med vissa anglicismer) men det är förstås bilderna som gjort Simon Stålenhags konstböcker till ett fenomen, även utomlands. Det är digitalt skapade verk med samma konstnärliga höjd som oljemålningar, fängslande vyer med kraftfulla blickfång och diskreta detaljer. 

En skröna från en av huvudpersonens skolkamrater, involverande ett av boktitelns ”varselklot”, ger Stålenhag en ursäkt att också illustrera amerikanska landskap som en tillfällig kontrast till höstdisiga svenska skogar, snötäckta åkrar och faluröda ladugårdar mot granskog. Korta anekdoter, somliga kusliga, vissa tragiska, en del spännande, gläntar på dörren till potentiellt mycket längre historier. Kanske är det sådana historier som kommer byggas ut i den tv-serie från Amazon som nyligen aviserats (!). 

Det är helt fantastiskt att de här böckerna finns. Det är unikt och magiskt och samtidigt så nedslående alldagligt. Världsklass. 

Kallocain (1940)

Forskaren Leo Kall berättar från vad han beskriver som ett relativt trevligt fängelse om hur han hamnade där. Tiden är en tänkbar framtid (sett från 1940) där en allsmäktig Världsstat har skrivit om reglerna för både känsloliv och familjeliv. 

Kall har just fått tillåtelse att testa sin sanningsdrog på mänskliga försöksobjekt när han börjar störas av okorrekta reaktioner till saker han ser omkring sig. Han börjar helt enkelt tänka lite mer som vi tycker är rimligt. Han hemsöks till exempel av kärleksliknande känslor för sin fru trots att äktenskapet ju bara är till för att alstra soldater till staten. 

Formen känns igen. Samhället och dess regler presenteras pö om pö med ett rikligt bruk av dystopikerns favoritord: ”ju”. Men faktum är att Karin Boye var tidigt ute i den här genren. Kallocain publicerades ungefär mitt emellan Du sköna nya värld och 1984 och föreskuggar på många sätt George Orwells i mitt tycke ännu mer slagkraftiga granskning av den totalitära staten.  

Det extrema övervakningssamhället är förstås intressant att läsa om i vår tid. Den ensamme medborgaren som plötsligt börjar ifrågasätta tillvaron och systemet är en hörnsten i massvis med klassisk dystopisk litteratur. Så är även det snustorrt, ironiska tilltalet där läsaren själv får läsa mellan raderna, och Boye behärskar detta mycket väl. 

Men Kallocain kritiserar inte bara den hjärtlösa, iskalla stat den utspelar sig i utan lämnar också dörren på glänt mot ett alternativ. En del förhörsoffer/försöksobjekt tänker annorlunda än de ”borde” och i den totala öppenhjärtighet som drogen skapar berättar de saker som får även Leo att vackla i sin övertygelse, även om han förnekar det för sig själv in i det sista. Det finns en gnutta hopp parallellt med faran för ett samhälle där inte ens tanken är fri. 

Kompakt, stilsäkert, fängslande och fortfarande relevant. 

The Fireman (2016)

Att Joe Hill är Stephen Kings son är knappast en hemlighet. Han säger rakt ut att han ”snott allt från pappa” i den inledande tacklistan. Men visst har han något eget att komma med i denna apokalyptiska halvtegelsten om spontan självantändning.

Temat var populärt i forna tiders skrifter om det Oförklarliga, men jag vet inte ifall det bevisligen någonsin har hänt. Här föranleds det av sporer och de smittade känns igen med nästan vackra mönster kallade ’Dragonscale’. När dessa visar sig är det bara en tidsfråga innan man blossar upp. Föga förvånande har denna farsot en dramatisk effekt på civilisationen.

Redan i det första, korta kapitlet slås tonen an i en skrämmande liten scen på en skola där vi utöver att grafiskt presenteras för Problemet också möter skolsköterskan Harper Grayson. Strax efteråt hjälper hon en främling klädd som brandman.

Kapitlen är korta. Det andra sammanfattar vår tids amerikanska medieklimat med en mörk glimt i ögat. Hill kan kombinera fyndighet med empati. Det visas tydligt redan i kapitlet där Harper jobbar på en sjukavdelning befolkad av de som är dömda att slå ut i lågor när som helst. Han kan också det här med välfunna detaljer mitt i spänningen. Som en fläck Bordeaux på tröjan som troligen är värd en förmögenhet på svarta marknaden eftersom de franska vindistrikten har reducerats till aska.

”She had never worn anything so expensive.”

I det livfulla men också konstaterande beskrivandet, både av det groteska och det vardagliga, och den naturliga dialogen tycker man sig också höra ekon av King. Likaså i förkärleken för att föreskugga tragedier. Men varför skriva på något annat sätt än som kungen om man kan? Det blir ju bäst så. Jag klagar i alla fall inte. Därmed inte sagt att Joes stil är en blåkopia av farsgubbens; som för övrigt har testat otaliga stilar själv i sin dag. Men något med hur beskrivningarna flyter fram och sveper läsaren med sig känns väldigt bekant.

När Harper visar sig vara både gravid och smittad samtidigt som världen brinner och rasar samman runt dem blir det för mycket för maken Jacob, vars brister (och värre) plötsligt och skoningslöst kommer i dagen.

Främlingen hon hjälpte, ’brandmannen’, (boken är i skrivande stund oöversatt) dyker upp vid flera tillfällen, ofta som en mystisk räddare i nöden. Till slut lär hon känna honom på riktigt, och det lilla samhälle av smittade men inte uppbrunna människor han ingår i, dolda i en värld där många aktivt förföljer de drabbade.

Den gode fader Storey, den mystiske John, den arga Allie och den varma Renée. Harper finner nya vänner men inte fullständig lycka i vad som känns som en metafor för sekter. Hon saknar de flestas fullständiga hängivenhet och deras förmåga att göra elden inuti till en vän. Alienationen beskrivs smittande och skickligt och gör vad som borde vara en magisk och upplyftande passage till en smått deprimerande sådan.

Gemenskaper i berättelser undgår sällan att testas och denna är inte undantag. Sprickor uppstår från både inre och yttre påverkan och principer prövas och kolliderar. Lägret antar också gradvis en annan dager och förändras av ett påtvingat ledarbyte, samtidigt som Harper hittar en envishet och självrespekt i sig som hon inte hade tidigare. Det är delvis en psykologisk studie i slutna sällskap, makt och trots. Och det måste väl medges att det är ännu mer fängslande att följa lägrets fördärv än dess finaste period.

Balansen mellan realism och myt är spännande. Idén med ett endorfin (?) som frigörs vid vissa tillfällen är god. Vissa, som titelns brandman, får förmågor som känns mer hemmastadda i magins värld men det presenteras på ett jordnära sätt. Hill bygger något som känns både som en saga och en sansad redogörelse för något anmärkningsvärt men högst verkligt. Det episkt jordnära är förstås också något som känns igen från King. Men med sitt enda perspektiv (nästan) är The Fireman kanske mer besläktad med Cell än Pestens tid.

Ju mer den mystiske titelfiguren presenteras, desto mer ’realistisk’ framstår även han. Apropå karaktärer, här lär man gradvis känna dem och ändrar uppfattning om somliga både en och två gånger, i takt med Harpers insikter och upplevelser. En löpande, inte mordgåta utan överfallsgåta, ger extra bränsle åt den dramaturgiska motorn. Liksom gåtan om vad som hände med Sarah.

Det är en klok, levande, mänsklig och spännande bok. Med ett klokt och levande språk.

… an indulgent murmur of adult laughter.

Det blir förstås lika dramatiskt som mänskligt till slut, med grymma dåd, svek som chockerar och bilder som ber om att filmas. En resa med höga insatser genom ett ödelagt landskap mot slutet gör knappast filmen till mindre tacksamt filmstoff.

Men främst är det nog ändå en berättelse om flockbeteende kontra självständigt tänkande, om trygghet kontra mod och integritet. Med plats både för hopp om mänskligheten och motsatsen.

Midsommargryning (2013)

BildUppföljaren till Lars Wilderängs krigsroman Midvintermörker inleds i den förväntat informativa och torra stilen, när läget ett decennium efter Mellandagskriget sammanfattas med generöst bruk av ordet ’hade’, men också i ett smålustigt, ironiskt tonfall. Den pragmatiske och foglige statsministern Anders Österö verkar inte riktigt förstå vad som är å färde till midsommarhelgen, men läsaren gissar att den unge men krigsärrade överbefälhavaren planerar något mer än bara en övning.

Och tacka tusan för det. Vårt land har uppenbarligen inte rönt någon rättvisa efter det ryska överraskningsanfallet; tvärtom har förnedringen och svårigheterna fortsatt. Gotland är ockuperat (Slitegrad?!) och ryssen använder all sin makt för att hålla Sverige i schack. Vi kräver revansch!

En stor plan just i detta syfte sätts i rörelse nästan från första sidan och vi följer både de insatta och de aningslösa i en lyckad invertering av Midvintermörker.

Bekanta namn från första boken ansluter tidigt. Polisen Mia, till exempel, vars agerande här väcker ungefär samma kluvenhet som det under Mellandagskriget. Är hon en välmenande antagonist, en problematisk protagonist, eller hur ser W själv på henne? Erik Segerstedt, den nye ÖB, var med om striderna på Gotland och både SOG-elitsoldater och JAS-piloter känns igen. Nykomlingarna inkluderar Simon som efter sju år i en jägarbataljon ser fram emot att återgå till det civila. Även lite ryskt perspektiv erbjuds i form av generallöjtnanten i Visby som oklokt nog låtit sig förföras av en svenska med hemligt uppdrag.

Oskicket (eller bonusen, beroende på vem du frågar) att specificera allting av militär natur vid namn och modell är förstås fortfarande ett signum, med den skillnaden att W här får tänka tio år in i framtiden. Jag tycker att informationsöverdosen gör läsupplevelsen trögare, men så är jag inte heller någon möp. Beskrivningar av ambitiösa desinformationskampanjer och hemliga skyddsrum och anläggningar intresserar mer och ger känslan av att bli invigd i spännande hemligheter, sanna eller inte. Framtiden som målas upp är politiskt intressant, inte minst Gotlands nya status, men tekniskt sett är det en försiktig projicering. Att förutse en iPhone kallad ”X” är inte direkt visionärt.

Det blir snabbt spännande och känns på många sätt trovärdigt, om än i en värld befolkad av banala arketyper. Här ställs inte bara svensken mot ryssen utan inhemska elitsoldater och nationella insatsstyrkan mot varandra i vad som i praktiken är en statskupp. Statsministern, som påstås ha avgått, envisas med att undgå kuppmakarna och komplicerar läget. Och de inledande överraskningstriumferna förbyts tids nog i motgångar. Iskanderrobotar och störningssändare och en ÖB som uppenbart mår sämre och sämre. En armada stävar snart mot Gotland från Kaliningrad och revanschlusten mattas i insikten om hur höga insatserna är. Allt fler civila såväl som soldater får betala priset för vågspelet. Skickligt.

Likt föregångarboken pendlar denna mellan med- och motgångar under en väldigt kompakt tidsrymd och krig är även här en materialsport. Resurser eller motdrag som motståndarsidan inte räknat med förändrar läget och i den mån man förstår vad som händer noterar man som läsare triumferna med oundviklig belåtenhet – även om det ’egna laget’ agerar synnerligen diskutabelt och ryske ’Vova’ uppvisar klart mänskliga drag medan han försöker organisera sina gotländska styrkor. Komplexa drivkrafter hos karaktärerna är inget som Wilderäng jobbar med men jag tycker att han är duktig på att provocera fram motsägelsefulla reaktioner och lojaliteter hos läsaren.

Klimaxet är dramatiskt så det förslår och knyter ihop säcken på ett passande kluvet och smått ironiskt vis. Efter det tar förstås Wilderäng tillfället i akt att redovisa för sina förslag på hur man ska hantera försvarsfrågan i form av en epilog om de läxor landet lärt sig. Och i visst har han redan blivit sannspådd.

Och den sista lilla knorren är rätt fin.

LW skriver onekligen intressanta böcker. Jag önskar bara att han skrev lite intressantare.

Generation X (1991)

Douglas Couplands stilbildare var gammal redan när jag köpte den runt millennieskiftet. Nu räknas den som en superklassiker.

Ett kapitel in är jag dock inte helt salig, inser jag lite förvånat när jag faktiskt börjar läsa den. Coupland verkar lite för förtjust i sin egen formuleringskonst. Och det äckliga med hundarna som brutit sig in i tunnorna med yuppiefett ligger som ett distraherande gegg över hela första kapitlet.

Men mina små invändningar bleknar snabbt bort. Det är helt enkelt väldigt välskrivet och insiktsfullt i presentationen av tre 30-nåntingar som flyttat till Palm Springs i den kaliforniska öknen och försöker ge sina liv mening utan att behöva känna sig köpta eller tro på någonting. De har flytt från stressen, från ”pointless jobs done grudgingly to little applause”. De gör utflykter och berättar historier för varandra enligt ett regelverk lånat av AA. Andy, Dag och Claire heter de och Andy är bokens Jag. Man inser gradvis att trion är goda vänner på riktigt, inte bara medflyktingar.

Tids nog får de sina presentationer. Dag har i tjugoårsåldern lämnat en PR-karriär i Kanada under både roande och allvarliga omständigheter, följt av en existentiell kris som känns lika universell som elegant formulerad. Claire har flytt en ytlig, välbemedlad familj och flyttat in i huset bredvid Andys, på hans inrådan. Andy är svårast att klatschigt summera men presenterar sig genom sina berättelser och Rilke-citat och låter oss dra våra egna slutsatser.

Boken är kort. Kapitlen är korta. I korta fotnoter presenteras kärnfullt tidstypiska begrepp som Coupland antingen myntat eller snappat upp, i en encyklopedisk stil liknande den i Douglas Adams The Meaning of Liff. Det är ofta fyndigt, som ”Vaccinated time travel”; önskan att kunna resa i tiden, men endast med rätt vaccin. Texten i övrigt är pepprad med kompakta, målande beskrivningar som väcker ständiga småleenden och inte sällan skratt, och kloka inblickar i det mänskliga psyket. Det är allvarligt men lättläst; Coupland skuttar elegant på ytspänningen som en skräddare utan att egentligen kännas ytlig*. Han behärskar konsten att spinna ut i långa, klipska meningar och ändå vara tydlig. Imponerande.

Hotet som överskuggar livet är kärnvapen snarare än terrorism och klimatförändringar och Internet lyser med sin frånvaro men det känns fortfarande påfallande fräscht och relevant. Och densiteten vad gäller intressanta anekdoter är extrem. En kanske radioaktiv souvenir från New Mexico. Billiga rosor från en snygg skitstövel.

En resa till barndomshemmet över jul sätter mot slutet Andys liv i perspektiv. Inget dramatiskt, bara en välskriven (förstås) passage om hans många syskon och svårdefinierade föräldrar. Det är något bitterljuvt över alltihop. En intelligent sorg över någonting. I ett kapitel där en magisk stämning skapad av tusentals mödosamt tända ljus obönhörligt bleknar bort igen kommer han bra nära att artikulera den sorgen.

När allt är sagt och gjort är det nog jag som är lite för förtjust i Couplands formuleringskonst.

”… cheap, vulgar, toxic items that will either decompose in minutes or remain essentially unchanged until our galaxy goes supernova.”


*Som av en händelse låter Coupland en karaktär använda just den metaforen mot slutet av boken. Great minds think alike.

Stjärnklart (2014)

Lars Wilderäng är för mig (baserat på två lästa böcker) definitionen på en ”både-ja-och-nej”-författare. Han skriver om intressanta scenarion men grottar hellre ner sig i tekniska detaljer än människors komplexare drivkrafter. Språket är ofta så torftigt att man ibland undrar ifall han ens tycker om att skriva. Och till slut är man ändå fast och berättelsen nästlar sig in i vardagstankarna. Eller, ’berättelsen’ kanske är fel ord? Kanske är det bättre att läsa det som en sedelärande pamflett där Spara och Slösa har ersatts av Förberedd och Oförberedd.

Ämnet är alltså åter Katastrofen. Den som förändrar allt. Med intresseboost för boende i Västra Götalandsregionen och Göteborg i synnerhet, men även inslag från ’Stockholm och andra ställen’. Wilderäng korsklipper mellan olika personlighetstyper medan civilisationen rasar samman. Han hävdar inte alltför subtilt att den förberedde överlever.

Den första vi möter är Johan. Han reparerar iPhones. En lämplig om än torr ingång till en berättelse om hur elektroniken slutar fungera. Nästa karaktär är Filip, en prepper. Han bor i Stockholm men har en halv ö nära Orust. Han blir det främsta språkröret för Ws funderingar och farhågor kring Beredskap. Familjefar Magnus introduceras härnäst. Han jobbar Volvo och bor i Åsa, söder om Göteborg. Det finns olika sätt åka in till stan. Helst vill man ju undvika biltullarna. Sedan Peter, en psykopatisk polis, och Glenn, en tungt belastad kriminell som får fritidsstryk av Peter med vänner. Anna är en datatjej som gillar scifi. Det kommer flera … en del bara för att dö.

Presentationsstilen känns igen från Midvintermörker. Det är viktigt med de yttre detaljerna. ”Den bruna Samsonite-väskan”. Varumärken, adresser, detaljer. Data-Anna presenteras genom en lång radda serier och böcker som hon gillar, vilket ändå är mer av psykologisk djupdykning än de flesta av karaktärerna förunnas. Vad är det för sallad till korven som polisen äter? Västkust, säger du? Och rostad lök till? Det var värst.

Innan allt barkar käpprätt åt skogen bjuds det på en oändlig räcka med oroande tecken och små problem som ofelbart bemöts med att den aktuella karaktären naivt försöker komma på enkla teorier om vad som är färde. Förnekelse, heter del ett för säkerhets skull, och poängen hamras in på bekostnad av trovärdighet.

Språkligt är det spikrakt. Information ska överföras, både i dialog och beskrivning, sedan är jobbet gjort. De enda ovanliga ord vi stöter på är av teknisk natur eller namn på vapenmodeller. Ord och formuleringar repeteras gärna tätt inpå varandra. Man tar väl oftast för givet att en författare ska sträva efter att variera språket – om inte annat så för att de flesta läsare instinktivt reagerar på upprepningar och hypnosen därmed bryts – men detta mål har till synes bortrationaliserats helt. Att öppna med T. S. Eliots mest kända citat är kanske självironi. Det här är så långt från suggestiv, ödesmättad poesi man kan komma.

Med det sagt: det här är ändå ett rejält kliv framåt från Midvintermörker, och det blir bättre.

Ämnet är förstås intressant och han kan sina grejer. Filips olika prepperåtgärder känns liksom det mesta grundligt efterforskade. Visst har man undrat hur det skulle bli om all teknologi som förenklar våra liv bara knasade ur och Wilderäng har kört en ambitiös simulering. Han har funderat över högt och lågt, över avlopp och sopor, över elnät och telenät, över kraftverk och dammar. Det är lika påkostat i detta hänseende som det är lean management i det språkliga.

Mindre katastrofer kantar vägen mot den stora. Några poliser i Hjällbo lämnas skyddslösa mot buset när radion dör. Ett flygplan kraschar i havet. Tids nog inträder en helt ny värld där den förberedde eller improvisationsskicklige klarar sig bättre än den som naivt antagit att vårt samhälle aldrig kommer förändras. Visst är det spännande.

Men det hade varit ännu mer spännande med karaktärer som blir mer än generiska spelpjäser. Folk presenteras rakt upp och ner med den ständiga frågan hängande i luften: kommer DU överleva Katastrofen? Vad är du för Typ? De enda egenskaper och händelser som nämns är de som bekräftar vilken kategori av homo sapiens de representerar. Medelsvensson. Överlevare. Psykopat. Redig militär. Det är fullt möjligt att skriva om karaktärer i det mer vardagliga på ett intressant sätt men Wilderängs böcker börjar leva först när folk börjar dö. Att läsa detta efter Joe Hills The Fireman gör skillnaden extremt tydlig.

Men …

Någon fjärdedel in undrar man redan: har man vant sig eller har W ryckt upp sig? Magnus börjar kännas som en människa och det ironiska med att de har ’för många äppelträn’ lockar rentav fram ett litet oroat skratt. De små larmrapporterna från Huvudstadsbladet.se kryper under huden och oroar. Kängan mot alla smarta nedskärningar känns välplacerad. Med undantag för ett alldeles för långt och supermöpigt kapitel i Afghanistan (som senkommet kommer följas upp), känns det som om boken hittat fotfästet. Här introduceras också elitsoldater på hemmaplan (Karlsborg) som givetvis kommer spela en viktig roll i den nya världen.

Vissa har de perfekta resurserna på cykelavstånd. Andra har ingen reservplan. Skildringen av Magnus familjs stigande vedermödor ger magont; hur tar man hand om de sina i en sådan här situation om man bara lärt sig överlevnadsreglerna för ett välfungerande samhälle? Filip blir som mest intressant när hans övertag ställs mot andras hjälplöshet. Han har förberett sig, har han därför större rätt att överleva? Polisen Peters iskyla är förstås också en tillgång i den osköna nya världen, även om han är extremt enkelt skissad.

Det är en bladvändare, om än en vars blad jag vänder med en märklig blandning av fascination och irritation. Trots mina invändningar dras jag obönhörligt in i den här förfärliga framtiden. Och allt oftare agerar Wilderäng Författare, eller inbillar jag mig bara?

”Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.”

”Han somnade till dånet från den befriade och vilda Göta älv.”

Magnus vedermödor med att tysta familjens katt är riktigt livfullt beskrivna. Ibland saknar man rentav den torra pragmatiken, som i en konstlad scen i Hjällbo. Andemeningen är god, utförandet helt over the top.

Och allt eftersom samhället rasar kan han öka dramatiken. I Göteborg tar Peter Polis makten i kraft av sin skrupelfrihet medan Filip inleder resan mot västkusten från ett Stockholm där liken ligger på gatorna. Marknadsplatser för det nödvändiga uppstår spontant och de med vapen sätter reglerna, vare sig de är reko eller psycho. Givetvis är det bättre ordning i Karlsborg, där rejäla militärer kan styra upp. Och helt osannolikt är väl inte det. Att så konkret uppleva gamla tiders eller andra världsdelars svält, kamp, flyktingströmmar och miliser på hemmaplan är en märklig upplevelse. Raserade göteborgska landmärken tillhör de självklara elementen medan flodvågor från Trollhättan tillhör de mer bombastiska överraskningarna.

Jodå, till slut är det lätt att förstå framgången. Liksom Midvintermörker är det en övertygande och oroande pamflett i romanform, den här gången mot hur hela vår värld är uppbyggd. Mot ’just in time’-filosofin och de bräckliga system vi gjort oss beroende av. Samhället skildras som ett ömtåligt korthus i väntan på en teknologiskt avancerad vindpust. Visst blir man påverkad.

När de flesta av trådarna mot slutet konvergerar och drama för vissa hunnit övergå i tragedi är det nästan svårt att minnas den där långa, tafatta startsträckan. Så dags är det starkt och engagerande, punkt.

Vid epilogerna något decennium efter ’Nedsläckningen’ har boken hunnit byta ton igen. Visst kunde det vara roligt att få informationen om den nya världen serverad lite mer kreativt, men så dags är det väl försent att hoppas på mer. Det är ett intressant världsbyggande som här presenteras och det är väl troligt att jag kommer läsa uppföljarna någon gång framöver. Eller åtminstone se den utlovade tv-serien.

Här finns mycket som hade kunnat skrivas om och med lite möda fåtts att fungera mycket bättre, en hel del darlingar och ren utfyllnad. Med allt det hårda jobb som uppenbarligen lagts ner på research och scenarion är det lite synd att resultatet blir så blandat. Men ja, det är läsvärt.

Äldreinlägg

Copyright © 2019 Palavers bokblogg

Tema av Anders NorénUpp ↑