1793 (2017)

Niklas Natt och Dags hyllade och omtalat obehagliga böcker i genren eller serien ”Bellman noir” börjar här, med en otäck dröm följt av obekvämt uppvaknande. Mickel Cardell har supit sig full och somnat på ett värdshus. 

Det är tredje person presens, formen som gäller för nutida storsäljare, vilket känns lite givet och trist. Men det framgår också direkt att han kan skriva en mening och kan sin tid. Det lever och känns ’här och då’. Smutsen och lukterna, detaljer från ett dåtida Stockholm. Perspektiven skiftar mellan olika personer, ibland i samma kapitel, men antalet är begränsat. 

Ett par barn har hittat ett lik i vattnet och kallar på Cardell. Han tillhör officiellt separationsvakten, en föga respekterad avdelning hårdingar med öknamnet ‘paltar’ som ska hålla gatorna fria från icke önskvärt folk, men det verkar mest vara en symbolisk titel som belöning för hans tjänst. Motvilligt och vresigt följer den enarmade krigsveteranen med barnen och ger sig ut i stadens äckligaste vatten. Det är nästan härligt miserabelt. Tills han finner en människa så illa åtgången att den traumatiserade mannen svimmar vid åsynen. 

Nästa bekantskap är Cecil Winge som omsorgsfullt reparerar sitt ur. Vissa författare hade nöjt sig med att konstatera detta. Natt och Dag har läst på om detaljerna och termerna. Uppskattas. Det gäller allt, inklusive vilka kyrkors klockor som hördes på den här tiden. Urmakeriet är förstås också ett sätt att förmedla Winges förkärlek för det rationella. Det gör honom inte känslolös. När ämnet hans fru kommer på tal måste han med ansträngning behärska sig. Han hade goda skäl att lämna henne, menar han. Winge blir kallad till platsen av en utmattad pojke som tävlat med andra om att komma dit först. Polismästaren söker hans hjälp. Med Cardells hjälp kan Winge konstatera att offret metodiskt och under lång tid berövats de flesta kroppsdelar innan han slutligen avlidit och dumpats i vattnet. Om döden konstaterar Winge:

”Jag föreställer mig att den var välkommen.” 

Navigerande tidens politik ska Winge nysta i fallet. Cardell, som med god hjälp av sin träarm drygar ut kassan som dörrvakt på en sjaskig bar, kanske kan värvas? En skaldande tjänsteman vid namn Blom vet att berätta en del om Winge för Cardell och läsaren; förnuftsstyrd, obotligt rättskaffens och bokstavligen dödligt sjuk. Kan de trots eller på grund av sina respektive bördor tillsammans lösa fallet? 

På vägen ryms mycket annat, som en föredömligt oskön beskrivning av ett sjöslag och det militära livets övriga sorgligheter. Här liksom i allt annat känns författaren påläst utan att låta som en uppslagsbok. Lite Sapkowski-känsla faktiskt, men mer kärnfullt skrivet. Misären, smutsen och det mänskliga lidandet är allestädes närvarande men beskrivs med sådan ordkonst att det nästan blir en fröjd att läsa. Nästan. En offentlig halshuggning utförd av berusad bödel inför entusiastisk och vidskeplig publik. En utblottad köpman  som utan krusiduller avslöjar sina självmordsplaner för Winge och finner ett tillfälligt brödraskap i den sistnämndes snara hädangång, åtminstone tillräckligt för att bjuda på en tygrelaterad ledtråd. En poliskollega som avslöjar vadslagning om Winges frånfälle och inte drar sig för att be om insidertips som tack för information om ett välgörenhetssällskap (med vissa andra aktiviteter) av troligt intresse för utredningen. 

Vad gäller Winge och Cardell så avråder den förstnämnde från vänskap men visst känns de som ett lovande team i all sin glädjelösa envishet. Att det inte är riskfritt blir de snabbt och utan större överraskning varse och det ser ett tag ut som om Cardell ska hinna före sin uppdragsgivare i graven. 

Tidigare än väntat får läsaren veta en del om vad som hänt med den döde (”den”, som informationsgivaren kallar offret) och kunde väl inte klandras för att sluta läsa där. Riktigt avskyvärt är det. Johnny Got his Gun möter GRR Martins mest sadistiska påhitt, typ. Men har boken mer att erbjuda än slika vedervärdigheter? Och vad är bakgrunden, motivet? 

Del II inleds med komisk korrespondens från en ny karaktär, den muntre Kristofer Blix, ny i Stockholm. En möjlig huvudperson presenterar sig för den bävande läsaren, ung och utblottad och begiven åt nöjen och ett visst lurendrejeri men given en fantastisk chans av en godhjärtad läkare. Man får dock snabbt en tung misstanke om hans kommande öde då detta verkar utspela sig något före första delen. Är det han som ska …? Andra, på sitt sätt lika otäcka möjligheter, kanske kan tänkas när han oundvikligen hamnar i en omöjlig situation. Det komiska tonfallet är snart ett minne blott i alla fall, ersatt av bland annat en skräckinjagande snedtripp på desperation, sprit och salamander. Tids nog borde korrespondens vara omöjlig, eller skickandet av den åtminstone otänkbar, men formatet bibehålls och den ena av de två farhågorna besannas. Allt det som redan förståtts ska nu redovisas; hur går det till rent praktiskt? Det är förfärlig läsning med odiskutabel effekt men ibland diskutabelt värde. Vad är poängen? Kanske just att skildra det allra värsta som tänkas kan, aldrig med ett hånleende, aldrig med mindre än fullaste allvar. 

Del III börjar ännu lite tidigare, enligt vad som verkar vara ett etablerat mönster, och innehåller även minnen långt äldre, från en storbrand i Stockholm. Här möter vi unga Anna-Stina som säljer frukt i Katarina. Knappt har hon förlorat sin mor innan hon tvingas värja sig mot orättvisa anklagelser och snart nog döms till spinnhuset. Här liksom i allt annat tar sig Natt och Dag tid att berätta mer om denna tid och om människors livsvillkor. Maktfullkomliga, korrupta väktare och tjänstemän som brer ut sig tills de själva hukar undfallet inför de som står ännu lite högre. Den vardagliga sadismen. Den lilla människans maktlöshet längst ner i denna värld är nog ett större tema än den slående grymhet som boken är känd för. När det utvecklas till någonting liknande en fängelsefilm med hopp om flykt är det svårt att tro att det ska sluta väl. Och givetvis bjuder även denna del på mardrömslika upplevelser, som hade varit det allra värsta, ”snackisen”, i de flesta andra böcker. Men trots allt hon genomlidit har Anna-Stina tillräckligt mycket människa kvar i sig för att hjälpa en som verkar ha lidit ännu mer. Som beslutar sig för att hjälpa tillbaka, men inte på det sätt hon tänkt sig. 

Såhär dags börjar det bli dags att knyta ihop säcken och återvända till tidigare karaktärer. Bland annat för en högläsningssession på randen till dödsriket. Med enstaka inslag av knastertorr humor, mörkaste allvar och både väntade och oväntade konfrontationer leds berättelsen i hamn, via ännu ett kanske-dödsfall, författarens favorithyss. Och så kommer ett av bokens främsta teman ställas på sin spets: förtjänar alla att få sin sak rättvist hörd? Är förövaren också ett offer? Även denna delhistoria är förstås mörk och chockerande och inkluderar en tur till Paris under skräckväldet.

Dessutom ska andra öden följas upp, där en tilltänkt god gärning riskerar få förödande konsekvenser i form av ett drastiskt beslut. Den här sekvensen har jag faktiskt svårt för. Behövdes den? 

Den sekvensen åsido knyter Natt och Dag ihop sin historia fint med några sista twistar och, trots allt, en gnutta hopp om mänskligheten. Plus en ganska snygg variant/hänvisning till en viss annan bok om revolutionstiden. 


Ljudbok: Martin Wallström läser sansat och ändå engagerande utan störande stilistiska påhitt eller överdrivet röstskådespeleri, och gör ljudboken till ett utmärkt sätt att uppleva denna historia.

Damen i sjön (1999)

Ciri verkar via Svalans torn ha färdats till vår värld, under kung Arthurs tid. Där möter hon ingen mindre än en ung sir Galahad i början av den femte och på sätt och vis sista Witcher-romanen. Snart lär vi dock, som traditionen bjuder, känna några helt nya personer som delar ett djupt intresse för Geralt och Ciri. Här får Andrzej Zapkowski tillfälle att detaljförklara drömtydning så som den fungerar i hans värld, självklart med en vetenskapligt klingande terminologi. Zapkowski är inte mycket för att berätta saker på enklast tänkbara vis men den här ramhandlingen känns faktiskt mer distraherande än fascinerande. 

Men bit för bit får läsaren veta viktiga ting.  Hur det gått för Yennefer hos Vilgefortz, till exempel. Vi besöker också Nilfgaard där kejsaren undrar vad han ska göra med en viss dubbelgångare. Geralts och vännernas tid i Touissant redovisas också. Ibland ägnar Zapkowski mycket uppmärksamhet åt krig och grymheter. Här grottar han ner sig i romanser och detaljerade beskrivningar av slott och kläder. Och sensuell druvtrampning. Visst har häxkarlen och gänget förtjänat en paus. Men vad ska man tro om den Fringilla som snärjer honom? Riddarsporre och furstinna har en djup romans som verkar förändra slarvern i grunden.

När Geralts historia verkar på rätt väg igen far vi dock tillbaka till den värld som Ciri hamnat i. Där finns det vissa anmärkningsvärda förväntningar på henne, framställda av samme alv som Geralt mötte i förra boken. Jag vet inte, jag. Ju ambitiösare Zapkowski blir narrativt, desto mindre intressant tenderar det att bli. Gruppdynamiken och de farofyllda färderna finns här också men försvinner i … ja, ibland vet jag knappt vad han vill. Det här är dock fortfarande tidigt i den längsta boken hittills och även vistelsen hos alver i en annan värld har en del av intresse, bland annat återföreningen med en viss enhörning. Och det är skönt att Ciris blodtörst från tiden med råttorna är borta. Men det metafysiska får väldigt stor plats och med förmågan att färdas mellan världar och tider går också något förlorat. Begränsningar är ofta en tillgång. Ett kort besök i en värld på hennes jakt efter hemmet är i alla fall dramatiskt så det förslår, med en synnerligen obehaglig ”skogsfarfar”. 

Sedan byts ton och miljö drastiskt. En ung man från Melitteles tempel, Jarre, vagt bekant sedan tidigare, ger sig ut på vägarna för att ta värvning och bekämpa Nilfgaard i ännu ett perspektivbyte och hamnar tillfälligtvis i dåligt sällskap. Ganska engagerande faktiskt. Den här insikten i soldatlivet är en avstickare av den mer jordnära och intressanta arten. Uppbyggnaden inför ett stort slag mellan Nilfgaard och de andra (inklusive Jarre) är mycket bra, full med detaljer som känns trovärdiga trots närvaron av magiker, alver och halvlingar, med nedslag hos väntande sjukvårdare och trossen. Samma gäller själva bataljen; rejält påläst och levandegjord på ett vis som knappast kan kallas krigsromantik. Kavallerikilen som först tränger in som en dolk i infanteriet blir sedan ”som en istapp i en stor bondnäve”. Scenerna från sjukvårdstältet blir extra minnesvärda, likaså de skiftande perspektiven som ofta blir första parkett till en brutal död. Geralt, Ciri och Yennefer är långt borta men under den här långa sekvensen tänker man knappt på dem. Men Sapkowski överskattar kanske läsarens förmåga att särskilja vilken brigad som hör till vilken sida. Sporadiska hänvisningar till svarta mantlar hjälper till, men …

Efter detta är det dags att knyta ihop säcken. Ciris möte med trollkarlen Vilgefortz gör insatserna klara och tydliga, svartvita rentav, i en bokserie som ofta präglats av gråzoner. På samma plats bjuds också på en dramatisk urladdning som Sapkowski verkar ha byggt upp till länge. Stora offer, stora dåd. 

Det slutar dock inte där. Bland annat ska en stor överraskning om Nilfgaards kejsare presenteras. (Överraskande om man inte spelat spelet eller på annat vis insett det, alltså). En lång förklaring blir det, men också ett bra slut på denna länge spunna historietråd. Sedan finns det tid för sådana där nedslag hos bifigurer som Sapkowski gillar så, ibland för att berätta om huvudhistorien ur andra perspektiv, ibland för att han helt enkelt finner dem intressanta i sin egen rätt. Långdragna fredsförhandlingar och realpolitik. Och deras konsekvenser, exempelvis för ’ekorrarna’, knappast bokseriens mest sympatiska karaktärer men inte desto mindre cyniskt offrade. Ett nytt tidevarv presenteras, med pampiga parader i Novigrad, med både krasshet och visst hopp, bland annat i form av ett kort möte mellan trasiga alver och människor på vägen. Men också nedslag hos snart sagt alla karaktärer som presenterats under böckernas gång. Det känns knappast som om Sapkowski föreställer sig en fridsam och fin framtid för sin värld. Somligt av det som ses i spelen (åtminstone trean) föreskuggas här, bland annat kommande stämningar kring magiker och omänniskor och relaterade händelser i Novigrad. Epidemi vankas det också (föreskuggad tidigare i boken i en mörkt ironisk scen). 

En viss trio återbesöker platser för hemska och en del finare händelser i en slags terapeutisk turné, med vissa inslag av vedergällning. Någon riktig blodtörst rör det sig dock inte om längre, vilket är skönt.  I förbifarten målas en värld efter kriget upp, där lidandet är långt ifrån över. Och logen av trollkunniga damer som vill styra över allt försöker förstås styra vidare, utan att riktigt förstå vad de har att göra med. Det gäller både Yennefer och Ciri. 

Finalen, som lämpligt nog utspelar sig i Rivia, kombinerar de fulaste delarna ur den högst verkliga världshistorien med myternas mest magiska element på ett sätt som sammanfattar Sapkowskis författande perfekt. 

Man kan säga att det tar slut här. Men det finns som sagt spel också, och dessutom en extrabok som släpptes långt senare. Den ska jag väl också läsa.

The storyteller (2021)

Med undertiteln ”tales of life and music” summerar Dave ”Foo Fighters” Grohl sitt liv dittills i en serie minnen. Det är livfullt och ofta roligt beskrivet, med ett obekymrat överdåd av svordomar. Det snöpliga och självironiska möter det triumferande. Och det handlar förstås om Nirvana och Kurt Cobain, men inte så mycket som man kunde vänta sig. 

Grohl öser på med minnen, mestadels kronologiskt, och det finns ett driv i berättandet som påminner om hans låtar. Den gången då han vågar sig på att spela med ett jazzband för att göra sin mamma glad. Farsan, en ”tight-ass Republican”, får inte mycket kärlek i boken däremot, även om det blir en försonande ton mot slutet. Flickan som krossade hans hjärta i High school. Det livsomvälvande mötet med punkrock under ett besök i Chicago. Kisande i fasa läser jag om alla olyckor han upplevt från barnsben. Det berömda benbrottet i Göteborg, som beskrivs livfullt i samma kapitel, verkar plötsligt rätt typiskt för honom, samtidigt som det resulterade i ”our most unforgettable show”. Att lära sig ”trumma med tänderna” och John Bonhams (trummisen i Led Zeppelin) genialitet. Att sluta skolan som 17-åring för att satsa på musiken i ett band som må vara hans hjältar men knappast några världsstjärnor (Scream) och åka på USA-turné med dem i en Dodge-van, en resa krönt med pasta och marijuana vid Stilla Havet.

Man får bilden av en hyperaktiv och sympatisk person, oförställd även i sin glädje över att ha upplevt att vara stjärna. Det är inte olikt Mark Kellys biografi från härom året men varmare. Likheterna inkluderar en genuin entusiasm för musiken och en sjåsfri ton, samt erfarenheten av att jobba med en larger than life-sångare i vars band musikern först fick sin första smak av sann berömmelse. Skillnaderna är förstås också slående. 

Just som karriären med Scream har nått en återvändsgränd i form av en bandmedlem som lämnar dem under pågående turné hör han orden som ”ska förändra hans liv”:

”Have you heard of Nirvana?”

Om man inte upplevde det är det nog svårt att förstå. Lite som Woodstock eller Beatles genombrott. Grunge-rocken blåste genom musikvärlden och inte mycket var sig likt efter det. Nirvana var inte nödvändigtvis ’bäst’ (musikaliskt fann jag både Soundgarden och Pearl Jam intressantare) men ingen kunde förneka det inflytande som trion och inte minst sångaren Kurt Cobain hade. På något sätt var de trovärdiga i sin attityd och hur de såg på att bli världsberömda.

Unge Grohl tar ett svårt beslut med hjälp sin mor, packar väskan och far norrut. Det är precis i början av 90-talet (det sista riktiga årtiondet som jag ibland tänker på det som). Skivbolagen slåss om bandet han sällat sig till men i början lever de bokstavligen på svältgränsen. I en trång lägenhet sover Dave på soffan till ljudet av Kurt Cobains gitarrspel från det lilla sovrummet. Det är väl ungefär precis så man föreställer sig att det var i början. Han berättar om att se Smells Like Teen Spirit på MTV första gången och om insikten att de var på väg att omhuldas av alla, inklusive den sortens ungdomar som hade hånat och spöat såna som dem i deras ungdom. Redan här gror väl den kluvenhet som var så påtaglig hos Kurt Cobain. Samtidigt är konserterna i början små och kaotiska, ibland rent farliga. Grohl fångar skickligt intensiteten och placerar en i mosh pit-cirkelns mitt. 

När allt går deras väg blir också varningstecknen tydligare. Kurt missbrukar heroin, och det är tydligt att Grohl gör skillnad på droger. Röka på lite är en sak, det här är något annat. Och oavsett magin som inträffar när de skapar musik ihop är de tre bandmedlemmarna väldigt olika. Den här delen av historien präglas både av en olycksbådande känsla och viljan att göra det bästa av stunden innan den försvinner och samla minnen. De spelar i Japan för en publik som inte tillåts gå ifrån sina stolar och trashar utrustningen på klassiskt vis. Besöker det där huset på Cielo Drive där NIN spelar in The Downward Spiral och Grohl reflekterar kring hur kan själv inte har samma dragning till ”musikens mörka sida”. Nej, han verkar rätt positiv, Dave. Inget fel i det. 

Reflektioner, öppenhjärtiga och komplexa, kring att förlora vänner fyller ett kapitel. Kurts död föregås av en överdos lite tidigare, vilket för alltid messar upp Daves hantering av en närståendes frånfälle. Intensiv sorg som vänder till hopp igen, men bara för stunden. 

Sedan måste han hitta tillbaka till livet igen efter en tids försök att gömma sig från allt, inklusive musik. Skriva låtar och spela in dem själv (samtliga instrument), som han gjorde i sin ungdom fast nu med bättre utrustning. Han kopierar ett hundratal kassetter och gör omslaget själv, total doer som han är. Soloprojektet behöver ett namn så han lånar ett begrepp från en UFO-bok: ’ Foo Fighters’. Och plötsligt inser han att han tror på det här projektet så mycket att han tackar nej till att turnera med sin hjälte Tom Petty. En av många hjältar, ska väl sägas; Grohl verkar star struck titt som tätt även långt efter att han själv nått berömmelse. Hans beskrivning av en Panteraspelning på Ozzfest är en fröjd att läsa. 

Det är slående hur snabbt Grohl hoppar framåt i sitt livs historia där man tänker att han ska stanna upp. Han berättar i form av nedslag och har ingen avsikt att redovisa hela historien. Bandet håller på att spela in sin andra skiva innan vi ens får veta hur det bildades. Ett äktenskap är på väg att ta slut innan vi ens fått veta att han gift sig. Och när det gäller Kurt är han väldigt fåordig; han gör inga egna försök att förklara det som hände och sammanfattar inte heller det allmänt kända. Här förväntas man helt enkelt veta det viktigaste innan (vilket är rimligt) och acceptera att Grohl berättar om sitt liv och ingen annans. Och det är, som titeln antyder, just en serie berättelser han bjuder på. Till exempel om att resa väldigt långt med trummisen Taylor Hawkins för att besöka Panteras strippklubb bara för att inse att han tappat bort sitt leg. 

Men givetvis handlar det också mycket om musik. Om de omständigheter under vilka en del album som tillkom. ”There is nothing left to lose” verkar ha varit den skönaste inspelningen. 

Kapitlet om att bli förälder (till tre döttrar) är positivt och hjärtevärmande utan krusiduller. Det är bara fint, rätt och slätt. Och avslutas försonande med ett sista möte med hans egen far.

Grohl lever ett intressant liv. Hålla tal på ett kulturellt event med både legendariska artister och landets mäktigaste, vars politik han råkar ringakta. Och senare en spelning i Vita Huset för en bättre president. Köpa ett jättefint hus som alldeles uppenbart är hemsökt. UFO-drömmar som enligt ett franskt medium i Australien inte är drömmar. Åka fast för rattfylla (eller styresfylla) på en liten scooter. Även det mer normala blir anekdotvänligt, som hans kaffekonsumtion. 

Plötsligt slår det mig vad som känns så bekant från en annan värld än rockstjärnebiografins: det känns ofta som ett förord av Stephen King. Burdust, fullt med roliga anekdoter, kopiös självdistans och tonvis med respekt och hyllningar till kollegor och vänner. Glädjen över att ha världens bästa jobb, legenderna han träffar och ärligheten kring baksidan. Som titeln antyder är Grohl en historieberättare och King är ju faktiskt något i mångt och mycket en rockstjärna. Långsökt association? Njae, jag tycker inte det. 

Boken är från 2021, skriven under pandemin (hans värsta mardröm, att inte ha något att göra). Året efter skulle präglas av oanad sorg, vilket sätter sin prägel på hur man läser vissa kapitel. Skriven innan moderns och Taylor Hawkins död som den är som den är bubblar den av livsglädje, kanske den mest positiva rockstjärnebiografi jag läst (även om Bruce Dickinsons kommer bra nära). Aldrig mer så än när han beskriver en middag med AC/DC, Paul McCartney och ett jazzband från New Orleans. Eller korta möten med Little Richard, Neil Peart och Elton John.

“I cannot overstate the importance of these moments to me. I walk through this crazy life of a musician like a little boy in a museum, surrounded by the exhibits I’ve spent a lifetime studying. And when I finally come face-to-face with someone who has inspired me along the way, I’m thankful. I am grateful. And I take none of it for granted.”

Man tror honom. Det är en kille som kan fylla arenor men han är också, helt uppriktigt, också ett fan. Och som visst kan ha rejäl scenskräck inför somliga framträdanden. 

Spontanspelningar med Huey Lewis och Rick Astley! Hitta en Joan Jett-Barbie åt barnen och sedan presentera den verkliga Joan Jett för dem. Livet är fullt av sånt när man är Dave Grohl. Den ambitiösa logistiken som krävs för att både klara av spelningar down under och en daddy-daughter dance hemmavid blir en märkvärdigt spännande sekvens. Ska han klara det? Hur kul är det att lida av matförgiftning på en evighetslång flygresa tillbaks till Australien? Vissa passager från Steve Hogarths turnédagböcker gör sig påminda men med betydligt större publik att potentiellt svika och större avstånd att avverka. 

Det avslutas förstås med en massa tack och hedersomnämnanden till de viktigaste personerna i hans liv. Det blir som sagt sorgligt att läsa om ett par av dem, men det är knappast så att Grohls historia slutar här. Förhoppningsvis skriver han minst en till sådan här bok. 

Barabbas (1950)

Pär Lagerkvist skapade väl en egen genre med den här korta romanen, utgiven ett år innan han fick Nobelpriset. 

Rövaren som enligt samtliga evangelium släpptes fri istället för Jesus försöker handskas med det som hänt. Han följer med till Golgata av skäl han inte kan förklara för sig själv, bevittnar det som beskrivs i Nya testamentet men med något krassare blick, och försöker sedan återgå till ett vanligt liv. Somliga gratulerar honom och uppmuntrar honom att njuta av livet han fått tillbaka. Andra vill dra in honom i Kampen. 

Men han envisas med att springa på eller rentav söka upp de som följde ”den döde”. Han kan inte släppa det, hur gärna han än vill glömma den magra, märkliga mannen som dog istället för honom. Nya testamentets främsta tes blir oerhört konkret och personlig just för honom. 

En harmynt kvinna som en gång mött Jesus och är övertygad om att nya tider stundar förser extra perspektiv. ’Den tjocka’, en kvinna han tyr sig till ibland, likaså. Hon funderar och grubblar över sin tillfälliga karl och kommer vid ett tillfälle fram till att han måste ha blivit besatt av anden från den korsfäste. 

Stilistiskt är det ofta enkelt och rättframt, med upprepningar och många ”och” men också en rikedom av väl valda och skönt gammaldags ord och utryck. En del tankegångar kan sträcka sig över tio rader som speglar tänkaren ifråga. Förrädiskt enkelt förmedlar han någons attityd till vad den bevittnar med någon milt ironisk formulering. Det är lätt att se eller gissa hur senare författare har influerats, såsom Vibeke Olsson och Torgny Lindgren. Det är väldigt bra. 

Det är en bok som tar temat på allvar men det är ingen pamflett. Möter med en som Jesus väckt från de döda (Lazarus?) är nästan kusligt. Något dödsrike finns inte, får Barabbas veta, men har man varit på andra sidan är man ”ingenting”. De troende bemöter honom högst skiftande och rent fientligt när de får veta vem han är. I sitt gamla rövarband passar han heller inte in längre. 

”Han verkade alldeles som borta någon annanstans. Det var nästan olustigt.”

Efter några år som författaren inte gör anspråk på att veta något säkert om återkommer Barabbas som grånad före detta gruvslav i en romersk ståthållares hushåll. Vistelsen i gruvan och det band han där knyter till en olycksbroder beskrivs sedvanligt kärnfullt och starkt. Behandlingen av slavar och Sahaks försök att förstå mannen som tydligen sett makalösa ting men som det inte går att förstå sig på. Uppsyningsmannen som en dag börjar ställa frågor om deras underliga tro blir en representant för de mer privilegierade romare som gradvis upptäcker något som först mest tilltalar kvinnor och slavar. Barabbas halvsanna berättelse, där han undantar det viktigaste men infogar änglar och under, känns så typisk för hur kärnan i något så lätt döljs bakom mer spektakulära ting. 

Och genom allt detta går tråden om hur ensam Barabbas är, oavsett vilket sammanhang han hamnar i. Outsidern är en väl en typisk Lagerkvistare och han lyckades verkligen skapa unika sådana, såsom Dvärgen. Barabbas är ”avlad och född i hat”, och hans djupt liggande ögon ses sällan. Temat fortsätter när han bokstavligen tvingas välja mellan tron och livet. För honom är valet nog lika självklart som för hans medslav, och rakt motsatt. Och när han till slut äntligen väljer sida, när han ”inte sviker”, så blir även detta så fel. 

En tung bok, jo. Och alldeles fantastisk. 

Stalins barn (2008)

En slags släktkrönika med intressanta karaktärer eller en samling bilder från Ryssland och Sovjet genom årtiondena, den här boken fungerar på flera vis. 

Från ett 2000-tal då Ryssland enligt journalisten och historikern Owen Matthews förlorat alla sina gamla ramar till förmån för en värdenihilism som bara vissa förmår utnyttja, skriver han om sina föräldrar och sin morfar utifrån en ”kuslig och ondskefull” KGB-mapp om den sistnämnde och hundratals kärleksfulla brev mellan de två förstnämnda, samt berättelser från sin mor och moster. Och om sin egen engelsk-ryska uppväxt, som inleds i London men leder även honom till Ryssland. Han skriver fint och med levande bilder där ryskan är de varma färgerna och Pusjkins sagor och engelskan det formella och torra. 

Morfars slutliga öde framgår redan i prologen men hans familj är befolkad av karaktärer som har både utstått och uträttat saker, vilka han först bara låter ana. Inledningen får mig nästan att tänka på Primo Levis släktsammanfattning i Periodiska systemet. Men när han nämner  sin ’mosters systerson’ tar det ett tag innan jag fattar att det är sig själv han pratar om. 

Mamman Ljudmila är småväxt, stark och fri från självömkan, hon kan formulera sig fyndigt och snyggt. Till exempel om hur ryskans grammatik speglar ansvarslöshet. Hon berättar allt men månar om att berättelsen han skriver inte bara ska innehålla mörker. Systern Lenina ger sitt perspektiv. Deras barndom börjar i Tjernigov i Ukraina (då en del av Sovjet), med en viktig partitjänsteman till far. En dag förändras allt. En lapp från NKVD sitter på grannarnas dörr och deras familj verkar vara näst på tur. Tillsammans med andra män i staden är den engagerade kommunisten Boris Bibikov plötsligt under utredning, om än i sin frånvaro, och män med ansikten ”lika hårda som deras skinnjackor” vänder upp och ner på familjens lägenhet och tillvaro. Martha, som framstår som kärv och svår men också illa behandlad av livet, är ensam kvar med döttrarna. 

Det blir i förbigående ett porträtt av ett Sovjet både under kommunisternas tidiga och sena styre. Hur man som nitisk partivän kunde göra karriär i en värld där alla de gamla värderingarna var farligt reaktionära och skulle städas bort. Kollektivisering och femårsplaner var lösningen men den krävde traktorer och i Charkov skulle de under unge Boris överinseende tillverkas. Utanför detta projekt pågår den större kampen mot ”kulakerna”, markägare eller bara alltför ambitiösa bönder som motsätter sig den nya given. Det propagandavänliga stordåden i fabriken beskrivs lika roande som egentligen skrämmande; hur snabbt man kan mura, hur mycket cement de kan få ur blandaren. Medan de som misslyckas hånas på väggtidningar. ’Socialistisk tävlan’. 

Men projektet hade inte avsett resultat. Den ohyggliga svälten i Ukraina i början av 30-talet, som var lika mycket ett medvetet vapen mot bönderna som ’naturlig’ katastrof, beskrivs med några drabbande bilder och förintande citat från forna idealister och rentav partifunktionärer. En stor del av den magra skörden exporteras, en del går till de soldater som ska hindra de svältande bönderna från att göra uppror. Men i det Bibikovska hemmet och staden de bor i märks inget av detta. Livet är gott, tills det inte är det. Boris själv vet väl vad som pågår men förblir lojal mot partiet. Inte för att det kanske finns något val. Men vi vet alltså hur det kommer sluta för honom, bara några år senare, och sin dödsdom skriver han ovetande på under en partisammankomst 1934. Svälten pågår fortfarande men Stalin propsar på ökad produktion. Boris röstar på Sergej Kirovs rimligare linje. Han satsar på fel häst, som snart är mördad. Efter det är det bara en tidsfråga tills han arresteras och blir ett av offren för Stalins utrensningar. En byråkratisk mardrömsmaskin bryter på löpande band ner misstänkta och samlar på närmast absurda erkännanden om en kontrarevolutionär, trotskistisk organisation inställd på att sabotera allt, följt av avrättning. Men även maskinen består av människor som tror på det de gör. Kring detta, med rikliga citat från Solzjenitsyn, resonerar författaren intressant och omskakande. 

”Det var inte så enkelt som att placera två främlingar i ett rum, ett offer och en bödel, och sedan övertyga den ene om att den andre måste skjutas – det handlade om att övertyga dem båda om att det här mordet tjänade ett högre syfte.”

Och till historien hör förstås att förhörsledarna själva i många fall skulle ”rensas ut” inom kort. Och att Nikita Chrusjtjov 1955 skulle beordra en omfattande ”rehabiliteringsutredning” för att ge offren en chans till postum upprättelse. Magnituden i den meningslösa slakten, utförd med nitisk pappersexercis, blir därmed ännu mer svindlande. 

När livet är illa nog för kvarvarande familjemedlemmar arresteras mamma Martha plötsligt och skickas till fångläger i Kazakstan, och till och med barnen sätts i fängelse, 3 och 12 år gamla. Det låter overkligt men är väldigt verkligt för dem. Ljudmilas första riktiga minne är från dagen då de hämtas. Några dagar som måste kännas mardrömslika för barn följer tills de efter en brand hamnar på ett enormt barnhem som är ett ”jämförelsevis lyckligt ställe”. På sjukhuset, där de andra barnen dör i tuberkulos, lär sig lilla Ljudmila att läsa och kan snart åtminstone fly in Tusen och en natt och ryska folksagor.

Med föräldrar som är ”folkfiender” får barnen veta att ”Farbror Stalin” nu tar hand om dem. De får lära sig ramsan:

”Tack kamrat Stalin för vår lyckliga barndom”. 

Skildringen av hur Sovjetstaten behandlade barn gör det lättare att förstå hur de kunde behandla vuxna så illa. Ingen är värd någonting, ingen har något egenvärde eller värdighet om de inte råkar vara veckans hjälte eller har en hög position. Och båda dessa förhållanden kan ju snabbt förbytas. 

1941 kommer kriget till Ryssland och den äldre systern skickas iväg för att gräva skyttegravar medan Ljudmila är kvar på barnhemmet ett litet tag, tills fronten kommer för nära. Ett nytt slags elände tar vid. Här börjar Ljudmila kunna förse Matthews med egna minnesbilder, slående brottstycken från en tillvaro i ständig flykt inåt landet. Tills de kommer till Stalingrad. 

Små sjok av svartvita bilder kompletterar det utmärkta berättandet. Författaren själv gör inga anspråk på att vara åsiktslös, han spekulerar och funderar kring sina släktingars handlingar men skönmålar inte. Matthews har också sina egna historier, två generationer senare. Som ett märkligt överfall i Moskva på 90-talet och dess efterspel, livfullt berättat med målande bilder från den tidens Ryssland. Han gör djupt personliga reflektioner kring livet i Ryssland och hur han tänker sig att det påverkar invånarna. En del må vara svepande generaliseringar, men det känns både övertygande och försonande. 

Att läsa boken just som Ryssland envetet fortsätter sitt anfall mot Ukraina och känna igen städer från nyhetskartor om kriget gör läsningen extra aktuell. Och det känns inte långsökt att se Stalins vålnad i Putin. Paranoid, hänsynslös och med makt nog att slå tusentals liv i spillror. The more things change, the more they stay the same. 

Mitt i allt elände känns det lika nödvändigt som surrealistiskt när ett märkligt sammanträffande för systrarna samman igen. Amerikanska plan och amerikansk mat, särskilt choklad, blir även de sagolika inslag ur barnets perspektiv. Mila hämtar sig från långvarig sjukdom och hamnar på ett barnhem där hon verkligen trivs medan Lenina gifter sig lyckligt. Allt i boken är inte misär. Men Milas starka vilja och vägran att hyckla leder till problem ibland. 

Inblickar i Gulag-livet erbjuds förstås, med några hårresande exempel inte väsensskilda från berättelser om nazisternas koncentrationsläger. Det berättas också hur man kanske kan undvika att brytas ner genom att hitta helt rätt inställning (”glöm ditt gamla liv som om det vore en dröm”) och uppskatta det lilla som kan uppskattas (som ”de fuktiga sibiriska vintermorgnarna”). Detta var uppenbart inget som modern Martha lyckades med. Det är en förstörd och bitter människa som återvänder. Hur systemet, barnhemsvistelser och arbetsläger tillsammans även har raderat relationen mellan mor och barn blir tragiskt tydligt när de möts igen. Ryssland som ett land som tuggar sönder sina egna känns som en skrämmande aktuell bild nu när de åter har fått vänja sig vid att offras på statens altare. Med hjärntvätt och våld kan fortfarande ett folk kuvas.

Vid Stalins begravning 1953 gråter Mila som alla andra, utan en tanke på att han skapat den värld som krossade hennes föräldrar. Han var, som titeln antyder, det närmaste hon och många andra hade en far. Men Chrustjovs tid skapar nya möjligheter. Boris ”rehabiliteras” postumt och den synnerligen begåvade Mila, en gång dotter till en folkfiende får gå på universitetet där nya världar öppnar sig. 

Cirka halvvägs in börjar Matthews berätta om sin pappa och målar upp 30-talets Swansea lika solkigt och livfullt som den ukrainska landsbygden. Den skarpsinnige walesaren Mervyn fastnar för det ryska språket och kulturen och får rentav möjlighet att bevista en unik festival i Moskva där västlänningar bjuds in. Senare får han jobb på ambassaden där han både åtnjuter unika privilegier och gradvis lär känna ”det sanna Ryssland” mitt under Kalla kriget, där optimism huvudsakligen råder. Men där en ung utlänning kan få orimlig och smickrande uppmärksamhet från inflytelserika personer med ett tämligen uppenbart uppsåt. Författaren menar att hans far var fullt medveten om att det är KGB som hjälper honom få ett spännande jobb i Sibirien men äventyrslustan tar över. När frågan väl kommer och besvaras med ett nej upplever Mervyn det som mer besvärande än skrämmande. Det blir dålig stämning.  Snart nog inser han dock allvaret i situationen. 

Författaren fångar som skarp kontrast det snabba förfallet han själv bevittnade i Ryssland efter 90-talets öppnande, hur fel personer grep rikedomarna och makten och de vanliga ryssarna  bara fortsatte streta som de alltid gjort, men nu i ett slags vakuum. Korruptionen och morden blir nästan mörkt komiska i sin flagranta påtaglighet. Lika effektivt sammanfattar han sin unga karriär som krigsreporter. Han skyndar anekdotartat förbi en ungdom full av intressanta bilder och platser till ett Moskva där livet varit fullständigt förutsägbart men nu förändras till ett galet paradis för de med pengar, en stad som ”växer sig fet på rovet från ett plundrat imperium”. En värld av dekadens där avdankade västkändisar kan synas på casinot men ingen tar ansvar, där unga utlänningar är ”kapitalismens conquistadorer” och tar allt de kan få men också bryts ner själva. Och i tunnelbanorna lever somliga i total misär. Tragiken i vad Ryssland kunde ha blivit efter järnridån känns extra påtaglig i rader som:

”Om de vackra vilsna ungdomarna hade använt sin energi till något annat än självdestruktivitet och världsfrånvändhet hade de kunnat lysa upp det härjade Ryssland under ett helt årtionde.”

Starkast lysande av dessa ungdomar är en flicka vid namn Jana som lämnar ett outplånligt avtryck hos författaren, inte minst genom sitt tragiska slut. 

Mervyn och Ljudmila träffas på 60-talet i Moskva och verkar båda vara just vad den andre behöver. Men deras kärlek kommer möta svåra hinder. Värvningsförsöken från KGB blir alltmer ihärdiga, även om Mervyn till författarens uppriktiga förundran står emot. 

”Om jag tvingades välja mellan att bli fråntagen kvinnan jag älskade och att skriva på ett papper där jag lovade att arbeta för KGB (…) skulle jag sätta min personliga lycka över allt annat.”

Efter en kort tid av just gemensam lycka skiljs de under ganska dramatiska former när den ohjälpsamme Mervyn snabbt blir persona non grata och får lämna landet. De brev som nu får ersätta gemenskap citeras ibland tillfullo i all sin nakna känslosamhet. När Mervyn beslutar sig för att också försöka få ut Mila ur Ryssland leder det bland annat till ett möte med redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Herr Segerstedt, antar jag. Detta i samband med att Nikita Chrustjov besöker Sverige. 

För Mervyn blir det karriärmässiga priset högt när han åsidosätter allt annat, inklusive utgivningen av sin bok om Rysslands ungdom för att inte försämra sina chanser att få ut Mila. Den oförtrutna kampen att få ut Mila ur Sovjet är så vindlande och fylld av misslyckade försök och människomöten att det nästan kan bli lite mycket av det hela, rent dramaturgiskt. Att det är sant och dessutom inkluderar turer till Sverige och andra länder hjälper förstås till att hålla intresse uppe. Så även att det utspelar sig i en tid före Internet, när kommunikation av den nödvändiga arten var långt svårare. Inte desto mindre sätter till slut ett visst missmod in även hos läsaren (i alla fall denna). 

Spoiler alert: att det ändå till slut, eventuellt trots snarare än på grund av Mervyns envetna kampanj, händer något omvälvande känns förstås inte lättköpt under omständigheterna. Och det är med blandade känslor, färgade av både år av besvikelser och ett kontroversiellt ’spionutbyte’, som de tu (och ett par andra tu) till slut får sin vilja igenom. Det känns deppigt sant, hur glädjen är så grumlad och av vissa så missunnad att den knappt gör skäl för namnet. Lägg till det att de sedan ska leva ett helt vanligt liv tillsammans, efter decennier av drömmar. 

Det är en komplex bok, rik på allvar, historia och bilder. Och det är inte ett olyckligt slut, bara ett som känns väldigt mänskligt. Men vägen dit är allt annat än ordinär. 

Molnfri bombnatt (1995)

Från svenskt 90-tal blickar den åldrade Hedwig tillbaka på tyskt 30-tal och vad som kom senare. Skinnskallar har just misshandlat hennes sudansk-födde hemsamarit, de tar över gatorna som en gång SA gjorde när hon som barn bodde i Mainz i Tyskland. 

Vibeke Olsson har en genuin förmåga att få dåtid att kännas som nutid och har skrivit om alltifrån romerska riket till svenskt 1800-tal. Hon återkommer också till teman och platser i sitt författarskap. Mainz hette en gång Mogontiacum, skådeplats för bland annat Kastellet, en roman om romartiden. Att vara ung i nazityskland skrev hon om redan i debutromanerna om Ulrike, dessa riktade till lite yngre läsare. Molnfri bombnatt räknas bland hennes allra främsta böcker och det är lätt att förstå varför. 

”50 miljoner människor dog, så något ska väl även jag ha”, konstaterar Hedwig om Andra världskriget och de motgångar livet bjudit just henne på. Men hon har även hemligheter, något hon inte ens avslöjade för sin svenske man. Nu är det dags att berätta, beslutar hon. För vem, det vet hon inte, men hon skriver ner det som hände för så länge sedan, sett från en tid då flyktingfrågan också var på tapeten och Jimmies motsvarigheter hette Ian och Bert. 

Hon berättar om att växa upp i Mainz, om föräldrar som 1933 märker att världen förändrats i grunden och att skrupellösa människor med en ideologi de inte delar har fått oinskränkt makt. De är de goda människorna som inget kan göra och som mår väldigt dåligt. Hon berättar om att dras med i systemet eftersom det egentligen inte finns något annat val. 1939, 17 år gammal, går Hedwig med hakkors på ärmen medan far, en socialist, är i koncentrationsläger. När en stilig SS-officer berättar att han arbetar just i ett koncentrationsläger berättar hon inte om sin far. Varför inte? För att hon är 17 år och det är en vacker dag och hon upplever en slags uppmärksamhet som vanligtvis bara förunnas hennes väninna. 

Tiden mellan nazisternas maktövertagande och kriget finns det för lite film och litteratur om. Olsson känns påläst och djupt insatt när hon berättar om några av de människoöden som formas av denna tid och det blir förstås väldigt intressant. En fars insikt att han inte längre kommer kunna ge trygghet och skydd utan råder dottern att anpassa sig, i alla fall på ytan. En ung tjej som frågar sig varför hon måste missa allt som livet kan ge för att hennes föräldrar är politiskt aktiva. Det blir så lätt att förstå den ”tysta massan” som det annars kan vara så lätt att fördöma. Med skenbart enkla ord fångar hon det: 

”Nazisterna var starka och glada. Mamma var ledsen och trött.”

Olsson sätter fingret på något centralt i nazismen: känslan över intellektet. Att de öppet sade just detta, att i det nya riket snarare behövdes ’hjärtan som klappade för Führern’ än bokkloka studenter. Andra reflektioner handlar om behovet av de ’fantasilösa’. 

Sverige, som hon besökt med sin mor under en annan tid, återbesöker hon 1939 med sin pojkvän Wilhelm, strax innan kriget. Här får hon ett höra ett annat perspektiv och visdomsordet ”sitt samvete måste man leva med, hela livet”. Men även här finns nazistiska ungdomsförbund. 

Hon berättar också om den ransonerade misären i Tyskland efter kriget, om den relativa lyxen att få sig ett enda ägg per månad och kunna välja om man vill göra en kaka eller äta det som det är. Och om våldtäkter utförda av amerikanska soldater – ett ovanligt inslag i WWII-skildringar. Om bombanfall och krigets andra vidrigheter som drabbar civila. Ibland nästan som drabbande poesi, som i inledningen av kapitlet Fosfor, vilket fortsätter med en skoningslös beskrivning av brandbombningens metodik och verkan. 

I hoppande men inte hattig kronologi berättar hon om stämningen i Tyskland när kriget väl börjar, om luftförsvarsövningar hemma medan Hedwigs SS-fästman skickas till ett relativt lugnt Polen. Om hur förändrad han verkar när han kommer hem på permission. På fyllan berättar han förtvivlat saker som han sedan försöker avfärda och förneka. Gladare blir de inte när självaste Himmler avslår deras begäran om att få gifta sig. 

Det finns mycket att berömma. Språket och förmågan att välja några bilder för att skildra ett helt förlopp till exempel, som makens död i cancer. Det är hela tiden han, inte sjukdomen, som står i centrum för dessa kärnfulla rader. I beskrivningen av hur de träffas på folkhögskola i Sverige lite efter kriget är det jordnära romantiskt. Ifrån 90-talet bjuds en tragikomisk scen där några nynassar hotfullt börjar heilla mot henne och hon i en blandning av panik och ilska mästrar dem om hur det ska låta. 

Det är en bok full av tankehopp och associationer mellan årtiondena, vilket får den att kännas ännu mer övertygande, som om allt är en verklig persons verkliga minnen. Hon kan till och med banna sig själv för det:

”Håll dig till saken nu, Hedwig Johansson.”

Lika trovärdigt som allt annat berättar hon om att inte förstå ”detta med judarna” och rentav smyga åt judiska grannfrun lite mat och ändå gå med i partiet 1942, i en önskan att välja sin egen väg, med mycket annat. Det är lika komplicerat som mänskligt. 

Hur mycket hon än jobbar på att passa in så kommer hon ändå hamna i koncentrationsläger; detta föreskuggas regelbundet medan hon redogör för det fullt tillräckliga elände som alla tyskar i de bombade städerna genomlider under krigsåren (även om det kan tyckas ’självförvållat’). Även när Wilhelm är gift och har barn och bor i Auschwitz, en plats han inte berättar så mycket om, finns känslorna kvar. Man förstår vad han gör men på något sätt blir han en människa, som inte vill göra det han gör, som försöker intala sig att det är en del av kriget och inget han kan välja bort, och som faktiskt älskar Hedwig och trots sina hemligheter kan vara väldigt rak mot henne. Det är en ganska unik kärlekshistoria, möjliggjord av Hedwigs ovetskap och Olssons djupa insikt. 

Det är en modig och annorlunda bok där det man främst förknippar med Andra världskriget och nazisterna länge anas i bakgrunden till förmån för totalt övertygande inblickar i livet i Tyskland strax före, under och efter kriget. När Hedwig börjar fundera kring tågen och deras destination blir effekten därmed desto starkare. Likaså när hon resonerar kring huruvida människor med samvete, de som led av vad de deltog i, är mer skyldiga än de samvetslösa, skrattande SS-bödlarna. 

Tidningarnas hårresande historier om allt de allierade kommer göra mot Tyskland och tyskarna om de segrar räcker långt för att förklara hur folket kan ställa upp på det Totala kriget, även Hedwig. ’Först måste de segra’.  Sedan …

Det ryms också helt andra, lika sanna iakttagelser. Som en förödande dom över Sveriges flyktingpolitik under balkankrigen eller slående beskrivningar av den svenska våren och ljuset i mars. 

”I Sverige är inte våren bara en årstid, den är ett tillstånd.”

Men starkast är boken i sin envetna strävan att göra även övertygade nazister mänskliga. Inte topparna, de är bara röster i radion eller citat i tidningarna, men de andra. 

”… det värsta var att vi alla var människor, också i Tyskland 1943.”

Och människa är Wilhelm, som inte lyckats bli så hård som Himmler önskar för sina SS-officerare och ofta är på vippen att berätta för Hedwig om vad som händer i lägren, men som lik förbannat gör sitt jobb. Till slut får hon förstås veta. I en sakligt mardrömslik scen får hon veta allt och förstår vad tanken om att order är ’heliga’ kan leda till. 

”Världen blev obegriplig, hal och slipprig.”

Detta avslöjande, under en molnfri bombnatt, är förstås inte slutet på hennes umbäranden. Hon hamnar bland annat i Ravensbrück mot slutet av kriget, där summariska avrättningar är vardagsmat och där ’lättare arbete’ är lika med döden. Innan dess hinner hon komma Wilhelm närmare än någonsin, märkligt nog närmare ju mer han berättar. Om hur han ville bli en riddare men reducerades av Führern till slaktare. Och de hinner bli föräldrar. Att barnet inte kommer leva så länge avslöjas tidigt, vilket sätter ett plågsamt ljus över de få scenerna av moderslycka. 

Det är en bok om krig, lidande och olika sorters kärlek. Och om hur vettiga människa kan göra onda saker. Den är full av iakttagelser som känns lika självklara som ovanliga, som att de välmående svenskar hon möter efter kriget påminner henne om tyska propagandafilmer från före kriget. 

Mitt i alltihop, utan att kännas romantiserande, är det ibland en romantisk bok. Och emellanåt smyger sig något andligt men inte teologiskt in. Trots allt, mitt i det fula, kanske det finns något mer. I kontrasten med de skoningslöst presenterade inblickarna från koncentrationsläger eller bombningarnas efterdyningar får dessa inslag en enkel trovärdighet. Olsson, eller åtminstone hennes huvudperson, blir egentligen bara politiskt rakt på sak mot slutet i en slags appell till läsaren om att inte glömma vad Socialdemokratin gjort för landet. Ny Demokrati får som sagt representera populismen häe. Nästan 30 år senare kan man konstatera att det politiska landskapet har ändrats men mycket av det hon varnar för har skett. 

Molnfri bombnatt är en de mest respektingivande romaner jag läst. Med sina detaljer och sin insikt i mänskligt beteende gör den att dåtiden känns som här och nu på det vis så många strävar efter men få riktigt förmår. Det är på sätt och vis en lång tragedi, om en person som inte begår några fel som inte vem som helst hade gjort i samma situation men som upplever djupt lidande och ständiga förluster och ändå alltid känner en skuld. Mirakulöst nog är det samtidigt en livfull bok, full av intryck och minnen. Och en påfallande stor del av berättelsen handlar om den krokiga vägen tillbaka till ett liv, med den envise svensk som får henne att känna sig som en människa igen. 

Mot Fort Humboldt (1974)

Alistair MacLean är mest känd för actionspäckade andra världskrigshistorier och samtida thrillers men hans stil och teman passade lika bra i västernmiljö, vilket han bevisar här. 

Den här ganska korta romanen inleds med en för läsaren smått krävande presentation av en samling karaktärer i ett synnerligen dystert samhälle längs järnvägen. Ett trupptåg ska strax avgå därifrån till svenska titelns fort (på engelska heter boken “Breakheart pass”), där vi får höra att kolera härjar. Med på färden är bland andra en läkare, en guvernör och hans brorsdotter, en sheriff och en fånge vid namn Deakins, som framställs som en osedvanligt usel och samvetslös figur. Som gammal van MacLean-läsare undrar man om det är den sistnämnde som ska visa sig ha en helt annan personlighet och agenda bakom den osmickrande fasaden. Det var ju oftast minst en karaktär i hans romaner som överraskade i någon sen eller tidig twist. 

Andra MacLean-kännetecken florerar: de livfulla och smått ironiska beskrivningarna av platser och personer, den hårdkokta tonen, umbäranden i hård kamp mot elementen, omsorgen om detaljerna. Det är också lika pedagogiskt som cyniskt; här finns rentav ritningar över tåget och fortet som komplement, tillsammans med en dramatis personae. 

Genom dramatiska landskap färdas tåget medan ond bråd död och mystiska skeenden decimerar manskapet som i en ovanligt brutal Christie-deckare tills en oerhört drastisk händelse verkligen får en att haja till. Det berättas filmvänligt (och filmades mycket riktigt redan 1975) ur många perspektiv och läsaren får långt före de presumtiva hjältarna veta vad som egentligen hänt vid fortet. 

Hur ska det gå? Vem är Deakin, vars förehavanden vi länge får följa utan att riktigt förstå dem? Vem är skurken, utöver banditen Sepp Calhoun? 

Kärn- och stämningsfull semesterläsning med doft av 80-talets skolbibliotek och tidstypiska ordval som sticker i ögat idag men inte var illa menade av författaren. Tågmiljön och den omgivande snön och kylan tillför mysfaktor och överraskningarna duggar tätt. En riktig MacLean, kort och gott.

Svalans torn (1997)

Fjärde romanen tillika sjätte boken i Andrzej Sapkowskis serie om Geralt av Rivia med flera inleds med en veritabel vem-är-vem när en samling karaktärer vi stött på tidigare i böckerna väcks av mardrömmar under höstdagjämningens natt, då nattskärror fyller luften och förebådar onda ting. Det vilda drevet är också ute och härjar. 

Ute i ett träsk hittar några dagar senare en bildad ensling i ett träsk en ’mycket speciell person’, svårt sårad och med ett blivande ärr i ansiktet. Hans läkekunskaper blir dock skillnaden mellan liv och död och snart nog inser han att hon är på flykt. Hos honom får vi veta vad som hänt Ciri hos ’råttorna’, det banditgäng som varit hennes familj på sistone. I denna redogörelse möter vi också den skräckinjagande prisjägaren Bonhart. 

I form av barden Riddarsporres nedtecknade, smått ironiska och inte sällan självförhävande memoarer ansluter vi sedan till den skara som länge sökt efter just Ciri. Just nu söker de dock druider som i sin tur kanske kan sätta dem på rätt spår. Geralt har blivit riddare men har föga nytta  av det. Snart flyr den brokiga lilla skaran från den vita drottningens läger och: 

”… den redan långa listan över folk som inte tyckte om oss blev ännu längre.”

Triss Merrigold befinner sig incognito i Skellige, Sapkowskis motsvarighet till vikingatida Norden. Där har visst Yennefer dykt upp, i ett fisknät minsann. Men sägs nu vara död. Och så vidare till Nilfgaard. Som komplement till alla dessa perspektiv förekommer det också rikligt med utdrag ur uppslagsverk och mer eller mindre seriösa fackböcker genom hela Witcher-sagan.

Det är ett underhållande och ibland allvarligt hoppande mellan karaktärer som vid det här laget är mestadels bekanta för läsaren. Om de senare GoT-böcker bara känns som utdragna reseskildringar så är det här en mer välavvägd kompott med miljöer, action, dialog och drama som faktiskt verkar på väg någonstans. Sidantalet (eller antalet lyssningstimmar i ljudboksform) är också betydligt rimligare. Slutligen tog det mindre än ett decennium att skriva klart grundhistorien. Se och lär, Martin. 

Resan företas i denna bok bland annat i sällskap med en samling biodlare och andra som har nytta av en häxkarls beskydd, även om den sistnämnde råkar vara ovanligt vresig och upptagen med annat i tankarna. 

Sapkowskis intresse för ekonomi ger sig åter till känna när en krösus avslöjar sin plan för att bli ännu mer förmögen. Samme högvälborne samhällets stöttepelare arrangerar också strider för åskådarnas nöje, där gissa vem får bli motvillig stjärna – med ett nyss fått och tydligen viktigt svärd. 

Nånstans runt mitten blir det lite lektion i malmbrytning som i alla fall jag uppskattar. Denna serveras av en bandittjej som Geralt insisterar på att rädda från galgen. Resan går ungefärligen söderut mot nejder vi hittills inte sett i böckerna. Men det är ungefär den vanliga irrfärden som bjuds där de kastas mellan aska och eld, kolliderar med nitiska tjänstemän, lejda mördare, banditer och vanligt folk. Sällskapet splittras, återsamlas, får nytillskott. 

En alv som återkommer i spelet Witcher 3 (väl?) får i en grotta servera info om de större ting som Ciri, ’Svalan’, verkar vara en viktig del av. Dessutom bjuds en frispråkig förklaring till somligt som skett mellan alver och människor. 

Det hittills sällan nämnda Kovir presenteras grundligt, inklusive dess respektingivande kung Estrad som har överenskommelser och långa samtal med spionmästaren Dykstra. 

I Skellige blir Yennefer indragen i oväntad asatromystik och vi får också en flashback till hennes barndom som berättar lite om vad tv-serien avslöjar redan i första säsongen, och bygger ut i långt större detalj. Den Yennefer som man ibland leds att misstänka framstår här som högst hedervärd. 

Bland alla tillfälliga karaktärer märks också en ’varsk’, alltså synsk, tjej vid namn Kenna som bland annat hjälper sina uppdragsgivare att fånga en osynlig spion genom att ’baka bulle’. 

Den här delen kan troligen göra anspråk på att berätta ur flest perspektiv hittills, och ha den mest komplexa strukturen. Det har sina sidor. Mot slutet känns nästan huvudpersonerna som bifigurer. 

En utdragen jakt och strid på en isig sjö blir sista huvudnumret. Om man inte räknar ett visst torn, förstås. 

Elddopet (1996)

Femte boken tillika tredje romanen i Witcher-serien inleds med något så ovanligt som en mänsklig jägare i dryadernas Brokilon, Milva, ur vars perspektiv vi får veta mer om vad som hänt med Geralt efter händelserna i Aretuza. Andrzej Sapkowski verkar ha studerat jakt med pilbåge lite extra för att kunna ge övertygande detaljrikedom. Det är ju bland annat sånt man söker i kvalitetsfantasy så jag klagar inte. 

Geralt är rejält skadad men får all hjälp de människofientliga dryaderna kan uppbåda. Och när den inledningsvis ovänligt inställda jägaren berättar det lilla hon vet om Ciri beslutar han att det är resdags. 

Utöver bokens stora tema (som är att resa genom en krigsdrabbad värld) blir det mer med spionchefen Dykstra, en karaktär jag gillar mer och mer i all hans krassa duglighet. Med magiska projektioner kan trollkvinnor ha videosamtal eller webbkonferenser – med vad som liknar vår tids störningar – lär vi också. Småkul. Att män på samma möte avfärdas som psykiskt instabila och ”alltför känslostyrda” överlag är desto roligare.

Men framför allt handlar det alltså om Geralts desperata sökande efter Ciri, vilket sker i en mindre grupp av människor vars hjälp han länge slår ifrån sig. Gruppens konstellation ändras också fram och tillbaka under historiens gång. Starttrion (som inkluderar Riddarsporre och Milva) färdas genom landskap präglade av den sortens krig som Nilfgaard utlovade i förra boken, men som de knappast har ensamrätt på. Alviska gerillaförband hjälper exempelvis till med grymheterna.

En mycket oväntad person vill förvandla dem till en kvartett men välkomnas inte. Istället är det en ganska godhjärtad samling dvärgar och några krigsflyktingar som de tagit sig an som blir nästa resesällskap, däribland Zoltan, en återkommande karaktär i spelet Witcher 3. Geralt är alltjämt plågad av sina skador från förra bokens strider, kanske kroniskt, och hamnar ständigt ur askan i elden. 

En mystisk herre vid namn Regis som de möter i vildmarken kommer visa sig synnerligen användbar. Frågan är bara vad han är. Den uppmärksamme gissar nog snabbare än jag. När gänget börjar tala öppet om hans speciella omständigheter blir det både allvarsamt roligt med paralleller till vanligt missbruk. 

Det mest framträdande med Elddopet är kanske det stora inslaget av krigets grymhet och kaos, men letandet efter Ciri kommer inte långt därefter i relevans. Antalet karaktärer det hoppas mellan är nog högre än någonsin, och det fungerar rätt bra. Ciri själv ses mest ur andras ögon, som medlem i ett rövargäng, personlighetsmässigt svårigenkännlig. 

När ett omaka gäng ska göra soppa och högt diskuterar hur dumt den sure och frustrerade Geralt beter sig uppnås ändå välbehövlig värme och humor mitt i alltihop. Och när vi äntligen får veta vad som hänt Yennefer är även det ganska underhållande. 

Så har vi det där med de långa dialogerna. Folk som föreläser för varandra och rättar varandra. De här utbytena är en stor och intressant del av böckerna men kunde ofta kortas ner. Pratet om gener och komplicerade blodsband hör nog till de minst fängslande, liksom andra tillfällen då Sapkowski ägnar sig åt anakronistiskt klingande vetenskapsprat trollkarlar emellan. Och jag tappar ärligt talat bort mig i släktträdens grenar. Ibland måste man inte veta varenda detalj. 

Miljöförstöring är ett annat tema, här bland annat representerat av druider som försöker ge långsiktiga kloka ord om fiske och naturvård. Mot döva öron, förstås. Utdragna kriser på varandra är ett till. ’Låt dem ha lite tur nu’, kan man tänka, för att åter konstatera att Sapkowski har mer bekymmer redo åt dem. 

Men det viktigaste temat är kanske ’the kindness of strangers’. Som Geralt uttrycker det: 

”I den här ruttna världen, Zoltan Chivay, gör godhet, ärlighet och redbarhet avtryck i minnet.”

Att Zoltan hävdar att han inte stämmer in på den beskrivningen är det minst viktiga. 

En filmvänlig färjetur och batalj avslutar den hittills mest krigsdränkta Witcher-boken. Det och en oväntad riddardubbning lika ironisk som synbart styrd av ödet.  

Kastellet (1992)

Kastellet handlar om en handfull personer boendes i utkanten av Romerska riket i en tid när kristendomen börjar få fotfäste men fortfarande ses som en ibland rent problematisk sekt. Vibeke Olsson skriver ur deras perspektiv i tur och ordning alltsom åren går. Ett intressant grepp är övergången från tredje till första person. 

Outsidern Freiatto, alltid utstött och plågsamt medveten om sitt födelsemärke, blir genast en i gänget när han tar värvning vid en romersk utpost bortom Rhenfloden på 130-talet e.k. Olsson (ett par år före hyllade Molnfri bombnatt) berättar i presens, i korta meningar och med medvetna upprepningar, som om hon själv upplever varje sekund av det. Det är fullt med detaljer, påläst och övertygande. Det kan ibland bli lite monotont, men ständigt målar hon nya bilder som känns levande och intressanta. Gång på gång återkommer hon till Freiattos förundran över att ha funnit en gemenskap; till och med ensamheten är annorlunda nu. 

”Vaktposten är ensam, men han är en av tusentals ensamma vaktposter.”

Det handlar om en enklare tid men där folk har komplexa känslor. Som Freiattos mor, vars tankar vi också får ta del av. 

Freiatto blir inbjuden att delta i kristianernas möten, men blir inte nämnvärt frälst. Dessutom kan det kosta en livet, i alla fall om man framhärdar i ett vägra dyrka kejsaren som en gud. Det gör inte Freiatto. Han är måttligt imponerad av den nya tron. 

En annan som bevistar samma möte är tribunen Camillus, en ung adelsman i början av karriären. Han blir nästa person att följa i några kapitel. Det är en eftertänksam och lite osäker person som hoppas på något mer i världen, såsom en god och rättvis gud. Men han ger snabbt upp sina halvhjärtade försök att få kristianerna benådade när en centurion uppmärksammar den verksamhet som pågår i trakten. 

Efter ett tidshopp på fyra år är det åter genom ett nytt perspektiv vi får uppleva denna tid och plats, och nu skriver Olsson i första person som 23-åriga Regula, en kristen före detta slavinna som råkar vara tillsammans med Freiatto. Han är nu centurion och de har just för andra gången förlorat ett nyfött barn. Hon undrar om det är ett straff från Gud. Men att hon efter lång tortyr lovade tillbe kejsaren har väl Gud förlåtit henne? Petrus blev ju förlåten efter att ha förnekat Jesus tre gångar utan minsta skråma. Hennes monologer till Gud, eller dialoger med Gud, är tunga och fängslande inblickar i hur det mycket väl kunde vara för en tidig kristen – som bokstavligen tvingas välja mellan livet och sin tro. 

Olsson länkar ihop dessa människoöden genom det romerska livets självklarheter, låter Regula ägas först av köpmannen Vegetius och sedan av Camillus – två vitt skilda personligheter. Freiatto blir både hennes allt och mannen som sätter ut hennes förstfödda med argumentet att han inte kan försörja henne en dotter. I en värld där en sådan handling är helt normal, förutom bland de kristna, blir Regula ännu mer ensam i sin sorg. I hennes berättelse framstår Freiatto som en ganska bedrövlig typ, hur mycket hon älskar honom. Och inte ens när han var huvudperson väckte han väl så mycket respekt?  

Det är en märklig bok med en speciell rytm, kretsande kring en handfull personer under en tid när rätt och fel inte alls liknar våra självklara regler. Man blir nästan förvånad över att till exempel hustrumord inte är tillåtet, ens för en centurion. Den är full av reflektioner som inte nödvändigtvis skapar ett band till läsaren. Om slavars roll och den egna karriären, om Gud och gudar, om intima ting och om förhållanden som ibland är väldigt krassa, ibland mer känslosamma. Det är fullt med avsiktliga upprepningar för att betona vilka tankar som snurrar i huvudet på dem. 

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad Kastellet handlar om, men den känns som en trovärdig inblick i antikens liv långt från huvudstaden. Och kanske får man sammanfattningen serverad alldeles mot slutet: att det inte går att älska någon om man inte kan älska sig själv.