Hypnotisören (2009/2019)

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på. 

Assassin’s Quest (1997)

Den sista delen i Robin Hobbs Farseer Trilogy inleds med en ganska pedagogisk sammanfattning av de dramatiska händelser som avslutade del två, och Fitz liv vid hovet. Och hans liv, kan man säga. Från att ha snuddat vid verklig makt och strax därefter blivit reducerad till en föraktad och begraven brottsling med ryktet och kroppen förstörda grävs han upp och återvänder motvilligt från sin korta tillvaro som varg levandes i nuet. Hobb spoilar direkt att livet aldrig kommer bli detsamma igen. 

Så vad handlar sista delen om? Vad finns kvar för en som förlorat allt för egen del men fortfarande har pliktkänsla och har svurit trohet mot en prins som ännu inte återvänt från sin farliga resa? En ’quest’, låter titeln ana. För hämnd? Eller ett noblare syfte? Kanske både och? 

Men först gäller det att bli människa igen, inte bara kroppsligen. Fitz är vilsen och mestadels kvar i sin vargbroders enkla tankesätt när vi möter honom efter räddningen. Burrich (eller “heart of the pack”) arbetar barskt men tålmodigt på att återställa honom i scener med vissa komiska poänger. Kanske är billig konjak den bästa lösningen?  

Det är inte bara Fitz som fått betala priset för räddningen. Burrich lider av att Patience tror illa om honom. Chade är också kvar men Kettriken och narren har flytt. Många andra, från hovet till herdar, har lämnat Buck som nu styrs av en furste som lyder Regal. Den sistnämnde har i allt väsentligt länsat den forna huvudstaden på resurser och flytt fältet. Och Verity visar inga tecken på att återvända, vilket lämnar dem som bor kvar vid kusten helt skyddslösa mot de röda skeppen vars ’säsong’ nalkas. 

Till slut, långsamt, kommer minnena och Fitz själv tillbaka. Personer han känt blir mer än lösryckta namn. Och med alla minnen kommer självförebråelserna, mardrömmar som fyller honom med skräck och en mörk insikt om hans ofrivilliga roll i hur allting gick så fel. 

“The King’s assassin … in so many, many ways.”

Det är verkligen ingen glad stämning över första kapitlet. Och i början på andra följer en mer jobbig än förlösande konfrontation där Burrich får motta svidande kritik av en Fitz som grymt vräker ur sig allt han tänker om livet som någon annans lojale tjänare. Vilket ger Chade tillfälle att, mer stillsamt men inte desto mindre dräpande, sammanfatta Fitz beteende fram till att han ’dog’. 

En nödvändig reset inför nya tag eller förlusten av hans sista vänner? Till Hobbs storhet hör att båda är fullt möjliga. Fitz har inte en plan med allt och de få vänner han har kvar är inte allvetande eller perfekta. Och hon beskriver att vara en arg ung man bättre än de flesta manliga författare jag läst. Ibland bara händer saker, hur självreflekterande Fitz än kan vara. Och hon kan beskriva en lång, utdragen närstrid på ett cinematiskt, levande sätt med en effektfull blandning av tankar och handlingar, rädsla och raseri. 

Snart nog är Fitz ensam frånsett sin varg och kan, för första gången någonsin, fritt välja sin väg. Det är förstås inte under muntra omständigheter detta sker men det ger berättelsen en ny sorts frihet. Men vad ska han göra? Döda en falsk kung eller försöka hjälpa den riktiga? Ut på vägarna bär det i alla fall, en okänd man som kallar sig ’Cobb’, i en delvis okänd värld. Där han snart lär känna ett litet kringresande trubadursällskap, vilket skapar nya problem, förpliktelser och blandade känslor. Den sanna gemenskapen känner han gentemot Nighteyes, som måste hålla sig undan. 

Både ryktesvis och genom en telepatisk resa (”skillwalking”) där han upplever händelserna ur flera perspektiv, inklusive en döende pojkes, blir han brutalt medveten om räderna som företas allt längre inåt landet. Här får han också kontakt med Verity. Hans förmågor utvecklas och med det kommer båda möjligheter och faror. Som risken att upptäckas av Will … Men lika kunnig som Will är i the skill, lika lite vet han om the wit, utöver att han föraktar denna förmåga. 

Föreläsar-Fitz (den mer objektiva röst som med jämna mellanrum förklarar något ämne) berättar mysigt och intressant om hur minstrels och scribes tillsammans dokumenterar små och stora händelser i Hobbs värld. En orolig värld där handeln nu stannat upp, i brist på varor eller rädsla för att frakta dem, men där kritik mot kungen bestraffas hårt. En gnutta hopp om kusten ges i form av Lady Patience, som samlar de få kvarvarande vakterna i Buck Keep till värdefulla sysslor och bygger lojalitet och respekt. 

En spontan god handling leder till att han träffar andra med samma förmåga som han, med mer kunskap om och en helt annan inställning till ”the wit” än någon han mött hittills. ”The old blood”, talar de om. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om den här utvecklingen. Något mystiskt går förlorat. Men en del av svaren är intressanta och kanske kan de lära honom saker som är direkt nödvändiga nu när Will blivit medveten om hans överlevnad. Men även här har Fitz bråttom iväg. 

Temat om människa och djur är starkare än någonsin i tredje boken, och präglas av detaljrik insikt i djurs beteende, kroppsspråk, matvanor. Hobb skriver så positivt om en lång del av resan då Fitz och Nighteyes är ensamma, och deras vänskap ständigt fördjupas, att man förstår att något snart kommer hända för att söndra det lilla brödraskapet. 

Helt ensam kommer han till trakter han aldrig sett förut, och tids nog till Tradeford,  dit Regal flyttat hovet; en mer förfinad plats än Buck, en plats som aldrig sett krig. Här utspelar sig dramatiska scener, efter Hobbs sedvanligt tålmodiga uppbyggnad. Men det är ju till Verity han ska, tvingad av en kraft starkare än hans egen vilja. Till och när han får veta något som läsaren länge anat och börjar föreställa sig ett helt annat liv. En lång resa som hjälpreda till en fåraherde i en större karavan ger Hobb tillfälle att beskriva de mer vardagliga men intressanta aspekterna av den värld hon skapat. Även här är det artisterna han lär känna; en intressant, kvinnlig trubadur som reser ensam och letar efter ’en sång’ och en flicka i ett marionettsällskap som han hjälper, till föga tack. Och snart nog är han så där illa ute igen och blir sådär misshandlad igen. Ska det bli lika illa som när han dog? 

Men det är också boken där Fitz får tillfälle till hämnd. I alla fall på vakter som skadat honom, vilket satt djupa spår i hans psyke. Men även mer ’oskyldiga’ hantlangare blir offer i den på ytan ojämna kampen mellan Fitz och Regal och hans kvarvarande coterie av telepatiska lönnmördare. 

Som så ofta associerar jag till Martin, vars senare böcker ibland är mer reseskildringar än drama, men slås av skillnaden i graden av elände och grymhet. Hobbs värld är hård men sadism och slaveri är inte de mest naturliga ingredienserna. Det här är ett äventyr, om än inte ett för de yngsta. En annan slående skillnad är att det inte är särskilt ovanligt att kvinnor är soldater eller vakter. Det är något som snappas upp mer i förbigående via ett ”hon” istället för ”han”; Hobb gör ingen stor grej av det. 

Ett annat tema är hur lite kontroll Fitz har över sitt eget öde. Han slits mellan plikter och livsfara, ibland med kortlivat hopp om att få leva sitt eget liv.

“Fate had made me a killer, a liar and a thief.”

Ett tredje tema är all misshandel och alla skador som Fitz utsätts för. Hobb beskriver det livfullt, exempelvis en pil i ryggen under en vintrig flykt. Men ju värre faran och skadan blir, desto mer nytta gör hans vargbror. Inte ens den obligatoriska ”räddningen av läkekonstkunniga människor” är lättköpt. Lidandet är inte över bara för att han blir hittad i snön när kraften till slut sinar. Men här kommer i alla fall ett oväntat återseende. Rentav flera. Med dåliga nyheter och kanske inte så välkomna påminnelser om Fitz påstådda plats i världen. När han äntligen borde få vila ut och rentav få lite erkännande för allt han utstått verkar det som om han förväntas göra den största uppoffringen hittills. 

Så här dags är vi bara drygt halvvägs genom boken. Titeln trogen fortsätter boken med fokus på resa mot ett mål, men nu åtminstone med flera välkända ansikten som reskamrater. Och efter viss inledande tvekan blir de också Nighteyes vänner i riktigt hjärtevärmande scener. 

“This is pack.”

För en med ”the skill” har vägen de följer faror och frestelser som de andra inte känner av, även om den äldsta bland dem visar sig besitta oväntad kunskap. Den lilla skaran färdas länge och även om det också framkommer viktiga ting under resans gång och det blir förlösande och rörande scener så är det också en ganska seg passage. Nog med quest, kan det bli lite mål snart, frestas man att tänka. 

Mot slutet av en lång sekvens halvt mellan vision och verklighet kommer i alla fall en omtumlande, om än klassisk, insikt.

Den yrkestitel som namngivit hela bokserien blir föremål för en del funderingar och samtal.

“How many doesn’t matter, after one.”

Men det handlar mer om profetior och om gamla Kettle och The Fool, som båda tecknas allt tydligare men samtidigt förblir mystiska. Inte minst i det sistnämnda fallet. Vad är hen, egentligen? Den med de mest dramatiska tillkännagivandena är också den som alltid tar chansen att förvirra eller göra någon förlägen. 

Men till sin helhet handlar det om utdragen strid mellan ganska få kombattanter, delvis utkämpad telepatiskt, och om ett mysterium vid vägens ände. Är det något som kan rädda den här världen eller kommer det sluta i värre katastrof än rentav de röda skeppen? 

När en ny fara presenteras som känns uppenbar för läsaren samtidigt som Fitz helt missar ledtrådarna tätnar känslan av att det hela måste sluta i tragedi. Vilket i och för sig kanske är utlovats redan från start? Små antydningar från första bokens första kapitel såväl som senare i boken verka tydligt peka mot ett olyckligt slut, men ändå är det frustrerande. Man hoppas ju ändå. Här finns också byggstenarna till en triumf. Frågan är bara vad Hobb tänker sig bygga. 

Med kanske en sjättedel kvar, i en miljö full av kusliga och mäktiga spår av en svunnen civilisation, kommer ett länge emotsett möte. Och även det är förstås snöpligt och sorgligt. Och samtidigt väldigt intressant. Och kanske hoppfullt ändå. Bitar faller på plats, karaktärer visar sig vara på helt rätt ställe. 

Ett projekt som Fitz knappt tror på står i centrum för ännu en lång passage. Men det finns tillräckligt många överraskningar och relativa ljuspunkter för att hålla intresset uppe. Och ytterligare hjärtesorg. 

Hobb kan ibland vara övertydlig men är också bra på att låta läsare gissa in i det sista. Hon känns ibland som en trolig inspiration för JK Rowling. Inte minst i hur även huvudpersonen ofta är ovetande om viktiga saker, ibland av snarlika skäl. Men det är, utan att sväva ut i Martins utstuderade grymheter eller plumpheter, betydligt vuxnare. Och även när hon tar upp ämnen som andra behandlat så hittar hon ofta en egen infallsvinkel. Och även när denna vinkel är lite … vrickad, så beskriver hon det med klass. 

Det är väldigt mycket som pågår även när det verkar ha stagnerat. Kanske främst en berättelse om någon som försöker både uppfylla sina plikter och ändå hitta något slags liv. Men också ett tålmodig och tematiskt utplacerande av pusselbitar som till slut faller på plats på ett sätt som känns självklart när man läser det. 

Och trots, eller på grund av, alla motgångar, blandade känslor och rena besvikelser kan Hobb mot slutet bjuda på magnifikt triumferande scener. Och motsatsen, förstås. 

Slutar det lyckligt? Eller åtminstone lyckl-ish? Läs eller lyssna och få veta. 


Assassin’s Apprentice | Royal Assassin

Den skrattande polisen (1968)

Maj Sjöwall och Per Wahlöös fjärde ”roman om ett brott” inleds i ett regnpiskat Stockholm där Martin Beck och kollegan Kollberg spelar schack medan en samling poliser burdust upplöser en demonstration vid amerikanska ambassaden. En person (avsiktligt oklart vem) ute på bussresa i deppiga kvarter dör plötsligt, ett begränsat perspektiv på en ännu mer dramatisk händelse. Med lågmäld humor presenteras sedan ett par ganska bekväma patrullerande Solna-snutar. Det är torrt, ironiskt och ganska vasst beskrivet. Och ett tidsdokument från en era där man nyss gått över till högertrafik. 

Vad bra de skrev, Maj och Per. Jag uppskattar i alla fall att läsa någon som känner till fler ord än de vanligaste och vågar skriva hela, snygga meningar. Effektivt, torrt och ofta roligt. Men de kan vara fånigt exakta vad gäller folks längd och ålder eller kalibern på pistoler, och inleder boken på ett något splittrat sätt. 

Trots bokens blygsamma längd är det många poliser som får agera huvudperson i ett eller flera kapitel, inklusive gästspelare från Malmö och Sundsvall. Och faktiskt hinner man i viss mån lära känna deras olika personligheter och spetskompetenser. Det känns lite som Ed McBain eller Joseph Wambaugh. 

“Där kommer en gubbjävel springande borta.” 
Kristiansson och Kvant var skåningar och deras sinne för ordföljd lämnade en del övrigt att önska.

De har hittat en ”buss full med döda”, varav en är polis. Till brottsplatsen kommer snart också den väldige och inte alltför omtyckte Gunvald Larsson. Och så ringer de förstås in Martin Beck.

Dessa böcker är väl originalen i en genre som nu har fler författare och verk än man kunde tro att det fanns läsare till. Kriminalaren vars fall och familjeliv varvas i bok efter bok, med hopp mellan ett otal andra personer, kollegor såväl som andra. Det är förklarande och rättframt, om än, som sagt, också välskrivet (med ord som ibland låter som anglicismer men finns i SAOL, som ”trankilt” och ”deciderat”). En oseriös journalist sammanfattas med en kritisk beskrivning, inte med sina handlingar och ord. 

Att ”vansinnesdåd” redan på 60-talet beskrivs som något som kanske inspirerats av händelser i Amerika är slående. Men Sjöwall/Wahlöö hade förstås inte så många massmord att relatera till på den här tiden. Charles Whitman omnämns, om än inte vid namn i början. 

Presentationen av den enkle men sympatiske Rönn och den bedrövlige Ullholm som båda vakar på sjukhuset över den ende överlevande är riktigt rolig, med en politisk underton som känns väldigt samtida. Det gör också beskrivningen av en stad där det gamla sprängs eller rivs för att plats åt nybyggen, och där julrushen (detta ”legaliserade bondfångeri”) driver invånarna till utmattning redan en månad innan jul. Besöket hos den rika änkan efter ett av offren som ägnade sig åt mycken ”välgörenhet” är tragikomiskt på många vis. Överhuvudtaget finns det ganska ofta någonting smålustigt över hur de uttrycker sig. 

”Det fanns inte mycket positivt att säga om denna motbjudande onsdag.”

Utredningen går dåligt, Beck är sjuk och grinig och pressen är elak mot polisen. Det är något skönt med det här deppet. Men till slut leder ett föga hoppfullt uppslag till något som påminner om bokens titel. Och i ett samtal mellan Kollberg och en trasig ung änka, där polisen känns lite ’out of line’, skingras en del moln. Ganska frispråkigt blir det rentav. Ett gammalt fall gör sig påmint och ett tema om ”nymfomani” introduceras. Jargongen  känns gammal, men det är ju en gammal bok. 

Det är knappast någon kärleksförklaring till Stockholm det här. Kallt och blött och ovälkomnande, med avskräckande brottslighet. Proto-Nordic noir. Men det är spännande att se hur de olika till synes meningslösa spåren mot slutet tillsammans börjar peka åt samma håll. Och en mer uppmärksam läsare än jag ser väl rentav somliga sammanträffanden i den takt man ”bör”. Själv blandar jag ihop de många namnen oftare än jag vill kännas vid. Å andra sidan, somliga avgörande ledtrådar presenteras först mot slutet. 

Hur som helst uppskattar jag denna kärvt roliga och ändå allvarliga polisroman, som av antikvariatsskäl blev min första Sjöwall/Wahlöö-bok. Och när titeln till slut får sin förklaring är det lika elegant som ironiskt. 

Fursten (1513)

Niccolò Machiavelli tillhör de författare vars namn, tillsammans med bland annat Kafkas och Orwells, blivit ett begrepp. Fördragen och synnerligen pragmatisk (rentav cynisk) lömskhet är idealet i denna korta bok med råd till en furste som författaren under tidigt 1500-tal vill tacka och hjälpa. Därav det något lismande förordet innan Machiavelli ger sig in i en föreläsning om hur man lyckas som härskare. Att detta, i författarens tid och värld, ger den självklara rätten att invadera andra riken om man kan lyckas med det fastslås från start, vilket ger en aning om attityden. Det handlar mest om hur man ser till att inte förlora dem igen, vilket kan uppnås med en blandning av rationellt behandlande av sina nya underlydande och mord på hela den förra furstefamiljen. Självklara grejer, låter det som, torrt sammanfattade. 

God pedagog som han är upprepar han sig frikostigt. Man undrar om ’den store Lorenzo de Medici’ till vilken boken är tillägnad ibland kände sig lite nedlåtande behandlad vid första läsningen. Annars är det bristen på moraliska hänsyn som sticker i ögat. Det enda skälet till att inte alltid vara grym är rent taktiskt. Om man till exempel bara tar somligas egendomar kommer de andra inte vara lika benägna att göra uppror och de drabbade kommer vara fattiga och maktlösa. 

Den beläste florentinske advokaten och politikern Machiavelli, med mäktiga vänner och stundtals fiender, hade hunnit både resa runt i Europa och sitta i fängelse när han skrev sitt traktat. Hans iakttagelser kommer både från vad han sett med egna ögon och läst i historieböckerna och utan tvekan kände han vid författandet att han bara ”säger som det är”. Världen funkar ju på detta vis, liksom, varför hymla? Typ. 

”Därför är det den säkraste vägen att vinna herraväldet över en republik, att antingen förstöra den till grunden eller att bosätta sig där.”

Exempel från relativ samtid och historien följer och det finns ett rikt material att ösa ur. Han nämner ganska närliggande furstendömens öden som självklara referenser och man får en bild av ett Italien där hela adelssläkter slaktas på löpande band och utländska trupper när som helst kan anfalla en stad. I en sådan värld måste man vara hänsynslös. 

Men det finns gränser även för M. Agatokles på Sicilien, till exempel, kan inte rätteligen prisas trots sitt mod och beslutsamhet, då han helt saknade barmhärtighet och gudfruktan. Fler exempel ges på handlingskraftiga män som ändock måste förlita sig alltför mycket på svek och grymhet för att uppnå sina mål. Ett effektivt knep är att samla de som kan bli ett hot under falska föregivanden och helt sonika mörda dem en masse, men det är inte helt ok. 

”På detta vis kan man visserligen vinna makt men inte ära.”

Det är dock skillnad på ”väl eller dåligt använd” grymhet, resonerar M. Det är exempelvis bättre att vara grym tidigt i karriären än när man konsoliderat sin makt. Beta av våldshandlingarna tidigt och på en gång och övergå sedan i välgärningar ”så småningom”. Då kan man förlita sig på ”Guds förlåtelse och människors glömska”, konstaterar han, gravallvarligt eller isande ironiskt – jag vet inte. 

Cesare Borgia (son till den ökände påven Alexander VI) blir föremål för en längre föreläsning av mer respektfull art. Han gör nästan allt rätt, och låter döda rätt personer, men tillåter till slut fel person att bli påve. 

”Fursten” finns som ljudbok. Mikael Persbrandts inläsning är lämplig torr men kanske överdrivet tonlös. Trots att han inte direkt stressar finns det också något forcerat över det. Minsta paus har också redigerats bort, så att inget tillåts sjunka in ens ett par sekunder innan nästa ämne ska avhandlas. 

Det finns förstås andra sätt att bli furste, till exempel genom ”gynnsam skarpsinnighet” och folkets eller stormännens ynnest. Grymhet är inte ett syfte i sig, bara ett tänkbart verktyg bland andra. M.  noterar också i vad som nog inte ska misstas för demokratiska tendenser att en furste vald av folket har större chans att behålla makten än en dito tillsatt av andra stormän. De förstnämnda är också mer hederliga, medan stormännen ser mer och är slugare. 

Småkomiskt nog konstaterar M att en furste kan vinna folkets välvilja på många sätt men låter bli att ge några som helst exempel på hur. Några sådana begränsningar applicerar han exempelvis inte när det gäller lönnmord. 

Krig är ett stort tema, förstås. Att kunna ställa upp en stor egen här är en viktig tillgång om man inte vill bli beroende av andra. Annars är det lämpligt att se till att ens stad är väl befäst, likt de tyska städerna med sina murar, vallgravar och artilleri. Om man grundar sin makt på legotrupper kan man däremot aldrig vara säker. Han skräder inte orden när han beskriver deras trolöshet och feghet när det kommer till kritan (om de inte själva traktar efter makten). Att lita till hjälptrupper från en annan furste eller kung är inte heller det problemfritt. Även om man vinner är det inte en riktig seger och soldaternas lojalitet ligger hos andra. 

”Den furste som inte vill segra bör alltså använda sig av hjälptrupper…”

Namnen och exemplen från antiken och samtiden (och ibland Gamla Testamentet) duggar så tätt att det kan bli lite överdos av information. ”Kommer det här på provet”, är känslan ibland. Men det är också intressant och lättillgängligt beskrivet. Med lärdom från djurriket bör en furste anamma både rävens och lejonets natur. M. ger sig dock inte in på varför man skulle söka makt till varje pris. Det är liksom en ren självklarhet att sträva efter ära och rikedom, oavsett hur farligt det verkar vara. Och det här med moral har han ganska enkla besked om. 

”En man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla som inte är goda.”

Människor är ”eländiga stackare”, konstaterar han lite senare. 

Är det bättre att vara fruktad än älskad, om man inte kan vara båda? Gissa vad han rekommenderar. Vidare rekommenderas snålhet över givmildhet, såtillvida man inte är generös med det man plundrat. Att hålla sitt ord finns det ingen anledning till när skälen inte längre är för handen. Som exempel på en effektiv lögnare framhåller han påven Alexander IV. 

I en rask sammanfattning av romerska kejsare mellan Marcus ”Filosofen” Aurelius och Maximinus påvisar han den svåra balansgången mellan att behaga soldaterna respektive folket. Antoninus lyckades behaga soldaterna men ”hatades av hela världen”, men hans största misstag var inte massmord utan att han behöll i sin tjänst en livvakt som han sårat. Commodus höll inte på sin värdighet vilket gjorde att han hatades av folket och föraktades av soldaterna, en farlig kombination. I M:s värld är sällan det största brottet det läsaren tycker. 

Bör man bygga fästningar? Som så mycket annat ”beror det på”. Viktigare är att inte bli hatad av folket. Så håller han på, påläst och krass och med odiskutabel psykologisk insikt. Men ibland är råden slående enkla. 

”Ingenting ger en furste ett så gott anseende som stora krig och personliga stordåd.”

Dåtida storheten Ferdinand av Aragonien. framhålls som ett inspirerande exempel, med sin ”fromma grymhet”. Men en framgångsrik furste får inte försumma folket på det vardagliga planet. Uppmuntra dem till hantverk och handel och umgås någon gång med skråen och klasserna, dock aldrig utan att förlora värdigheten.

Hur hittar och behåller man en god rådgivare, och hur undviker man smickrare? M. har råd om allt. Ofta kloka sådana, ärligt talat. Hans bild av Ödet som en kraft man måste respektera men också kan förbereda sig för är riktigt slående, inklusive en jämförelse med en flod som ibland översvämmas. 

Det är svårt att förhålla sig neutral till Machiavellis iskalla inställning. Det finns väl andra saker som spelar roll än huruvida man ”lyckas”, vill man säga till honom. Eller …? Det hade kunnat bli en intressant rödvinsdiskussion i alla fall, funnes det bara en tidsmaskin. Men det är också svårt att blunda för hans skarpa insikt. Tänk om han hade använt den lite mer för att försöka styra läsaren i en något … godare riktning.

Men det tycker han kanske i och för sig att han gör. M. avslutar med inget mindre än en uppmaning till sin huvudsaklige läsare att rädda Italien, undan barbari och skövlingar, splittring och slaveri. Med bibliska bilder och ett plötsligt predikande, inte bara mästrande, tonfall påpekar han att Gud inte vill göra allt åt människorna. 

”Kriget är rätt för den som är tvingad till det.”

Sålunda förväntas Lorenzo II de’Medici lyckas där alla andra italienska furstar gått bet. No pressure … Den unge härskaren hann dock bara styra över Florens i några få år innan han dog. Men generationer av tilltänkta furstar, ambitiösa dagdrömmare och säkerligen otaliga historiska och moderna politiker har kunnat ta till sig Machiavellis klokskaper sedan dess. Det vore minst sagt intressant att veta hur stort inflytande de haft på avgörande beslut där maktmänniskor tvekat mellan det medmänskliga och det som ger önskat Resultat. 

Marillion, Misadventures and Marathons (2022)

Mark Kelly omnämns ofta som ”Mad Jack” av Steve Hogarth i dennes dagböcker från turnerandet med Marillion. Keyboardisten ger väl egentligen inte ett så galet intryck, och nämner faktiskt redan i första kapitlet att han sällan försvinner i musiken och kontakten med publiken under konserterna. Han beskriver sig mer som en ’tekniker’ på scen. Men han omnämner också deras bejublade konsert i Royal Albert Hall 2017 som ett magiskt undantag. Från denna sentida triumf, som Kelly uppenbarligen var instrumentell i att ha dragit igång, blickar han sedan bakåt.

Marillion har gjort en intressant resa. Från de stora arenorna med Fish som frontman till att spendera de följande decennierna med ’h’ vid mikrofonen. De har aldrig tagit några års paus eller splittrats och återförenats för nostalgiturnéer, inte gradvis bytt medlemmar. De är samma kvintett som 1989 och de må vara mindre omtalade nu men har en hängiven fanbase. De var rentav pionjärer inom crowdfunding. 

Mark berättar sin och bandets historia i livlig, ofta rolig prosa, gärna med citat från Mark Twain. Barndomen är allt annat än glamorös, med en egensinnig och temperamentsfull pappa och begränsat med pengar, men han verkar ha kul när han skriver om den. Tonen är charmigt grovkornig, den tilltänkta målgruppen knappast yngre barn. 

Inspirerad av Rick Wakeman (snarare än hela Yes) tjatar han till sig en treoktavig liten Hammond-keyboard och tränar som en besatt. “Boredom is a great motivator”, meddelar han apropå den uppsjö av distraktioner som dagens unga har tillgång till. Punkens inträde i 70-talets andra hälft behagar inte den unge Mark, som fastnat för välspelat och progressivt. 

Efter konststudier som inte riktigt leder någonstans följer hårt och farligt arbete, medan drömmen om att försörja sig som musiker ändå lever vidare och han tar de tillfällen som ges att lira med andra och uppgradera klaviaturerna inom den budget han har. Droger också? Absolut. De chansar bland annat på diverse svampar de hittar på en golfbana i hopp om att någon av dem är en känd hallucinatorisk variant. 

“Luckily we didn’t come to any harm.”

20 år fyllda är han med i ett band med viss lokal framgång, kallat Chemical Alice, när ett nytt band ska agera förband åt dem på ett pubgig. De kallar sig Marillion. Den karismatiske sångaren spiller ingen tid innan han värvar Mark och sparkar sin keyboardist. Det är intressant att läsa en osminkad beskrivning av den unge Fish som en storslagen bifigur. Marks nya band vet vad de vill och jobbar målmedvetet, även om de vid ett tillfälle åker långt för att spela för fyra personer. 

”We outnumbered our audience. Instead of overpowering them and taking their wallets, we took requests …”

Det är också ett band med pyrande konflikter, varifrån bara en medlem utöver Kelly återfinns i nuvarande lineup (Rothery). Fishs förkärlek för att abrupt byta ut tidiga bandmedlemmar och på ett tanklöst vis mjölka drama ur det, som om han skapar stoff till nya låtar, beskrivs rättframt. Mark är inte överdrivet konflikträdd i sina tillbakablickar. Potentiella managers och annat branschfolk blir ganska bryskt avfärdade ibland. 

“He was the sort of person who prompted you to count your fingers after shaking his hand.”

Men sina nuvarande kollegor beskriver han med värme och respekt utan att förfalla till fjäsk. 

Det är inte helt kronologiskt, om än mycket mer lättnavigerat än till exempel Elvis Costellos självbiografi. Plötsligt hoppar han till 1999 för en anekdot och några sanningens ord om musikindustrin innan han kliver tillbaka till 80-talet. Han passar också på att förklara vad till synes lukrativa skivkontrakt egentligen innebär, med härligt konkret matematik och begrepp som “overcall albums”. 

Utöver dramat i ett kreativt liv bland intressanta människor ger Mark också insikter och tankar kring klassiska låtar och deras tillkomst. Han ser också till att hylla mindre kända personer, som bandmedlemmars flickvänner som erbjuder tak över huvudet innan framgångarna kommer. Att engagera fansen för att hjälpa dem nå dit är en konst de bemästrar tidigt. 

Att läsa en ren framgångssaga är mindre intressant än sådant här; en klarsynt, anekdotrik och ofta rolig berättelse om livet som ganska känd. Han är både stjärna och betraktare i bakgrunden, sitter på första raden ibland och är en del av skådespelet i andra lägen. Mycket underhållande. 

Hur kokainet beställdes av olika band på 80-talet och de olika sätt på vilka en producent kan engagera sig tillhör informationen som levereras. Fish fortsätter att vara en allt överskuggande bifigur som ingen vill dela hotellrum med eftersom han festar varje natt. Det sammantagna intrycket av den ikoniske sångaren är inte överdrivet positivt – åtminstone inte som kamrat och kollega. Som kreativt unikum, däremot, får han vederbörligt erkännande, inte minst som textförfattare. Anekdoterna, ofta lakoniskt levererade, inkluderar ett tillfälle då Fish räddar en ung man (som Fish har gjort olycklig) från att drunkna genom att slå käken ur led på honom. Men Mark är även självkritisk kring hur de inte lär sig av sina misstag när de når framgång, och kan vara rent dräpande mot producenter, managers och andra – vare sig det gäller inkompetens eller girighet. Han bara skriver på, känns det som, orädd och intuitivt koncis. 

Intressanta inblickar i arbetet som musiker är det gott om. Kelly grottar inte ner sig i alltför tekniska detaljer men bjuder på konkret info om till exempel behovet av att snygga till en liveinspelning innan man släpper den på skiva eller hur Kayleigh skrevs, en låt han beskriver som:

”The most important piece of music we ever wrote.”

Att få allt detta beskrivet av en person som är lika delar intuitiv och cerebral, knäpp och klok, är en ynnest. Särskilt som det inte flödar ut till episka format. På ca 250 sidor marscherar han beslutsamt genom decennier. 

Vänner av Marillion vet förstås att Fish-eran bara var början. Beskrivningen av bandets gradvisa uppdelning i Fish vs resten är förstås bara halva berättelsen men mig veterligen har inte Fish skrivit den andra. Än. Inspelningen av Clutching at Straws verkar i alla fall ha präglats av dålig stämning och ibland rena gräl, i likhet med det mesta de gjorde tillsammans fram till det bittra uppbrottet; som stadfästs i ett hätskt brev från Fish till de andra och ett kort och formellt brev tillbaks. Ett stycke om hur Mark Wilkinsons originalmålningar bleknar i försummelse på Fishs väggar får symbolisera det sorgliga slutet på ett en gång gnistrande samarbete. 

En era slutar och en annan börjar. En med ny sångare, mindre publik och ett visst mått av gräl även här ibland. Men den har i skrivande stund pågått i ca 33 år. Hur ’h’ kommer till bandet är inget som framgår i hans egna dagböcker (som inleds ett par år senare) så det är förstås intressant läsning. 

Det börjar med brådska. De vill få ut sin skiva innan Fish släpper sin, rätt och slätt, och de behöver både en sångare och en textförfattare, inte nödvändigtvis i form av samma person. H skickar nästan motvilligt in en kassett på andras inrådan och dyker utan större entusiasm upp till deras första möte. Givetvis ger han med viss tvekan företaget en ärlig chans och Seasons End börjar skrivas. Med sig tar h bland annat Easter och texten till The Space, andra låtar har redan texter av en John Helmer. Och glädjen i att skriva musik är plötsligt tillbaka.

Vardagsliv och familj har en mindre framskjuten plats i historien men visst finns det med. Vid ett tillfälle undrar jag om han glömt berätta om en skilsmässa, men denna kommer snarare som en konsekvens av en romans än vice versa. 

Om h:s dagböcker har turnéer som milstolpar är det skivor som gäller här, men det blir inte så repetitivt som det låter. Det finns alltid nya möjligheter och begränsningar, nya eller nygamla producenter och studior. Och olika förhållningssätt till bolagens krav på hits. På Holidays in Eden gör de allt för att skapa singlar, men när det inte leder till succé ändå unnar de sig att gå en annan väg med Brave. De börjar också sälja egna ’bootlegs’ vilket kommer bli ett viktigt steg mot oberoende och crowdfunding, ett koncept som Kelly och några engagerade fans varit instrumentella i att skapa. 

Lagom till att de hittat sin egen röst dumpas de av EMI, under en tid då skivbolagen fortfarande är livsviktiga. För många band hade detta varit dödsdomen. Men de kämpar på och när ett fan på en amerikansk mailinglista som Kelly är medlem i kommer med det galna förslaget att de ska försöka hjälpa till med att förfinansiera en USA-turné blir det början på något stort. Lite senare sitter bandet och digitaliserar medlemslistor för Racket Club i Filemaker medan Ian tar över ekonomin och en ung förmåga med koll på det relativt nya Internet bygger en webbsida åt dem. De tar kontroll över sitt eget öde, helt enkelt. En bit in i det nya millenniet har de inget skivbolag men en sajt och en lojal lyssnarskara. Kelly föreslår att de helt enkelt frågar sina fans om de kan tänka sig att betala för nästa album i förväg. Resten är modern musikmakarhistoria.

Det är en kort bok, som sagt. När Marbles släpps, alltså 2004, är det cirka 30 sidor kvar. I år räknat är det då 18 kvar. Milt uttryckt är det inte en bok för den som vill veta Allt. Men det är en bok för den som söker en effektivt berättad, osminkad, underhållande och i grunden entusiastisk inifrånskildring av ett unikt bands uppgång, fall och uppgång igen. Och för den som vill få bekräftat att Most Toys verkligen inte är en bra låt.

Mot slutet ägnar han också några sidor åt sitt arbete för artisters rättigheter, ett ämne kanske mindre spektakulärt än extravaganser och utsvävningar men uppenbarligen något som han brinner för. Här ryms också en bilolycka, några ord om hans senkomna soloskiva och ett rejält gräl med h.

(Det vore fascinerande att jämföra detta med h:s dagböcker, men just den historien saknas där.)

Med några försonande rader om Fish och en sammanfattning av sin inställning till livet avslutar han en lättläst och läsvärd inblick i ett liv i musiken.  

“I’ve rarely, if ever, been bored and I’m happy with that.“

Royal Assassin (1996)

Del två i Robin Hobbs trilogi om Fitz Chivalry tar vid ungefär där del ett slutade. Fitz är fortfarande medtagen och tvivlar rentav på att han någonsin ska bli sig själv igen. Vid femton års ålder verkar hans liv över. Han är kvar i bergen tillsammans med Burrich. Men kanske är hans sjukdom i själva verket en stark koppling till kronprins Verity, som ser hemska ting. Och genom hans ögon ser Fitz sin älskade Molly rädda några barn undan de röda skeppens härjningar men kanske förlora livet. 

Det är fortfarande dialogtungt och tålmodigt, men det blir snabbt spännande också. Att många dialoger fortsätter när de i princip är ”klara” kan jag köpa, eftersom de pratar om för handlingen relevanta saker. Paul Boehmers inläsning av ljudboken är av högsta klass, med igenkännliga men inte parodiska röster och känslor inbäddade även i det rena berättandet, vilket passar bra när det är skrivet i första person. 

Fitz är förstås snabbt tillbaka vid hovet där han försöker följa rådet att ignorera sin käresta Molly, som han helt utan vilje lyckats såra. Alltid ska han försaka sina egna önskemål. Vänskapen med den blivande drottningen, som för ett tag sedan förgiftade honom, är ett annat inslag, där han visar sig kapabel till riktigt goda råd. Överhuvdtaget är det en annan Fitz som kommer tillbaka till slottet, en som ibland överraskar sig själv med oväntad kaxighet. I hemlighet tar han hand om en varg med oväntat välformulerade tankar och en högst egen vilja. Och framförallt är han mitt i en tyst konflikt mellan de två prinsarna, den rättframme Verity och den intrigerande Regal, samtidigt som kung Shrewd blir allt svagare. Vad gäller Kettriken så hittar hon också sin roll när de ”forgade” bybor som terroriserar landsbygden utanför huvudstaden tas om hand med lika delar våld och sorg. I hamnen byggs skepp för att ta striden till de skeppsburna öbor som skapat denna tragedi. 

Till skillnad från Martin är Hobb även mystisk och filosofisk i lagoma doser. De egenskaper som kunde ha blivit vapen allenast ger här också chansen att känna samhörighet med … allt. För en kort stund i alla fall. Hon har också, tror jag, bemödat sig mer om att förstå de djur som är en så viktig del av handlingen. Ska man vara lite kritisk så är det väl det där med tempot, och kanske också ett visst mått av upprepningar. Har jag inte redan läst den här scenen, undrar jag ibland. Eller hört.

Men det hindrar inte att det är en innehållsrik uppföljare. Ungefär samtidigt som det erbjuds spirande romantik, rentav sensualism, brassar Hobb på med sina kanske blodigaste scener hittills, när Fitz band till vargen Cub/Nighteyes tar sig våldsamma uttryck mot det hot som ständigt plågar riket. Vargvännens ovilja att respektera konceptet privatliv leder till komisk cringe och avsevärd frustration hos Fitz. Ett vanligt liv är ingen som förunnas huvudpersonen. 

Strax före halvtid kommer lika omtumlande som förbryllande avslöjanden från narren (som ibland känns som seriens hemliga huvudperson och gradvis visar allt fler sidor). Det blir dramatisk strid mot fienderna i de röda skeppen, både till havs och på land. Och ett vitt skepp, i en kuslig scen med ekon av Coleridge. 

I bok två blir pojken en man, kan man enklast uttrycka det. En ung man med starka känslor och stora frustrationer, ett mått av ambition eller åtminstone självrespekt men inte mycket till slughet. Som börjar hitta, om än inte utan snedsteg, sin plats i ett kungahus som plågas av intriger såväl som yttre hot. Men han saknar kontroll över sitt öde och ser inte alltid hela bilden. Han börjar använda sina förmågor samtidigt som han försöker dölja dem eller delar av dem. Han känner ibland av allas känslor runt sig samtidigt som han är ensam, med undantag för några få band till andra – varav vissa är telepatiska.

En intressant komplikation av mer “normal” art är att det är en ung man som riskerar att giftas bort mot sin vilja, och att partiet i fråga är tilltalande på alla vi …. om det inte vore för Molly. Bland de mer extravaganta komplikationerna ingår att Fitz till slut har två mer eller mindre konstanta gäster i huvudet, en människa och en varg, kanske inte medvetna om varandra, ömsom ett problem, ömsom räddare i nöden och i grunden alltid hans allierade. Men han är inte alltid säker på hur närvarande de är. 

”For me, that long summer was a time of terrible isolation and incredible closeness.”

De stora triumferna uteblir envetet, de små överskuggas alltid av något. Ett nytt eller gammalt problem, eller en hemlighet att bära i ensamhet. Att en scen inte är olik Gandalfs väckande av kung Theoden är säkert inte oavsiktligt. Inte heller att just denna scen slutar mindre tillfredsställande i Hobbs värld. 

När Verity lämnar hovet för en antingen dåraktig eller avgörande resa och Regal tar chansen att tillskansa sig mer makt uppstår engagerande dramatik. Även med olika allierade, från narren till sin läromästare, är Fitz i mångt och mycket maktlös. Och det finns fler som kan ’the skill’, vilket skapar ett behov av ständigt försvar mot tankespioner med onda avsikter, vilket verkar hyfsat stressande. 

När allt verkar gå åt fel håll, drygt två tredjedelar in, men samtidigt de goda krafterna på slottet alltmer knyts samman är det engagerande på ett härligt klassiskt sätt – och samtidigt på många sätt komplicerat. Här kommer också en spännande sekvens där ett grannrike belägras och de trots Regals ansträngningar skickar en styrka dit, inkluderande flera huvudkaraktärer. Men det som följer är ytterligare motgångar, med Regal som en äldre Joffrey, ivrig att ta äran för andras gärningar, förminskande sina rivaler och envetet i färd med att försvaga Buck Keep.  Ju mer makt han får, desto mer öppet missbrukar han den. I enfald, paranoia eller som en ond plan, eller både och. 

Bok två bjuder på rikligt med den där engagerande frustrationen i att se ett kungadöme styras åt fel håll av intrigerande och lömska personer medan huvudpersonerna gör det lilla de kan. Fitz agerar ofta i lönndom, ständigt vaksam över sina tankar. Faktum är att det känns som en potentiell inspiration till delar av Harry Potters vedermödor. Det begränsade perspektivet, de små triumferna, de enerverande orättvisorna. Men det här mognare och mer sammanhållet. När Fitz, Burrich och narren skålar för att en fjärde person ska få ett lyckligt liv är det lika fint som sorgligt. 

Det här också är boken då vissa av de andra hertigdömena och deras härskare blir karaktärer i sin egen rätt. Då Bucks ansvar mot dem och konsekvenserna av att svika dem blir tydliga. Med tre-fyra timmar kvar av ljudboken ställs Fitz inför sann frestelse, mitt i en plan som gränsar till förräderi, och tar beslut som känns lika sanna mot hans karaktär som tillfredsställande. Och oroande. Vad ska gå fel? Men att han har lärt sig att hantera svåra balansgångar och uttrycka sig väl råder det ingen tvekan om. 

En stor del av charmen med dessa böcker är just att se karaktären utvecklas, i med- och motgång, med misstag och stordåd. Och apropå motgångar så utsätts han inte bara för frestelse utan riktigt mariga fysiska och mentala prövningar mot slutet av boken. Allt verkar hopplöst på så många sätt. Kvar finns en desperat plan smidd av någon som man minst av allt skulle förvänta sig en sådan lösning från. 

Det blir mest spännande vid finalen igen, alltså. Och jag får medge att det är böcker där de svettiga spänningsmomenten och extrema händelserna kommer glesare än i vissa andra historier. Men jag tycker det är läs- eller lyssningsvärt hela vägen och kommer definitivt avsluta första trilogin. Och kanske även ge mig på övriga böcker i serien. 

Hanteringen av odöda (2005)

När John Ajvide Lindqvist gav sig in i den svenska skräckgenren var den relativt glesbefolkad och nyhetsvärdet räckte långt. Vampyrer i Sverige?! Zombies i Stockholm?! Men av en händelse är han också en bra författare vars texter står sig även i den betydligt större konkurrens som råder nu. 

Hanteringen av odöda sätter stämningen direkt, med den sortens tryckande blandning av vardagligt och hotfullt som Wilderäng med mindre stilkänsla och psykologisk insikt försökte skapa i Stjärnklart. Det är något i luften. Lampor kan inte släckas, maskiner inte stängas av, som ett ”omvänt strömavbrott”. Stockholmsborna går med huvudvärk och blickarna i marken. Genom alkade Henning upplever vi hur obehaget stegrar till olidligt. Och sedan … ”Ping”.

Komikern David med fru och åttaåring ger ett annat perspektiv på vad som snabbt urartar till en grotesk mardröm. Knappt har Eva dött i en bilolycka förrän hon vaknar igen. Peanger som klingar mot varandra när ett sargat lik vaknar på sjukhuset och ställer sig upp. Personporträtten fortsätter, lika skickligt, och lyckligtvis landar det snart i en begränsad skara. Åldrade exjournalisten Mahler får nys om ett scoop på Danderyds sjukhus: ’döingarna håller på att rymma’. Unga Flora och mormor Elvy, båda med en förmåga de kallar ’Vittringen’ och som i The Shining hade kallats The Shining. Fast här är den något konstant, en ständig medvetenhet om andras känslor och sinnesstämningar. Till saken hör också att även vanliga människor i kontakten med de omlevande upplever ett mått av telepati. 

Till skillnad från i mången skildring ger sig de nyvakna inte direkt på folk. Davids fru må bete sig oroande och blicken saknar liv men de obligatoriska betten mot de levande lyser med sin frånvaro. I bårhuset är läkarna och sjuksköterskorna chockade och de har fullt upp, men de verkar inte vara i fara. Och det är bara i Stockholmsområdet det sker, och ett begränsat antal, relativt nyligen döda som vaknat – vilket verkligen inte utesluter kroppsligt förfall. Det gör förstås det hela ännu värre. Man kan inte skjuta eller undfly dem, de måste tas om hand. Över huvud taget väljer Lindqvist ofta det jobbiga framför det slabbigt underhållande. Det finns ett naket, trasigt allvar här. Bitarna om Mahlers nyss avlidna sonson – som han själv gräver upp och tar med sig hem – är förkrossande, ibland rent kväljande i vad som känns som morbitt påläst detaljrikedom, men också genuint mänskliga. Det är betydligt mer Jurtjyrkogården än Dawn of the Dead även om det är den sistnämnda som det refereras till. 

Och Ajvide kan som sagt skriva. 

”Han blundade, hörde blodets röda slag genom kroppen.”

Han fångar komplexa känslotillstånd med oväntade men direkt greppbara formuleringar och vågar rätt och slätt skriva väl

”Sedan hade klockan ringt och barnen vällt ut. Han slog upp ögonen och såg massan av biologisk vävnad som i skutt och steg tog sig nerför trapporna och han höll sig i stången för att inte sväva iväg.”

Han lämnar dock sällan något outtalat. Rättframheten är respektingivande men somligt funkar bättre med subtilitet. Fast den där intervjun med ’omlevande’ Eva, som i kraft av sin korta tid som normalt död kan tala, är riktigt kuslig. 

Samhällets brist på totalkollaps känns trovärdig. Folk tankar sina bilar, tidningarna tävlar om bästa löpsedeln. Internet finns men är inte överallt än. Författaren själv har jobbat som ståuppare och en torr, oskrikig humor präglar delar av boken. Ett kapitel inleds med det klassiska skämtet om Fingal Olsson. Utdrag ur dagstidningar och liknande väcker också ofta ett förvånat skratt utan att riktigt lämna det trovärdiga. 

Mitt i det mänskliga men pragmatiska finns Elvy, som ser något stort och heligt och mystiskt i det som händer. Hon får rentav ett uppdrag av vad hon antar är jungfru Maria och lyckas samla ett litet följe. Det berättas utan uppenbart hånleende, men någon god känsla får man knappast. Man får ändå intrycket att han tar hennes tro och tvivel på allvar. Barnbarnet Flora, vars livsåskådning är den diametralt motsatta, framstår ibland som lika självupptagen som plågad, svår att sympatisera med och mer ytlig. Fäblessen för Marilyn Manson, och låtcitaten därifrån, känns som en distraktion, liksom referenserna till Romero och kända skräckförfattare. För mig är de här två de karaktärer som i slutändan känns minst viktiga. Deras egenskaper tillför egentligen inte så mycket. 

Mahlers ansträngningar att hjälpa Elias, som också involverar dottern Anna, rymmer både äckel, kusliga ögonblick och nästan vardaglig triumf och frustration. Och någonstans på vägen tar Anna över hans huvudroll. Samtidigt försöker David få kontakt med sin fru. Det leder mot Järvafältet och ett ’happening’ skildrat träffsäkert och med svårdefinierad bävan. Och mot skärgården där klassisk rysarskräck infinner sig. Mot skräck, men också mot stunder av försoning.  

Främst och bäst är det en historia om människor som ställs inför helt omöjliga val och situationer, och försöker … hantera det. I det mystiska, som i bitarna om ”Fiskaren”, köper jag det inte fullt ut. Det känns lite tillgjort. Men det är på många sätt en modig och minnesvärd bok. 

Meningen med landet (2021)

En förhållandevis kort, självbiografisk betraktelse över drömmen om att lämna storstadens stress och ägna sig åt jordbruk. Och verkligheten som ryms i det beslutet. Om att det faktiskt kan vara rejält stressigt och frustrerande, det med, samtidigt som det är givande. 

Författaren, tillika inläsaren David Jonstad, en etablerad föreläsare och frilansjournalist, beskriver med självinsikt och viss självironi vad som krävs för att som nybörjare inte bara utföra arbetet utan lära sig det. Misstag och fällor. I förbifarten serveras väldigt konkreta tips. Vilka växter passar att så en vall med? Vad är en vall?

Påminner på sätt och vis om Mandelmans Självhushåll på Djupadal men är mer ur en nykomlings perspektiv. Där de tryggt ger råd berättar Jonstad om samma aktiviteter med ett uppriktigt inslag av att ta sig vatten över huvudet. Det första året präglas av utmattningssymptom, där två små barn ska tas om hand samtidigt som allt annat ska fungera, fårhus byggas och vinterhage anläggas. Nästa år gör han en medveten och aktiv insats att ”ta det lugnt”, vars svårigheter känns väldigt relaterbara. Hur får man hjärnan att sluta hitta saker att göra? Inspirationen kan finnas nära till hands. 

”Djur gillar nämligen att ta det lugnt.”

Vilket är klokt.

”Evolutionen belönar nämligen den som inte förbrukar mer energi än nödvändigt.”

Beskrivningen av vad han vill komma bort ifrån, ett ”modernt konsumtionssamhälle” som till stor del handlar om att prestera, kunde lika gärna ha skrivits för några decennier sedan. Hur mycket saker än förändras är somligt sig likt. Vilket inkluderar klokskaperna om vad man ser om man låter sig sakta ner. Som insektslivet i en damm. 

Men själva jordbruket beskrivs förstås konkret. Första riktiga odlingsåret är ”uselt”. Grå, små åkersniglar går hårdare åt grödan än mördarsniglar. Arbetet med att göra en flitigt brukad jord av typen mjäla/silt näringsrik igen är digert. Men det helt naturliga samarbete och det mestadels positiva i en gemenskap som byggs på praktisk nytta skildras också. Och nyttan och glädjen i att skaffa ankor. 

Slakt och även jakt beskrivs senare, på ett sätt som förutser alla ens eventuella invändningar, mycket genom att författaren själv har delat dem under sin tid som ”vegetarian med musarm”. Det betyder inte att han försöker odla (pun intended) en macho-persona. Det är bildat och välformulerat, ofta fyndigt, med utströdda citat från klassiska och modernare filosofer och ett historiskt perspektiv. Det är också personligt och relaterbart. Även om han inte bara har tänkt alla de här tankarna utan faktiskt också implementerat. 

En ganska kort men utmärkt bok, som fungerar utmärkt som ljudbok inläst av författaren själv. 

Klubben (2019)

För de flesta utanför Stockholms konstnärs- och mingelkrets var nog ’Kulturprofilen’ som började omskrivas 2017 ett okänt namn. Den här boken går på djupet efter artikeln som bröt decennier av tystnadskultur och hade stor effekt på Svenska Akademien. Det är ett gediget journalistiskt arbete som kretsar kring en mans systematiska och regelbundna övergrepp och rena våldtäkter men handlar om mycket mer. Det bjuds också en inblick i Stockholms finkultursfär under flera decennier där vissa kända namn ständigt återkommer. Flera personer som man inte hade någon särskild åsikt om har man efter boken en stark uppfattning om, ofta en negativ sådan. Men det finns förstås en huvudperson.

Jean-Claude Arnault framstår som en person med vissa klara begåvningar, sociala och psykologiska snarare än konstnärliga, en viss bildning och en förmåga att förverkliga sina idéer och skaffa sig vänner bland de verkligt kreativa. Och som lyckas gifta sig med en, poeten Katarina Frostenson. Men också en människa helt utan skam och heder, nästan sjuklig i sina ständiga missgärningar, men kanske också kallt medveten om de mekanismer som gör att offer väljer att inte åtala, anklaga offentligt, skrika ”stopp”. Boken är full av vittnesmål från kvinnor som analyserar och rannsakar sina egna reaktioner och val, och konsekvensen av att låtsas som om inget hänt. Det sista är ett stort tema som förklarar hur samma person som datedrogats och våldtagits kan behålla kontakten med förövaren, både som ett sätt att ta kontroll över narrativet inför sig själv och att inte hamna i öppen konflikt med en person som har makt men saknar gränser. Tystnaden beskrivs av ett offer som hennes enda sätt att ”överleva och kunna bo kvar i Stockholm”. 

En pianist som spelat på Forum i decennier och nästan helt missat Arnaults mörka sida tillför ett intressant perspektiv, både från glansdagarna och det snabba fallet. En textilkonstnär som försökt varna redan på 90-talet tillför fler. 

Författaren och journalisten Matilda Gustavsson berättar i prologen något överraskande att hon inte hade hört talas om Harvey Weinstein när #MeToo tog fart, men likheterna är slående. Båda skapade en miljö där kreativa människor kunde skapa stora saker, i Arnaults fall bland annat Forum, källarscenen i Stockholm där konstformer och konstnärer möttes. Och båda använde sin ställning till att skada kvinnor för sitt nöjes skull. Boken förklarar varför Arnault kunde stiga så högt men är också skoningslös i återberättandet av vad han gjort mot människor, mycket i form av vittnesmål från de som var där, företrädesvis kvinnor som var unga när deras vägar korsade hans. Någon enstaka menar att hon utnyttjade honom, vissa såg det transaktionellt, men många ärrades djupt. 

Men finns det bara en skurk i dramat? Visste ingen? Tystnadskulturen? Det är slående hur exempelvis en författarskolas markering mot hans beteende mot vissa elever resulterar i hur diverse kulturpersonligheter träder till Arnaults försvar. Horace Engdahls attityd framkommer tydligt senare i boken. Det finns många exempel på de som passivt eller aktivt ser till att det kan fortgå. Som ignorerar brev, förlöjligar invändningar, förminskar och fördömer de som försöker lyfta det. Och Frostensons vrede mot alla som nämner det onämnbara återkommer flera gånger. ”Hur kan ni tro …!”

Och när det faktiskt skrivs och anklagas men inget händer påminns man nästan om Trumps synbara osårbarhet. Inget chockerande avslöjande räcker. Snarare gör det saker värre. Efter att ha överlevt en potentiell mediakris hotar ’Jean-Claude utan nåd’ ohöljt människor med sina kontakter och sin ställning (verklig eller inte) som vapen och tafsar ännu mer öppet på fester. Och samtidigt, ironiskt nog, blir det faktum att vissa uppfattar honom som ”löjlig och lite komisk” också ett slags skydd. 

Här ryms klarsynta insikter om den svenska kulturvärlden och hur dess maktstrukturer skiljer sig från andra branschers. Och däri göms ett obehagligt faktum. Blotta tron på att någon kan få en författare refuserad eller upphöjd, blockerad eller framsläppt, kan vara nog för att skrämma till tystnad eller lydnad. 

Bland de märkligare episoderna ingår en konststöld där bara ett verk försvinner. Andra konstnärer får finna sig i att betalning för deras sålda verk uteblir eller att deras idéer stjäls. Ibland framstår paret Frostenson/Arnault nästan som en kriminell duo. Med väldigt konstig taktik. 

Det handlar också om det journalistiska arbetet, svårigheterna och ansvaret det medför. Vilka vill vara med på bild, tveksamt alldeles intill publicering. Och hur det påverkar offren att tydligt inse att de inte är ensamma. Om mailen som kommer in till journalisten efter utgivningen i DN Kultur och gör historien ännu större. Om kampanjen att framställa anklagelserna som en komplott. Och insiktsfullt om den egna tillfälliga berömmelsen i egenskap av journalisten som vänt upp och ned på allt. 

När det som sällan ens antytts plötsligt diskuteras fritt i Akademien – som Arnault byggt så starka band med – blir det väldigt intressant. Vänskapsband och rädsla för ilska, viss feghet, skälen är många att det kunnat fortgå men nu ska det väl bli ändring ändå? Vad som först verkar som enighet luckras snart upp när några tar Arnaults parti – givetvis den evigt lojale Frostenson bland dem. Men argast är Horace, beväpnad med högtidlig ordkonst och uppblåst indignation. Senare kommer han nedlåtande förklara för Gustavsson personligen hur hon blivit ’förd bakom ljuset’ och att allt är en indirekt komplott mot ’poesins drottning’ och hela Akademien. Stig Larson hakar på. Deras världsbild framstår som förvriden och narcissistisk. Och att utesluta Frostenson för att ha brutit mot ”heder och ära” i sin delaktighet i läckor och missbruk lyckas inte en majoritet förmå sig till, ej heller att offentliggöra den utredning som beställts av Sara Danius – som alltmer kommer att framstå som en illa behandlad hjälte. En dramatisk splittring uppstår, där det är svårt att som läsare inte känna besvikelse respektive lättnad kring namngivna författares val när deras integritet testas. 

Outtalat ställs den existentiella frågan om Akademien är värd att göra avkall på normala principer för, eller om den snarare har blivit en skyddad verkstad som somliga haussar upp som helig för att de själva inte skulle klara sig utan dess privilegier och prestige. När deras behandling av Danius väcker starka protester och Nobelkommittén faktiskt lägger sig i, och Arnault faktiskt döms för våldtäkt måste väl ändå allt ändras? Eller? 

Rättegången och folks reaktioner och kommentarer blir ännu ett bevis på den omöjliga situation som offer kan befinna sig i. Har #MeToo förändrat något i grunden under de få år som gått? Hoppas kan man väl. 

En konkret förändring införs i alla fall i Akademien: det blir för första gången möjligt att lämna sin plats. En som använder denna möjlighet är Kerstin Ekman, vars stol varit tom sedan Rushdie-historien. Andra förändringar ger hopp medan somligt är sig likt. Inte minst är Arnaults främsta beskyddare kvar, med undantag för Frostenson som får en ganska sweet deal för att göra sitt uttåg och kunna fortsätta skapa, till exempel revanschromanen ”K”, enligt recensioner en blandning av bitter förnekelse och konst. Kan man skilja konstnären från verket, som hon ofta insisterat på? I det här fallet är det omöjligt. (Slående ironiskt beskrivs Arnault mot slutet av vissa som hennes musa, den ’hysteriska känslostyrda’ delen av ekvationen.) 

Myter om hur Arnault skulle ha särbehandlats (extra illa) som ett offer för tidens stämningar monteras effektivt ner. Boken plockar tålmodigt bort undanflykterna och de vackert formulerade dumheterna och kvar blir bara en tragisk historia som fick fortsätta i decennier. Om människor, men också om en plats där stor konst skapades, men där konst också dog. 

”Klubben” är en solid och övertygande granskning där gråskalorna inte utesluter att det också finns Rätt och Fel. Språkligt är det outsmyckat och redovisande men också fullt av slående bilder och psykologiskt insiktsfulla beskrivningar. Väldigt bra journalistik helt enkelt. 


Läst som ljudbok med en del gäströster jämte Ella Schartners samlade och odramatiska inläsning, som passar stoffet mycket väl. 

Är du förberedd?(2019)

Med undertiteln “En handbok för krisen” är det ingen större otydligt gällande vad Lars och Lena Wilderängs bok handlar om. Två ganska extrema doers skriver om beredskap med ’vanligt folk’ som främsta målgrupp. Och boken präglas faktiskt inte av doom and gloom så mycket som av en vilja att inspirera till att ta personligt ansvar och även peka på de styrkor som Sverige faktiskt har. 

Att författaren till Stjärnklart och böcker om anfall från Ryssland vet en del om samhällskollaps, krig och kriser är knappast oväntat, men hans fru Lena med förflutet i gamla Sovjet visar sig också väl bevandrad i ämnet. Hon är bland annat äventyrsguide och engagerad i krishantering. De har till och med låtit producera ett lagringståligt vin ihop. Eller kanske valt ut ett och satt sin etikett på det, och tvekar inte att tipsa om det vid minst två tillfällen i boken. 

Ljudboken är inläst delvis av dem själva, delvis av en ’proffsläsare’. Det finns förstås en poäng med ett personligt tilltal ibland men den sistnämnda rösten är klart tydligare och mer lättlyssnad än Lars knarriga inlägg och Lenas något otydliga diton. Det händer också att man hör en dubbelinläsning av en mening eller två som inte redigerats bort.

Företalet känns igen från liknande skrifter, men är ovanligt insatt. Hoppet, i form av exempel på hur människor vanligen beter sig i kriser – nämligen samarbetar och hjälper, delar ut saker gratis från sin affär och gräver fram främlingar ur rasmassor. Och oron, i form av exempel på ganska moderna kriser, som stormar och ryska militära aktioner. Men främst finns här en önskan att skapa lugn. De tar förstås upp prepperstämpeln som sådan och vanliga missuppfattningar. Är det till exempel verkligen så oklokt att vara öppen med att man är förberedd? 

”Vad ska de stjäla? Mina morotsfrön? Min kompost?”

Det handlar inte i första hand om att samla coola överlevnadsgrejer och mat utan om kunskaper och långsiktigt tänkande. De ger sig också direkt i kast med tanken att räder mot dem med resurser skulle vara en bra överlevnadsstrategi, och fokuserar på de praktiska snarare än moraliska problemen däri, med närmast militära termer. Råden är rimliga. 

”Vill du vara streetsmart så jobbar du hellre på dina mjuka egenskaper och lär dig samarbeta.”

Exempel på kriser inkluderar terror och pandemier. Det sistnämnda var när boken skrevs fortfarande något det bara spekulerades om (torkan 2018 används istället ofta som referens).  

”FÖRR ELLER SENARE kommer det ett allvarligt pandemiutbrott. Först då får vi facit, men detta är också något det till viss del går att förbereda sig för.”

Med det sagt är de få raderna i ämnet ganska träffande, om än oväntat optimistiska. Andra kriser är lika lättrelaterade som skrämmande.

”Tänk dig att vinterkräksjukan kommer samtidigt som ett strömavbrott, eller avbrott i vattenförsörjningen.”

Vissa instick känns malplacerade. Det blir lite potpurri ibland, som när Lars följer upp pandemibiten med ett stycke om ett avvärjt terroristattentat. Givetvis tar de upp konsekvenserna av nedmonteringen av försvaret och beredskapslagren runt 1998–2004. Men toppmoderna ledningscentraler finns i alla fall kvar. Nu råder tre principer: Likhetsprincipen, Närhetsprincipen och Ansvarsprincipen. 

Likhetsprincipen säger bland annat att befintliga instanser ska hantera även kriser (och förhoppningsvis vara förberedda på det). ”Allt ska fortsätta så likt som möjligt, även när det är kris”. Vi har heller inga särskilda undantagslagar för kris, dock en del vid krig – såsom förfogandelagen, som ger somliga (troligen inte dig) rätt att tillskansa sig fordon, låna ett hus eller rentav beordra folk att hjälpa till. ”Du får förstås ett kvitto.” Intressant att en räddningsledare också har liknande rättigheter vid en ’helt vanlig’ brand. Krig gör det dock inte lagligt för vem som helst att försvara sig. Om du plockar upp jaktbössan och skjuter på anfallande styrkor begår du flera allvarliga brott – som regeringen inte självklart skulle utfärda amnesti för efteråt. Endast krigsmän ska kriga (de underställda försvaret, polisen och kanske Säpo). 

Närhetsprincipen säger att krisen ska hanteras på plats, av kommun och landsting snarare än från Stockholm eller länet, vilka dock kan gå in med understöd vid behov. 

De har slutligen goda ord om Ansvarsprincipen, om den följs. Den är robust och distribuerad och utgör ”grunden för behovet av prepping i Sverige”. Den som har ansvar för något till vardags har det även vid kris. Istället för att som förr upp till 800 000 värnpliktiga rycks från vardagen, där de måste ersättas, är det en liten andel som är kopplade till försvaret. Cirka 5 promille av befolkningen är kopplade till det militära försvaret, bara två promille fast anställda. De andra ska göra vad de är bäst på. Lastbilschaufförer, linjemontörer, alla. ”Livet fortsätter vid kris.” Med viktiga undantag förstås. Det gäller också privatpersoner. Mat och vatten måste hushållen till exempel själva ta ansvar för så långt möjligt.

”Om bara alla skulle ta sitt ansvar enligt ansvarsprincipen skulle Sverige kanske ha världens mest robusta krishantering.”

De talar också gott om Sveriges kultur av engagemang i ideella föreningar, en styrka även i detta sammanhang. 

Innan de ger sig in mer handfasta saker tar de upp psykologiskt motstånd, vilket de ser som den kanske allra viktigaste delen. Här ingår insikt i hur påverkanskampanjer och filterbubblor kan försvaga och splittra, eller rentav förvandla medborgare till nyttiga idioter som ovetande tjänar främmande makt genom att sprida desinformation. Den andra sidan av myntet är vikten av tillit, till myndigheter och deras information. 

Psykologin som påverkar chansen till överlevnad är något de också ägnar stort utrymme åt. ”Överlevnadsskalle” beskrivs som den viktigaste faktorn när man rent konkret hamnar i en ”hopplös” situation. Som bevis anförs bland annat en serie nödställda och skeppsbrutna som klarat sig långt bortom treregelns gränser för brist på vatten och mat

Men det handlar också om hur människor reagerar på traumatiska händelser i olika faser. Här märks psykologisk insikt som mer sällan anas hos de ganska fyrkantiga karaktärerna i Lars Wilderängs fiktionsböcker. Och betoningen på behovet av samarbete i kris, kontra att vara självständig individualist, är markant. Det är en pragmatisk och sansad inställning som präglar den här långa introduktionen i förberedelsens konst.

I valet mellan ett fungerande svenskt ord och en anglicism går de konsekvent på det senare, som ’diskomfort’ och ’komfortzoner’. Det är inte nödvändigtvis fel men vissa passager får en klang av ’corporate team building’ som nästan kan kännas lite fånig. Det innebär inte att det som sägs inte är relevant, och de irrar inte ut i personlighetstesternas astrologi utan håller sig till mer allmänna klokskaper. 

Det blir förstås snart ännu mer konkret. Hur beter sig kroppen vid syrebrist, förväntad eller plötslig? Sunt förnuft vid vattnet och vid hantering av eld. Hur snabbt kyls ett flerfamiljshus respektive en villa ner när normal värmeförsörjning slutar fungera? Hur håller de själva värmen hemma? (Med vedeldad kamin, året om). Om man bara ska värma ett rum i huset för att spara bränsle, vilken sorts rum är mest lämpligt? 

Vattenhantering och -rening, även här blir det konkret och lättfattligt. Byt vattnet i reservdunkarna ett par gånger om året, släng gärna i en rengöringstablett innan användning för säkerhets skull. Med mer osäkert vatten, koka rejält i minst 2 och helst 20 minuter för att döda parasiter och bakterier. Strategier för filtrering och återvinning presenteras. Att som normal svensk använda 150 liter om dagen funkar knappast i en kris; i andra delar av världen är motsvarande siffra 10. I saltvatten kan man diska och koka ägg och rentav potatis. Utspätt saltvatten kan man koka grönsaker och pasta i, med mera. 

Brist på fungerande avlopp i en storstad är en utmaning att inte underskatta (och att hävda att det kunde funka som förr i tiden är inte rimligt, då fanns det både kolera och folk som forslade avfall ut ur städerna med häst och vagn). Men även här ges förstås robusta tips. En sopsäck i toan kan göra underverk på kort sikt. Mer långsiktiga lösningar presenteras i pragmatisk detalj. Lenas historia om bunkerfesten 2012 och den hemmagjorda toan är rätt rolig. Tips för tandhygien med bikarbonat och annat serveras, men inget går upp mot att helt enkelt ha mycket tandkräm hemma. Och tandvård blir ju faktiskt ännu mer viktig i en kris, även om det inte är det första man tänker på. 

Mat kommer de till så småningom. Att Sverige importerar 50% av maten, vilket ibland framhålls, är tydligen en sanning med modifikation; det rör sig om hur mycket vi betalar. Vad gäller kalorier (inkl kött, ägg och mjölk) sägs vi ha 80% inhemsk produktion. Att ge lite mer än enkla, citatvänliga halvsanningar och gå på det lite mer väsentliga och nyanserade är ett signum för boken som jag gillar.

I detta kapitel nämner de scenariot med ”frivillig isolering under en pandemi”, något alla nu lätt kan relatera till, och påpekar att vi inte längre har kvar centrala livsmedelslager. 

Olja är, konstaterar de, fortfarande nyckeln till vårt samhälle. Procentmässigt kan det iofs ha ändrats något de senaste åren, men vid bokens tillkomst rörde det sig om 90-95 procent av vägtransporter. Å andra sidan är vi grannland med Norge. 

Cyberangrepp mot logistiksystem som drabbar tex butiker tar de också upp, ett par år innan detta blev ett betydligt större problem. Men de tänker kanske mer på statlig verksamhet än kriminell verksamhet. 

Den ”totala, apokalyptiska samhällskollapsen … hör hemma i fiktionens värld”, fastslår de, antingen till besvikelse eller lättnad för Lars mest flitiga läsare. Inte ens kärnvapen kan tydligen orsaka detta, då de är ”för få” idag och ett antal kommer slås ut av andra kärnvapen. Enda möjliga undantaget är en solstorm eller krock med himlakropp. 

Så planera för en lagom kris. Åtminstone en veckas mat, till exempel. Här har de väldigt enkla och handfasta tips som alla kan följa. Tänk på att lagra mat man faktiskt gillar och äter. Rotationsprincipen lyder ”köp det du äter, ät det du köper” och ställ det nyaste du köper innerst (vilket förenklas med utdragbara lådor). Och tänk på att ”bäst före” inte nödvändigtvis betyder ”dåligt efter”. Lagra mörkt och torrt. Salt håller sig i evighet, även om det kan klumpa ihop sig. Feta varor har i regel kortare hållbarhet, dock inte olja i slutna förpackningar. 

Att själv förädla sin mat, som folk gjorde innan kyl och frys, rekommenderar de förstås varmt: inläggning, syltning, rökning, saltning och kontrollerad fermentering av mat. Men de ägnar också tid åt vad som är klokt att köpa hem. Och vad det är kan bero på krisen och personliga preferenser. En av de starkaste scenerna för mig i Stjärnklart är när ett barn matvägrar. Se till att ha något hemma som de faktiskt äter, är budskapet här. 

Lena bjuder på verklighetsbaserade mattips från långseglatser, även sådana som funkar i vanlig vardag. Om strömmen går, använd frysta varor för att hålla kylen kall lite längre. Tänk också på hur mycket energi och vatten som går åt till matlagning och disk. 

De har en ofta ganska positiv ton, en kärv humör och ett helhetstänk:

”Köper du inte svensk mat när det inte är kris, kommer det inte heller finnas någon svensk mat att köpa när krisen eller kriget kommer.”

I kapitlet om djurhållning ser de först till att städa bort eventuella illusioner om hur rart det är. Du kanske måste avliva dina djur, och inte bara för slakt. Det gäller också om de till exempel blir sjuka. Självklart, eller?

”Är du inte beredd på att avliva den där kaninungen som föddes med tarmarna på utsidan, då är du skyldig till djurplågeri.”

”Ett riktigt bra tips är att inte döpa matdjuren.”

Höns är ett bra tips för dem som ändå vill börja med djurhållning. En del kan till och med jaga möss (!). Kanin kan också vara ett alternativ även om köttsmaken kan vara ovan. Får är ett mer lätthanterligt alternativ till kor som också kan hålla sly och buskar i schack. 

Fiske, jakt och svamp avhandlas ganska kort, i insikten att de är för stora ämnen för att utforskas ordenligt i denna relativt kompakta bok. 

”Upplever du det inte som obehagligt är det faktiskt enklare att ta ur ett fällt djur än att odla mat.”

I förbigående ett gott råd som kan låta nästan löftesrikt: 

”Kom ihåg att ha din kunskapsbank på papper för när den riktigt allvarliga krisen kommer lär du inte ha tillgång till Internet.”

Mot slutet tar de också upp ett viktigt ämne som mer sällan behandlas: brist på medicin vid en stor kris. Inte bara för att tillgången minskar utan för att behovet ökar när kraven ändras. Ovana eldare eller motorsågsanvändare är exempel som nämns. För somliga kommer det bli kännbart direkt. Mediciner som psykofarmaka, hjärtmedicin och insulin kan snabbt skapa problem i sin frånvaro men är inte lätta att ”bunkra”. Här återkommer också den vid publiceringen endast hypotetiska pandemin som scenario. Den bästa medicinska preppingen är att ta hand om sin hälsa redan nu. Några enkla tumregler och tips presenteras. Även yoga och meditation rekommenderas, kanske oväntat för någon som förväntar sig mer hårdföra överlevnadstips. 

Isolerade atollen Palmerston har en intressant historia som lett till isolering som endast bryts med med några månaders mellanrum, men Lena pekar också på helt vanliga skärgårdsöar och avlägsna samhällen som exempel på hur man kan leva ett liv där man inte tar för givet att allt finns inom kort avstånd. 

De avrundar med fler nyttiga tips för den som vill preppa lagom. Om den i preppersammanhang så omhuldade evakueringsväskan, mer känd som ’bug out bag’, påpekar de att behovet är relativt osannolikt om man inte lever under personligt hot. Istället rekommenderar de listor. Bilen kan vara en utmärkt ”bol”, bug out location. Och så lite om digital prepping, alltså att förbereda sig på att det digitala inte alltid fungerar. Lär dig hitta utan app och dator. Ha kontanter hemma. Kanske blir det rentav deflation vid en kris! Testa att bryta strömmen hemma ett tag för att se hur familjen hanterar det, men avbryt om det blir för jobbigt. 

Lenas berättelse om hur ekonomin kraschade i hennes hemland är en ögonöppnare mot slutet av boken och passar väl i dess jordnära ton. Det är inte den sortens kriser som Lars skriver romaner om som de vill förbereda läsaren för, i sitt ibland nästan socialstyrelsetorra tonfall, utan saker som rimligen kan hända. Och de vill inte skapa panik utan snarare motsatsen. 

Är du förberedd?” är en ganska ’mjuk’ bok, skriven av några som vet hur man överlever hårda situationer. Ja, en del är självklarheter men kan vara värt att nämna ändå. Mycket är sådant man inte kan luska fram själv med sunt förnuft allenast. Det är en matnyttig och konkret bok som pratar klarspråk om det skrämmande på ett stabilt och ganska uppmuntrande sätt.