Kategori: Historisk fiktion

Kastellet (1992)

Kastellet handlar om en handfull personer boendes i utkanten av Romerska riket i en tid när kristendomen börjar få fotfäste men fortfarande ses som en ibland rent problematisk sekt. Vibeke Olsson skriver ur deras perspektiv i tur och ordning alltsom åren går. Ett intressant grepp är övergången från tredje till första person. 

Outsidern Freiatto, alltid utstött och plågsamt medveten om sitt födelsemärke, blir genast en i gänget när han tar värvning vid en romersk utpost bortom Rhenfloden på 130-talet e.k. Olsson (ett par år före hyllade Molnfri bombnatt) berättar i presens, i korta meningar och med medvetna upprepningar, som om hon själv upplever varje sekund av det. Det är fullt med detaljer, påläst och övertygande. Det kan ibland bli lite monotont, men ständigt målar hon nya bilder som känns levande och intressanta. Gång på gång återkommer hon till Freiattos förundran över att ha funnit en gemenskap; till och med ensamheten är annorlunda nu. 

”Vaktposten är ensam, men han är en av tusentals ensamma vaktposter.”

Det handlar om en enklare tid men där folk har komplexa känslor. Som Freiattos mor, vars tankar vi också får ta del av. 

Freiatto blir inbjuden att delta i kristianernas möten, men blir inte nämnvärt frälst. Dessutom kan det kosta en livet, i alla fall om man framhärdar i ett vägra dyrka kejsaren som en gud. Det gör inte Freiatto. Han är måttligt imponerad av den nya tron. 

En annan som bevistar samma möte är tribunen Camillus, en ung adelsman i början av karriären. Han blir nästa person att följa i några kapitel. Det är en eftertänksam och lite osäker person som hoppas på något mer i världen, såsom en god och rättvis gud. Men han ger snabbt upp sina halvhjärtade försök att få kristianerna benådade när en centurion uppmärksammar den verksamhet som pågår i trakten. 

Efter ett tidshopp på fyra år är det åter genom ett nytt perspektiv vi får uppleva denna tid och plats, och nu skriver Olsson i första person som 23-åriga Regula, en kristen före detta slavinna som råkar vara tillsammans med Freiatto. Han är nu centurion och de har just för andra gången förlorat ett nyfött barn. Hon undrar om det är ett straff från Gud. Men att hon efter lång tortyr lovade tillbe kejsaren har väl Gud förlåtit henne? Petrus blev ju förlåten efter att ha förnekat Jesus tre gångar utan minsta skråma. Hennes monologer till Gud, eller dialoger med Gud, är tunga och fängslande inblickar i hur det mycket väl kunde vara för en tidig kristen – som bokstavligen tvingas välja mellan livet och sin tro. 

Olsson länkar ihop dessa människoöden genom det romerska livets självklarheter, låter Regula ägas först av köpmannen Vegetius och sedan av Camillus – två vitt skilda personligheter. Freiatto blir både hennes allt och mannen som sätter ut hennes förstfödda med argumentet att han inte kan försörja henne en dotter. I en värld där en sådan handling är helt normal, förutom bland de kristna, blir Regula ännu mer ensam i sin sorg. I hennes berättelse framstår Freiatto som en ganska bedrövlig typ, hur mycket hon älskar honom. Och inte ens när han var huvudperson väckte han väl så mycket respekt?  

Det är en märklig bok med en speciell rytm, kretsande kring en handfull personer under en tid när rätt och fel inte alls liknar våra självklara regler. Man blir nästan förvånad över att till exempel hustrumord inte är tillåtet, ens för en centurion. Den är full av reflektioner som inte nödvändigtvis skapar ett band till läsaren. Om slavars roll och den egna karriären, om Gud och gudar, om intima ting och om förhållanden som ibland är väldigt krassa, ibland mer känslosamma. Det är fullt med avsiktliga upprepningar för att betona vilka tankar som snurrar i huvudet på dem. 

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad Kastellet handlar om, men den känns som en trovärdig inblick i antikens liv långt från huvudstaden. Och kanske får man sammanfattningen serverad alldeles mot slutet: att det inte går att älska någon om man inte kan älska sig själv. 

The Strangled Queen (1955)

Var det en äkta och verksam förbannelse som tempelherreordens stormästare Jacques de Molay utkastade i sin sista stund, och början av The Iron King? Maurice Druon använder i alla fall skickligt den möjligheten för dramatisk och inte minst psykologisk effekt i bokserien om ”The Accursed Kings”, förlagd till Frankrike på 1300-talet. Det vilar en ständig skugga över de maktmän som iscensatte Molays fall och deras bana slutar ofta olyckligt. Och förbannelsen verkar rentav sprida sig bortom denna krets. Eller så handlar det bara om att alla till slut får vad de förtjänar, men kanske inte alltid av “rätt” skäl? 

I bok två, vars titel låter misstänkt likt en rejäl spoiler, tillträder den osäkre och ganska osympatiske Louise X den franska tronen efter sin auktoritäre far Filip IV (’den sköne’). Hans hustru är alltjämt fängslad efter sin otrohetsaffär och runt honom manövrerar starkare viljor, som farbror Charles, greve av Valois, och forne rådgivaren Enguerrand de Marigny – karaktärer etablerade i förra boken som nu får mer plats att breda ut sig. Möten med Lilla Rådet roar, klart föreskuggande den ofta småaktiga maktkampen GRR Martins ”A Song of Ice and Fire”. Bland de stora problem som tilldrar sig deras intresse ingår utnämnandet av en ny påve samt att, om möjligt, ordna en skilsmässa och ett nytt äktenskap åt den fortfarande gifte kungen. 

Liksom i förra boken håller Druon regelrätta föredrag för läsaren, med många psykologiskt inriktade klokskaper, till exempel om män som älskar makt: 

“Above all they are influenced by an objective taste for the creation of events, for controlling their occurrence, for acting upon the world with effectiveness. And for being always in the right. Wealth and honours are no more than the signs and tools of their influence.”

Även den andra boken är rik på tydligt förklarade intriger, starka karaktärer beskrivna både till utseende och personlighet med självsäker detaljrikedom (som om författaren är en samtida journalist med mandat att berätta Allt) och ofta sardoniskt underhållande reflektioner. 

“Like many autocratic old men he followed the line of his own thought, without taking into consideration whether it was being followed.”

Guccio Baglioni, ambitiös yngling från italiensk bankirsläkt, är även här en viktig karaktär och en av de relativt sett mer sympatiska. Resor företas till bland annat Neapel och Avignon i syfte att hitta både en lämplig ny drottning åt kungen och en blivande påve som kan möjliggöra en skilsmässa. Guccios reskamrat Hugues de Bouville blir en annan av bokens tillfälliga huvudpersoner vars tankar vi får tillgång till. Matematiken och spelet för att utse en ny påve leder till ganska underhållande dialoger. 

Svälten slår till kanske tre fjärdedelar in i boken. När Guccio reser till den fattiga adelsfamilj han lärde känna i slutet av förra finner han dem i ett sorgligt tillstånd, inte minst den sköna Marie. Här blir det befriande känslosamt, utan ränksmideri, och Guccio närmast skäms över sitt eget välstånd. Men han agerar också skickligt och resolut. Han börjar faktiskt bli något av en hjältefigur, eller i alla fall det närmaste Druon erbjuder läsaren, om än gärna i ett smått överseende tonfall. Guccio blir också katalysatorn i en händelsekedja som kommer leda till veritabelt handgemäng inför baroner och kungen själv mellan rikets två näst mäktigaste män. Även en ganska hänsynslös spelare kan tyckas orättvist behandlad när svagare sådana använder andras misstag mot honom. Men desto större medlidande väcker de fängslade systrarna, den ena halvgalen, den andra på god väg. 

Vid ett tillfälle vänder sig Druon direkt till sin dåtida publik med tesen att Mellanöstern ger en bra bild av medeltiden. Det blir inte fullt så illa som det låter, och han undgår inte att nämna västerländska kolonialmakters härjningar i området, men jag har svårt att föreställa mig samma föredrag från en nutida författare, som Ken Follett. 

Peter Joyce inläsning är alltjämt lika värdig som levande när det bjuds på mer ränksmideri, mutor och hot mellan karaktärer som Druon dristar sig att gissa en hel del kring men vars motivationer han oftast bemödar sig om att försöka förstå. Fler slående bilder, som när den osäkre kungen vandrar fram och tillbaka bland de duvor han nöjesskjutit i en lada medan vita fjädrar fastnar på skorna. Fler intressanta detaljer från eran i fråga. Fler starka dödsscener. Och i den här boken upplever åtminstone en person en stund av vis och äkta insikt på sitt yttersta. 

Wounds of Honour (2009)

Del ett i en serie av nio böcker av den historiskt och krigiskt intresserade och beläste britten Anthony Riches. 

Prologen, där en stamledare norr om Hadrianska muren ca 180 e.k. gör ett avtal med en romare under hot om död, är nästan parodiskt typisk för genren. Tonfallet, miljöbeskrivningarna i förbifarten, allt är så representativt för historisk drama-action att jag blir lite trött nästan från start. Men en liten stridsscen direkt efter prologen levererar tillräckligt mycket spänning och karaktärspresentation på några få sidor för att ändå inspirera till fortsatt läsning/lyssning. Vi kastas in i en övertygande och direkt engagerande konfrontation mellan ’barbarer’ och romare. En skärmytsling, men där somliga soldater får sin första smak av riktig strid. Det är väldigt välskrivet. Och i ljudboken stabilt inläst av Saul Reichlin som kan förmedla en officers morrande såväl som en integrerande patriciers lömska tonfall på ett övertygande sätt. 

Den överlevande skaran inkluderar en nykomling i Britannien. Marcus Aquila är en ung, handlingskraftig och högboren romare som ska göra sin militärtjänst i denna kalla, brutala provins. Veteranen Rufius guidar honom och läsaren in i de lokala sedvänjorna. Men knappt har Marcus anlänt till lägret förrän han anklagas för förräderi. Eller snarare sin fars ’förräderi’ hemma i huvudstaden, där den ökände Commodus sitter på tronen. Det går undan när han med ett par nya vänners hjälp hastigt och inte så lustigt befinner sig på flykt och dessutom får veta att han är den siste av sin ätt. Han måste nu bli någon helt annan för att kunna överleva och uppfylla sin fars sista önskan. Med nya namnen Tribulus Corvus, efter ett vapen och det latinska ordet för kråka, ger han sig av i sällskap med den barske men överraskande välutbildade ’vilden’ Dubnus, som på kort tid måste göra en riktig hårding av honom, inte bara en som vet hur man svingar ett svärd. 

När han söker tjänst som centurion på annan plats vid muren är det inte så lite Jon Snow över situationen. Tvivlet från veteranerna, stoltheten som ska sväljas tills tålamodet tryter och hotet om vildar på andra sidan muren som bara behöver enas för att utgöra ett formidabelt hot. Givetvis vinner han både läsarens och de överordnades repekt, och får lyckligtvis fortsatt sällskap av de två erfarna men sinsemellan väldigt olika män som hållit honom vid liv dittills. Och givetvis är den centuria han tilldelas den minst disciplinerade i kohorten. Men hans tro på sitt eget omdöme och tendens att ge de mannar som missköter sig en andra chans skapar lojalitet och ger hopp om ändring. 

Det känns klassiskt. Ordval och formuleringar är trygga och beprövade, med ett frikostigt bruk av grova svordomar och skällsord. Klyschigt eller härligt gammaldags, jag väljer det sistnämnda. Jag gillar karaktärerna han skapar, de välskrivna stridsscenerna med sina konkreta strategier och detaljer och de lika väl skildrade miljöerna. Och själva historien engagerar. Påfallande grymma tortyrscener dämpar känslan av att Riches ibland ”skönmålar” sitt ämne, samtidigt som författaren fortsätter att måna om sin huvudpersons mänskliga sidor. Det krassa beslutet kring en hjord med oxar som kunnat förse fienden med mat blir en stark scen. Och just när man dragit slutsatsen att boken bara kommer handla om män gör en romersk adelsdam entré i handlingen, gift men illa behandlad av maken. Den delen av historien slår det knappast gnistor om, kan dock tilläggas. En intrigerande romare i hög position skruvar till historien inför en stor drabbning med de vildar som samlats under en skicklig ledare. Resultatet är synnerligen dramatiskt. Hur ska det gå? 

En spännande bok fylld med kärva, sardoniska män och troligen korrekta detaljer för den historiskt intresserade, vad gäller både krigiskt värv och dåtida sedvänjor. Fokuset på vad man kunde kalla ”stridandets psykologi” är lika intressant som lättbegripligt. Riches och hans officerare pratar lika gärna om hur man övervinner både rädsla och överdriven ”battle rage” som om vapen, strategi och blodig strid. Men blodigt blir det …

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut. 

Pillars of the Earth (1989)

Ett genretypiskt historiskt epos med många huvudpersoner och långa hopp framåt i tiden, författat av Ken Follett, som jag annars mest förknippar med thrillers. 

Det börjar med avrättningen av en skönsjungande och av allt att döma oskyldig ung man i 1100-talets England. Redan här presenteras viktiga personer och hemligheter. Strax därefter möter vi byggaren Tom med familj, strävsam och med större drömmar än hans enkla uppdrag hittills låtit ana. Lägg till det en elak ung adelsman vid namn William och så Phillip, en klok ung munk, så har vi grundbultarna. 

Så tar en krönika fart som kommer kombinera dessa och deras kommande avkomma i en historia om maktspel, kyrkbyggande, grymheter, till synes omöjlig kärlek och hård kamp för överlevnad i en hård tid. Personerna har starka viljor och utpräglade gåvor och styr ofta historiens gång bortom sin officiella maktposition. Varje stor triumf eller motgång följs av ett hopp några år fram i tiden. Invävda i det hela finner vi förstås verkliga personer, platser och byggnader. Det är något av en bildningsroman men en mer rättfram sådan än Dan Browns slingrande twistfester. Tydligt men mysigt och påläst. 

Dramaturgiskt är det ibland närmast konstigt. Stora twistar uteblir frapperande ofta och det som aviserats på förhand är ofta just det som händer. Follett släpper in förlösande avslöjanden och räddningar tidigare än han måste, som om han inte vill hålla läsaren på halstret för länge. 

Men han knyter ändå ihop säcken på ett skickligt och känslomässigt tillfredsställande sätt med konflikten mellan Henrik II och Thomas Becket som effektfull katalysator för de sista vändningarna. Temat om våldets kontra kyrkans makt (den svenska titelns “svärdet och spiran”) som löper igenom hela boken blir här som allra tydligast och starkast.

(“Läst” som ljudbok på engelska, livfullt berättad/spelad av Richard E. Grant.)