Var det en äkta och verksam förbannelse som tempelherreordens stormästare Jacques de Molay utkastade i sin sista stund, och början av The Iron King? Maurice Druon använder i alla fall skickligt den möjligheten för dramatisk och inte minst psykologisk effekt i bokserien om ”The Accursed Kings”, förlagd till Frankrike på 1300-talet. Det vilar en ständig skugga över de maktmän som iscensatte Molays fall och deras bana slutar ofta olyckligt. Och förbannelsen verkar rentav sprida sig bortom denna krets. Eller så handlar det bara om att alla till slut får vad de förtjänar, men kanske inte alltid av “rätt” skäl?
I bok två, vars titel låter misstänkt likt en rejäl spoiler, tillträder den osäkre och ganska osympatiske Louise X den franska tronen efter sin auktoritäre far Filip IV (’den sköne’). Hans hustru är alltjämt fängslad efter sin otrohetsaffär och runt honom manövrerar starkare viljor, som farbror Charles, greve av Valois, och forne rådgivaren Enguerrand de Marigny – karaktärer etablerade i förra boken som nu får mer plats att breda ut sig. Möten med Lilla Rådet roar, klart föreskuggande den ofta småaktiga maktkampen GRR Martins ”A Song of Ice and Fire”. Bland de stora problem som tilldrar sig deras intresse ingår utnämnandet av en ny påve samt att, om möjligt, ordna en skilsmässa och ett nytt äktenskap åt den fortfarande gifte kungen.
Liksom i förra boken håller Druon regelrätta föredrag för läsaren, med många psykologiskt inriktade klokskaper, till exempel om män som älskar makt:
“Above all they are influenced by an objective taste for the creation of events, for controlling their occurrence, for acting upon the world with effectiveness. And for being always in the right. Wealth and honours are no more than the signs and tools of their influence.”
Även den andra boken är rik på tydligt förklarade intriger, starka karaktärer beskrivna både till utseende och personlighet med självsäker detaljrikedom (som om författaren är en samtida journalist med mandat att berätta Allt) och ofta sardoniskt underhållande reflektioner.
“Like many autocratic old men he followed the line of his own thought, without taking into consideration whether it was being followed.”
Guccio Baglioni, ambitiös yngling från italiensk bankirsläkt, är även här en viktig karaktär och en av de relativt sett mer sympatiska. Resor företas till bland annat Neapel och Avignon i syfte att hitta både en lämplig ny drottning åt kungen och en blivande påve som kan möjliggöra en skilsmässa. Guccios reskamrat Hugues de Bouville blir en annan av bokens tillfälliga huvudpersoner vars tankar vi får tillgång till. Matematiken och spelet för att utse en ny påve leder till ganska underhållande dialoger.
Svälten slår till kanske tre fjärdedelar in i boken. När Guccio reser till den fattiga adelsfamilj han lärde känna i slutet av förra finner han dem i ett sorgligt tillstånd, inte minst den sköna Marie. Här blir det befriande känslosamt, utan ränksmideri, och Guccio närmast skäms över sitt eget välstånd. Men han agerar också skickligt och resolut. Han börjar faktiskt bli något av en hjältefigur, eller i alla fall det närmaste Druon erbjuder läsaren, om än gärna i ett smått överseende tonfall. Guccio blir också katalysatorn i en händelsekedja som kommer leda till veritabelt handgemäng inför baroner och kungen själv mellan rikets två näst mäktigaste män. Även en ganska hänsynslös spelare kan tyckas orättvist behandlad när svagare sådana använder andras misstag mot honom. Men desto större medlidande väcker de fängslade systrarna, den ena halvgalen, den andra på god väg.
Vid ett tillfälle vänder sig Druon direkt till sin dåtida publik med tesen att Mellanöstern ger en bra bild av medeltiden. Det blir inte fullt så illa som det låter, och han undgår inte att nämna västerländska kolonialmakters härjningar i området, men jag har svårt att föreställa mig samma föredrag från en nutida författare, som Ken Follett.
Peter Joyce inläsning är alltjämt lika värdig som levande när det bjuds på mer ränksmideri, mutor och hot mellan karaktärer som Druon dristar sig att gissa en hel del kring men vars motivationer han oftast bemödar sig om att försöka förstå. Fler slående bilder, som när den osäkre kungen vandrar fram och tillbaka bland de duvor han nöjesskjutit i en lada medan vita fjädrar fastnar på skorna. Fler intressanta detaljer från eran i fråga. Fler starka dödsscener. Och i den här boken upplever åtminstone en person en stund av vis och äkta insikt på sitt yttersta.