För en hittills ganska sporadisk gäst i Neil Gaimans universum känns detta som en perfekt introduktion till hans hyllade serie. Inbunden samlingsutgåva med de första 16 numren, utgivna 1988-89, plus Sandman Midnight Theatre. Med undantag för den sistnämnda håller det en ganska konsekvent grafisk stil med en handfull återkommande illustratörer och kolorister. (World’s End, det enda jag tidigare läst, är betydligt mer visuellt varierad.)

Man bör väl egentligen ha koll på DC Universe för att riktigt uppskatta denna ambitiösa myt där figurer som John Constantine och Dr Destiny har viktiga roller. Men viktigast och skapad just för dessa serier är den gothige Dream, the Sandman själv, Morpheus, evig kung över drömmens och berättelsernas värld, som i berättelsens början snärjs av ett brittiskt ockult sällskap och hålls fången i mer än 70 år. I hans frånvaro sker märkliga ting. Väl fri måste han återfå sina ”verktyg”, vilket bland annat leder honom till självaste helvetet, där ett triumvirat visar sig ha makten. Men också till jordiska platser med både vanliga och ovanliga människomöten. Det är kolossalt ambitiöst men bara starten på en serie som kommer drista sig allt länge ut i myt och historia. 

Jag är inte helt övertygad av inledningen, måste jag säga. Den mörka humorn är inte alltid av mitt favoritmärke. Somligt känns sensationslystet, annat pretentiöst. Men när den träffar rätt är serien väldigt effektfull. Och det finns väldigt mycket berättarambition här, detaljer och stämningar, både fina och hemska. Ständiga citat från sånger varvas med Shakespeare, ordagrant eller fiffiga varianter som ”beware the ideas of March”. Bildningsskryt eller berikande? Det varierar. 

Det är, kan inte nog understrykas, inte en serie för barn. Ofta är det ren skräck med väldigt vuxna inslag. 

För mig hittar berättelsen verkligen fotfästet i och med kapitlet om servitrisen Bette med författardrömmar. Som fortsätter med en minst sagt händelserik period av väntan på hennes fik, där den galne och grymme Dr Destiny använder den nyligen återfunna kraft han en gång stal från Dream. Riktigt obehagligt blir det, och det är bara början på den apokalyps han drar igång, ’för att han kan’. 

”I think I’ll dismember the world and then I’ll dance in the wreckage.”

Dream själv kan också vara oförsonlig och hämndlysten (nyss frisläppt använder han en stor del av sina krafter åt att försätta sin forna fångvaktare i en infernalisk drömloop), men är i grunden avsevärt mer … mänsklig. Och karaktären växer, visar barmhärtighet, tar ansvar.

Hans syster Death presenteras under ganska sympatiska former i ett nummer som pedagogiskt nog sammanfattar hela handlingen dittills. Vad ska Dream göra när han uppnått sina viktigaste mål? Death vet sin roll, och framställs på ett ganska fint och trösterikt sätt. Men obönhörlig. 

Efter detta känns formen ännu friare. Formatet blir en värld där Gaiman kan berätta i stort sett vad som helst. Som en afrikansk myt om en förlorad stad och kvinnan som älskade drömkungen, eller ett avsnitt som börjar på medeltiden och tar sekellånga kliv framåt. Fler ändlösa syskon presenteras, som Desire och Despair. Mitt i ett avsnitt med en morbid samlarmässa berättas en hemsk version av Rödluvan. Fyra drömmar som rymt under Dreams fångenskap måste hittas innan de ställer till ännu mer skada. En flicka som är en ’vortex’ får veta något märkligt och försöker finna sin bror, som i sin tur är fast i en hemsk situation och tar sin tillflykt till drömmarnas värld. Det är ännu märkligare än det låter. Och ett nummer går vid ett tillfälle över till liggande format för att skilja mellan dröm och verklighet, mitt i en berättelse som återknyter till anekdotiska karaktärer i första numret. 

Gaimans fascination för eviga (eller mångtusenåriga) straff hör inte till mina favoritinslag. Det gör däremot berättelsen om mannen som bestämmer sig för att inte dö och har turen att träffa rätt … person. Elegant, underhållande, sympatiskt och snyggt ihopknutet. Även mördarmässan visar på ambitioner bortom att frossa i onda gärningar och hårda straff.

En viktig skillnad mot den något äldre Watchmen är att Moores mästerverk står helt på egna ben och tålmodigt och raffinerat bygger sin egen myt. The Sandman är också modigt ambitiös och klipskt uppbyggd, men utan koll på DC:s mer obskyra karaktärer känner man sig ibland lite vilsen. Eller? Man kunde argumentera för att DC-karaktärerna mest är att betrakta som bonusar och att man inte måste ha koll på dem. Och Arkham Asylum, en återkommande plats, känner till och med jag till. 

Hur som helst, väl engagerad läste jag ut denna samlingsvolym på några dagar och förstår nu Gaiman-kulten betydligt bättre. Kommer jag fortsätta läsa när nästa samlingsvolym kommer? Och kommer jag läsa om den första, och då på ett annat sätt uppskatta mycket som vid första läsningen kändes lika lösryckt och slumpmässigt som fascinerande? Ja, jag tror faktiskt det.