Kategori: Tecknad serie

Sandmanserierna har getts ut i samlad form förut men “deluxe”-utgåvorna är nog de finaste hittills.

Här, tidigt 90-tal, har Neil Gaiman hunnit bli varm i kläderna, och läsarna har hunnit lära känna Dream (någotsånär) och de märkliga karaktärerna runt honom. Nu är det bara att låta fantasin flöda, i vackra eller hemska historier. Eller både och.

Vi får veta vad drömmar kan leda till om tillräckligt många drömmer tillsammans, och ser kanske med andra ögon på katter efter detta. Prisbelönta A midsummer night’s dream berättar om uruppförandet av Shakespeares pjäs på uppdrag av Dream som en avskedsgåva till älvorna.

Death träffar en kvinna som inte vet hur hon ska kunna dö men verkligen, verkligen vill det. 

A Season of Mists är en historia i flera delar om hur Lucifer tar ett drastiskt beslut när Dream, påmanad av sina syskon och med stor bävan återvänder till helvetet för att rätta till ett av sina grymmaste misstag. Snart samlas allsköns gudar, väsen och demoner för att kräva, köpa eller hota till sig ägarskapet över den oönskade gåva som Dream fått. Dream välkomnar hövligt hela den märkliga skaran till den plats där han bestämmer över verkligheten. Del fyra är ren skräck, förlagd till en nästan folktom internatskola. Tills de döda återvänder. Nej, det är ingen zombiehistoria, utan något betydligt kusligare än så. Och på något sätt komiskt och nästan optimistiskt. 

Gaimans fokus på evighetslångt lidande är fortfarande något överdrivet, men ibland ser han till att ordna upp saker på ett sätt som känns relativt acceptabelt. Hans tanke om människor skapar sitt eget lidande även i helvetet är också intressant, om än kanske inte unik. 

Men jag föredrar när han är bildad och bara sugen på att berätta historier. Thermidal vittnar om historiskt intresse där skräckväldet efter franska revolutionen blir skådeplats för en märklig historia med John Constantines förfader Johanna och gästspel av Thomas Paine. I August reser vi ännu längre tillbaka i tiden och ser kejsar Augustus spela tiggare tillsammans med en dvärg, inför vilken han är öppenhjärtig om allt. 

”When I am a God, I will no longer be scared.”

Nästan allt, i alla fall. Nästa berättelse följer månadstemat namnmässigt och kejsartemat i sin berättelse om Joshua Norton som utropade sig till Kejsare av USA. En berättelse som är helt sann men här vävs in i en ramhandling med ev vadslagning mellan Dream och två av hans syskon: Desire och Despair. 

Orpheus, Dreams son som är med redan i berättelsen från franska revolution, återses i The Song of Orpheus, denna som sig bör förlagd till gamla Grekland. Det stundar bröllop och hela släkten är där. Olycksbådande nog dröjer sig en viss syster kvar. 

Det känns inte alltid helt uppenbart huruvida Gaiman förlitar sig på läsarens bildning för att till fullo uppskatta berättelserna eller om han snarare gläds i rollen som lärare, den som får upp läsarens ögon inför de myter, dramer och intressanta historiska detaljer serierna baserar sig på eller snuddar vid i förbigående. Oviktigt, kanske. De funkar ju på båda sätten. 

Efter det flerdelade återberättandet av Orpheus öde avrundas samlingen med några kortare historier, gjorda några år senare. Stilen skiftar, från satyrhistoriens akvareller (?) till den mer skissartade berättelsen om Death. Som är rätt fin och vars slutreplik faktiskt inte känns så tung:

”So, I’ll be seeing you.”

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1

Att det är Neil Gaiman som författat de ihopvävda berättelser som tillsammans utgör World’s End är inte svårt att se. Hur tätt det egentligen hänger ihop med de övriga Sandman-serierna låter jag vara osagt. Drömmarnas kung dyker upp ibland men det känns lite pliktskyldigt. Men han är ju också berättelsernas furste och här handlar det verkligen om berättelser.

I en ramhandling förlagd till ett märkligt värdshus berättar märkliga eller helt vanliga figurer historier för varandra för att fördriva en stormig natt. En del historier har historier i sig, och ibland kliver Gaiman ner en nivå till. Det är raffinerat, mysigt och tecknat i olika stilar. Och oftast är det den tankfulle och mänsklige Gaiman som berättar, inte den som nöjer sig med att vara fiffig. Även när det inte känns så överväldigande nytt kan han ofta göra mer av stoffet än många föregångare genom oväntade inslag och djärv ambition.

Minst intressant är den första, om man får säga det rakt ut. Den visuella stilen är intressant men berättelsen saknar punch. Nästa, om en alv på resa till en korrupt stad, är mysigare och det blir fortsatt bättre. En sjöfarares märkligaste minne, med en doft av salta vågor och kärlek till havet. En god, ung president i ett alternativt USA. En stad bebodd av de som tar hand om de döda, lika respektfull som morbitt påläst och detaljrik.

Längs vägen blir förstås ramhandlingen en allt viktigare berättelse i sin egen rätt. Var är de? Varför? Hur? Mot slutet invänder en av lyssnarna mot berättelserna och deras skeva genusbalans, men det blir inte bara en självironisk blinkning.

Det är svårt att inte gilla ett verk som är så präglat av kärlek till historieberättande. Finalen är stark och märklig och härligt dunkel och känslan som dröjer kvar är äkta vara.

(Och visst värmer det att läsa Stephen Kings förord och sedan Gaimans respektfulla tack till den förstnämnda.)

För en hittills ganska sporadisk gäst i Neil Gaimans universum känns detta som en perfekt introduktion till hans hyllade serie. Inbunden samlingsutgåva med de första 16 numren, utgivna 1988-89, plus Sandman Midnight Theatre. Med undantag för den sistnämnda håller det en ganska konsekvent grafisk stil med en handfull återkommande illustratörer och kolorister. (World’s End, det enda jag tidigare läst, är betydligt mer visuellt varierad.)

Man bör väl egentligen ha koll på DC Universe för att riktigt uppskatta denna ambitiösa myt där figurer som John Constantine och Dr Destiny har viktiga roller. Men viktigast och skapad just för dessa serier är den gothige Dream, the Sandman själv, Morpheus, evig kung över drömmens och berättelsernas värld, som i berättelsens början snärjs av ett brittiskt ockult sällskap och hålls fången i mer än 70 år. I hans frånvaro sker märkliga ting. Väl fri måste han återfå sina ”verktyg”, vilket bland annat leder honom till självaste helvetet, där ett triumvirat visar sig ha makten. Men också till jordiska platser med både vanliga och ovanliga människomöten. Det är kolossalt ambitiöst men bara starten på en serie som kommer drista sig allt länge ut i myt och historia. 

Jag är inte helt övertygad av inledningen, måste jag säga. Den mörka humorn är inte alltid av mitt favoritmärke. Somligt känns sensationslystet, annat pretentiöst. Men när den träffar rätt är serien väldigt effektfull. Och det finns väldigt mycket berättarambition här, detaljer och stämningar, både fina och hemska. Ständiga citat från sånger varvas med Shakespeare, ordagrant eller fiffiga varianter som ”beware the ideas of March”. Bildningsskryt eller berikande? Det varierar. 

Det är, kan inte nog understrykas, inte en serie för barn. Ofta är det ren skräck med väldigt vuxna inslag. 

För mig hittar berättelsen verkligen fotfästet i och med kapitlet om servitrisen Bette med författardrömmar. Som fortsätter med en minst sagt händelserik period av väntan på hennes fik, där den galne och grymme Dr Destiny använder den nyligen återfunna kraft han en gång stal från Dream. Riktigt obehagligt blir det, och det är bara början på den apokalyps han drar igång, ’för att han kan’. 

”I think I’ll dismember the world and then I’ll dance in the wreckage.”

Dream själv kan också vara oförsonlig och hämndlysten (nyss frisläppt använder han en stor del av sina krafter åt att försätta sin forna fångvaktare i en infernalisk drömloop), men är i grunden avsevärt mer … mänsklig. Och karaktären växer, visar barmhärtighet, tar ansvar.

Hans syster Death presenteras under ganska sympatiska former i ett nummer som pedagogiskt nog sammanfattar hela handlingen dittills. Vad ska Dream göra när han uppnått sina viktigaste mål? Death vet sin roll, och framställs på ett ganska fint och trösterikt sätt. Men obönhörlig. 

Efter detta känns formen ännu friare. Formatet blir en värld där Gaiman kan berätta i stort sett vad som helst. Som en afrikansk myt om en förlorad stad och kvinnan som älskade drömkungen, eller ett avsnitt som börjar på medeltiden och tar sekellånga kliv framåt. Fler ändlösa syskon presenteras, som Desire och Despair. Mitt i ett avsnitt med en morbid samlarmässa berättas en hemsk version av Rödluvan. Fyra drömmar som rymt under Dreams fångenskap måste hittas innan de ställer till ännu mer skada. En flicka som är en ’vortex’ får veta något märkligt och försöker finna sin bror, som i sin tur är fast i en hemsk situation och tar sin tillflykt till drömmarnas värld. Det är ännu märkligare än det låter. Och ett nummer går vid ett tillfälle över till liggande format för att skilja mellan dröm och verklighet, mitt i en berättelse som återknyter till anekdotiska karaktärer i första numret. 

Gaimans fascination för eviga (eller mångtusenåriga) straff hör inte till mina favoritinslag. Det gör däremot berättelsen om mannen som bestämmer sig för att inte dö och har turen att träffa rätt … person. Elegant, underhållande, sympatiskt och snyggt ihopknutet. Även mördarmässan visar på ambitioner bortom att frossa i onda gärningar och hårda straff.

En viktig skillnad mot den något äldre Watchmen är att Moores mästerverk står helt på egna ben och tålmodigt och raffinerat bygger sin egen myt. The Sandman är också modigt ambitiös och klipskt uppbyggd, men utan koll på DC:s mer obskyra karaktärer känner man sig ibland lite vilsen. Eller? Man kunde argumentera för att DC-karaktärerna mest är att betrakta som bonusar och att man inte måste ha koll på dem. Och Arkham Asylum, en återkommande plats, känner till och med jag till. 

Hur som helst, väl engagerad läste jag ut denna samlingsvolym på några dagar och förstår nu Gaiman-kulten betydligt bättre. Kommer jag fortsätta läsa när nästa samlingsvolym kommer? Och kommer jag läsa om den första, och då på ett annat sätt uppskatta mycket som vid första läsningen kändes lika lösryckt och slumpmässigt som fascinerande? Ja, jag tror faktiskt det.

Extramaterial

Sandman Midnight Theatre är ett fristående nummer i en annan visuell stil som utspelar sig strax före andra världskriget och involverar karaktärer från den alla första delen, under Sandmans fångenskap. Det är till slut både spännande och intressant trots ett överdåd av karaktärer som man inte nödvändigtvis känner till innan.
Allra sist kan man läsa Gaimans egna tankar och presentationer av den serie han vill göra, nedskrivna innan ens en tecknare är vald. Här klarnar väldigt många saker som åtminstone jag endast dunkelt uppfattade vid läsningen, samtidigt som man inser hur väldigt nära han följde sin grundplan när böckerna faktiskt gjordes.