Att det är Neil Gaiman som författat de ihopvävda berättelser som tillsammans utgör World’s End är inte svårt att se. Hur tätt det egentligen hänger ihop med de övriga Sandman-serierna låter jag vara osagt. Drömmarnas kung dyker upp ibland men det känns lite pliktskyldigt. Men han är ju också berättelsernas furste och här handlar det verkligen om berättelser.

I en ramhandling förlagd till ett märkligt värdshus berättar märkliga eller helt vanliga figurer historier för varandra för att fördriva en stormig natt. En del historier har historier i sig, och ibland kliver Gaiman ner en nivå till. Det är raffinerat, mysigt och tecknat i olika stilar. Och oftast är det den tankfulle och mänsklige Gaiman som berättar, inte den som nöjer sig med att vara fiffig. Även när det inte känns så överväldigande nytt kan han ofta göra mer av stoffet än många föregångare genom oväntade inslag och djärv ambition.

Minst intressant är den första, om man får säga det rakt ut. Den visuella stilen är intressant men berättelsen saknar punch. Nästa, om en alv på resa till en korrupt stad, är mysigare och det blir fortsatt bättre. En sjöfarares märkligaste minne, med en doft av salta vågor och kärlek till havet. En god, ung president i ett alternativt USA. En stad bebodd av de som tar hand om de döda, lika respektfull som morbitt påläst och detaljrik.

Längs vägen blir förstås ramhandlingen en allt viktigare berättelse i sin egen rätt. Var är de? Varför? Hur? Mot slutet invänder en av lyssnarna mot berättelserna och deras skeva genusbalans, men det blir inte bara en självironisk blinkning.

Det är svårt att inte gilla ett verk som är så präglat av kärlek till historieberättande. Finalen är stark och märklig och härligt dunkel och känslan som dröjer kvar är äkta vara.

(Och visst värmer det att läsa Stephen Kings förord och sedan Gaimans respektfulla tack till den förstnämnda.)