Palavers bokblogg

Kategori: Eget skrivande

Misery loves company – a short and somewhat scary story.

A rather clever little ”horror story”, penned in 1991 by an 18-year-old me. Presented as scanned typewriter pages, with typos, made-up words and all. Old-school, y’all. For the full story behind this story, go here (in Swedish, though …)


Misery Loves Company

misery_p01 misery_p02 misery_p03 misery_p04misery_p05misery_p06misery_p07misery_p08misery_p09misery_p10

 

 

Anders Lindahl, 1991


 

misery_handwritten_sml

Page one of the handwritten first draft (1991). Pro tip: using graph paper forces you to write smaller, using less paper!

Om Fear, Frighteners, min missade karriär och den förfärliga Eric the Pie

Men om du nu tycker det är så himla fränt med böcker, varför är du inte själv berömd författare? Va? Hmm?

Jag hör dig. Det är ett hårt men motiverat påhopp. Egenutgivningsexperimentet Dagsländor är trots sina kolossala kvaliteter en bra bit från bästsäljarlistorna och mina övriga mästerverk är i skrivande stund alltjämt outgivna, ofilmade, oförtjänt okända.

Men allt kunde ha varit annorlunda. Jag kunde ha slagit igenom som underbarn i 18-årsåldern. Men det tåget spårade ur strax innan Station Succé, och allt är Graham Mastertons fel. 

Jag har länge haft en vagt grundad misstanke att brittiske skräckförfattaren (med mera, inflikade han insinuant …) Graham Masterton förstörde min litterära karriär. Detta var dock i början av 90-talet, då Internet knappt fanns och slik info var svårtillgänglig. Det slog mig dock härom dagen att även dåtiden dokumenteras allt bättre på det världsomspännande datanätet och sökningar som fordom gett föga frukt nu kan skörda senkomna insikter. Här kommer alltså sanningen från hästens mun. På Grahams officiella sajt står nämligen följande att läsa i gult på svart:

”Eric the Pie (PDF Version) – Your chance to read the story that was responsible for the demise of horror magazine, Frighteners. The story of a boy who thought he was a pie … or a pie that thought he was a boy … or … well, you decide!”

(Observera att jag inte länkar direkt till själva berättelsen. Läser du vidare ska du strax förstå varför.)

Vari ligger relevansen för mitt skrivande, undrar du? Specifikt relevansen för min i sammanhanget äppelkäcka, provokationsfria (frånsett ordet ”shit”, vilket jag i mitt ungdomliga språkbruk inte reflekterade närmare över) och ganska fyndiga lilla rysarnovell, Misery loves company? Jo, nu ska du få höra.

Under några gyllene år från sent 80-tal till tidigt 90-tal, när skräcklitteraturen nådde sin kommersiella kulmen, utgavs en ganska snygg och ambitiös månatlig publikation om skräck, fantasy och sci-fi i film- och bokform vid namn Fear. Den var enkelt uttryckt det brittiska svaret på Fangoria.

I varje utgåva fanns alltid, vid sidan av kanske överentusiastiska recensioner och intervjuer med genrens storheter (Clive Barker var föga överraskande något av en stammis), en handfull rysliga noveller, somliga av dem faktiskt bra. Aspirerande författare som jag var och föga fjättrad av tvivel på mitt engelska språkbruk (inklusive ett totalt ointresse för vad som utgjorde brittiskt respektive amerikanskt sådant) plitade jag ner ett eget verk betitlat Misery loves company och skickade in. Via papperspost, så som man gjorde på den tiden.

frighteners_letter_199105

Starten på en fantastisk karriär. Inte … Hålet i papperet kommer sig av att jag stolt spikade upp brevet på väggen samma dag som det anlände.

Efter kanske några månader damp det till min förvåning ner ett brev från Ludlow, England. Där läste jag stolt att gänget bakom Fear hade beslutat bredda verksamheten med en månatlig antologi ägnad enbart åt skräcknoveller och ”… we should like to publish your story in a forthcoming issue of that periodical”.

Gött! Äntligen var jag framme vid starten på en fantastisk karriär! Vilket förlag skulle
nobba ett ungt skräcksnille som redan fått en historia publicerad på engelska? Titeln ”Sveriges Stephen King” hängde inom räckhåll. Ungefär så resonerade jag, och vem kan motbevisa mig? Ingen, just det!

Så var det bara det där med den faktiska publiceringen. Det blev nämligen väldigt tyst efter detta löftesrika brev. Jag kostade på mig något telefonsamtal till England, vilket på den tiden kostade ungefär 1 000 kronor i minuten, och blev inte mycket klokare.

Någonstans ifrån nåddes jag till slut av ryktet att Frighteners gått en tidig död till mötes, föranledd av en historia så provocerande att större ombud vägrade att ta in tidningen.

Berättelsen i fråga, vet jag nu, heter ”Eric the Pie” och betraktas faktiskt allmänt som förklaringen till Frighteners blixtsnabba kollaps. Berättelsen, som jag på rent vres inte har läst, beskrivs som en sällsamt kontroversiell och obehaglig historia som fick även härdade skräckfantaster att kväljas och inte minst den stora tidningskedjan WH Smith att plocka tidningen från hyllorna.

Ekonomiska svårigheter följde för förlaget och med sig i fallet drog dottertidningen sin ömma moder, så vi berövades även Fear. Den sistnämnda gjorde relativt nyss ett försök till nystart, med crowdfunding och allt, men det gick visst sisådär

Här finns hela historien: http://bearalley.blogspot.se/2008/12/frighteners.html

Tänk vad några senkomna sökningar kan uppdaga. Att döma av Mastertons egen kommentar i andra numret av tidningen (som stretade på ett kort tag till) hade han allvarligt uppsåt med skändligheterna. Vad hjälper det? Misery loves company blev alltså aldrig publicerad så han är åtminstone skyldig mig 50 pund, det arvode jag utlovades i antagningsbrevet. Med ränta borde det väl nu uppgå till cirka 100 miljoner kronor.

Bu för Graham Masterton!

Och hurra för min novell, som här, ganska precis 25 år senare, görs tillgänglig online! (Som PNG-bilder; OCR-mjukvaran gick uppenbarligen bet på det fina typsnittet och försökte skriva om berättelsen till ett språkligt experiment utan uppenbara litterära kvaliteter …)

Och titeln ”Sveriges Stephen King”, ja den gick som bekant istället till John Aivide Lindqvist. Grattis, John …

 

Mer om Fear:

Fear – magazine

Fear – the magazine of fantasy, horror, and science fiction

Copyright © 2018 Palavers bokblogg

Tema av Anders NorénUpp ↑