Palavers bokblogg

Kategori: Göteborg

Stjärnklart (2014)

Lars Wilderäng är för mig (baserat på två lästa böcker) definitionen på en ”både-ja-och-nej”-författare. Han skriver om intressanta scenarion men grottar hellre ner sig i tekniska detaljer än människors komplexare drivkrafter. Språket är ofta så torftigt att man ibland undrar ifall han ens tycker om att skriva. Och till slut är man ändå fast och berättelsen nästlar sig in i vardagstankarna. Eller, ‘berättelsen’ kanske är fel ord? Kanske är det bättre att läsa det som en sedelärande pamflett där Spara och Slösa har ersatts av Förberedd och Oförberedd.

Ämnet är alltså åter Katastrofen. Den som förändrar allt. Med intresseboost för boende i Västra Götalandsregionen och Göteborg i synnerhet, men även inslag från ‘Stockholm och andra ställen’. Wilderäng korsklipper mellan olika personlighetstyper medan civilisationen rasar samman. Han hävdar inte alltför subtilt att den förberedde överlever.

Den första vi möter är Johan. Han reparerar iPhones. En lämplig om än torr ingång till en berättelse om hur elektroniken slutar fungera. Nästa karaktär är Filip, en prepper. Han bor i Stockholm men har en halv ö nära Orust. Han blir det främsta språkröret för Ws funderingar och farhågor kring Beredskap. Familjefar Magnus introduceras härnäst. Han jobbar Volvo och bor i Åsa, söder om Göteborg. Det finns olika sätt åka in till stan. Helst vill man ju undvika biltullarna. Sedan Peter, en psykopatisk polis, och Glenn, en tungt belastad kriminell som får fritidsstryk av Peter med vänner. Anna är en datatjej som gillar scifi. Det kommer flera … en del bara för att dö.

Presentationsstilen känns igen från Midvintermörker. Det är viktigt med de yttre detaljerna. ”Den bruna Samsonite-väskan”. Varumärken, adresser, detaljer. Data-Anna presenteras genom en lång radda serier och böcker som hon gillar, vilket ändå är mer av psykologisk djupdykning än de flesta av karaktärerna förunnas. Vad är det för sallad till korven som polisen äter? Västkust, säger du? Och rostad lök till? Det var värst.

Innan allt barkar käpprätt åt skogen bjuds det på en oändlig räcka med oroande tecken och små problem som ofelbart bemöts med att den aktuella karaktären naivt försöker komma på enkla teorier om vad som är färde. Förnekelse, heter del ett för säkerhets skull, och poängen hamras in på bekostnad av trovärdighet.

Språkligt är det spikrakt. Information ska överföras, både i dialog och beskrivning, sedan är jobbet gjort. De enda ovanliga ord vi stöter på är av teknisk natur eller namn på vapenmodeller. Ord och formuleringar repeteras gärna tätt inpå varandra. Man tar väl oftast för givet att en författare ska sträva efter att variera språket – om inte annat så för att de flesta läsare instinktivt reagerar på upprepningar och hypnosen därmed bryts – men detta mål har till synes bortrationaliserats helt. Att öppna med T. S. Eliots mest kända citat är kanske självironi. Det här är så långt från suggestiv, ödesmättad poesi man kan komma.

Med det sagt: det här är ändå ett rejält kliv framåt från Midvintermörker, och det blir bättre.

Ämnet är förstås intressant och han kan sina grejer. Filips olika prepperåtgärder känns liksom det mesta grundligt efterforskade. Visst har man undrat hur det skulle bli om all teknologi som förenklar våra liv bara knasade ur och Wilderäng har kört en ambitiös simulering. Han har funderat över högt och lågt, över avlopp och sopor, över elnät och telenät, över kraftverk och dammar. Det är lika påkostat i detta hänseende som det är lean management i det språkliga.

Mindre katastrofer kantar vägen mot den stora. Några poliser i Hjällbo lämnas skyddslösa mot buset när radion dör. Ett flygplan kraschar i havet. Tids nog inträder en helt ny värld där den förberedde eller improvisationsskicklige klarar sig bättre än den som naivt antagit att vårt samhälle aldrig kommer förändras. Visst är det spännande.

Men det hade varit ännu mer spännande med karaktärer som blir mer än generiska spelpjäser. Folk presenteras rakt upp och ner med den ständiga frågan hängande i luften: kommer DU överleva Katastrofen? Vad är du för Typ? De enda egenskaper och händelser som nämns är de som bekräftar vilken kategori av homo sapiens de representerar. Medelsvensson. Överlevare. Psykopat. Redig militär. Det är fullt möjligt att skriva om karaktärer i det mer vardagliga på ett intressant sätt men Wilderängs böcker börjar leva först när folk börjar dö. Att läsa detta efter Joe Hills The Fireman gör skillnaden extremt tydlig.

Men …

Någon fjärdedel in undrar man redan: har man vant sig eller har W ryckt upp sig? Magnus börjar kännas som en människa och det ironiska med att de har ‘för många äppelträn’ lockar rentav fram ett litet oroat skratt. De små larmrapporterna från Huvudstadsbladet.se kryper under huden och oroar. Kängan mot alla smarta nedskärningar känns välplacerad. Med undantag för ett alldeles för långt och supermöpigt kapitel i Afghanistan (som senkommet kommer följas upp), känns det som om boken hittat fotfästet. Här introduceras också elitsoldater på hemmaplan (Karlsborg) som givetvis kommer spela en viktig roll i den nya världen.

Vissa har de perfekta resurserna på cykelavstånd. Andra har ingen reservplan. Skildringen av Magnus familjs stigande vedermödor ger magont; hur tar man hand om de sina i en sådan här situation om man bara lärt sig överlevnadsreglerna för ett välfungerande samhälle? Filip blir som mest intressant när hans övertag ställs mot andras hjälplöshet. Han har förberett sig, har han därför större rätt att överleva? Polisen Peters iskyla är förstås också en tillgång i den osköna nya världen, även om han är extremt enkelt skissad.

Det är en bladvändare, om än en vars blad jag vänder med en märklig blandning av fascination och irritation. Trots mina invändningar dras jag obönhörligt in i den här förfärliga framtiden. Och allt oftare agerar Wilderäng Författare, eller inbillar jag mig bara?

”Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.”

”Han somnade till dånet från den befriade och vilda Göta älv.”

Magnus vedermödor med att tysta familjens katt är riktigt livfullt beskrivna. Ibland saknar man rentav den torra pragmatiken, som i en konstlad scen i Hjällbo. Andemeningen är god, utförandet helt over the top.

Och allt eftersom samhället rasar kan han öka dramatiken. I Göteborg tar Peter Polis makten i kraft av sin skrupelfrihet medan Filip inleder resan mot västkusten från ett Stockholm där liken ligger på gatorna. Marknadsplatser för det nödvändiga uppstår spontant och de med vapen sätter reglerna, vare sig de är reko eller psycho. Givetvis är det bättre ordning i Karlsborg, där rejäla militärer kan styra upp. Och helt osannolikt är väl inte det. Att så konkret uppleva gamla tiders eller andra världsdelars svält, kamp, flyktingströmmar och miliser på hemmaplan är en märklig upplevelse. Raserade göteborgska landmärken tillhör de självklara elementen medan flodvågor från Trollhättan tillhör de mer bombastiska överraskningarna.

Jodå, till slut är det lätt att förstå framgången. Liksom Midvintermörker är det en övertygande och oroande pamflett i romanform, den här gången mot hur hela vår värld är uppbyggd. Mot ‘just in time’-filosofin och de bräckliga system vi gjort oss beroende av. Samhället skildras som ett ömtåligt korthus i väntan på en teknologiskt avancerad vindpust. Visst blir man påverkad.

När de flesta av trådarna mot slutet konvergerar och drama för vissa hunnit övergå i tragedi är det nästan svårt att minnas den där långa, tafatta startsträckan. Så dags är det starkt och engagerande, punkt.

Vid epilogerna något decennium efter ‘Nedsläckningen’ har boken hunnit byta ton igen. Visst kunde det vara roligt att få informationen om den nya världen serverad lite mer kreativt, men så dags är det väl försent att hoppas på mer. Det är ett intressant världsbyggande som här presenteras och det är väl troligt att jag kommer läsa uppföljarna någon gång framöver. Eller åtminstone se den utlovade tv-serien.

Här finns mycket som hade kunnat skrivas om och med lite möda fåtts att fungera mycket bättre, en hel del darlingar och ren utfyllnad. Med allt det hårda jobb som uppenbarligen lagts ner på research och scenarion är det lite synd att resultatet blir så blandat. Men ja, det är läsvärt.

Simon och Ekarna (1985)

Simon och Ekarna

I min strävan att i snigeltakt beta av de Stora Svenska Författarna är turen kommen till Marianne Fredriksson, och det känns som om jag valde rätt bok.

En berättelse om två små familjer och deras vänskap, likheter och olikheter, förlagd till Göteborg runt andra världskriget. Eller en berättelse om stora, mystiska sanningar som man förstår som barn och kanske, kanske kan hitta igen.

Boken börjar med att 11-årige Simon, en adopterad judisk pojke som vid det laget ännu inte känner till sin bakgrund, säger hejdå till sin barndom och ser på världen med nya ögon. Simon är en begåvad och ‘boklig’ pojk som förlorar sig i berättelserna och inte riktigt är som andra, men som i bokens början börjar inse just detta och försöker anpassa sig. Han kan slåss, det har han fått lära sig för att kunna försvara sig i skolan. Och efter folkskolan börjar han realskolan, vilket väcker blandade känslor hos hans socialistiska adoptivföräldrar.

Krigets och nazismens skugga från kontinenten och havet vilar över det mesta. Språket är finstämt och lite högtidligt, både vackert och sakligt. Lite lakoniskt, lite poetiskt.

”Hennes godhet var inte av den klibbiga sorten, hon var stark i sig själv och hotades inte av andras tillväxt.”

Med ofta snygg, ekonomisk prosa:

”… när han hade vunnit bli välbeställd och hon vettskrämd.”

Men Fredriksson målar också levande bilder, av en vagga under ett päronträd eller fartyg som fjättrats i hamnen av kriget. Göteborg under kriget fångas med både väntade och oväntade bilder och ljud.

Hon byter också perspektiv utan att ursäkta sig. Adoptivföräldrarna Erik och Karin, vännen Isak och dennes pappa Ruben; pö om pö får vi veta vad de alla tänker och känner, tillsammans med kärnfulla biografier som gör dem till tillfälliga huvudpersoner. Huset vid älvmynningen, och inte minst Karin själv, blir en trygghet för flera oroliga själar i en orolig tid. Det är klokt och insiktsfullt, och det allvetande och allt berättande perspektivet skapar inte den distans som ibland kan bli resultatet av det episka.

Många händelser sveper förbi och sätter sig på minnet med några få meningar. Som passagen om oroliga mamma Lentov som efter invasionen av Norge försöker förgifta familjen och sätta eld på huset. Annat får ta gott om plats. Berlioz Symphonie Fantastique, synnerligen fritt tolkad av Fredriksson i ett nästan fristående kapitel, gör ett outplånligt intryck på honom. Historien om Simons tillkomst är en liten novell i sin egen rätt, avrundad med poetiska rader som:

”Kanske är varje nytt barn jordens försök att ge uttryck åt det som inte kan förstås.”

Efter någon tredjedel är kriget slut och Simon är en ung man men Fredriksson har mycket kvar att berätta. Hon fortsätter att överraska med oväntade bakgrundshistorier, föränderliga känslor mellan personerna, ilska och vänskap. Ständigt får de nya nyanser, ingen av dem förblir en trygg konstant.

En flicka som överlevt Förintelsen gör ett något skrämmande intåg i handlingen strax innan Simon under stor känslomässig dramatik får veta var han kommer ifrån. Dramatik präglar de flesta känslor i boken. Allt blir stort och ofta farligt i Fredrikssons händer, till och med avnjutandet av musik känns som en resa fylld av risker. Det handlar bara till hälften om konkreta saker som händer, det viktigaste är hur folk relaterar till det. På strax över 300 sidor får hon mycket sagt om livet och människorna. Olika personer presenterar olika teorier, klokt och välfunnet, och poetiska passager får breda ut sig utan oro över ifall det blir för högtidligt eller om någon skulle uppfatta det som, Gud förbjude, pretentiöst.

Huruvida man ens tycker om Simon är faktiskt inte helt avgörande för ens uppskattning av boken (men episoden i lumpen när han står upp för sin vän Isak mot en fascistisk furir höjer respekten). Ibland är Isak, Ruben, Karin och Erik nästan lika mycket huvudpersoner som han. Göteborg spelar förstås också en stor roll och gör sig ständigt påmind i rader som den om dagar ”långa som Karl Johansgatan”.

Det är kort och gott en bok om Allt. Religion, politik, filosofi och konst. Pragmatisk psykoanalys och poetisk mysticism. Om själslig ångest och att jobba på varvet. Om människor som oroar sig och krånglar till det och tänker illa om sig själva. Om att bli ung vuxen och känna hat och svårförklarliga mörka tankar. Fredriksson gör det varken lätt för sig själv eller läsaren, som med fördel betar av boken något kapitel i taget snarare än sträckläser den. Men människomöten och lite om Ombergs historia hör till saker som lyser upp i allvaret.

”Där får du höra sanningen om att du inte fötts förgäves.”

Lite magisk realism ryms också. Den lilla kloka gubben han liftar med må vara något ur Simons hjärna, men hur kom han i så fall hem?

De lyckligaste stunderna i boken är ofta när människor är helt rättframma mot varandra, högtidliga och snitsiga men ärliga. Och ofta tillåts en situation där allt ser ut att sluta lyckligt faktiskt göra det, dramaturgiska regler till trots.

Mystiska inslag från de tidigaste civilisationerna återkommer och utgör en stor del av avrundningen, som ändå lämnar av mitt i den göteborgska verkligen.

Vad blir det av allt det här? En rik och intressant bok som man kanske rentav läser om en dag.

Vi ses vid Röda Sten (2004)

Fyra personer i Götet i en kort roman om livet och jakten på lycka, typ.

Viveca Lärn gör inte direkt någon hemlighet av att hon gillar Göteborg. Judit och Maud bor i landshövdingehus i Majorna, Dennis bor i Haga och Love har villa i Särö. Lärn droppar kända geografiska namn och typiskheter i parti och minut. Judit har inte bara ramlat ur en rutschkana som barn, det hände på Plikta. Hon tar trean från Jaegerdorffsplatsen, inte bara en spårvagn.

Det är kärnfullt och enkelt skrivet i lättlästa och ofta lekfulla meningar. Tätt mellan de roliga formuleringarna, men kanske inte direkt skratta högt-kul. Harmlöst ironiskt, med tydlig författarnärvaro: ” … som alla vet …”

Lugn lunk men snabba hopp mellan personerna med direkt tillgång till deras ganska torrt presenterade tankar som röjer alla deras löjligheter och brister. Lärn använder dem för att göra sig lustig över mänskliga fenomen och småaktigheter, men med ett ganska vänligt leende snarare än ett hånflin.

Cirka 60 sidor in ger sig verkligt allvar till känna, när Dennis hälsar på en före detta i skärgården. Nästan lömskt dyker det upp. Efter det känns hela boken lite mer seriös, mitt ibland de fortsatt finurliga formuleringarna och lakoniska underdrifterna.

Lärn redogör för deras tankar och känslor utan att värdera. I den mån det döms är det när karaktärerna själva ursäktar sig för sig själva och man anar att de inte är så nonchalanta om allt. Love framstår mer eller mindre som en harmlös psykopat, en som valt arkitekturen istället för mord.

Judit och Dennis framstår som förvuxna barn, lagda åt grovt självbedrägeri. Särskilt Judit skyndar in i långsiktiga drömmar på lösa grunder, som ett barn som ska ‘bli prinsessa’ när hon blir stor.

Det är en bok där man undrar ‘vart är det på väg’ snarare än ‘hur ska det gå’. Det kan ju också vara roligt ibland.

Copyright © 2018 Palavers bokblogg

Tema av Anders NorénUpp ↑