Kategori: Svenska böcker

Ny och gammal litteratur på svenska

Svek (2003)

Konsekvenser och kontroll är väl de två stora temana i Karin Alvtegens tredje roman (likt de två första med en kort titel som börjar på ”S”), vilken jag hittade i hyllan och började läsa, för att några timmar senare ha nått drygt halvvägs genom. 

Enkelhet är inte lätt. Det är befriande få huvudpersoner och språket leder läsaren snabbt in i och genom handlingen men det här har en verkshöjd som många av dagens massproducerade och ljudboksanpassade böcker varken kan eller försöker göra anspråk på. 

Å ena sidan Eva, som utan förvarning ser sitt liv med lilla familjen raserat och beslutar sig för att ta kontroll över situationen även om det kanske gör saker ännu värre. Å andra sidan unge Jonas, med extrem OCD och jobbiga minnen, som troget besöker sin komatösa käresta på Karolinska tills allting hastigt förändras. Deras vägar korsas, som det brukar heta. Två människor som möts vid en känslig tidpunkt och för vilka det betyder helt skilda saker. Det är inte muntert men det har ett driv och en insikt i de känslostormande huvudpersonerna. 

Inledningen är intressant. Samma situation beskrivs ur två perspektiv, vilket gör båda personerna lika begripliga för läsaren som de blivit främmande för varandra. Sedan tar dock det ena perspektivet över helt i den delen av berättelsen, med Jonas smittsamt stressfyllda tillvaro som komplement. För den sistnämnda är kontroll a och o, men exakt i vilken grad framgår bara gradvis. 

Det blir bitvis väl förklarande. Insikter som karaktärerna får om sig själva redovisas tydligt, så tydligt att jag kliver ur dramat lite. Men det finns mer av träffande formuleringar utan överdrivet bildspråk. Hur personer ser ut ödar Alvtegen inte mycket tid på att berätta; det är vad de tänker och gör hon bryr sig om. 

Medan Jonas verkar bli alltmer av en klassisk karaktär, mannen utan självinsikt vars kärlek blir till ägarskap i en destruktiv spiral, kan man underhållas av Evas relativt behärskade men svalt illvilliga hämnd. Som förstås handlar om att återta ett mått av kontroll. Hon offrar något, en del av sig själv, medvetet. När är det försent att vända?

Med någon fjärdedel kvar inträder ett nytt, tragiskt tema. Och så återfår Henrik sitt perspektiv. Jag kan inte bestämma mig för om någotdera greppet känns riktigt rätt. 

Att vad som mest känns som en psykologiskt komplex blandning av missförstånd och faktiska ränker klassas som en kriminalroman är lätt att glömma ibland. Spännande är det ändå. Det är ett slags målmedveten, labyrintisk tragedi som faktiskt inte behöver ond bråd död. Eller, för den delen, ett mörkt ironiskt slut som sluter cirkeln på ett alltför symmetriskt vis. Vad är poängen? Utöver vad som i värsta fall är funkofobi kring psykisk ohälsa. 

Slutet definierar ofta böcker mer än alla förtjänster längs vägen. I det här fallet tar jag till syvende och sist med mig en något banal och elak twist. Det var la synd. 

Samlade verk (2020) 

Lydia Sandgrens mestadels hyllade och prisade debut känns inledningsvis väldigt bekant på många sätt. Författaren in spe Martin Berg, tillika redaktör, är runt de femtio och kroppen börjar ”förråda honom”. Snart är båda barnen utflugna. Han går igenom sina gamla texter.

Den här figuren känns, inte minst vid sidan av de relativt nyss av mig lästa Jag for ner till bror och Stacken med deras ovanliga protagonister, som en trygg men lite tråkig gammal vän. Men det är välformulerat och smålustigt bredvid allvaret. Dessutom utspelar det sig i Göteborg. Martin bor i ett gentrifierat Majorna och köper lammkotlett i Saluhallen. På förlaget presenteras en handfull karaktärer och den sortens småproblem som för många torde kännas som rena lyxen. Martins enda riktiga problem är hans oförmåga att gå vidare, att glömma Cecilia. Vad har hänt med Cecilia? 

Dubbla tidsplan ger möjlighet att skildra även ett äldre Göteborg och det är tydligt att detta är ett av bokens mål. Att sjunga litteraturens lov är ett annat. Klassiker och deras upphovspersoner nämns och hänvisas till, synbart med antagandet att läsaren känner igen dem alla. Sandgren vågar anta att detta upplevs som intressant, vilket är sympatiskt. Det finns något fint med hur boken känns som en uppdatering av en sorts litteratur man sällan ser numera. Tonårssonen Elis relation till högre litteratur blir roligt relaterbar, insikten att ens barn sällan kan inspireras att läsa men kanske upptäcker det själva (eller inspireras av någon mer jämnårig cooling) känns dråpligt bekant. 

Men hur blir detta en bok på 700 sidor? Bland annat genom att presentera även Martins föräldrar och världen och Göteborg vid och före hans födelse för att sedan gå vidare till en uppväxtskildring utan större draman men med en mysig retrofaktor. Önskan att samla livserfarenheter för att kunna skriva en göteborgsk Jack, tonårsfylla och en påfallande brist på trauman. Efter ett tag hoppar vi tillbaka till modern tid igen och dottern Rakel får huvudrollen, en introvert intellektuell och kanske författarens alter ego. Stilen är ungefär densamma, dock. Någon femtedel in känns det faktiskt rätt tunt. Gott om förment småroliga iakttagelser om mänskligt beteende, författarnamn och gatunamn, promenader och bildade samtal. I något slags allvarlig ironi beskrivs ständigt hur personerna reflekterar kring sina egna liv och drömmar i form av klichéartade scener ur litteratur och film. Sådant kan väl vara läsvärt men det här kunde trimmas ordentligt. Man måste inte beskriva allt, frestas jag säga, men Augustpriset säger annat; tydligen ska man det. 

Det är också en berättelse om vänskap genom årtiondena. Konstnärsbegåvningen Gustav med en oroväckande förkärlek för dryckjom blir tidigt bästa vännen och förblir s¨å, även om han under långa perioder gör sig osynlig. Svaret på varför Cecilia en dag, av allt att döma, hux flux lämnade sin familj är dock det outtalade löftet som håller kvar en när det andra inte räcker. Men räcker det hela vägen? 

Längs vägen skrivs det mycket om skrivande, och åtminstone ibland på ett sätt som går bortom det mest självklara. Respekten för värvet lyser i ett stycke där unge Martins egna stapplande försök under en varm göteborgssommar kontrasteras mot en beskrivning av äkta författande, som bland annat jämför det med guldvaskande. Här är författande något väsensskilt från det stadiga producerandet av ”ännu en bok om X eller Y”. Skrivandet i Martins idealvärld handlar verkligen om mer. Det är sympatiskt. 

Men det är det där med att bara redovisa för allt som Martin gör under sin ungdom och studenttid utan att gallra som får mig att lägga (ljud)boken åt sidan under längre perioder. Situationerna, platserna, maträtterna och diskussionerna om konst och filosofi känns verklighetsnära (på gott och ont, det hade varit uppfriskande om någon sa något originellt ibland) men … ska det bara fortsätta så här? Långa och exakt återgivna konversationer, ofta på namngivna och för göteborgaren bekanta restauranger och barer. En handfull fiktiva författare, som ibland förärats fiktiva filmatiseringar, återkommer boken igenom. Det återkommande temat om Martins evighetsharvande med sin egen roman är uppenbart viktigt och ibland relaterbart för en författare in spe, inte minst insikten om hur tidigt det är för sent att vara ’uppseendeväckande ung’ debutant, men boken verkar inte särskilt intressant. 

Här finns förstås mer. En sekvens i presens där den vuxne Martin föreställer sig hur det kunde ha blivit med en kvinna han träffar på en fest sticker ut och blir nästan sin egen lilla historia för en stund. De återkommande utdragen ur en intervju med Svensk Bokhandel är å andra sidan ofrivilliga eller avsiktliga övningar i banalitet, desto mer så ju klokare Martin försöker låta. Det är över huvud taget en bok där folk uttrycker sig i tal som man normalt gör i skrift – i ett kåseri eller en krönika – ofta genom att medvetet eller inte citera saker de själva läst men gör anspråk på som egna klokskaper. Jag vet inte om Sandgren ironiserar över intellektuella. Det saknas i alla fall glöd och originalitet i många av de diskussioner som staplas på varandra i Martins värld. Ingen verkar verkligen brinna för sina ämnen, det är mer som om de försöker imponera på varandra. När vi till slut får veta hur Martin och Cecilia lärde känna varandra är det med prat om Wittgenstein och kolonialtiden. 

Efter ett tag presenteras en samling nya karaktärer som indirekt bidrar till ledtrådar om Cecilia, som bland annat har en barndom i Etopien. Ungefär samtidigt inser vi att en tysk roman som Rakel av sin far har ombetts läsa har paralleller till hennes mor, vilket ger närmast nödvändig bränsle åt boken när det känns som om den tänker nöja sig med att lojt röra sig framåt genom decennierna. 

I Paris, där Martin och Gustav hänger ett tag under samma era som Palmemordet och Tjernobyl, pågår otrohet och terrordåd. Det här är inte Martins finaste stund (även om han bara ägnar sig åt det förstnämnda). Han ursäktar sitt beteende med inre monologer om hur detta är konstnärligt nödvändigt. Ibland känns hans ytlighet och lite tillgjorda sätt att prata som ledtrådar; är detta månne tillkomsthistorien för en Kulturman av mindre sympatisk art, en som senare ska i tur och ordning hyllas och fördömas? Det finns länge inga tecken på att han har mycket till empati med omvärldens olycksbarn eller bryr sig om någon annan i största allmänhet . Han saknar förmåga att kritiskt reflektera över de litterära giganter han reflexmässigt upphöjer, utan vill mest anamma deras manér. Med det sagt; i regel framstår han som en knappast felfri men mänsklig människa som navigerar livet via de intressen och talanger han fått och förvärvat. 

Av någon anledning hör de återkommande barndomsbilderna ur Rakels perspektiv till mina favoritinslag. De känns mer verkliga i sin detaljrikedom, när (vild gissning) författaren kan luta sig mot egna erfarenheter. Och skildringen av Cecilias deppighet och utmattning efter andra förlossningen ”andas både relevans och realism”, som Martin kanske skulle ha uttryckt det. Här möts också dessa två teman på ett fint sätt, inte minst i scenerna från familjen Wikners lantställe.

Prosan är ofta välfunnen på ett vis som jag egentligen gillar, vänligt ironisk mot sina karaktärer, grammatiskt korrekta meningar med ett naturligt flyt, men som jag förknippar med mer precisa och koncentrerade verk; berättelser med en tydligare riktning, starkare händelser och högre garv.

Det är ingen tvekan om att Sandgren kan iaktta och beskriva. Det hon har valt att beskriva är en samling ganska elitistiska personer vars liv på ytan innehåller mindre dramatik och svåra val än de flestas, som är ambitiösa och duktiga och pratar väldigt mycket om konst och litteratur men som inte verkar älska dessa ting, som inte verkar ha blivit räddade eller förtrollade av dem – vilket konst och litteratur faktiskt är fullt kapabla till. Det pågår förstås mer under ytan, men djärvt nog låter Sandgren ett bra tag läsaren tro att detta är allt hon har att bjuda på. Jag är därför länge uppriktigt ställd över hur detta blev en succé, utöver den halvfärdiga teorin att dessa reportage från andras liv har samma typ av lockelse som G.R.R. Martins måltidsskildringar och alltmer mållösa resor; det blir en värld läsaren kan trivas i, och hur man förlänger eskapismen blir mindre viktigt än att man gör det. 

Med en fjärdedel kvar väntar jag fortfarande på att författaren ska skaka om det hela, konfrontera sina karaktärer med något som tvingar dem ut ur sina bubblor. Och nog anar man en slags förändring, främst i Rakels attityd gentemot de som format bilden av hennes mor. Den goda trenden fortsätter och det skruvas rentav upp ett mått av spänning när det där försvinnandet närmar sig. Och plötsligt introduceras ett tredje perspektiv! Mysteriet börjar faktiskt avtäckas. I slutet ligger mycket fokus på att genom andras beskrivningar låta oss förstå mer om de olika personerna. Det är inte dundrande aha-upplevelser utan snarare en slags ökande insikt som faktiskt är intressant. Undantaget är kanske Gustav som ganska plötsligt blir mycket mer begriplig, på ett sorgligt vis.

Det finns så många kvaliteter här, och samtidigt så mycket ren utfyllnad. Jag kan inte kalla det annat. När poängen är hemma, kanske nöja sig? En kärnfull och träffande replik förlorar bara på att följas upp av en annan variant i annan skepnad. Känslor och reaktioner ska oftast beskrivas och förklaras så att det inte finns någon risk att läsaren missat poängen. Det finns ibland väldigt lite utrymme att tänka och tolka själv. ”Brevity is … wit”, som det uttrycks någonstans i The Simpsons. Kanske har jag blivit bortskämt av mina senaste böcker (Woolf, Greene, McCarthy).

Jag är helt säker på att jag tycker att Samlade verk egentligen är en hälften så lång bok uttänjd till episk längd på olika vis, som för att uppfylla kraven på en uppgift. Men hur tungt väger den vissheten mot att detta är en bästsäljare och prisvinnare?

Jag är också säker på att slutet av boken har mer skärpa och fokus än inledningen. Det blir tajtare och intressantare för varje kapitel och återblickarna på tidigare beskrivna händelser ur nya perspektiv med nya fakta på hand blir verkligen intressanta. Allvaret blir allvarligare, klokheten klokare. När Cecilia är borta och Gustav kommer till räddning med oanade färdigheter och klokhet är det formidabelt fint. Men fortfarande finns plats till långa och lite för formellt formulerade utläggningar om det mesta. När det gäller en del nutida författare är jag inte säker på att de ens tycker om att skriva, som om det är det enda trista med jobbet, något att städa undan när researchen och idéstormandet är färdigt – här är det ingen tvekan. Å andra sidan är väl den här texten skyldig till ungefär samma försyndelser som jag ondgör mig över; för lång, full av upprepningar. Man blir som man umgås, om man nu inte redan råkar vara sån. 

Hur som helst: mycket hellre detta än en banalt skriven tortyrthriller till. Samlade verk saknar något, kanske rentav Det Där som gör litteratur Stor, men präglas av lågmält rolig insikt vid sidan av ett behärskat allvar och en vaken blick för mänskligt beteende. Och prosan flyter behagligt. Det är inte en perfekt bok, vad nu det ens betyder. Men den är till sjunde och sist verkligen läsvärd.  

Handelsmän och partisaner (1991)

Klas Östergren var knappast gammal när han skrev den här, men debuterar man som tjugoåring är man väl veteran vid 36. 

Det börjar mystifierande men någorlunda intresseskapande med en liten skara herrar på en bar i ett strandhotell. Inledningsvis kunde det utspela sig var som helst i världen men det smalnar snabbt av till Sydsverige. Huvudpersonen Dan Holten visar sig vara fiskare men känns också som en plågad eller oroad själ av den art som i litteraturens värld ofta har mer konstnärliga jobb. Det dricks mycket. För mycket. De verkar ha supit i en vecka och är i dåligt skick. Något har hänt. Vad?

Del II hoppar lite bakåt i tiden och man anar en förklaring på gång. Ett gäng mäklare med ett Projekt intar samma strandhotell och lejer raskt Holten som chaufför. Det visar sig att de letar lokaler som kan bli lönsamma flyktingförläggningar. I mötena mellan dessa prosaiska månglare och nunnorna i ett kloster de vill köpa uppstår något mer intressant än det nästan ceremoniella supandet på strandbaren. En löpande historia är också Holtens dragning till en kvinna som jobbar i baren men som han saknar nödvändig handlingskraft för att gå vidare med tills det är försent. Den man som istället slår till är det kanske mer synd om; han är gift men mår inte bra. Å andra sidan får Holten tillfälle att återgälda otjänsten, om än tillsammans med en äkta tjänst. Om det känns som att det inte är helt tydligt vad personerna vill så är det för att de själva inte verkar veta. Men efter att nyss ha tampats med modern, övertydlig prosa i olika form kan jag uppskatta dunkelheten. 

Det är en relativt kort bok med större ordrikedom än i mången nutida roman dubbelt så lång. Ja, jag har alltså läst några moderna bästsäljare på sistone och är fortfarande lite paff över hur miserabel prosa och berättarteknik man kan slippa undan med så länge det blir våldsamt nog, så jag uppskattar även den språkliga ambitionen. Det finns något Backman-artat men kanske mer tragiskt än komiskt över många av beskrivningarna. Den ständiga värmen och den nästan ständiga berusningen beskrivs smittande. Östergren hittar också oväntade sätt att fånga miner och manér, händelser och repliker. 

”Han hade ett undanglidande och frånvarande drag över sig, vilket rimmade illa med med hans grova, tunga och lite sävliga gestalt. Han påminde om en som står vid en grav för att ta ett sista farväl av någon och samtidigt undrar om han inte är på fel begravning.”

Eller: 

”Doktorn började hosta, en djup och illavarslande hosta som han tycktes ta som ett kränkande angrepp från något utvärtes. Han blev lika överraskad varje gång och när förvåningen lagt sig, följdes den av en min som hos en djupt oförrättad.”

Men varför skriver han repliker från olika personer utan att byta rad? Och ytterst sällan med angiven avsändare. Så skriver man ju inte dialog. Blir rörigt. Det där bitvis hypnotiska går lite förlorat när man måste försöka räkna ut vem som sa vad. 

Vissa böcker tar det ett tag innan man hittar fotfästet i. Någonstans på vägen klickar det för mig i alla fall. Det alldagliga blir existentiellt i form av vad han väljer att beskriva, inte sällan Holtens tankegångar, och sättet, prosan han beskriver det med. Ibland bryter presens av mot imperfekt, vilket för mig brukar skära sig tydligare när författaren återgår till det sistnämnda – så även här. Som om presens är det mest naturliga. Ungefär så kunde det förresten stå i den här boken; infall som känns relevanta för författaren. 

När Holten efter en tillspetsad situation flyr till havs i sin fiskebåt bjuds på detaljerad och säkert korrekt information om yrkets rutiner. Det finns humor också, inte bara i de välfunna redogörelserna för herrarnas berusning. Bland annat den i sammanhanget helt rimliga repliken: 

 ”Det är ingen som behöver ett kloster?”

Och politik, lite oväntat och plötsligt. En impromptu diskussion om flyktingar med en lokal reporter och en dito politiker som slutar med en missriktad smocka. 

Allt klarnar ju länge man läser och kanske är det inte så mystiskt. En frånskild fiskare och några dryckesbröder, några främlingar på tillfällig visit, några intensiva dagar. Många skarpa miljöbilder i en historia som samtidigt känns suddig, upplevd till stor del i ett rus. 

När del två, som utgör lejonparten av boken, lider mot sitt slut är vi framme vid samma punkt som inleder del ett. Det är snyggt överlappat och man börjar förstå eller misstänka vad som hänt. Men kanske är ovissheten nästan lika illa. Och Holtens känsla av att han är delvis ansvarig. Nu, när han väntar ett så viktigt besök. 

Med 20 sidor kvar kan jag se hur det mycket väl kan sluta och hoppas att jag har fel. Och inser snabbt att jag fattat fel om en hel del, eller blivit tillfälligt lurad av en förslagen författare. Det är väldigt mycket som faller på plats under slutsträckan, på ett lågmält spännande och överraskande rörande vis. Till syvende och sist är det inte bara en väldigt välskriven roman utan faktiskt en läsupplevelse. 

Stacken (2023)

Annika Norlin har visst bara skrivit två böcker (den första en novellsamling) men omnämns redan som en unik röst. Och det är ungefär allt jag tar reda på innan jag börjar lyssna. Det är roligt att göra så ibland. Sedan läser jag på och inser jag att hon är musiker (Hello Saferide/Säkert!), journalist och rätt känd i största allmänhet. Det var därför namnet lät bekant. Där ser man. 

Någon ser en samling människor laga pinnbröd och nyfångad fågel över öppen eld. Vilka är de? De verkar tätt sammansvetsade och samtidigt väldigt olika. Denna någon är Emelie, överpresterande, ensamboende tjej som blundat för priset det moderna livet och hennes karriär kräver av henne tills hon en dag inte kommer ur sängen. Det är lika effektivt som effektfullt berättat. Från sitt tillfälliga hem och tillflyktsort uppe på en höjd ser hon gruppen göra sina märkliga ritualer. Hon har hyrt ut lägenheten i Stockholm och bor i tält eftersom hon verkar må bättre i skogen. 

Tids nog får Loke presentera sig i form av sina anteckningar och vi får därmed ett perspektiv inifrån gruppen. Eller halvt inifrån. Som enda barn där, som inte ens får åka in till stan, har han en skyddad särställning även inom den ovanliga skaran – eller sekten, eller vad det nu är. Han har aldrig ens sett en påse chips förut. Det blir fler perspektiv, tankar och ledtrådar. Gruppmedlemmarna får namn och tydligare karaktär. De bor i samma hus och verkar bedriva ett smärre bedrägeri men det är kanske mest för att kunna leva livet på sitt vis. Helst sover de under Stora gran och tänker saker som:

”Den som möter vädret med acceptans får mycket gratis.”

Jag tror jag förstår det där med ’rösten’. Det finns inget i stilen som känns som att det försöker imponera men det är en stil, med en del dialektala inslag, påfallande rak och med förmågan att förmedla personligheter och stämningar. Jag for ner till bror gör sig påmind, även i den norrländska miljön, men förhoppningsvis vankas det mindre misär här. 

Andra stackmedlemmar presenteras med kortare eller längre tillbakablickar. Josef vars förintelseöverlevare till föräldrar försöker ge honom en fin barndom i folkhemssverige, Sagne som upptäcker allt liv runt sig, Sara som plötsligt finner sig nästan för omtyckt och senare blir djuraktivist. Starka Agny som lär känna Sara under oväntade omständigheter.  

Josefs historia känns i början som den viktigaste. En ung och grubblande kille som förstår vad föräldrarna genomlidit och har omänskliga krav på sig själv; inte minst kravet att verka lycklig. Norlin beskriver helt vanliga händelser och gör dem livsavgörande. 

Så kommer vi till slut till Ersmo och hans mamma, och Agny som kommer dit som personlig assistent, och man börjar förstå hur den brokiga skaran hamnat där. Norlin förstår alla dessa karaktärer och månar om att läsaren också ska göra det. Allt beskrivet i den där nästan lakoniska tonen, som inte driver med någon men har något inkännande underfundigt över sig även när allvarliga saker beskrivs. Hon fångar tankar som borde få karaktärerna att verka dumma men inte gör det. Orimliga och synnerligen mänskliga tankar. 

Så håller det på. Hopp i tiden mellan ett begränsat antal personer som man lär känna allt bättre. Hemska saker de varit med om som format dem, och fina saker. De flesta på flykt, kan man väl säga. Och samtidigt mer hemma i det där huset än de kanske någonsin varit. Det är klokt, roligt, allvarligt och frispråkigt, men känns på något sätt alltid lugnt. Det sista kanske delvis beror på Helena Lindgrens trygga inläsning, med lämpligt norrländsk brytning. 

Det är inte så att de bara tar kloka beslut. Insiktsfullt men ifrågasättande redovisar Norlin exempelvis för hur det kom sig att ett barn blir en del av stacken, men också hamnar på utsidan av den. Och hur de måste isolera sig och vara försiktiga för att deras paradis, delvis finansierat med försäkringsbedrägeri, inte ska raseras. Allt är lite avigt. När en man drabbas av en hämndaktion så blir det lite konstigt och skevt, komiskt men allvarligt. 

Men det är också förlösande scener där det känns som att de också hamnat just där de rentav måste hamna. Sångritualer, andningsövningar och gruppdynamik, nästan jobbigt påträngande ibland men livsviktigt för de sargade själarna i Ersmohuset. 

Självhushållning ersätter alltmer turerna till orten. Sekt eller bara ett annat sätt att vara? Bara ett sentida hippiekollektiv eller något helt unikt? På olika sätt kanske de saknar allt det andra därute men inte tillräckligt för att förlora det de har. Josef är inte för klok för att kunna bli svartsjuk när ramarna ändras. Han är också den som bekymrar sig över det ensamma barnet hos dem. 

Hur mycket drivs allt av den milt karismatiska Sara? Hade allt gått en annan väg utan folks önskan att göra som hon vill? Ett faktum som hon är instinktivt medveten om och ofta nyttjar. Är hon manipulativ eller bara övertygande i sin egen övertygelse? 

Två tredjedelar in känns det som att det börjar krackelera. Något bra har mer och mer gått i en riktning som inte alla är helt glada över. Och så är det det där med skogsavverkningen runt dem. Alltfler säljer bruksrätten. Paradiset krymper. Men det är fortfarande deras och världen därute känns inte heller som ett alternativ. 

”När jag tänker på det så har jag gett mitt liv åt stacken”, reflekterar en person för sig själv vid insikten om att somligt annat inte längre är möjligt, och lägger snabbt till: ”Och det var det absolut värt.”

Det kanske behövs någon utifrån för att se och handla. Om inte den personen också dras med – eller inser klokheten i deras sätt att vara, beroende på hur man ser på saken. Det är en makalös och delvis väldigt rolig scen när Emelies fyllepersonlighet ger sig till känna och stacken plötsligt tvingas konfrontera allt som ingen talar om. Och Emelie samtidigt får ifrågasätta saker hon ser som självklart. 

En tripp på svampar blir både fantastisk  och hemsk. Bokstavligt trädkramande. Och plötsligt är det folk utifrån på gården. 

Det känns som om allt leder fram till en brytpunkt, en insikt, samtidigt som Norlin hela tiden lyckas få de olika synsätten att kännas giltiga. Finns det ett facit? Ett rätt och ett fel? Ja, det gör det ju. Men ständigt finns en person som kan rädda upp vilken situation som helst, även när den inte borde räddas. Som inte ser sig som ledaren men i vars närvaro ”man blir svag.” Som alltid har svar om hon till sist blir konfronterad och det värsta är att det finns sanning i svaren. Det här kunde vara en handbok i både psykologi och retorik. 

När rösten och blicken och det smittande skrattet till slut inte räcker längre blir det starkt och förlösande. 

Upplösningen känns lika delar given och överraskande, gott och ont, följd av en serie epiloger som känns både rätt och nödvändiga. En stor läsupplevelse. 

Farlig fåfänga (1944)

I denna deckare av Stieg Trenter introduceras Fotografen Harry Friberg för första gången. I bokens början träffar han en gammal bekant när han försöker ta ledigt i Stockholm, vilket kommer dra in honom i ett (troligt) mordfall. 

Det är en bok av sin tid, och plats. Kriget finns på horisonten men i Sverige kan man äta gott och gå på konstutställning. Trenter beskriver människors utseende och manér på det där sättet man gjorde förr, som om deras karaktärsdrag stod att läsa däri. Paul Groth, före detta skolkamrat, numera konstnär, får inte en sportslig chans att själv förtjäna läsarens respekt; det fastslås direkt att han är nervös och har något att dölja. Den manliga blicken är självklart närvarande och ourskuldande. Harry har inte mycket till övers för ”flåsigt översvallande kvinnor” som färgar håret lila men en spårvagnskonduktörs ”glittrande nötbruna ögon” får ett gillande omnämnande. Över huvud taget är de flesta personerna där för att recenseras, särskilt damer (samt en som omöjligt kan bli ’dam’ men ”vilken kvinna!”). Senare möter vi en ”mager blondin med sakligt ansikte”. 

En inbjudan till konstnärens residens på höjden ’Fåfängan’ strax utanför staden leder till stor dramatik. Efter en serie märkliga möten och mystiska beteenden avlider den hyllade, men också orolige, konstnären brutalt. Mord? Kapitelnamn som ”Någon har knuffat ner honom” ger vissa antydningar. 

En brokig samling i ett gammalt hus, ett blått papper med röd skrift varav endast vår hjälte endast hinner läsa fragment. Små detaljer planteras och upprepas, ledtrådar eller villospår. Att Paul har problem med ögonen påtalas tydligt. Vattentillgången i huset verkar också vara relevant. Friberg har förstås teorier och framstår som en självsäker amatördetektiv i Christies skola, som snabbt vinner de undersökande polisernas förtroende (i alla fall den enes). Det spekuleras om veronaltuber, snören och gillrade men lite långsökta fällor på en detaljnivå som gränsar till ältande. 

Mellan sådant och de utseendefixerade och ofta nedlåtande karaktärspresentationerna, och särskilt när det mörka mysteriet tätnar, framgår det att Trenter också kan skriva. Och tillsammans med ytterligare mysterier, inklusive en stum och förskrämd flicka som de hittar i nattmörkret, låter både författaren och den fiktive fotografen ana en större empati med karaktärerna, om än inte nödvändigtvis ledsagad av gott omdöme. Harrys variant av att trösta offrets syster består i att rekommendera en mer tilltalande frisyr och handgripligen tvinga med henne på klassisk konsert utan vidare funderingar kring hennes känslotillstånd. En ’välväxt blondin’ som polisen ber honom fotografera utsätts för en närmast paparazzi-liknande behandling. Trots sin uppmärksamhet i andra lägen reflekterar han inte närmare över hur hans beteende upplevs av andra. Ursäkten är väl att han ’inte menar något illa’. För han är ju en i grunden schysst kille, visst, men en Friberg i vår tid hade knappast sluppit undan med den sortens uppförande. 

Det märks även på andra vis att 80 år är ganska lång tid, även om den litterära stilen känns mycket mer modern än något från, säg, 20-talet. Ord som schasbricka och krollsprint serveras obekymrat, vilket skapar den mysigare sortens förvirring. Meningen med medikamenter som brom och verona kan man ofta gissa sig till. Clara Bow namndroppas precis som i en sentida Taylor Swift-låt. Istället för browserhistorik är det frimärksautomater och poststämplar som ringar in misstänkt aktivitet. Man ställer klockan efter radiotid och placerar den kanske på rökbordet. Radion bjur också på kabaré med Thor Modéen. Och så Stockholmsbilderna. Mysfaktorn blir förstås hög. 

Vägen mot mysteriets lösning går via ytterligare twistar och vändningar och ’murveln’ blir också både personligen hotad och ’tillplattad’ under sina försök till efterforskningar. Fribergs ego är nästan en karaktär i sin egen rätt, med ofta småkomiskt resultat. Faran med starkt myrgift är mindre komisk.

Bitarna faller faktiskt ganska fint på plats, en efter en och förklaringen landar snyggt och för mig oväntat. Alla ledtrådarna känns uppenbara med facit på hand, så som det ska vara. Och givetvis samlas de misstänkta en sista gång när sanningen ska fram. Riktigt effektfullt lägger han upp det, Trenter. 

Mitt i historien kan den kännas lite rörig, med fokus på synbart irrelevanta saker, men när allt är sagt och gjort förstår man bokens framgång. 

Eldslandet (2018)

Efter en rörig start så landar Pascal Engmans andra roman i ett antal personer vars vägar korsas i en dramatisk händelsekedja kring organhandel och kidnappningar, med både poliser och kriminella med och utan samvete. Mycket känns bekant. Här finns den obligatoriska personen med förflutet i SOG, numera gentlemannaskurk i lag med en strulig barndomsvän. Här finns den tuffa kvinnliga polisen som tuktar översittare och sätter psykologer på plats men kan värmas upp i kontakten med en flyktingtjej. Mest unika är väl partierna i Chile, där övervintrade nazister skapat en enklav med mycket dunkla men lönsamma hemligheter. 

Kriminelle men innerst inne snälle Nicolas mer komplexbetyngda vän och kumpan Ivan får lite otippat också agera huvudperson ibland. En eländig typ som drömmer om att komma in i den fruktade organisationen ’Legionen’. De sistnämnda vill inte Nicolas ha med att göra. Vanessa, polisen, uppvisar gradvis också lite intressantare sidor. Hon är på sätt och vis en ovanlig karaktär: rik och självvalt isolerad samtidigt som hon saknar sin exmake. Hon är ingen primadinna, men känns ofta väldigt omogen. 

Det är inledningsvis mest liv i bilderna från Chile, ofta kretsande kring en viss Carlos, en lugnt monstruös men respekterad samhällspelare i en mindre by som ruvar på hemska hemligheter. Han sponsrar lokala fotbollslaget och bossar över bortrövanden och mord. Och blir varse en möjlighet i form av ensamma, nyanlända flyktingbarn i Sverige. Vem skulle söka efter dem om de försvinner? Samtidigt blir han smått besatt av en nyinflyttad ung kvinna. 

Engman knyter tids nog ihop det här ganska effektivt. Han kan också skriva action så det blir spännande och man förstår vad som händer, och han känns påläst. Och det finns något här. Karaktärer som används effektivt i en historia som tar ut svängarna men faktiskt kunde utspela sig i verkligheten. Men i personpresentationer, exposition och många scener är det ofta torftigt och fantasilöst skrivet. Som om författaren bara inte ids hålla på mysterier eller gradvis berätta saker på ett dramaturgiskt vis. Orka, liksom. Hade-formen regerar, likaså detaljer som verkar ämnade att upplysa en tänkt regissör om hur scenen ska filmas, om hur någon höjer en kaffekopp och tar en klunk. Och ställer ner den. Men det är mest övertydligheten som jag blir lite less på. Här finns en scen där en person bokstavligen tänker på hur hans val är det ”moraliskt riktiga” efter felval han gjort tidigare, val som läsaren för säkerhets skull påminns om. 

Men visst förstår jag framgångarna. Det finns starka scener, grymheter och spänning. Bitarna faller på plats, konfrontationer och möten kanske är väntade men det är effektivt. Kunde nog bli en spännande film- eller miniserie. 

Hörd som ljudbok, något spännigt inläst av Stefan Sauk med vissa utbrott av dramatiskt skådespeleri. 

Jag for ner till bror (2018)

Att Karin Smirnoffs hyllade debutroman är speciellt skriven, exempelvis utan kommatecken och med namn i gemener, blir mindre tydligt i ljudboksform (Lo Kauppi), men lokala uttryck och avkortade meningar hörs förstås. Och speciellt är det ändå. 

Jana Kippo, en självuppoffrande och alltid hjälpsam kvinna som samtidigt stängt av sina känslor på många sätt kommer hem till Smalånger någonstans i norr, skådeplats för barndomstrauman och ett hårt liv i en ort präglad av Uppenbarelseboken och mäns styre. Hon inleder raskt en relation med en föga sofistikerad men ändock konstnärligt lagd man, blir varse att en omtyckt, nästan dyrkad, kvinna i trakten nyss dött och träffar som titeln anger sin bror, även han ärrad av barndomen. Tar jobb i hemtjänsten och får samtidigt chans att nysta i ett mysterium. 

Bit för bit berättas om hennes förflutna, med övergrepp och en ondsint far, med svek mot en vän och senkommen hämnd. Trasiga människor på en plats som känns som en annan värld och samtidigt väldigt svensk. En älgjakt (”Skogen är full av älg och världen är full av män”). Dans på ’Rundan’, där den ena parten stinker av ”svett och Aqua Vera”, den andra av ”ångest och hb”. Tidsmarkörerna är länge få. Allting känns som för länge sedan men är inte det. Maria, den döda kvinnan, är även postumt allestädes närvarande och verkar ha påverkat många liv.  

Det är väldigt eget. Smutsigt och deppigt men alltmer dramatiskt vid sidan av socialrealismen. Det känns som en detektivhistoria och samtidigt inte. Från att vara en fullkomligt ogenomskinlig låda blir huvudpersonen alltmer begriplig och engagemanget stiger i takt med att frågetecknen rätas ut. Jana förblir samtidigt en oförutsägbar person som på stundens ingivelse tar alla chanser att få veta mer om saker som skett. Arrangerar en begravning, snokar i ett hus innan hon ringer polisen efter ett självmord. Och sedan städar hon huset, trots att den döde var ’en skithög’. Ringer ingen när hon är sjuk och utmattad och inte ens har torr ved hemma. Religonen har hon på något sätt kvar, men förlåtelse är inget hon anammar. 

John, den konstnärlige, undviker också enkla kategoriseringar. Instabil och ibland hotfull men med uppriktig självinsikt. Han har ett nästan lika tufft förflutet som Jana och de visar sig också ha något ännu viktigare gemensamt. 

En kommande konstutställning i ett galleri som ägs av en viss person låter som en potentiell vändning men det är istället en serie julscener som får skina ljus över denna berättelse om ovanliga barn och föräldrar. 

En väldigt annorlunda bok. Fult och fint och så rakt att det nästan känns mystiskt. 

Barabbas (1950)

Pär Lagerkvist skapade väl en egen genre med den här korta romanen, utgiven ett år innan han fick Nobelpriset. 

Rövaren som enligt samtliga evangelium släpptes fri istället för Jesus försöker handskas med det som hänt. Han följer med till Golgata av skäl han inte kan förklara för sig själv, bevittnar det som beskrivs i Nya testamentet men med något krassare blick, och försöker sedan återgå till ett vanligt liv. Somliga gratulerar honom och uppmuntrar honom att njuta av livet han fått tillbaka. Andra vill dra in honom i Kampen. 

Men han envisas med att springa på eller rentav söka upp de som följde ”den döde”. Han kan inte släppa det, hur gärna han än vill glömma den magra, märkliga mannen som dog istället för honom. Nya testamentets främsta tes blir oerhört konkret och personlig just för honom. 

En harmynt kvinna som en gång mött Jesus och är övertygad om att nya tider stundar förser extra perspektiv. ’Den tjocka’, en kvinna han tyr sig till ibland, likaså. Hon funderar och grubblar över sin tillfälliga karl och kommer vid ett tillfälle fram till att han måste ha blivit besatt av anden från den korsfäste. 

Stilistiskt är det ofta enkelt och rättframt, med upprepningar och många ”och” men också en rikedom av väl valda och skönt gammaldags ord och utryck. En del tankegångar kan sträcka sig över tio rader som speglar tänkaren ifråga. Förrädiskt enkelt förmedlar han någons attityd till vad den bevittnar med någon milt ironisk formulering. Det är lätt att se eller gissa hur senare författare har influerats, såsom Vibeke Olsson och Torgny Lindgren. Det är väldigt bra. 

Det är en bok som tar temat på allvar men det är ingen pamflett. Mötet med en som Jesus väckt från de döda (Lazarus?) är nästan kusligt. Något dödsrike finns inte, får Barabbas veta, men har man varit på andra sidan är man ”ingenting”. De troende bemöter honom högst skiftande och rent fientligt när de får veta vem han är. I sitt gamla rövarband passar han heller inte in längre. 

”Han verkade alldeles som borta någon annanstans. Det var nästan olustigt.”

Efter några år som författaren inte gör anspråk på att veta något säkert om återkommer Barabbas som grånad före detta gruvslav i en romersk ståthållares hushåll. Vistelsen i gruvan och det band han där knyter till en olycksbroder beskrivs sedvanligt kärnfullt och starkt. Behandlingen av slavar och Sahaks försök att förstå mannen som tydligen sett makalösa ting men som det inte går att förstå sig på. Uppsyningsmannen som en dag börjar ställa frågor om deras underliga tro blir en representant för de mer privilegierade romare som gradvis upptäcker något som först mest tilltalar kvinnor och slavar. Barabbas halvsanna berättelse, där han undantar det viktigaste men infogar änglar och under, känns så typisk för hur kärnan i något så lätt döljs bakom mer spektakulära ting. 

Och genom allt detta går tråden om hur ensam Barabbas är, oavsett vilket sammanhang han hamnar i. Outsidern är en väl en typisk Lagerkvistare och han lyckades verkligen skapa unika sådana, såsom Dvärgen. Barabbas är ”avlad och född i hat”, och hans djupt liggande ögon ses sällan. Temat fortsätter när han bokstavligen tvingas välja mellan tron och livet. För honom är valet nog lika självklart som för hans medslav, och rakt motsatt. Och när han till slut äntligen väljer sida, när han ”inte sviker”, så blir även detta så fel. 

En tung bok, jo. Och alldeles fantastisk. 

Kastellet (1992)

Kastellet handlar om en handfull personer boendes i utkanten av Romerska riket i en tid när kristendomen börjar få fotfäste men fortfarande ses som en ibland rent problematisk sekt. Vibeke Olsson skriver ur deras perspektiv i tur och ordning alltsom åren går. Ett intressant grepp är övergången från tredje till första person. 

Outsidern Freiatto, alltid utstött och plågsamt medveten om sitt födelsemärke, blir genast en i gänget när han tar värvning vid en romersk utpost bortom Rhenfloden på 130-talet e.k. Olsson (ett par år före hyllade Molnfri bombnatt) berättar i presens, i korta meningar och med medvetna upprepningar, som om hon själv upplever varje sekund av det. Det är fullt med detaljer, påläst och övertygande. Det kan ibland bli lite monotont, men ständigt målar hon nya bilder som känns levande och intressanta. Gång på gång återkommer hon till Freiattos förundran över att ha funnit en gemenskap; till och med ensamheten är annorlunda nu. 

”Vaktposten är ensam, men han är en av tusentals ensamma vaktposter.”

Det handlar om en enklare tid men där folk har komplexa känslor. Som Freiattos mor, vars tankar vi också får ta del av. 

Freiatto blir inbjuden att delta i kristianernas möten, men blir inte nämnvärt frälst. Dessutom kan det kosta en livet, i alla fall om man framhärdar i ett vägra dyrka kejsaren som en gud. Det gör inte Freiatto. Han är måttligt imponerad av den nya tron. 

En annan som bevistar samma möte är tribunen Camillus, en ung adelsman i början av karriären. Han blir nästa person att följa i några kapitel. Det är en eftertänksam och lite osäker person som hoppas på något mer i världen, såsom en god och rättvis gud. Men han ger snabbt upp sina halvhjärtade försök att få kristianerna benådade när en centurion uppmärksammar den verksamhet som pågår i trakten. 

Efter ett tidshopp på fyra år är det åter genom ett nytt perspektiv vi får uppleva denna tid och plats, och nu skriver Olsson i första person som 23-åriga Regula, en kristen före detta slavinna som råkar vara tillsammans med Freiatto. Han är nu centurion och de har just för andra gången förlorat ett nyfött barn. Hon undrar om det är ett straff från Gud. Men att hon efter lång tortyr lovade tillbe kejsaren har väl Gud förlåtit henne? Petrus blev ju förlåten efter att ha förnekat Jesus tre gångar utan minsta skråma. Hennes monologer till Gud, eller dialoger med Gud, är tunga och fängslande inblickar i hur det mycket väl kunde vara för en tidig kristen – som bokstavligen tvingas välja mellan livet och sin tro. 

Olsson länkar ihop dessa människoöden genom det romerska livets självklarheter, låter Regula ägas först av köpmannen Vegetius och sedan av Camillus – två vitt skilda personligheter. Freiatto blir både hennes allt och mannen som sätter ut hennes förstfödda med argumentet att han inte kan försörja henne en dotter. I en värld där en sådan handling är helt normal, förutom bland de kristna, blir Regula ännu mer ensam i sin sorg. I hennes berättelse framstår Freiatto som en ganska bedrövlig typ, hur mycket hon älskar honom. Och inte ens när han var huvudperson väckte han väl så mycket respekt?  

Det är en märklig bok med en speciell rytm, kretsande kring en handfull personer under en tid när rätt och fel inte alls liknar våra självklara regler. Man blir nästan förvånad över att till exempel hustrumord inte är tillåtet, ens för en centurion. Den är full av reflektioner som inte nödvändigtvis skapar ett band till läsaren. Om slavars roll och den egna karriären, om Gud och gudar, om intima ting och om förhållanden som ibland är väldigt krassa, ibland mer känslosamma. Det är fullt med avsiktliga upprepningar för att betona vilka tankar som snurrar i huvudet på dem. 

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad Kastellet handlar om, men den känns som en trovärdig inblick i antikens liv långt från huvudstaden. Och kanske får man sammanfattningen serverad alldeles mot slutet: att det inte går att älska någon om man inte kan älska sig själv. 

Från världskrig till nätkrig (2021)

I rasande fart men utan att det känns stressat skildrar journalisten Jonathan Lundberg (känd för Sverigevänner) vad man kanske kunde kalla kampen om diskursen, från första världskrigets propaganda till nättroll. Det följer en logik som känns självklar när man läser det men om jag berättar att här ryms både 60-talshippies, Aldous Huxley, Timothy Leary, radioprofilen Charles Coughlin på 1930-talet och ensamma unga män som samlas i nätforum så låter det kanske splittrat. 

Läsupplevelsen är full av aha-upplevelser och senkomna insikter om företeelser och begrepp som man kanske borde ha känt till. Det är inte en berättelse om hela nätet och vad som fanns innan; fokuset är hela tiden på kommunikation och diskussion bortom den traditionella journalistiken, av både sund och destruktiv art. Mest den sistnämnda. 2chan och 4chan, Facebook och Anonymous, GamerGate och Pewdiepie, grodan Pepe och Pizzagate. Kopplingen mellan Burning Man-festivalen och Silicon Valley. 

Censur och informationsfrihet löper omlott genom historien, likaså den oklara gränsen mellan skämt och allvar och inte minst hur känslan av utanförskap kan vara en bördig mylla att så idéer i. Lundberg tar oftast inte tydlig ställning utan redovisar endast i kondenserat format för nyckelhändelser och -personer, visionärer och opportunister. Och hur det kunnat bli så här. Men i kapitlet om Pizzagate, en konspirationsteori som sånär slutade i mord, unnar han sig mer värdeladdade ord och reflektioner. 

Det finns fler exempel på hur krystade fantasier blir ett gemensamt projekt där långsökta samband fabuleras fram på skoj eller allvar och får stora konsekvenser. QAnon-”kulten” förklaras lika koncist men rejält som mycket annat. Alex Jones dyker upp allt oftare mot slutet. Snart är det inte modern historia man läser om utan en tragisk nutid. Mer underhållande är exempelvis kampanjen för att få folk att prenumerera på Pewdiepies YouTube-kanal. Up to a point …

Den löpande frågan om censur, och vem som kan utöva den, leder fram till den makt som annonsörer kan utöva. Det Facebook som inte anser sig vara lämpade att förbjuda grupper eller inlägg kan plötsligt agera snabbt när företag som Coca-Cola och Starbucks hotar med att dra in annonserna. Och om destruktiva rörelser som Boogaloo på så vis kan kväsas, är det verkligen fel? Kapitlet om presidentvalet 2020 sammanfattar hur de stora plattformarna Twitter och Facebook försöker hantera det ansvar de nu insett att de har. Hur göra när presidenten ljuger om valfusk? Ska en artikel om Biden som bygger på hackat material tillåtas spridas hos dem? Svåra, intressanta frågor. 

Vad konspirationsteorierna och Trumps påeldande av dem ledde till känns i efterhand lika logiskt som det var chockerande när man såg tusentals vilseledda idioter storma Capitolium, en händelse skildrad lika livfullt som ett ögonvittnesreportage. Att göra något levande av noggrann research är en av Lundbergs styrkor. 

Redan sedan boken kom ut har ett nytt stort paradigmskifte inträffat: hur AI gått från något som folk pratar om till något som alla kan använda. Kan man censurera texter som produceras och distribueras av ett sådant? Jag föreställer mig att Lundberg kan skriva en väldigt intressant bok om det också. 

Den här boken är ganska kort, kapitlen likaså. Det är utvalda företeelser som får representera temat. Obamas omtalade nätkampanj nämns inte med ett ord, däremot Ron Pauls och Trumps. Steve Jobs flaxar förbi men hur han satte internet i var mans hand med sin iPhone nämns inte. Trots det eller därför är det en bok jag läste i svindlande fart. Att få med så mycket intressanta fakta på så få sidor är smått mirakulöst. Om tjugo år kan det här vara boken jag rekommenderar till en ung person som undrade om ”det där med Internet som ni hade förr” och vill veta varför utomjordingarna till slut stängde ner det helt. 

Och det är någonting lite extra fantastiskt med en pappersbok om internet som lyckas beskriva både memes och klipp i ren text och nästan få en att se dem för sin inre blick.