Svenska böcker – Palavers bokblogg

Hanteringen av odöda (2005)

När John Ajvide Lindqvist gav sig in i den svenska skräckgenren var den relativt glesbefolkad och nyhetsvärdet räckte långt. Vampyrer i Sverige?! Zombies i Stockholm?! Men av en händelse är han också en bra författare vars texter står sig även i den betydligt större konkurrens som råder nu.

Hanteringen av odöda sätter stämningen direkt, med den sortens tryckande blandning av vardagligt och hotfullt som Wilderäng med mindre stilkänsla och psykologisk insikt försökte skapa i Stjärnklart. Det är något i luften. Lampor kan inte släckas, maskiner inte stängas av, som ett ”omvänt strömavbrott”. Stockholmsborna går med huvudvärk och blickarna i marken. Genom alkade Henning upplever vi hur obehaget stegrar till olidligt. Och sedan … ”Ping”.

Komikern David med fru och åttaåring ger ett annat perspektiv på vad som snabbt urartar till en grotesk mardröm. Knappt har Eva dött i en bilolycka förrän hon vaknar igen. Peanger som klingar mot varandra när ett sargat lik vaknar på sjukhuset och ställer sig upp. Personporträtten fortsätter, lika skickligt, och lyckligtvis landar det snart i en begränsad skara. Åldrade exjournalisten Mahler får nys om ett scoop på Danderyds sjukhus: ’döingarna håller på att rymma’. Unga Flora och mormor Elvy, båda med en förmåga de kallar ’Vittringen’ och som i The Shining hade kallats The Shining. Fast här är den något konstant, en ständig medvetenhet om andras känslor och sinnesstämningar. Till saken hör också att även vanliga människor i kontakten med de omlevande upplever ett mått av telepati.

Till skillnad från i mången skildring ger sig de nyvakna inte direkt på folk. Davids fru må bete sig oroande och blicken saknar liv men de obligatoriska betten mot de levande lyser med sin frånvaro. I bårhuset är läkarna och sjuksköterskorna chockade och de har fullt upp, men de verkar inte vara i fara. Och det är bara i Stockholmsområdet det sker, och ett begränsat antal, relativt nyligen döda som vaknat – vilket verkligen inte utesluter kroppsligt förfall. Det gör förstås det hela ännu värre. Man kan inte skjuta eller undfly dem, de måste tas om hand. Över huvud taget väljer Lindqvist ofta det jobbiga framför det slabbigt underhållande. Det finns ett naket, trasigt allvar här. Bitarna om Mahlers nyss avlidna sonson – som han själv gräver upp och tar med sig hem – är förkrossande, ibland rent kväljande i vad som känns som morbitt påläst detaljrikedom, men också genuint mänskliga. Det är betydligt mer Jurtjyrkogården än Dawn of the Dead även om det är den sistnämnda som det refereras till.

Och Ajvide kan som sagt skriva.

”Han blundade, hörde blodets röda slag genom kroppen.”

Han fångar komplexa känslotillstånd med oväntade men direkt greppbara formuleringar och vågar rätt och slätt skriva väl.

”Sedan hade klockan ringt och barnen vällt ut. Han slog upp ögonen och såg massan av biologisk vävnad som i skutt och steg tog sig nerför trapporna och han höll sig i stången för att inte sväva iväg.”

Han lämnar dock sällan något outtalat. Rättframheten är respektingivande men somligt funkar bättre med subtilitet. Fast den där intervjun med ’omlevande’ Eva, som i kraft av sin korta tid som normalt död kan tala, är riktigt kuslig.

Samhällets brist på totalkollaps känns trovärdig. Folk tankar sina bilar, tidningarna tävlar om bästa löpsedeln. Internet finns men är inte överallt än. Författaren själv har jobbat som ståuppare och en torr, oskrikig humor präglar delar av boken. Ett kapitel inleds med det klassiska skämtet om Fingal Olsson. Utdrag ur dagstidningar och liknande väcker också ofta ett förvånat skratt utan att riktigt lämna det trovärdiga.

Mitt i det mänskliga men pragmatiska finns Elvy, som ser något stort och heligt och mystiskt i det som händer. Hon får rentav ett uppdrag av vad hon antar är jungfru Maria och lyckas samla ett litet följe. Det berättas utan uppenbart hånleende, men någon god känsla får man knappast. Man får ändå intrycket att han tar hennes tro och tvivel på allvar. Barnbarnet Flora, vars livsåskådning är den diametralt motsatta, framstår ibland som lika självupptagen som plågad, svår att sympatisera med och mer ytlig. Fäblessen för Marilyn Manson, och låtcitaten därifrån, känns som en distraktion, liksom referenserna till Romero och kända skräckförfattare. För mig är de här två de karaktärer som i slutändan känns minst viktiga. Deras egenskaper tillför egentligen inte så mycket.

Mahlers ansträngningar att hjälpa Elias, som också involverar dottern Anna, rymmer både äckel, kusliga ögonblick och nästan vardaglig triumf och frustration. Och någonstans på vägen tar Anna över hans huvudroll. Samtidigt försöker David få kontakt med sin fru. Det leder mot Järvafältet och ett ’happening’ skildrat träffsäkert och med svårdefinierad bävan. Och mot skärgården där klassisk rysarskräck infinner sig. Mot skräck, men också mot stunder av försoning.

Främst och bäst är det en historia om människor som ställs inför helt omöjliga val och situationer, och försöker … hantera det. I det mystiska, som i bitarna om ”Fiskaren”, köper jag det inte fullt ut. Det känns lite tillgjort. Men det är på många sätt en modig och minnesvärd bok.

Klubben (2019)

För de flesta utanför Stockholms konstnärs- och mingelkrets var nog ’Kulturprofilen’ som började omskrivas 2017 ett okänt namn. Den här boken går på djupet efter artikeln som bröt decennier av tystnadskultur och hade stor effekt på Svenska Akademien. Det är ett gediget journalistiskt arbete som kretsar kring en mans systematiska och regelbundna övergrepp och rena våldtäkter men handlar om mycket mer. Det bjuds också en inblick i Stockholms finkultursfär under flera decennier där vissa kända namn ständigt återkommer. Flera personer som man inte hade någon särskild åsikt om har man efter boken en stark uppfattning om, ofta en negativ sådan. Men det finns förstås en huvudperson.

Jean-Claude Arnault framstår som en person med vissa klara begåvningar, sociala och psykologiska snarare än konstnärliga, en viss bildning och en förmåga att förverkliga sina idéer och skaffa sig vänner bland de verkligt kreativa. Och som lyckas gifta sig med en, poeten Katarina Frostenson. Men också en människa helt utan skam och heder, nästan sjuklig i sina ständiga missgärningar, men kanske också kallt medveten om de mekanismer som gör att offer väljer att inte åtala, anklaga offentligt, skrika ”stopp”. Boken är full av vittnesmål från kvinnor som analyserar och rannsakar sina egna reaktioner och val, och konsekvensen av att låtsas som om inget hänt. Det sista är ett stort tema som förklarar hur samma person som datedrogats och våldtagits kan behålla kontakten med förövaren, både som ett sätt att ta kontroll över narrativet inför sig själv och att inte hamna i öppen konflikt med en person som har makt men saknar gränser. Tystnaden beskrivs av ett offer som hennes enda sätt att ”överleva och kunna bo kvar i Stockholm”.

En pianist som spelat på Forum i decennier och nästan helt missat Arnaults mörka sida tillför ett intressant perspektiv, både från glansdagarna och det snabba fallet. En textilkonstnär som försökt varna redan på 90-talet tillför fler.

Författaren och journalisten Matilda Gustavsson berättar i prologen något överraskande att hon inte hade hört talas om Harvey Weinstein när #MeToo tog fart, men likheterna är slående. Båda skapade en miljö där kreativa människor kunde skapa stora saker, i Arnaults fall bland annat Forum, källarscenen i Stockholm där konstformer och konstnärer möttes. Och båda använde sin ställning till att skada kvinnor för sitt nöjes skull. Boken förklarar varför Arnault kunde stiga så högt men är också skoningslös i återberättandet av vad han gjort mot människor, mycket i form av vittnesmål från de som var där, företrädesvis kvinnor som var unga när deras vägar korsade hans. Någon enstaka menar att hon utnyttjade honom, vissa såg det transaktionellt, men många ärrades djupt.

Men finns det bara en skurk i dramat? Visste ingen? Tystnadskulturen? Det är slående hur exempelvis en författarskolas markering mot hans beteende mot vissa elever resulterar i hur diverse kulturpersonligheter träder till Arnaults försvar. Horace Engdahls attityd framkommer tydligt senare i boken. Det finns många exempel på de som passivt eller aktivt ser till att det kan fortgå. Som ignorerar brev, förlöjligar invändningar, förminskar och fördömer de som försöker lyfta det. Och Frostensons vrede mot alla som nämner det onämnbara återkommer flera gånger. ”Hur kan ni tro …!”

Och när det faktiskt skrivs och anklagas men inget händer påminns man nästan om Trumps synbara osårbarhet. Inget chockerande avslöjande räcker. Snarare gör det saker värre. Efter att ha överlevt en potentiell mediakris hotar ’Jean-Claude utan nåd’ ohöljt människor med sina kontakter och sin ställning (verklig eller inte) som vapen och tafsar ännu mer öppet på fester. Och samtidigt, ironiskt nog, blir det faktum att vissa uppfattar honom som ”löjlig och lite komisk” också ett slags skydd.

Här ryms klarsynta insikter om den svenska kulturvärlden och hur dess maktstrukturer skiljer sig från andra branschers. Och däri göms ett obehagligt faktum. Blotta tron på att någon kan få en författare refuserad eller upphöjd, blockerad eller framsläppt, kan vara nog för att skrämma till tystnad eller lydnad.

Bland de märkligare episoderna ingår en konststöld där bara ett verk försvinner. Andra konstnärer får finna sig i att betalning för deras sålda verk uteblir eller att deras idéer stjäls. Ibland framstår paret Frostenson/Arnault nästan som en kriminell duo. Med väldigt konstig taktik.

Det handlar också om det journalistiska arbetet, svårigheterna och ansvaret det medför. Vilka vill vara med på bild, tveksamt alldeles intill publicering. Och hur det påverkar offren att tydligt inse att de inte är ensamma. Om mailen som kommer in till journalisten efter utgivningen i DN Kultur och gör historien ännu större. Om kampanjen att framställa anklagelserna som en komplott. Och insiktsfullt om den egna tillfälliga berömmelsen i egenskap av journalisten som vänt upp och ned på allt.

När det som sällan ens antytts plötsligt diskuteras fritt i Akademien – som Arnault byggt så starka band med – blir det väldigt intressant. Vänskapsband och rädsla för ilska, viss feghet, skälen är många att det kunnat fortgå men nu ska det väl bli ändring ändå? Vad som först verkar som enighet luckras snart upp när några tar Arnaults parti – givetvis den evigt lojale Frostenson bland dem. Men argast är Horace, beväpnad med högtidlig ordkonst och uppblåst indignation. Senare kommer han nedlåtande förklara för Gustavsson personligen hur hon blivit ’förd bakom ljuset’ och att allt är en indirekt komplott mot ’poesins drottning’ och hela Akademien. Stig Larson hakar på. Deras världsbild framstår som förvriden och narcissistisk. Och att utesluta Frostenson för att ha brutit mot ”heder och ära” i sin delaktighet i läckor och missbruk lyckas inte en majoritet förmå sig till, ej heller att offentliggöra den utredning som beställts av Sara Danius – som alltmer kommer att framstå som en illa behandlad hjälte. En dramatisk splittring uppstår, där det är svårt att som läsare inte känna besvikelse respektive lättnad kring namngivna författares val när deras integritet testas.

Outtalat ställs den existentiella frågan om Akademien är värd att göra avkall på normala principer för, eller om den snarare har blivit en skyddad verkstad som somliga haussar upp som helig för att de själva inte skulle klara sig utan dess privilegier och prestige. När deras behandling av Danius väcker starka protester och Nobelkommittén faktiskt lägger sig i, och Arnault faktiskt döms för våldtäkt måste väl ändå allt ändras? Eller?

Rättegången och folks reaktioner och kommentarer blir ännu ett bevis på den omöjliga situation som offer kan befinna sig i. Har #MeToo förändrat något i grunden under de få år som gått? Hoppas kan man väl.

En konkret förändring införs i alla fall i Akademien: det blir för första gången möjligt att lämna sin plats. En som använder denna möjlighet är Kerstin Ekman, vars stol varit tom sedan Rushdie-historien. Andra förändringar ger hopp medan somligt är sig likt. Inte minst är Arnaults främsta beskyddare kvar, med undantag för Frostenson som får en ganska sweet deal för att göra sitt uttåg och kunna fortsätta skapa, till exempel revanschromanen ”K”, enligt recensioner en blandning av bitter förnekelse och konst. Kan man skilja konstnären från verket, som hon ofta insisterat på? I det här fallet är det omöjligt. (Slående ironiskt beskrivs Arnault mot slutet av vissa som hennes musa, den ’hysteriska känslostyrda’ delen av ekvationen.)

Myter om hur Arnault skulle ha särbehandlats (extra illa) som ett offer för tidens stämningar monteras effektivt ner. Boken plockar tålmodigt bort undanflykterna och de vackert formulerade dumheterna och kvar blir bara en tragisk historia som fick fortsätta i decennier. Om människor, men också om en plats där stor konst skapades, men där konst också dog.

”Klubben” är en solid och övertygande granskning där gråskalorna inte utesluter att det också finns Rätt och Fel. Språkligt är det outsmyckat och redovisande men också fullt av slående bilder och psykologiskt insiktsfulla beskrivningar. Väldigt bra journalistik helt enkelt.

Läst som ljudbok med en del gäströster jämte Ella Schartners samlade och odramatiska inläsning, som passar stoffet mycket väl.

Är du förberedd?(2019)

Med undertiteln “En handbok för krisen” är det ingen större otydligt gällande vad Lars och Lena Wilderängs bok handlar om. Två ganska extrema doers skriver om beredskap med ’vanligt folk’ som främsta målgrupp. Och boken präglas faktiskt inte av doom and gloom så mycket som av en vilja att inspirera till att ta personligt ansvar och även peka på de styrkor som Sverige faktiskt har.

Att författaren till Stjärnklart och böcker om anfall från Ryssland vet en del om samhällskollaps, krig och kriser är knappast oväntat, men hans fru Lena med förflutet i gamla Sovjet visar sig också väl bevandrad i ämnet. Hon är bland annat äventyrsguide och engagerad i krishantering. De har till och med låtit producera ett lagringståligt vin ihop. Eller kanske valt ut ett och satt sin etikett på det, och tvekar inte att tipsa om det vid minst två tillfällen i boken.

Ljudboken är inläst delvis av dem själva, delvis av en ’proffsläsare’. Det finns förstås en poäng med ett personligt tilltal ibland men den sistnämnda rösten är klart tydligare och mer lättlyssnad än Lars knarriga inlägg och Lenas något otydliga diton. Det händer också att man hör en dubbelinläsning av en mening eller två som inte redigerats bort.

Företalet känns igen från liknande skrifter, men är ovanligt insatt. Hoppet, i form av exempel på hur människor vanligen beter sig i kriser – nämligen samarbetar och hjälper, delar ut saker gratis från sin affär och gräver fram främlingar ur rasmassor. Och oron, i form av exempel på ganska moderna kriser, som stormar och ryska militära aktioner. Men främst finns här en önskan att skapa lugn. De tar förstås upp prepperstämpeln som sådan och vanliga missuppfattningar. Är det till exempel verkligen så oklokt att vara öppen med att man är förberedd?

”Vad ska de stjäla? Mina morotsfrön? Min kompost?”

Det handlar inte i första hand om att samla coola överlevnadsgrejer och mat utan om kunskaper och långsiktigt tänkande. De ger sig också direkt i kast med tanken att räder mot dem med resurser skulle vara en bra överlevnadsstrategi, och fokuserar på de praktiska snarare än moraliska problemen däri, med närmast militära termer. Råden är rimliga.

”Vill du vara streetsmart så jobbar du hellre på dina mjuka egenskaper och lär dig samarbeta.”

Exempel på kriser inkluderar terror och pandemier. Det sistnämnda var när boken skrevs fortfarande något det bara spekulerades om (torkan 2018 används istället ofta som referens).

”FÖRR ELLER SENARE kommer det ett allvarligt pandemiutbrott. Först då får vi facit, men detta är också något det till viss del går att förbereda sig för.”

Med det sagt är de få raderna i ämnet ganska träffande, om än oväntat optimistiska. Andra kriser är lika lättrelaterade som skrämmande.

”Tänk dig att vinterkräksjukan kommer samtidigt som ett strömavbrott, eller avbrott i vattenförsörjningen.”

Vissa instick känns malplacerade. Det blir lite potpurri ibland, som när Lars följer upp pandemibiten med ett stycke om ett avvärjt terroristattentat. Givetvis tar de upp konsekvenserna av nedmonteringen av försvaret och beredskapslagren runt 1998–2004. Men toppmoderna ledningscentraler finns i alla fall kvar. Nu råder tre principer: Likhetsprincipen, Närhetsprincipen och Ansvarsprincipen.

Likhetsprincipen säger bland annat att befintliga instanser ska hantera även kriser (och förhoppningsvis vara förberedda på det). ”Allt ska fortsätta så likt som möjligt, även när det är kris”. Vi har heller inga särskilda undantagslagar för kris, dock en del vid krig – såsom förfogandelagen, som ger somliga (troligen inte dig) rätt att tillskansa sig fordon, låna ett hus eller rentav beordra folk att hjälpa till. ”Du får förstås ett kvitto.” Intressant att en räddningsledare också har liknande rättigheter vid en ’helt vanlig’ brand. Krig gör det dock inte lagligt för vem som helst att försvara sig. Om du plockar upp jaktbössan och skjuter på anfallande styrkor begår du flera allvarliga brott – som regeringen inte självklart skulle utfärda amnesti för efteråt. Endast krigsmän ska kriga (de underställda försvaret, polisen och kanske Säpo).

Närhetsprincipen säger att krisen ska hanteras på plats, av kommun och landsting snarare än från Stockholm eller länet, vilka dock kan gå in med understöd vid behov.

De har slutligen goda ord om Ansvarsprincipen, om den följs. Den är robust och distribuerad och utgör ”grunden för behovet av prepping i Sverige”. Den som har ansvar för något till vardags har det även vid kris. Istället för att som förr upp till 800 000 värnpliktiga rycks från vardagen, där de måste ersättas, är det en liten andel som är kopplade till försvaret. Cirka 5 promille av befolkningen är kopplade till det militära försvaret, bara två promille fast anställda. De andra ska göra vad de är bäst på. Lastbilschaufförer, linjemontörer, alla. ”Livet fortsätter vid kris.” Med viktiga undantag förstås. Det gäller också privatpersoner. Mat och vatten måste hushållen till exempel själva ta ansvar för så långt möjligt.

”Om bara alla skulle ta sitt ansvar enligt ansvarsprincipen skulle Sverige kanske ha världens mest robusta krishantering.”

De talar också gott om Sveriges kultur av engagemang i ideella föreningar, en styrka även i detta sammanhang.

Innan de ger sig in mer handfasta saker tar de upp psykologiskt motstånd, vilket de ser som den kanske allra viktigaste delen. Här ingår insikt i hur påverkanskampanjer och filterbubblor kan försvaga och splittra, eller rentav förvandla medborgare till nyttiga idioter som ovetande tjänar främmande makt genom att sprida desinformation. Den andra sidan av myntet är vikten av tillit, till myndigheter och deras information.

Psykologin som påverkar chansen till överlevnad är något de också ägnar stort utrymme åt. ”Överlevnadsskalle” beskrivs som den viktigaste faktorn när man rent konkret hamnar i en ”hopplös” situation. Som bevis anförs bland annat en serie nödställda och skeppsbrutna som klarat sig långt bortom treregelns gränser för brist på vatten och mat

Men det handlar också om hur människor reagerar på traumatiska händelser i olika faser. Här märks psykologisk insikt som mer sällan anas hos de ganska fyrkantiga karaktärerna i Lars Wilderängs fiktionsböcker. Och betoningen på behovet av samarbete i kris, kontra att vara självständig individualist, är markant. Det är en pragmatisk och sansad inställning som präglar den här långa introduktionen i förberedelsens konst.

I valet mellan ett fungerande svenskt ord och en anglicism går de konsekvent på det senare, som ’diskomfort’ och ’komfortzoner’. Det är inte nödvändigtvis fel men vissa passager får en klang av ’corporate team building’ som nästan kan kännas lite fånig. Det innebär inte att det som sägs inte är relevant, och de irrar inte ut i personlighetstesternas astrologi utan håller sig till mer allmänna klokskaper.

Det blir förstås snart ännu mer konkret. Hur beter sig kroppen vid syrebrist, förväntad eller plötslig? Sunt förnuft vid vattnet och vid hantering av eld. Hur snabbt kyls ett flerfamiljshus respektive en villa ner när normal värmeförsörjning slutar fungera? Hur håller de själva värmen hemma? (Med vedeldad kamin, året om). Om man bara ska värma ett rum i huset för att spara bränsle, vilken sorts rum är mest lämpligt?

Vattenhantering och -rening, även här blir det konkret och lättfattligt. Byt vattnet i reservdunkarna ett par gånger om året, släng gärna i en rengöringstablett innan användning för säkerhets skull. Med mer osäkert vatten, koka rejält i minst 2 och helst 20 minuter för att döda parasiter och bakterier. Strategier för filtrering och återvinning presenteras. Att som normal svensk använda 150 liter om dagen funkar knappast i en kris; i andra delar av världen är motsvarande siffra 10. I saltvatten kan man diska och koka ägg och rentav potatis. Utspätt saltvatten kan man koka grönsaker och pasta i, med mera.

Brist på fungerande avlopp i en storstad är en utmaning att inte underskatta (och att hävda att det kunde funka som förr i tiden är inte rimligt, då fanns det både kolera och folk som forslade avfall ut ur städerna med häst och vagn). Men även här ges förstås robusta tips. En sopsäck i toan kan göra underverk på kort sikt. Mer långsiktiga lösningar presenteras i pragmatisk detalj. Lenas historia om bunkerfesten 2012 och den hemmagjorda toan är rätt rolig. Tips för tandhygien med bikarbonat och annat serveras, men inget går upp mot att helt enkelt ha mycket tandkräm hemma. Och tandvård blir ju faktiskt ännu mer viktig i en kris, även om det inte är det första man tänker på.

Mat kommer de till så småningom. Att Sverige importerar 50% av maten, vilket ibland framhålls, är tydligen en sanning med modifikation; det rör sig om hur mycket vi betalar. Vad gäller kalorier (inkl kött, ägg och mjölk) sägs vi ha 80% inhemsk produktion. Att ge lite mer än enkla, citatvänliga halvsanningar och gå på det lite mer väsentliga och nyanserade är ett signum för boken som jag gillar.

I detta kapitel nämner de scenariot med ”frivillig isolering under en pandemi”, något alla nu lätt kan relatera till, och påpekar att vi inte längre har kvar centrala livsmedelslager.

Olja är, konstaterar de, fortfarande nyckeln till vårt samhälle. Procentmässigt kan det iofs ha ändrats något de senaste åren, men vid bokens tillkomst rörde det sig om 90-95 procent av vägtransporter. Å andra sidan är vi grannland med Norge.

Cyberangrepp mot logistiksystem som drabbar tex butiker tar de också upp, ett par år innan detta blev ett betydligt större problem. Men de tänker kanske mer på statlig verksamhet än kriminell verksamhet.

Den ”totala, apokalyptiska samhällskollapsen … hör hemma i fiktionens värld”, fastslår de, antingen till besvikelse eller lättnad för Lars mest flitiga läsare. Inte ens kärnvapen kan tydligen orsaka detta, då de är ”för få” idag och ett antal kommer slås ut av andra kärnvapen. Enda möjliga undantaget är en solstorm eller krock med himlakropp.

Så planera för en lagom kris. Åtminstone en veckas mat, till exempel. Här har de väldigt enkla och handfasta tips som alla kan följa. Tänk på att lagra mat man faktiskt gillar och äter. Rotationsprincipen lyder ”köp det du äter, ät det du köper” och ställ det nyaste du köper innerst (vilket förenklas med utdragbara lådor). Och tänk på att ”bäst före” inte nödvändigtvis betyder ”dåligt efter”. Lagra mörkt och torrt. Salt håller sig i evighet, även om det kan klumpa ihop sig. Feta varor har i regel kortare hållbarhet, dock inte olja i slutna förpackningar.

Att själv förädla sin mat, som folk gjorde innan kyl och frys, rekommenderar de förstås varmt: inläggning, syltning, rökning, saltning och kontrollerad fermentering av mat. Men de ägnar också tid åt vad som är klokt att köpa hem. Och vad det är kan bero på krisen och personliga preferenser. En av de starkaste scenerna för mig i Stjärnklart är när ett barn matvägrar. Se till att ha något hemma som de faktiskt äter, är budskapet här.

Lena bjuder på verklighetsbaserade mattips från långseglatser, även sådana som funkar i vanlig vardag. Om strömmen går, använd frysta varor för att hålla kylen kall lite längre. Tänk också på hur mycket energi och vatten som går åt till matlagning och disk.

De har en ofta ganska positiv ton, en kärv humör och ett helhetstänk:

”Köper du inte svensk mat när det inte är kris, kommer det inte heller finnas någon svensk mat att köpa när krisen eller kriget kommer.”

I kapitlet om djurhållning ser de först till att städa bort eventuella illusioner om hur rart det är. Du kanske måste avliva dina djur, och inte bara för slakt. Det gäller också om de till exempel blir sjuka. Självklart, eller?

”Är du inte beredd på att avliva den där kaninungen som föddes med tarmarna på utsidan, då är du skyldig till djurplågeri.”

”Ett riktigt bra tips är att inte döpa matdjuren.”

Höns är ett bra tips för dem som ändå vill börja med djurhållning. En del kan till och med jaga möss (!). Kanin kan också vara ett alternativ även om köttsmaken kan vara ovan. Får är ett mer lätthanterligt alternativ till kor som också kan hålla sly och buskar i schack.

Fiske, jakt och svamp avhandlas ganska kort, i insikten att de är för stora ämnen för att utforskas ordenligt i denna relativt kompakta bok.

”Upplever du det inte som obehagligt är det faktiskt enklare att ta ur ett fällt djur än att odla mat.”

I förbigående ett gott råd som kan låta nästan löftesrikt:

”Kom ihåg att ha din kunskapsbank på papper för när den riktigt allvarliga krisen kommer lär du inte ha tillgång till Internet.”

Mot slutet tar de också upp ett viktigt ämne som mer sällan behandlas: brist på medicin vid en stor kris. Inte bara för att tillgången minskar utan för att behovet ökar när kraven ändras. Ovana eldare eller motorsågsanvändare är exempel som nämns. För somliga kommer det bli kännbart direkt. Mediciner som psykofarmaka, hjärtmedicin och insulin kan snabbt skapa problem i sin frånvaro men är inte lätta att ”bunkra”. Här återkommer också den vid publiceringen endast hypotetiska pandemin som scenario. Den bästa medicinska preppingen är att ta hand om sin hälsa redan nu. Några enkla tumregler och tips presenteras. Även yoga och meditation rekommenderas, kanske oväntat för någon som förväntar sig mer hårdföra överlevnadstips.

Isolerade atollen Palmerston har en intressant historia som lett till isolering som endast bryts med med några månaders mellanrum, men Lena pekar också på helt vanliga skärgårdsöar och avlägsna samhällen som exempel på hur man kan leva ett liv där man inte tar för givet att allt finns inom kort avstånd.

De avrundar med fler nyttiga tips för den som vill preppa lagom. Om den i preppersammanhang så omhuldade evakueringsväskan, mer känd som ’bug out bag’, påpekar de att behovet är relativt osannolikt om man inte lever under personligt hot. Istället rekommenderar de listor. Bilen kan vara en utmärkt ”bol”, bug out location. Och så lite om digital prepping, alltså att förbereda sig på att det digitala inte alltid fungerar. Lär dig hitta utan app och dator. Ha kontanter hemma. Kanske blir det rentav deflation vid en kris! Testa att bryta strömmen hemma ett tag för att se hur familjen hanterar det, men avbryt om det blir för jobbigt.

Lenas berättelse om hur ekonomin kraschade i hennes hemland är en ögonöppnare mot slutet av boken och passar väl i dess jordnära ton. Det är inte den sortens kriser som Lars skriver romaner om som de vill förbereda läsaren för, i sitt ibland nästan socialstyrelsetorra tonfall, utan saker som rimligen kan hända. Och de vill inte skapa panik utan snarare motsatsen.

”Är du förberedd?” är en ganska ’mjuk’ bok, skriven av några som vet hur man överlever hårda situationer. Ja, en del är självklarheter men kan vara värt att nämna ändå. Mycket är sådant man inte kan luska fram själv med sunt förnuft allenast. Det är en matnyttig och konkret bok som pratar klarspråk om det skrämmande på ett stabilt och ganska uppmuntrande sätt.

Blodläge (2010)

Mitt första intryck av Johan Theorins tredje bok om Öland – tillika den första jag läst – är kluvet. Jag gillar att Öland är skådeplats och jag respekterar det dova allvaret (no pun intended). Och språkligt är det korrekt, ibland bra. Men jag ledsnar kvickt på det inledande hoppandet mellan olika personer vars bakgrund, situation och känslor redovisas så rakt upp och ner, med ett så flitigt bruk av ordet ”hade”, att det blir mer uppsats än uppslukande. Varför inte presentera karaktärerna genom repliker och gärningar och låta det ta lite tid? Visst, Theorin gör det också, men i början tar han oftast den enklaste vägen och närvaron blir lidande.

Vad handlar det om då? En gammal skeppare som lämnat äldreboendet, en far med en tonårsson och en sjuk dotter, och ett rikt fastlandspar som byggt en drömvilla anländer en vår i slutet av 90-talet till Stenvik på Öland, nära ett nerlagt stenbrott.

Och det blir snart berättarmässigt bättre. När vidskepelsen smyger sig in och personerna väl har presenterats och samlats, och titeln får sin förklaring, börjar det kännas som en riktig bok. Korta kapitel, oftast ett smart drag, hoppar mellan de olika personerna. Pers gamle far Jerry (förr om åren Gerhard) ringer upp, förvirrad och i behov av hjälp. Gerlof, den gamle, läser sin bortgångna frus dagböcker. Vendela, uppvuxen på Öland och gift med en självhjälpskändis, letar efter älvor och sitt förflutna. Hennes allt annat än lyxiga barndom på 50-talet, återberättad i återkommande kapitel med rubriken ”Vendela och älvorna”, ger också en särprägel som känns trovärdig i sina detaljer. Fösa kor (inte alltför milt), ta hand om ’Invaliden’ och lämna små gåvor vid ’älvastenen’ tillsammans med önskningar som påfallande ofta verkar uppfyllas. Gerlofs frus dagböcker överlappar Vendelas minnen, även i temat med små övernaturligheter. De sistnämnda har ibland pragmatiska förklaringar, inte alltid.

När Per åker till sin förvirrade far för att skjutsa honom hem och hamnar mitt i en mordbrand och ett mysterium är det som om boken vaknar på riktigt. Det är ingen otrolig adrenalinkick men ändå en rejäl höjning av insatserna, men samtidigt i ett dämpat och lite mystiskt tonfall. Och den inledande ovanan i boken, att redovisa allt, övergår alltmer i detta rätta sättet att lägga pusslet: bit för bit.

När knappt kontaktbara pappan och avmagrat sjuka dottern också har anlänt till stugan som Per ärvt är stämningen imponerande orolig och olycksbådande. Per själv är permanent dyster och tafatt, lamt tillgjord i sina försök att muntra upp andra. Det är ett gäng sorgliga typer som senare sammanstrålar vid Vendelas grannfest. Riktigt cringigt blir det när Jerry vaknar till och berättar vad han jobbade med en gång i tiden.

Jag gillar hur det öländska präglar stort och smått. Solnedgång över Kalmar sund, Blå jungfrun i fjärran, lokal vidskepelse, sjömannaminnen. Man lär sig rentav en del om öns berömda kalksten. Den sympatiske Gerlof, av extramaterialet att döma modellerad efter författarens morfar, berättar gärna om forna företeeelser som ’bänkvälling’; hela veckans matrester, saltade och kokade i en gryta på lördagen.

Det artar sig till en mordhistoria där den som vet mest är halvt på väg in i dimman och får förse sonen med fragmentariska ledtrådar. Sonen, Per, vill väl helst glömma hur farsan tjänade sina pengar en gång i tiden men börjar nysta i ett mysterium som verkar ha direkt koppling dit och som växer till ett konkret hot. Att det är i Internets barndom och alla svar inte kan letas fram på ett par sekunder är ett plus. Det är ingen mysdeckare om en glad amatör som försöker lösa ett fall. Per har egentligen ännu viktigare saker att tänka på och blir motvilligt indragen. Han är ”stressad och plågad” som Vendela konstaterar.

Men det är också en historia om det förflutna för andra karaktärer och om en sjukdom som plötsligt visar sig allvarlig. Alla trådarna möts som sig bör och kulmen nås vid Valborg, då den dramatiska prologen får sin förklaring.

Jag tycker att Blodläge är som allra bäst när den är som jobbigast, när mysteriet och problemen tätnar. När allt ska klaras upp går det lite väl enkelt ibland och det känns mer standardartat. Trots en del osannolika sammanträffanden är det ändå en bok med integritet och ett respektingivande allvar, som börjar lite tveksamt men blir alltmer engagerande. Att jag läste de trehundra sista sidorna samma dag måste vara något slags kvalitetsbevis.

Labyrinten (2020)

Tänd en bra läslampa, annars kan det bli svårt att tyda bilderna av en grågrönmurrig värld ödelagd av ’svartkloten’. Nere i skyddsrummet, inrett i en avskalad retrolook, är det dock vitt, klart och ljust. Här väntar i bokens början Sigrid på sitt straff, oskyldig men ändå fylld av skuldkänslor. Tillsammans med sin bror har hon haft ansvar för ett problematiskt barn under ett uppdrag ovan jord. Något har gått väldigt fel. Vad har hänt?

Stämningen går mellan diskbänksrealistisk och kuslig. Vyerna går från askiga ödeland till frapperande alldagliga interiörer i den anläggning de åker till i tillbakablicken. Stolar mot en fondvägg, termosar. Ruiner och märkliga livsformer, eller bara former, reser sig i dunklet utanför. Deras terrängfordon är ofta den enda ljuspunkten i landskapet.

Det passar förstås bra att Simon Ståhlenhags mest apokalyptiska upp-ur-skyddsrummet-bok utkom 2020. Det vilar något betydligt mer klaustrofobiskt och isolerat över denna än över moderna klassikerna Flodskörden och Ur varselklotet. Det är också en psykologisk rysare, där mörka minnen anas och stiger mot ytan.

”Jag vet vad som finns i säckarna.”

Runt halvvägs förklaras deras relation till pojken, och själva katastrofen. Här möter 70-talets dystopiska filmer dagens flyktingströmmar och handfallenhet inför globala problem. ’Lösningen’ är senkommen och kan i en sönderfallande värld inte förverkligas utan våld.

”För att rädda mänskligheten skulle vi vara tvungna att under en begränsad tid vara omänskliga.”

‘Murder will out’, skulden måste till slut betalas. Det är mörkt och hemskt, en berättelse där stark symbolik möter detaljrik realism. Och det är fantastiskt illustrerat, förstås.

Ylvania – Sagan om ljusbäraren (2016)

Det är roligt hur Ylva Hällens low-techserie på Bolibompa med inskickade toarullsfigurer och annat tittarpyssel spunnit vidare i denna bok, som siktar mot något betydligt mäktigare. Och ibland nästan lyckas.

Det utspelar sig tio år efter händelserna i tv-serien. Unga Alba bor i Göteborg. Hon är adopterad. En dag blir hon hämtad till Ylvania, ett magiskt land. Här får hon veta att hon tillhör en kvartett av utvalda barn som ska skydda landet mot den onde Master, vars återkomst hotar. Hon får nya vänner, hon lär sig nya skills. Det handlar om både relationer och hjältemod. Och det går mot en episk batalj vid en ravin.

Och det blir ofta lite tröttsamt med alla gravt standardiserade inslag och scener. Astrid Lindgren, Michael Ende och Tolkien är förstås vana vid att imiteras men även bland efterföljarna finns historier med viss verkshöjd. Jag tycker sällan att Ylvania når dit. Det är alldeles för mycket fan fiction-känsla, där saker bara är på ett visst sätt för att genren kräver det, där allt ska rymmas men sällan utforskas på djupet. Med en del fina undantag. Det är ömsom övertygande scener om vänskap och tvister, ömsom lite tillgjort. Riddare, ninjor och magiska krafter som inte nödvändigtvis känns som om de hör hemma i samma värld. Somliga beskrivningar och formuleringar lever, andra dras ner av stämningslösa ordval, som ’hovra’.

Det blir ett exempel på ”får det barnen att läsa så … men jag hade ännu hellre sett att de läste något lite mer originellt”.

Illustrationerna är ett kapitel för sig. När det ska skildras hemska monster är stilen helt ok. Men varför är även hästarna så monstruöst utdragna? Varför ser Silvervinge ut … sådär? Varför är även det fina fult? Jag fattar inte. Det är inte kunskap som saknas, snarare kreativt omdöme.

Mot slutet överväger ändå det som fungerar och det blir en dramatisk final som nioåriga dottern propsade på att högläsa i ett svep. Hennes slutdom är ganska typisk för nutida barn- och ungdomsböcker i den fantastiska genren.

”Den var jättebra. Men inte lika bra som Harry Potter.”

Dvärgen (1944)

”Ingen är stor inför sin dvärg”

Pär Lagerkvists dvärg är ett av de förnämligaste exemplen på en huvudperson som man inte är tänkt att sympatisera med, men vars ord och tankar är vårt enda fönster mot berättelsen och övriga karaktärer. Bateman i America Psycho och Meursault i Främlingen är andra exempel som gör sig påminda. Plats och tid, renässansens Italien, leder också tankarna till Machiavellis Fursten. Lagerkvists ekonomiska prosa är lika briljant som lättbegriplig.

Vi gillar alltså inte dvärgen och han gillar nästan ingen. Om fursten vid vars hov han verkar (dock inte som narr!) säger han:

”Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk.”

Tydligen fanns det en annan dvärg vid hovet, men honom ströp vår antihjälte under en brottningsmatch ämnad att roa finfolket. Dvärgen konstaterar detta utan urskuldande. Han är insiktsfull och läser människor, men på ett förslaget snarare än klokt vis. Det finns skarpsynt sanning i många av hans iakttagelser men de är alltid av den mörkare arten. Furstinnan, vars brev till älskarna han levererar, säger han sig förakta – men det är helt klart med blandade känslor som han inte vill formulera riktigt. Furstens dotter, som alltid vill leka, har han verkligen inte mycket till övers för, vilket hennes kattunge grymt får erfara. De visa män som besöker hovet är i hans ögon narrar som man inte får något nöje av. Hans attityd till allt mellan himmel och jord är över huvud taget skev och hätsk. Och att han själv knappast är älskad av ”packet” bekymrar honom föga.

”De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad.”

Med en blandning av skepsis och fascination granskar han den store tänkaren och konstnären Bernardo (en tunt förklädd Leonardo Da Vinci) som gästar hovet och fascineras av allt. Fursten fängslas av varje ord han dryftar; dvärgen analyserar dem, störs av inkonsekvenserna men hoppas väl även han på stora sanningar. Men som alltid blir han besviken på människorna – ett släkte han inte anser sig tillhöra.

När han vittrar krig i luften lever han upp! Och i Bernardos ritningar till ohyggliga krigsmaskiner (hans egentliga syfte vid hovet?) väcks åter dvärgens respekt. Själva kriget, med bataljer, lister och belägringar, skildras kortfattat men livfullt genom dvärgens blodtörst som obehagligt och fascinerande prisma. Han imponeras av fursten utom när denne nedlåter sig till att beblanda sig med bönderna i en erövrad by, det vill säga när man som läsare plötsligt respekterar honom en liten stund. Han känner helt snett i allt. Hans reaktion när kriget snöpligen avstannar är därefter: förtvivlan. Hans och hovets håglöshet fångas livfullt, om det är rätt ord. När det pratas om sann fred blir han fruktansvärt upprörd. Men när han får chansen att spela en ond huvudroll tänds glädjen igen. Här anas Poes Hop Frog och föranas Game of Thrones tillsammans med andra modernare verk som hämtat stoff från dåtidens ränker och illdåd.

Liksom i förbifarten målas en troligen ganska påläst bild av tidens sedvänjor, vapen, kost och hierarki upp. Det planeras inte bara en fest, maten och förberedelserna beskrivs specifikt. Nöjen av upphöjt och plumpt slag, allt väcker förstås dvärgens ringaktning och deras frossande rentav hans vämjelse. Belägring och pest fångas också i drabbande bilder, ibland från ovan med en kall distans som förstärker effekten.

Att dvärgens skarpsynthet ofta försvagas av önsketänkande är ett allt tydligare drag. Han förutsätter ofta att folk känner som han, hur medveten han än är om sitt utanförskap. Och han reagerar starkt, nästan bipolärt, i både besvikelse och triumf. På vissa sätt är han som en bitter tonåring snarare än den ’gamla själ’ han beskriver sig som, en ‘incel’ utan ett internetforum.

Ett allt starkare tema är också hur hans gärningar förstör dem omkring honom. Han går från hatisk betraktare till destruktiv kraft i sin egen rätt. Inte minst för de kvinnor som förvandlas till vrak genom hans dåd.

Det är en frätande och fängslande bok, otroligt innehållsrik med sina runt 150 sidor, om en fullständigt ensam person som inte kan se stjärnorna men har ett öga för mänsklig svaghet. Men som också läser sin egen plats i tillvaron helt fel, in i det allra sista.

Stjärnfall (2016)

(Del 2 i en trilogi. Första delen heter Stjärnklart. )

Jag har något av en sommartradition att läsa en halvgammal bok av Lars Wilderäng, vars torra ton ger nostalgiska vibbar av barndomens thrillerkost signerad herrar som Clancy och Ludlum. Men som i andra boken om Sverige Utan Elektronik också verkar trivas bättre i rollen som berättare, till skillnad från bara rapportavlämnare. Han lägger möda på beskrivande meningar snarare än informationsbombardemang, försöker fånga stämningar, ljud och lukter. Men givetvis blir det också en hel del sjok av redovisning apropå nästan ingenting när läget ett antal år efter “Nedsläckningen” ska sammanfattas.

Det är ett intressant läge. Urmodiga termer och administrativa grepp är på modet i en värld som tvingats till gamla takter i snart sagt allt och där fästningar som förr bara lockade turister nu är naturliga maktcentra. Begrepp som ’piratsäsong’ och ’Dalslandsrövarna’ kännetecknar den nya verkligheten.

Karaktärer som överlevde ettan återkommer förstås, såsom Gustaf Silverbane (nu högsta befäl i Carlsten, centrum för Federationen Västra Götaland), soldaten Jocke (vars Afghanistanscen kändes helt malplacerad fram till epilogen) och Anna Ljungberg, nu med viktig forskarpost. Lille Max, nu handlingskraftig ungdom. Filip Stenvik, prepparen vars planer gick i stöpet men som ändå fick nytta av sina kunskaper och hamnade på en bondgård som blev räddningen för många. I stort sett det läge som ettans epilog avhandlade, alltså.

Del ett består till stor del av ”överblivna scener” från Nedsläckningens början (en grym inblick i en diabetikers öde, en handlingskraftig kvinna fast på ett tåg, ”Slaget om Arboga”) och, mer oväntat, polisen Malin som sköts av skurkar i första boken men Rick Grimes-likt vaknar upp på sjukhus efter några veckor för att möta en ny, grym värld. Detta följs av årslånga kliv mellan nyckelhändelser fram till ’nutid’.

Ett 70-tal sidor in kommer ett WTF-kapitel med inslag av ren sci-fi som man undrar om boken någonsin kommer hämta sig ifrån. Hade inte grundupplägget varit nog? Men det är väl bara att hänga med på resan, som visar sig inkludera något slags utomjordisk civilisation med makt att modifiera människor.

Det känns som sagt mer Berättelse nu, med uppenbar avsikt att fånga och engagera läsaren. Det är påläst och genomtänkt som vanligt men Wilderäng hittar också mer intuitivt de detaljer som kan intressera andra. Ättestupans återkomst, Slottskogen i vilt tillstånd. Relativt få sjok med militär jargong eller redovisande dialog som sträcker sig över flera sidor. Bildningsambitionen finns förstås också där. Hur man hanterar en studsare, hur man odlar och konserverar grödor. Det är faktiskt en stor del av charmen, den här lite gammalmodiga metodiken att blanda lärobok med äventyr. Göteborg något decennium efter katastrofen, halvt nedbränt och i händerna på illasinnade, blir föremål för en detaljbeskrivning när Anna ger sig dit med stenhård eskort i jakt på viktig info. Här och annorstädes serveras många sådana där troligen väl underbyggda insikter om vad som händer när allt man tar för givet stannar upp. Åar som inte muddras, bränder som inte släcks.

Men aldrig får man vara riktig glad, verkar det alltså som. Just som Wilderäng börjar bli lite mer bekväm som berättare slarvar han bort den här intressanta feodal-post-apokalypsen med idéer som hade passat bättre i en annan bok. Som jag förmodligen inte hade läst alls. Zombieapokalypser (vilket detta till slut delvis utmynnar i) har vi nog av, och att den råkar utspela sig på hemmaplan är inte skäl nog att ta den vägen när det finns så mycket intressantare stoff i ”bara” det nygamla samhälle som han byggt kring bristen på elektronik. Hänvisningarna till hur människornas populärkultur används emot dem blir en synnerligen krystad ursäkt för att motivera zombie-inslaget.

Andra delar av utomjordingsinslagen har jag ännu svårare för. Det är möjligt att grundidén hade kunnat funka men genomförandet och tonen är … fåniga. Besökarnas inre och interna dialoger, termonologin med dess ständiga tjat om ”befruktning”, ”brunst” och ”tvåbeningar”, namn som består av siffersekvenser, allt bidrar till att störa läsningen.

Mobiliseringen, uppladdningen och starten på det stora anfallet mot Ringhals funkar ganska bra (det hela är märkligt likt hans rena krigsthrillers) men en mental ’filmbudget’ hade inte skadat för det som följer, där masscenerna staplas på varandra. Ord må vara gratis men att skala ner och koncentrera är ofta klokt även i bokform.

Jag är sammanfattningsvis osäker på om jag kommer läsa trean. Jag tror inte ens en smula på det här längre. Oj vad mycket intressantare det här hade varit om han vågat vara lite ”tråkigare”.

Tårtgeneralen (2009)

1980-tal. En småstad, Köping, tillintetgjord och förödmjukad av ett inslag i tv:s Rekordmagazinet. En drömmare och livstrixare i ’lånad’ kostym, ‘Hasse P’, som vågar göra något för att ge staden dess mojo åter. De mindre extravaganta lokala kämparna som förverkligar det hela, och en samling andra karaktärer som flankerar det. Mänskligt och dokumentärt om småstadssverige för några decennier sedan. Det låter på papperet småkul, inte mer.

Det kunde i andra händer ha stannat vid småroligt och cringigt men summan av tidsmarkörer, välvilligt skarpsynta iakttagelser och lika färgstarka som verkliga människor är total magi. Medgångar och bittra motgångar, fantastiska anekdoter, relaterbara känslor och situationer i uppskruvat format. Långa tankeflöden och oväntade, fyndiga men meningsfulla formuleringar i parti och minut. Torrt och asroligt. Inläst av Filip och Fredrik själva blir det briljant.

Hur sant är det? Hasse P själv dyker i alla fall upp i återkommande intervjuinslag i ljudboken.

Efter Hasses djärvaste satsning, att bygga världens längsta smörgåstårta, följer vi honom sedan genom några andra tragikomiska nyckelhändelser mot ett slut som på sitt sätt känns djupt rörande. Det snöpliga, mänskliga och roliga gör sällskap ända till sista sidan i en bok som på sitt aviga sätt är bland det bästa jag läst på svenska det här decenniet.

Bat Seba (1984)

”Ingen utom Herren kan skilja mellan offer och utkorelse”

Är det här en unikt svensk genre? Tolkningen av bibliska gestalter som vågar sig utanför källtexten och blir ett sätt att utforska människans lott och Guds natur, eller människans natur speglad genom konceptet ’Gud’. Inga klara svar krävs, det är frågorna som är poängen. Pär Lagerkvists Barabbas är väl gralen, så att säga.

Här är det Torgny Lindgren som ger sig i kast med kung David, fåraherden som blev kung Sauls harpspelare, dödade jätten Goliat med en slunga och skrev flera kända sånger fyllda av både förtröstan och förtvivlan. I bokens början är han själv en maktfullkomlig, åldrad kung som kan offra vem som helst för sina lustar, och gör det. Han talar ständigt med Gud, men frågan är vilken gud. Det han kallar heligt är misstänkt likt just det han själv vill. Och även det han kallar vänskap kan vara frapperande likt grymhet; som i fallet Mefiboset, dömd till en sorglig tillvaro som kungen ser som en gåva.

Skönheten Bat Seba är gift med krigaren Uria men det spelar ingen roll när konungen får syn på henne. Resultatet är djupt chockerande (ännu värre än i Andra Samuelsboken, som jag nyfiket konsulterat för att jämföra, tillsammans med diverse sånger ur Psaltaren som tillskrivs David). Krigets grymheter skyggas det inte heller för. Ett besegrat folks människor är ägodelar, att döda eller nyttja. Värt att notera är att mycket av det upprörande kommer direkt från Gamla testamentet, som ju knappast erbjuder garanterat tillrättalagd läsning.

Bat Seba blir kungens ’sista hustru’ och får en särställning hon varken förstår eller bett om. Unge Sebanja är också ’utvald att vara helig’ och han förklarar hennes nya roll på ett sätt som kanske också väcker frågor han aldrig ställt sig själv.

”Heligheten är grym och omänsklig. Den är blind, den ser inte åt människan och hennes flyktiga liv …”

Lindgren utgår från de korta, kärnfulla bibeltexterna och bygger ut, han låter personernas tankar tala och läsaren reagera. Personerna mänskliggörs utan att nödvändigtvis framställas sympatiskt. Alla är på något sätt fångar, även kungen. Utan att själv reflektera över det orimliga lägger David skulden för sina handlingar på Bat Seba. Pojken han ’tvingas’ avrätta och postumt upphöjer. Andra avskyvärda handlingar han ’måste’ begå. Det är rätt befriande när den orädde profeten Natan konfronterar sin härskare med några hårda sanningens ord i ämnet (en scen med tydlig förlaga i Bibeln).

Poetiskt strömmande språk med ålderdomliga sexuella termer och kommatecken på ’fel’ ställe möter målande beskrivningar som får tretusen år sedan att kännas som här och nu. Kända rader, även från andra delar av Bibeln, citeras och ibland inverteras (”Kärleken är otålig och pockande … tror ingenting och uthärdar ingenting”). Många perspektiv introduceras, inklusive ’kortlivade’ sådana.

David är en sorglig gestalt, men han är inte ensam. Den mest oväntade kan göra otänkbara saker. Det handlar rent allmänt om hemska ting som människan gör och utstår, och vad det kan tänkas säga om Gud. Personerna i boken dryftar de mörkaste tankar om Skaparen, obekymrade av dennes eventuella reaktion.

Det är oavlåtligt mättat och allvarligt och människans lott en ständig skugga över händelserna. Som i mötet mellan David och en slagen kung där båda deras hjälplöshet inför det oundvikliga gör dem på sätt och vis jämlika. Apropå jämlikhet: det absoluta patriarkatet presenteras som en självklarhet och sticker ändå i läsarens ögon. Bat Sebas roll växer dock, till ett slags rådgivande musa eller rentav grå eminens. Efter ett tag får hon rentav yttra sig i första person. Davids olika söner har egna viljor och svagheter, och Bat Seba jobbar i det fördolda på att Salomo ska bli ’den som ska’. Ränker och illdåd medan åren går och alla åldras. Ibland undrar man ifall det är Game of Thrones snarare än bibliskt stoff.

Det är dramatiskt, ofta våldsamt, högtidligt och poetiskt och, ärligt talat, inte någon direkt njutning att läsa. Det är så tungt och ödesmättat, och befriat från karaktärer att verkligen känna med, att upplevelsen gör en rent modstulen. Men sådana böcker är det säkert också bra att läsa ibland.