Blodläge (2010)

Mitt första intryck  av Johan Theorins tredje bok om Öland – tillika den första jag läst – är kluvet. Jag gillar att Öland är skådeplats och jag respekterar det dova allvaret (no pun intended). Och språkligt är det korrekt, ibland bra. Men jag ledsnar kvickt på det inledande hoppandet mellan olika personer vars bakgrund, situation och känslor redovisas så rakt upp och ner, med ett så flitigt bruk av ordet ”hade”, att det blir mer uppsats än uppslukande. Varför inte presentera karaktärerna genom repliker och gärningar och låta det ta lite tid? Visst, Theorin gör det också, men i början tar han oftast den enklaste vägen och närvaron blir lidande.

Vad handlar det om då? En gammal skeppare som lämnat äldreboendet, en far med en tonårsson och en sjuk dotter, och ett rikt fastlandspar som byggt en drömvilla anländer en vår i slutet av 90-talet till Stenvik på Öland, nära ett nerlagt stenbrott. 

Och det blir snart berättarmässigt bättre. När vidskepelsen smyger sig in och personerna väl har presenterats och samlats, och titeln får sin förklaring, börjar det kännas som en riktig bok. Korta kapitel, oftast ett smart drag, hoppar mellan de olika personerna. Pers gamle far Jerry (förr om åren Gerhard) ringer upp, förvirrad och i behov av hjälp. Gerlof, den gamle, läser sin bortgångna frus dagböcker. Vendela, uppvuxen på Öland och gift med en självhjälpskändis, letar efter älvor och sitt förflutna. Hennes allt annat än lyxiga barndom på 50-talet, återberättad i återkommande kapitel med rubriken ”Vendela och älvorna”, ger också en särprägel som känns trovärdig i sina detaljer. Fösa kor (inte alltför milt), ta hand om ’Invaliden’ och lämna små gåvor vid ’älvastenen’ tillsammans med önskningar som påfallande ofta verkar uppfyllas. Gerlofs frus dagböcker överlappar Vendelas minnen, även i temat med små övernaturligheter. De sistnämnda har ibland pragmatiska förklaringar, inte alltid. 

När Per åker till sin förvirrade far för att skjutsa honom hem och hamnar mitt i en mordbrand och ett mysterium är det som om boken vaknar på riktigt. Det är ingen otrolig adrenalinkick men ändå en rejäl höjning av insatserna, men samtidigt i ett dämpat och lite mystiskt tonfall. Och den inledande ovanan i boken, att redovisa allt, övergår alltmer i detta rätta sättet att lägga pusslet: bit för bit. 

När knappt kontaktbara pappan och avmagrat sjuka dottern också har anlänt till stugan som Per ärvt är stämningen imponerande orolig och olycksbådande. Per själv är permanent dyster och tafatt, lamt tillgjord i sina försök att muntra upp andra. Det är ett gäng sorgliga typer som senare sammanstrålar vid Vendelas grannfest. Riktigt cringigt blir det när Jerry vaknar till och berättar vad han jobbade med en gång i tiden.  

Jag gillar hur det öländska präglar stort och smått. Solnedgång över Kalmar sund, Blå jungfrun i fjärran, lokal vidskepelse, sjömannaminnen. Man lär sig rentav en del om öns berömda kalksten. Den sympatiske Gerlof, av extramaterialet att döma modellerad efter författarens morfar, berättar gärna om forna företeeelser som ’bänkvälling’;  hela veckans matrester, saltade och kokade i en gryta på lördagen. 

Det artar sig till en mordhistoria där den som vet mest är halvt på väg in i dimman och får förse sonen med fragmentariska ledtrådar. Sonen, Per, vill väl helst glömma hur farsan tjänade sina pengar en gång i tiden men börjar nysta i ett mysterium som verkar ha direkt koppling dit och som växer till ett konkret hot. Att det är i Internets barndom och alla svar inte kan letas fram på ett par sekunder är ett plus. Det är ingen mysdeckare om en glad amatör som försöker lösa ett fall. Per har egentligen ännu viktigare saker att tänka på och blir motvilligt indragen. Han är ”stressad och plågad” som Vendela konstaterar.

Men det är också en historia om det förflutna för andra karaktärer och om en sjukdom som plötsligt visar sig allvarlig. Alla trådarna möts som sig bör och kulmen nås vid Valborg, då den dramatiska prologen får sin förklaring. 

Jag tycker att Blodläge är som allra bäst när den är som jobbigast, när mysteriet och problemen tätnar. När allt ska klaras upp går det lite väl enkelt ibland och det känns mer standardartat. Trots en del osannolika sammanträffanden är det ändå en bok med integritet och ett respektingivande allvar, som börjar lite tveksamt men blir alltmer engagerande. Att jag läste de trehundra sista sidorna samma dag måste vara något slags kvalitetsbevis. 

Labyrinten (2020)

Tänd en bra läslampa, annars kan det bli svårt att tyda bilderna av en grågrönmurrig värld ödelagd av ’svartkloten’. Nere i skyddsrummet, inrett i en avskalad retrolook, är det dock vitt, klart och ljust. Här väntar i bokens början Sigrid på sitt straff, oskyldig men ändå fylld av skuldkänslor. Tillsammans med sin bror har hon haft ansvar för ett problematiskt barn under ett uppdrag ovan jord. Något har gått väldigt fel. Vad har hänt?

labyrinten

Stämningen går mellan diskbänksrealistisk och kuslig. Vyerna går från askiga ödeland till frapperande alldagliga interiörer i den anläggning de åker till i tillbakablicken. Stolar mot en fondvägg, termosar. Ruiner och märkliga livsformer, eller bara former, reser sig i dunklet utanför. Deras terrängfordon är ofta den enda ljuspunkten i landskapet. 

Det passar förstås bra att Simon Ståhlenhags mest apokalyptiska upp-ur-skyddsrummet-bok utkom 2020. Det vilar något betydligt mer klaustrofobiskt och isolerat över denna än över moderna klassikerna Flodskörden och Ur varselklotet. Det är också en psykologisk rysare, där mörka minnen anas och stiger mot ytan. 

”Jag vet vad som finns i säckarna.”

Runt halvvägs förklaras deras relation till pojken, och själva katastrofen. Här möter 70-talets dystopiska filmer dagens flyktingströmmar och handfallenhet inför globala problem. ’Lösningen’ är senkommen och kan i en sönderfallande värld inte förverkligas utan våld. 

”För att rädda mänskligheten skulle vi vara tvungna att under en begränsad tid vara omänskliga.”

‘Murder will out’, skulden måste till slut betalas. Det är mörkt och hemskt, en berättelse där stark symbolik möter detaljrik realism. Och det är fantastiskt illustrerat, förstås.

Ylvania – Sagan om ljusbäraren (2016)

Det är roligt hur Ylva Hällens low-techserie på Bolibompa med inskickade toarullsfigurer och annat tittarpyssel spunnit vidare i denna bok, som siktar mot något betydligt mäktigare. Och ibland nästan lyckas. 

Det utspelar sig tio år efter händelserna i tv-serien. Unga Alba bor i Göteborg. Hon är adopterad. En dag blir hon hämtad till Ylvania, ett magiskt land. Här får hon veta att hon tillhör en kvartett av utvalda barn som ska skydda landet mot den onde Master, vars återkomst hotar. Hon får nya vänner, hon lär sig nya skills. Det handlar om både relationer och hjältemod. Och det går mot en episk batalj vid en ravin. 

Och det blir ofta lite tröttsamt med alla gravt standardiserade inslag och scener. Astrid Lindgren, Michael Ende och Tolkien är förstås vana vid att imiteras men även bland efterföljarna finns historier med viss verkshöjd. Jag tycker sällan att Ylvania når dit. Det är alldeles för mycket fan fiction-känsla, där saker bara är på ett visst sätt för att genren kräver det, där allt ska rymmas men sällan utforskas på djupet. Med en del fina undantag. Det är ömsom övertygande scener om vänskap och tvister, ömsom lite tillgjort. Riddare, ninjor och magiska krafter som inte nödvändigtvis känns som om de hör hemma i samma värld. Somliga beskrivningar och formuleringar lever, andra dras ner av stämningslösa ordval, som ’hovra’. 

Det blir ett exempel på ”får det barnen att läsa så … men jag hade ännu hellre sett att de läste något lite mer originellt”.

Illustrationerna är ett kapitel för sig. När det ska skildras hemska monster är stilen helt ok. Men varför är även hästarna så monstruöst utdragna? Varför ser Silvervinge ut … sådär? Varför är även det fina fult? Jag fattar inte. Det är inte kunskap som saknas, snarare kreativt omdöme. 

Mot slutet överväger ändå det som fungerar och det blir en dramatisk final som nioåriga dottern propsade på att högläsa i ett svep. Hennes slutdom är ganska typisk för nutida barn- och ungdomsböcker i den fantastiska genren. 

”Den var jättebra. Men inte lika bra som Harry Potter.”

Dvärgen (1944)

”Ingen är stor inför sin dvärg”

Pär Lagerkvists dvärg är ett av de förnämligaste exemplen på en huvudperson som man inte är tänkt att sympatisera med, men vars ord och tankar är vårt enda fönster mot berättelsen och övriga karaktärer. Bateman i America Psycho och Meursault i Främlingen är andra exempel som gör sig påminda. Plats och tid, renässansens Italien, leder också tankarna till Machiavellis Fursten. Lagerkvists ekonomiska prosa är lika briljant som lättbegriplig. 

Vi gillar alltså inte dvärgen och han gillar nästan ingen. Om fursten vid vars hov han verkar (dock inte som narr!) säger han: 

”Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk.”

Tydligen fanns det en annan dvärg vid hovet, men honom ströp vår antihjälte under en brottningsmatch ämnad att roa finfolket. Dvärgen konstaterar detta utan urskuldande. Han är insiktsfull och läser människor, men på ett förslaget snarare än klokt vis. Det finns skarpsynt sanning i många av hans iakttagelser men de är alltid av den mörkare arten. Furstinnan, vars brev till älskarna han levererar, säger han sig förakta – men det är helt klart med blandade känslor som han inte vill formulera riktigt. Furstens dotter, som alltid vill leka, har han verkligen inte mycket till övers för, vilket hennes kattunge grymt får erfara. De visa män som besöker hovet är i hans ögon narrar som man inte får något nöje av. Hans attityd till allt mellan himmel och jord är över huvud taget skev och hätsk. Och att han själv knappast är älskad av ”packet” bekymrar honom föga. 

”De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad.”

Med en blandning av skepsis och fascination granskar han den store tänkaren och konstnären Bernardo (en tunt förklädd Leonardo Da Vinci) som gästar hovet och fascineras av allt. Fursten fängslas av varje ord han dryftar; dvärgen analyserar dem, störs av inkonsekvenserna men hoppas väl även han på stora sanningar. Men som alltid blir han besviken på människorna – ett släkte han inte anser sig tillhöra. 

När han vittrar krig i luften lever han upp! Och i Bernardos ritningar till ohyggliga krigsmaskiner (hans egentliga syfte vid hovet?) väcks åter dvärgens respekt. Själva kriget, med bataljer, lister och belägringar, skildras kortfattat men livfullt genom dvärgens blodtörst som obehagligt och fascinerande prisma. Han imponeras av fursten utom när denne nedlåter sig till att beblanda sig med bönderna i en erövrad by, det vill säga när man som läsare plötsligt respekterar honom en liten stund. Han känner helt snett i allt. Hans reaktion när kriget snöpligen avstannar är därefter: förtvivlan. Hans och hovets håglöshet fångas livfullt, om det är rätt ord. När det pratas om sann fred blir han fruktansvärt upprörd. Men när han får chansen att spela en ond huvudroll tänds glädjen igen. Här anas Poes Hop Frog och föranas Game of Thrones tillsammans med andra modernare verk som hämtat stoff från dåtidens ränker och illdåd. 

Liksom i förbifarten målas en troligen ganska påläst bild av tidens sedvänjor, vapen, kost och hierarki upp. Det planeras inte bara en fest, maten och förberedelserna beskrivs specifikt. Nöjen av upphöjt och plumpt slag, allt väcker förstås dvärgens ringaktning och deras frossande rentav hans vämjelse. Belägring och pest fångas också i drabbande bilder, ibland från ovan med en kall distans som förstärker effekten. 

Att dvärgens skarpsynthet ofta försvagas av önsketänkande är ett allt tydligare drag. Han förutsätter ofta att folk känner som han, hur medveten han än är om sitt utanförskap. Och han reagerar starkt, nästan bipolärt, i både besvikelse och triumf. På vissa sätt är han som en bitter tonåring snarare än den ’gamla själ’ han beskriver sig som, en ‘incel’ utan ett internetforum. 

Ett allt starkare tema är också hur hans gärningar förstör dem omkring honom. Han går från hatisk betraktare till destruktiv kraft i sin egen rätt. Inte minst för de kvinnor som förvandlas till vrak genom hans dåd. 

Det är en frätande och fängslande bok, otroligt innehållsrik med sina runt 150 sidor, om en fullständigt ensam person som inte kan se stjärnorna men har ett öga för mänsklig svaghet. Men som också läser sin egen plats i tillvaron helt fel, in i det allra sista. 

Stjärnfall (2016)

(Del 2 i en trilogi. Första delen heter Stjärnklart. )

Jag har något av en sommartradition att läsa en halvgammal bok av Lars Wilderäng, vars torra ton ger nostalgiska vibbar av barndomens thrillerkost signerad herrar som Clancy och Ludlum. Men som i andra boken om Sverige Utan Elektronik också verkar trivas bättre i rollen som berättare, till skillnad från bara rapportavlämnare. Han lägger möda på beskrivande meningar snarare än informationsbombardemang, försöker fånga stämningar, ljud och lukter. Men givetvis blir det också en hel del sjok av redovisning apropå nästan ingenting när läget ett antal år efter “Nedsläckningen” ska sammanfattas. 

Det är ett intressant läge. Urmodiga termer och administrativa grepp är på modet i en värld som tvingats till gamla takter i snart sagt allt och där fästningar som förr bara lockade turister nu är naturliga maktcentra. Begrepp som ’piratsäsong’ och ’Dalslandsrövarna’ kännetecknar den nya verkligheten. 

Karaktärer som överlevde ettan återkommer förstås, såsom Gustaf Silverbane (nu högsta befäl i Carlsten, centrum för Federationen Västra Götaland), soldaten Jocke (vars Afghanistanscen kändes helt malplacerad fram till epilogen) och Anna Ljungberg, nu med viktig forskarpost. Lille Max, nu handlingskraftig ungdom. Filip Stenvik, prepparen vars planer gick i stöpet men som ändå fick nytta av sina kunskaper och hamnade på en bondgård som blev räddningen för många. I stort sett det läge som ettans epilog avhandlade, alltså.

Del ett består till stor del av ”överblivna scener” från Nedsläckningens början (en grym inblick i en diabetikers öde, en handlingskraftig kvinna fast på ett tåg, ”Slaget om Arboga”) och, mer oväntat, polisen Malin som sköts av skurkar i första boken men Rick Grimes-likt vaknar upp på sjukhus efter några veckor för att möta en ny, grym värld. Detta följs av årslånga kliv mellan nyckelhändelser fram till ’nutid’. 

Ett 70-tal sidor in kommer ett WTF-kapitel med inslag av ren sci-fi som man undrar om boken någonsin kommer hämta sig ifrån. Hade inte grundupplägget varit nog? Men det är väl bara att hänga med på resan, som visar sig inkludera något slags utomjordisk civilisation med makt att modifiera människor. 

Det känns som sagt mer Berättelse nu, med uppenbar avsikt att fånga och engagera läsaren. Det är påläst och genomtänkt som vanligt men Wilderäng hittar också mer intuitivt de detaljer som kan intressera andra. Ättestupans återkomst, Slottskogen i vilt tillstånd. Relativt få sjok med militär jargong eller redovisande dialog som sträcker sig över flera sidor. Bildningsambitionen finns förstås också där. Hur man hanterar en studsare, hur man odlar och konserverar grödor. Det är faktiskt en stor del av charmen, den här lite gammalmodiga metodiken att blanda lärobok med äventyr. Göteborg något decennium efter katastrofen, halvt nedbränt och i händerna på illasinnade, blir föremål för en detaljbeskrivning när Anna ger sig dit med stenhård eskort i jakt på viktig info. Här och annorstädes serveras många sådana där troligen väl underbyggda insikter om vad som händer när allt man tar för givet stannar upp. Åar som inte muddras, bränder som inte släcks. 

Men aldrig får man vara riktig glad, verkar det alltså som. Just som Wilderäng börjar bli lite mer bekväm som berättare slarvar han bort den här intressanta feodal-post-apokalypsen med idéer som hade passat bättre i en annan bok. Som jag förmodligen inte hade läst alls. Zombieapokalypser (vilket detta till slut delvis utmynnar i) har vi nog av, och att den råkar utspela sig på hemmaplan är inte skäl nog att ta den vägen när det finns så mycket intressantare stoff i ”bara” det nygamla samhälle som han byggt kring bristen på elektronik. Hänvisningarna till hur människornas populärkultur används emot dem blir en synnerligen krystad ursäkt för att motivera zombie-inslaget. 

Andra delar av utomjordingsinslagen har jag ännu svårare för. Det är möjligt att grundidén hade kunnat funka men genomförandet och tonen är … fåniga. Besökarnas inre och interna dialoger, termonologin med dess ständiga tjat om ”befruktning”, ”brunst” och ”tvåbeningar”, namn som består av siffersekvenser, allt bidrar till att störa läsningen. 

Mobiliseringen, uppladdningen och starten på det stora anfallet mot Ringhals funkar ganska bra (det hela är märkligt likt hans rena krigsthrillers) men en mental ’filmbudget’ hade inte skadat för det som följer, där masscenerna staplas på varandra. Ord må vara gratis men att skala ner och koncentrera är ofta klokt även i bokform. 

Jag är sammanfattningsvis osäker på om jag kommer läsa trean. Jag tror inte ens en smula på det här längre. Oj vad mycket intressantare det här hade varit om han vågat vara lite ”tråkigare”. 

Tårtgeneralen (2009)

1980-tal. En småstad, Köping, tillintetgjord och förödmjukad av ett inslag i tv:s Rekordmagazinet. En drömmare och livstrixare i ’lånad’ kostym, ‘Hasse P’, som vågar göra något för att ge staden dess mojo åter. De mindre extravaganta lokala kämparna som förverkligar det hela, och en samling andra karaktärer som flankerar det. Mänskligt och dokumentärt om småstadssverige för några decennier sedan. Det låter på papperet småkul, inte mer. 

Det kunde i andra händer ha stannat vid småroligt och cringigt men summan av tidsmarkörer, välvilligt skarpsynta iakttagelser och lika färgstarka som verkliga människor är total magi. Medgångar och bittra motgångar, fantastiska anekdoter, relaterbara känslor och situationer i uppskruvat format. Långa tankeflöden och oväntade, fyndiga men meningsfulla formuleringar i parti och minut. Torrt och asroligt. Inläst av Filip och Fredrik själva blir det briljant. 

Hur sant är det? Hasse P själv dyker i alla fall upp i återkommande intervjuinslag i ljudboken. 

Efter Hasses djärvaste satsning, att bygga världens längsta smörgåstårta, följer vi honom sedan genom några andra tragikomiska nyckelhändelser mot ett slut som på sitt sätt känns djupt rörande. Det snöpliga, mänskliga och roliga gör sällskap ända till sista sidan i en bok som på sitt aviga sätt är bland det bästa jag läst på svenska det här decenniet. 

Bat Seba (1984)

”Ingen utom Herren kan skilja mellan offer och utkorelse”

Är det här en unikt svensk genre? Tolkningen av bibliska gestalter som vågar sig utanför källtexten och blir ett sätt att utforska människans lott och Guds natur, eller människans natur speglad genom konceptet ’Gud’. Inga klara svar krävs, det är frågorna som är poängen. Pär Lagerkvists Barabbas är väl gralen, så att säga. 

Här är det Torgny Lindgren som ger sig i kast med kung David, fåraherden som blev kung Sauls harpspelare, dödade jätten Goliat med en slunga och skrev flera kända sånger fyllda av både förtröstan och förtvivlan. I bokens början är han själv en maktfullkomlig, åldrad kung som kan offra vem som helst för sina lustar, och gör det. Han talar ständigt med Gud, men frågan är vilken gud. Det han kallar heligt är misstänkt likt just det han själv vill. Och även det han kallar vänskap kan vara frapperande likt grymhet; som i fallet Mefiboset, dömd till en sorglig tillvaro som kungen ser som en gåva. 

Skönheten Bat Seba är gift med krigaren Uria men det spelar ingen roll när konungen får syn på henne. Resultatet är djupt chockerande (ännu värre än i Andra Samuelsboken, som jag nyfiket konsulterat för att jämföra, tillsammans med diverse sånger ur Psaltaren som tillskrivs David). Krigets grymheter skyggas det inte heller för. Ett besegrat folks människor är ägodelar, att döda eller nyttja. Värt att notera är att mycket av det upprörande kommer direkt från Gamla testamentet, som ju knappast erbjuder garanterat tillrättalagd läsning. 

Bat Seba blir kungens ’sista hustru’ och får en särställning hon varken förstår eller bett om. Unge Sebanja är också ’utvald att vara helig’ och han förklarar hennes nya roll på ett sätt som kanske också väcker frågor han aldrig ställt sig själv. 

”Heligheten är grym och omänsklig. Den är blind, den ser inte åt människan och hennes flyktiga liv …”

Lindgren utgår från de korta, kärnfulla bibeltexterna och bygger ut, han låter personernas tankar tala och läsaren reagera. Personerna mänskliggörs utan att nödvändigtvis framställas sympatiskt. Alla är på något sätt fångar, även kungen. Utan att själv reflektera över det orimliga lägger David skulden för sina handlingar på Bat Seba. Pojken han ’tvingas’ avrätta och postumt upphöjer. Andra avskyvärda handlingar han ’måste’ begå. Det är rätt befriande när den orädde profeten Natan konfronterar sin härskare med några hårda sanningens ord i ämnet (en scen med tydlig förlaga i Bibeln). 

Poetiskt strömmande språk med ålderdomliga sexuella termer och kommatecken på ’fel’ ställe möter målande beskrivningar som får tretusen år sedan att kännas som här och nu. Kända rader, även från andra delar av Bibeln, citeras och ibland inverteras (”Kärleken är otålig och pockande … tror ingenting och uthärdar ingenting”). Många perspektiv introduceras, inklusive ’kortlivade’ sådana. 

David är en sorglig gestalt, men han är inte ensam. Den mest oväntade kan göra otänkbara saker. Det handlar rent allmänt om hemska ting som människan gör och utstår, och vad det kan tänkas säga om Gud. Personerna i boken dryftar de mörkaste tankar om Skaparen, obekymrade av dennes eventuella reaktion. 

Det är oavlåtligt mättat och allvarligt och människans lott en ständig skugga över händelserna. Som i mötet mellan David och en slagen kung där båda deras hjälplöshet inför det oundvikliga gör dem på sätt och vis jämlika. Apropå jämlikhet: det absoluta patriarkatet presenteras som en självklarhet och sticker ändå i läsarens ögon. Bat Sebas roll växer dock, till ett slags rådgivande musa eller rentav grå eminens. Efter ett tag får hon rentav yttra sig i första person. Davids olika söner har egna viljor och svagheter, och Bat Seba jobbar i det fördolda på att Salomo ska bli ’den som ska’. Ränker och illdåd medan åren går och alla åldras. Ibland undrar man ifall det är Game of Thrones snarare än bibliskt stoff. 

Det är dramatiskt, ofta våldsamt, högtidligt och poetiskt och, ärligt talat, inte någon direkt njutning att läsa. Det är så tungt och ödesmättat, och befriat från karaktärer att verkligen känna med, att upplevelsen gör en rent modstulen. Men sådana böcker är det säkert också bra att läsa ibland.

Ur varselklotet (2015)

I ett alternativ svenskt 1900-tal byggdes världens största partikelaccelerator i Mälartrakten. Magnetrindrivna svävande skepp och enorma arbetsrobotar var självklara inslag i landskapet i den barndom som beskrivs här och i uppföljaren Flodskörden. Somligt är redan på den här tiden kasserat och övergivet och en företagsam ung grabb kan komma nära de tekniska underverken. 

ur_varselklotetOch samtidigt känns allt bekant, särskilt för en som växte upp på 70- och 80-talet. Bilarna, täckjackorna, spelen, att gå i mellanstadiet i en småstad. Exkursionerna till mystiska platser, som görs än mer mystiska av barns fantasi. 

Texterna är korta men kloka, torrt humoristiska och djupt stämningsfulla även på egen hand (och förvisso behäftade med vissa anglicismer) men det är förstås bilderna som gjort Simon Stålenhags konstböcker till ett fenomen, även utomlands. Det är digitalt skapade verk med samma konstnärliga höjd som oljemålningar, fängslande vyer med kraftfulla blickfång och diskreta detaljer. 

En skröna från en av huvudpersonens skolkamrater, involverande ett av boktitelns “varselklot”, ger Stålenhag en ursäkt att också illustrera amerikanska landskap som en tillfällig kontrast till höstdisiga svenska skogar, snötäckta åkrar och faluröda ladugårdar mot granskog. Korta anekdoter, somliga kusliga, vissa tragiska, en del spännande, gläntar på dörren till potentiellt mycket längre historier. Kanske är det sådana historier som kommer byggas ut i den tv-serie från Amazon som nyligen aviserats (!). 

Det är helt fantastiskt att de här böckerna finns. Det är unikt och magiskt och samtidigt så nedslående alldagligt. Världsklass. 

Kallocain (1940)

Forskaren Leo Kall berättar från vad han beskriver som ett relativt trevligt fängelse om hur han hamnade där. Tiden är en tänkbar framtid (sett från 1940) där en allsmäktig Världsstat har skrivit om reglerna för både känsloliv och familjeliv. 

Kall har just fått tillåtelse att testa sin sanningsdrog på mänskliga försöksobjekt när han börjar störas av okorrekta reaktioner till saker han ser omkring sig. Han börjar helt enkelt tänka lite mer som vi tycker är rimligt. Han hemsöks till exempel av kärleksliknande känslor för sin fru trots att äktenskapet ju bara är till för att alstra soldater till staten. 

Formen känns igen. Samhället och dess regler presenteras pö om pö med ett rikligt bruk av dystopikerns favoritord: ”ju”. Men faktum är att Karin Boye var tidigt ute i den här genren. Kallocain publicerades ungefär mitt emellan Du sköna nya värld och 1984 och föreskuggar på många sätt George Orwells i mitt tycke ännu mer slagkraftiga granskning av den totalitära staten.  

Det extrema övervakningssamhället är förstås intressant att läsa om i vår tid. Den ensamme medborgaren som plötsligt börjar ifrågasätta tillvaron och systemet är en hörnsten i massvis med klassisk dystopisk litteratur. Så är även det snustorrt, ironiska tilltalet där läsaren själv får läsa mellan raderna, och Boye behärskar detta mycket väl. 

Men Kallocain kritiserar inte bara den hjärtlösa, iskalla stat den utspelar sig i utan lämnar också dörren på glänt mot ett alternativ. En del förhörsoffer/försöksobjekt tänker annorlunda än de ”borde” och i den totala öppenhjärtighet som drogen skapar berättar de saker som får även Leo att vackla i sin övertygelse, även om han förnekar det för sig själv in i det sista. Det finns en gnutta hopp parallellt med faran för ett samhälle där inte ens tanken är fri. 

Kompakt, stilsäkert, fängslande och fortfarande relevant. 

Midsommargryning (2013)

BildUppföljaren till Lars Wilderängs krigsroman Midvintermörker inleds i den förväntat informativa och torra stilen, när läget ett decennium efter Mellandagskriget sammanfattas med generöst bruk av ordet ’hade’, men också i ett smålustigt, ironiskt tonfall. Den pragmatiske och foglige statsministern Anders Österö verkar inte riktigt förstå vad som är å färde till midsommarhelgen, men läsaren gissar att den unge men krigsärrade överbefälhavaren planerar något mer än bara en övning.

Och tacka tusan för det. Vårt land har uppenbarligen inte rönt någon rättvisa efter det ryska överraskningsanfallet; tvärtom har förnedringen och svårigheterna fortsatt. Gotland är ockuperat (Slitegrad?!) och ryssen använder all sin makt för att hålla Sverige i schack. Vi kräver revansch!

En stor plan just i detta syfte sätts i rörelse nästan från första sidan och vi följer både de insatta och de aningslösa i en lyckad invertering av Midvintermörker.

Bekanta namn från första boken ansluter tidigt. Polisen Mia, till exempel, vars agerande här väcker ungefär samma kluvenhet som det under Mellandagskriget. Är hon en välmenande antagonist, en problematisk protagonist, eller hur ser W själv på henne? Erik Segerstedt, den nye ÖB, var med om striderna på Gotland och både SOG-elitsoldater och JAS-piloter känns igen. Nykomlingarna inkluderar Simon som efter sju år i en jägarbataljon ser fram emot att återgå till det civila. Även lite ryskt perspektiv erbjuds i form av generallöjtnanten i Visby som oklokt nog låtit sig förföras av en svenska med hemligt uppdrag.

Oskicket (eller bonusen, beroende på vem du frågar) att specificera allting av militär natur vid namn och modell är förstås fortfarande ett signum, med den skillnaden att W här får tänka tio år in i framtiden. Jag tycker att informationsöverdosen gör läsupplevelsen trögare, men så är jag inte heller någon möp. Beskrivningar av ambitiösa desinformationskampanjer och hemliga skyddsrum och anläggningar intresserar mer och ger känslan av att bli invigd i spännande hemligheter, sanna eller inte. Framtiden som målas upp är politiskt intressant, inte minst Gotlands nya status, men tekniskt sett är det en försiktig projicering. Att förutse en iPhone kallad “X” är inte direkt visionärt.

Det blir snabbt spännande och känns på många sätt trovärdigt, om än i en värld befolkad av banala arketyper. Här ställs inte bara svensken mot ryssen utan inhemska elitsoldater och nationella insatsstyrkan mot varandra i vad som i praktiken är en statskupp. Statsministern, som påstås ha avgått, envisas med att undgå kuppmakarna och komplicerar läget. Och de inledande överraskningstriumferna förbyts tids nog i motgångar. Iskanderrobotar och störningssändare och en ÖB som uppenbart mår sämre och sämre. En armada stävar snart mot Gotland från Kaliningrad och revanschlusten mattas i insikten om hur höga insatserna är. Allt fler civila såväl som soldater får betala priset för vågspelet. Skickligt.

Likt föregångarboken pendlar denna mellan med- och motgångar under en väldigt kompakt tidsrymd och krig är även här en materialsport. Resurser eller motdrag som motståndarsidan inte räknat med förändrar läget och i den mån man förstår vad som händer noterar man som läsare triumferna med oundviklig belåtenhet – även om det ’egna laget’ agerar synnerligen diskutabelt och ryske ’Vova’ uppvisar klart mänskliga drag medan han försöker organisera sina gotländska styrkor. Komplexa drivkrafter hos karaktärerna är inget som Wilderäng jobbar med men jag tycker att han är duktig på att provocera fram motsägelsefulla reaktioner och lojaliteter hos läsaren.

Klimaxet är dramatiskt så det förslår och knyter ihop säcken på ett passande kluvet och smått ironiskt vis. Efter det tar förstås Wilderäng tillfället i akt att redovisa för sina förslag på hur man ska hantera försvarsfrågan i form av en epilog om de läxor landet lärt sig. Och i visst har han redan blivit sannspådd.

Och den sista lilla knorren är rätt fin.

LW skriver onekligen intressanta böcker. Jag önskar bara att han skrev lite intressantare.