Palavers bokblogg

Kategori: Klassiker

Kallocain (1940)

Forskaren Leo Kall berättar från vad han beskriver som ett relativt trevligt fängelse om hur han hamnade där. Tiden är en tänkbar framtid (sett från 1940) där en allsmäktig Världsstat har skrivit om reglerna för både känsloliv och familjeliv. 

Kall har just fått tillåtelse att testa sin sanningsdrog på mänskliga försöksobjekt när han börjar störas av okorrekta reaktioner till saker han ser omkring sig. Han börjar helt enkelt tänka lite mer som vi tycker är rimligt. Han hemsöks till exempel av kärleksliknande känslor för sin fru trots att äktenskapet ju bara är till för att alstra soldater till staten. 

Formen känns igen. Samhället och dess regler presenteras pö om pö med ett rikligt bruk av dystopikerns favoritord: ”ju”. Men faktum är att Karin Boye var tidigt ute i den här genren. Kallocain publicerades ungefär mitt emellan Du sköna nya värld och 1984 och föreskuggar på många sätt George Orwells i mitt tycke ännu mer slagkraftiga granskning av den totalitära staten.  

Det extrema övervakningssamhället är förstås intressant att läsa om i vår tid. Den ensamme medborgaren som plötsligt börjar ifrågasätta tillvaron och systemet är en hörnsten i massvis med klassisk dystopisk litteratur. Så är även det snustorrt, ironiska tilltalet där läsaren själv får läsa mellan raderna, och Boye behärskar detta mycket väl. 

Men Kallocain kritiserar inte bara den hjärtlösa, iskalla stat den utspelar sig i utan lämnar också dörren på glänt mot ett alternativ. En del förhörsoffer/försöksobjekt tänker annorlunda än de ”borde” och i den totala öppenhjärtighet som drogen skapar berättar de saker som får även Leo att vackla i sin övertygelse, även om han förnekar det för sig själv in i det sista. Det finns en gnutta hopp parallellt med faran för ett samhälle där inte ens tanken är fri. 

Kompakt, stilsäkert, fängslande och fortfarande relevant. 

Röde Orm – Sjöfarare i västerled (1941)

Den högt bildade Frans G. Bengtsson (som jag i min ungdom trodde hette ”Franske Bengtsson”) fick på 40-talet till en riktig hit med denna vikingaskröna, som lästs och uppskattats alltsedan dess.

”En berättelse från okristen tid”, lyder undertiteln på bok ett, ”Sjöfarare i västerled”, vilket är en sanning med modifikation. Ironiskt och torrt, kanske övermåttan så, sammanfattar prologen läget vid tiden för bokens äventyr; kristnandet i Norden är faktiskt påbörjat men det går knackigt. Vikingarnas väg är fortfarande den utbredda.

Unge Orm tvingas med på plundringståg i västerled, alltså till de brittiska öarna, när han förföljer ett anhang lycksökare som stulit familjens får som färdkost. Efter att själv ha dräpt en av dem slås han medvetslös och tas med som roddare för att kompensera. Ledare för företaget, som inbegriper tre skepp, är den skrävlande men inte överdrivet erfarne Krok. Resan västerut är deras sista chans efter en serie misslyckanden i härnadsbranschen. Stursk som han är blir Orm snart en i gänget och får tillbaka sitt svärd. Rödhårig och kapabel att sätta ”skarpt mot skarpt” får han namnet Röde Orm.

Det blir ett våldsamt och knastertorrt berättat äventyr, i tonen mer likt en komedi än ett historiskt drama, men med stora segrar och tunga vedermödor om vartannat. Nyttan av att skaffa rätt vänner inpräntas med kraft. Det är lite barnsligt och barnförbjudet på samma gång i det svåra ämnet Hur Kvinnor Behandlades. Givetvis är de skönheter som tas eller fås mestadels glada åt sina råbarkade män, som å sin sida verkar något mer gentlemannamässiga än ordet viking ger associationer om. Men i största allmänhet lägger Bengtsson inte fingrarna emellan. Med sitt lakoniska tonfall kan han förtälja om de grymmaste ting på ett sätt som väcker skratt utan att man med säkerhet kan beslå honom med lättsinne. I sekvensen om livet som roddarslav är skratten dock få.

Orm och hans kamrater möter många människor på sina resor och hör utan större oro många anmärkningsvärda ting, som de irländska munkarnas utsagor om den snara domen och kung Harald Blåtands omvändelse. Till den sistnämnde far de med en passande gåva som de plockat med sig i fjärran land: en enorm kyrkklocka vid namn Jakob. Här samlas många morske män och det blir både julmiddag och dödliga envigar till allmän förnöjelse. Men inte förrän klockan använts till att bota kungens tandvärk. Här finner också Orm kärleken, men förstås inte utan bekymmer.

I England, dit han sedermera far, fortsätter temat om kristnande, med ett typiskt ironiskt anslag. Dividerandet mellan krassa vikingar och de pragmatiska biskopar och präster som försöker få dem ‘någorlunda’ frälsta känns på sätt och vis rätt trovärdigt.

Det man lär sig om forna dagar är nog i mångt och mycket riktigt, även om det förtäljs som en mustig skröna. Viktiga platser och personer är hämtade från historien, som Ethelred, Sven Tveskägg, Erik Segersäll och andra forntida kändisar.

Bengtsson verkar också ta tillfället i akt att settla några scores mot landskap han ogillar.

– Du ser ju värre ut än en smålänning:

Å andra sidan skriver han också, så Lundsbo han var:

”… med hänsyn till skåningars allmänna trovärdighet vore det kanske klokt att draga av vid pass hälften.”

Roligt är det, och stilmässigt klockrent är det också. Möjligen kunde man sakna det minsta ställningstagande från författaren, med tanke på hur våra hjältar faktiskt beter sig, men det vete tusan hur det skulle ha gått till utan att inverka menligt på berättelsen. Och författaren lär ha närt en del åsikter av det mindre demokratiska slaget, så kanske är även elegant formulerad etik för mycket begärt.

En bok att roas och imponeras av men med en nypa salt, sålunda.

Copyright © 2018 Palavers bokblogg

Tema av Anders NorénUpp ↑