Idioten (1869)

”Farväl, furste, ni är den första riktiga människa jag träffat!”

En berättelse om en kvinna som många slåss om och en man som i sin oförställda sårbarhet väcker både respekt och löje. Om starka känslor och hastigt skiftande sinnesstämningar, och om personer som ständigt överraskar med att visa nya sidor. Om livliga diskussioner med många inblandade, som pendlar mellan dålig stämning och plötslig förbrödring, djupaste allvar och upprymd skämtsamhet. Det är intensivt. 

Fjodor Dostojevskij var ju gräsligt bra. Men inte helt lätt att läsa. Alla namnen, till exempel, som växlar mellan vitt skilda former beroende på vem som pratar. Men det är verkligen värt mödan. Fjodor hade sinne för både detaljer och humor, något man kanske inte alltid tänker på när man främst minns Raskolnikovs febervandringar. Och vad gäller namnen så finns det en lista i början (en dramatis personae). Som extra hjälp kan man också ha i minnet att efternamnen kommer från fadern, i feminin (-ovna) eller maskulin (-itj) form.

En annan potentiellt frustrerande sak är de små mysterierna och antydningarna. Ibland är han pedagogiskt tydlig, men lika ofta gör han en principsak av att berätta mellan raderna. Att aldrig riktigt säga rakt ut vad alla i rummet är så exalterade över eller varför någon plötsligt blir så upprörd. Svaren kommer oftast till slut, men innan dess är man länge en osynlig utomstående som sitter i ett hörn och tjuvlyssnar på samtal man missat omständigheterna kring. Det känns som om Damon Lindelof är ett stort fan. 

Tre män lär känna varandra på ett tåg till Petersburg. Den syrlige, nyrike Rogozjin, den opportunistiske Lebedjev och den panke och sjuklige furst Lev Nikolájevitj Mysjkin på hemväg från något sanatorium i Schweiz. Redan från start väcker han sympati men verkar också bräcklig. Ett intryck som det ska visa sig inte är hela sanningen. 

Det är något visst med fursten. Folks första intryck, generellt misstänksamhet eller milt förakt, bleknar vid insikten om att han är genuint oförställd. Oskuldsfull men djupt insiktsfull och rentav skarpögd. Det är en öppenhjärtig och till synes god man. Tidigt berättar han drabbande om en avrättning han bevittnat i Frankrike och han återkommer senare till ämnet. Författarens egna erfarenheter av skenavrättning ger en rejäl tyngd åt furstens tankar. Senare kommer han uppvisa en säregen förmåga och vilja att bli vän även med sina rivaler. Han kan vara brutalt uppriktig på ett sätt som känns respektfullt snarare än elakt. ”Idiotin” visar sig vara epilepsi, extrem empati och naivitet. Fursten har också ett stort hjärta och talets gåva. Hans långa, livfulla haranger om saker han bevittnat berör både cyniker och ytlingar bland Petersburgs societet och borgerskap. 

Hos familjen Aleksandrovitj där han finner rum blir han indragen i turerna kring ett eventuellt stundande äktenskap som väcker starka känslor. Den ena parten är en temperamentsfull flicka vid namn Nastasia som länge presenteras i form av anekdoter och omnämnanden. Den andra är sonen Gavrila (Ganja kallad), som är på kant med både mor och syster. Nastasia, när hon väl inträder personligen i handlingen, är hånfull och oförutsägbar men visar också tidigt andra sidor. Även Rogozjin från tågscenen i början vill ha hennes hand och visst gör hon starkt intryck även på fursten. Men det har även en annan ung dam gjort. 

Ja, det är en salig röra men den beskrivs med djupaste mänsklighet och empatisk humor. Och det klarnar ändå allt mer när anstormningen av personpresentationer mojnat något. Läsupplevelsen är intensiv och livfull. Dostojevskij presenterar sina karaktärer med långa sjok av dialog (med massvis av namn, förstås) och ett direkt tilltal till läsaren (”Vissa typer är så här …”). Han är pratglad, ofta småironisk och verkar tycka om alla sina karaktärer, deras brister till trots. Språkligt känns det ibland rent hetsigt och lite andfått i Staffan Dahls översättning, som sägs vara originaltexten trogen i detta. Personerna karakteriseras ofta av starka känslor, öppenhjärtiga utrop, krampaktiga miner och plötsliga skratt. De har inte sällan en låg uppfattning om sig själva. Dostojevskij beskriver dem ibland utifrån, lika oförstående som läsaren inför deras utbrott, ibland förklarande och med alla fakta på hand. Från att objektivt redogöra för ett hetsigt samtal inom en familjen kan Dostojevskij övergå till att för säkerhets skull förklara att de alla egentligen tycker om varandra. 

Tidsrymden är kompakt. 125 sidor in har inte ens ett dygn förflutit men fursten har hunnit träffa otaliga nya bekantskaper. Druckna sällskap dundrar in i andras våningar, människor med egenheter som Dostojevskij serverar med allvetande finess och humor. På en fest hos Nastasia och hennes äldre sponsor presenterar en man den diskutabla idén att alla ska berätta om det värsta han gjort. De flesta är eniga om det olämpliga i konceptet men lägger ändå sina namn i hatten. Till slut visar det sig att värdinnan har en annan plan, en drastisk list för att ta ett svårt beslut. Scener som gjorda för teatern eller filmen men berikade av de ”författarintrång” Dostojevskij på sitt briljanta via ständigt gör sig skyldig till. Och denna fest har fler överraskningar på lut, minst sagt. Ytterligare frierier, pengar som kastas i brasan och till slut furstens kärleksbetygelser till Nastasia. Det blir stort drama men knappast starten på någon öm kärlekshistoria. 

Del två tar vid jämnt sex månader efter de ”egenartade tilldragelserna”, men inleds med en kort sammanfattning av vad som hänt under tiden. Fursten har rest till Moskva. Ryktesvägen får alla de som engagerat sig i hans öde kännedom om brottstycken av hans förehavanden, hantering av ett arv och högst eventuella samröre med den likaledes bortresta Nastasia. Det beskrivs nästan som en fars. 

Vid hemkomsten söker fursten upp de två personer han lärde känna på tåget i bokens öppningsscen. Själv befinner han sig i ett känslomässigt, ångestladdat bräckligt tillstånd som i vissa stunder nästan kan påminna om Raskolnikovs febervandringar i Brott och straff. Lebedjev, advokat med alkoholproblem, är i konflikt med sin systerson. Rogozin bor i ett särdeles dystert hus. Gradvis framgår att Nastasia fortfarande är ogift, men Rogozin hyser hopp, trots att hon av allt att döma föraktar honom. De har en minst sagt osund relation. Fursten är starkt emot äktenskapet och har tydligen varit central i tidigare avstyrda giftermålsförsök i Moskva, men insisterar på att han inte är en riktig rival utan bara känner medlidande med henne – och honom också för den delen. Men så enkelt är det nog inte. När Rogozin avslöjar att Nastasia älskar fursten men inte vill ”dra vanära” över honom faller några bitar på plats. 

Tidens tankar och strömningar, som ateism och socialism, sveper som vanligt förbi. Fursten har förstås intressanta tankar kring detta. Och titelns ”idiot” är förmögen att fundera lika intellektuellt som känslosamt om sitt eget tillstånd, inklusive de skarpt upplysta ögonblick av högre medvetande som hos honom kan föregå ett epileptiskt anfall. En utdragen sekvens av onda aningar och dunkla antydningar kulminerar i en dramatisk konfrontation som sånär slutar i ond bråd död. 

I Lebedjevs sommarhus i Pavlovsk, dit diverse petersburgare flockas för att intrigera, skvallra och kokettera, återhämtar sig den vid det här laget omtyckte fursten. Och lika olycksbådande som skildringen av hans återkomst till Petersburg är, lika pratsamt underhållande blir det när de bekanta karaktärerna sammanstrålar under mer somriga förhållanden. Och Dostojevskij/Dahl brassar glatt på med härliga formuleringar. 

”… och hade drabbats av ett svårartat anfall av retorisk svada.” 

Även om D. som sagt verkar tycka om sina karaktärer i gemen finns det kanske undantag. Den skara av unga ”inte riktigt nihilister” som gästar fursten med förbittrade anspråk framstår verkligen inte i så god dager. Samtidigt får fursten själv en retorisk omgång i form av en dräpande tidningsartikel där hans historia sammanfattas i form av synnerligen vinklade anklagelser. Detta visar sig vara kärnan i en tvist om arv och pengar som likt det mesta i boken är mer komplicerad än somliga beskriver den, vilket visar sig när fursten ehuru vänligt ger svar på tal. Det är verkligen en känslomässig berg-o-dalbana, i den mån man hänger med i svängarna. 

Fursten är oklanderlig, även i sin tendens att klandra sig själv för hur han hanterar vissa situationer, men samtidigt finns det en poäng i vissa av artikelns bredare anklagelser – mot de som förr skott sig på livegenskap, mot världens orättvisa. Han verkar helt prestigelös även när han ger svar på tal – om någon tar illa upp över det han säger blir han paff, eftersom han väl aldrig menar något illa.

Det är en bok där tydliga förklaringar och resonemang riktade direkt till läsaren varvas med långa och halvt osammanhängande meningsutbyten mellan ofta upprörda personer, mellan fyra eller hundra ögon, med en hel del outtalat, rent mystiskt, bland samtalsämnena som läsaren inte alls har koll på. Det känns avsiktligt oredigerat, inklusive alla verbala stickspår och talarnas reflektioner över den egna oförmågan att hålla sig till ämnet. Det pratas kopiöst och läggs på så vis ett vildsint pussel av känslor och händelser, småaktiga motiv och storslagna filosofiska tankar. 

Del 3 inleds med ett sådant där direkt tilltal till läsaren, först allmänt hållet om det typiskt ryska, sedan specifikt om familjen Jepantjin. Den intensiva och högspända  modern där, Lizavjeta Prokofjevna, får snart föra inre monolog i flera sidor om bland annat sin oro över döttrarna, varav en kanske har någon förbindelse med fursten, vilken Lizavjeta har särdeles blandade känslor kring. Och sedan hamnar vi i en intensiv debatt om tidens strömningar; liberalism och socialism, antingen som en bakgrund till det personliga spelet på verandan eller ett ämne som Dostojevskij verkligen vill passa på att utforska. Makaber humor ryms också, som i diskussionen om en man som under en längre tid sägs ha livnärt sig på katolska munkar samt ett fåtal barn, apropå en liten föreläsning om svält genom historien. Ryms gör också ironiskt dräpande nedsablingar av den sorts fromhet som Dostojevskij själv väl bekände sig till och som fursten får stå som representant för i åtminstone mångas ögon. Liksom i Bröderna Karamazov finns gott om argument mot att tro, och samtidigt en känsla av att det kanske är rätt klokt att tro på något ändå. En ödmjukt och milt framställd känsla, inte de mest svindlande argumenten. 

Men nuet och huvudpersonernas något mer vardagliga göromål är viktigare. En incident under en konsert vid järnvägsstationen i Pavlovsk där fursten spontant skyddar den allra mest impulsiva (kanske ”sinnesrubbade”) av sina två kärlekar, vilket riskerar att leda till duell. 

I samma veva ägnas flera sidor åt en dödssjuk persons sista brev, eller ”artikel”, uppläst under dramatiska former mitt under en fest. Häri avhandlas bland annat målande en mycket otäck dröm om en skorpionliknande varelse, men kanske ännu mer minnesvärt en totalt uppriktig och därmed vacklande uppgörelse med alla förställningar man kan ha, om livet och dödens och deras eventuella mening. I Dostojevskijs värld kan alla sätta ord på sina tankar, men ofta genom att söka sig fram till orden och högt säga allt de kommit att tänka på på vägen. 

”Om jag hade haft makt att förhindra min födelse hade jag säkerligen inte accepterar livet på sådana löjliga villkor.”

Det är mycket att ta in. 

Och när man blickar tillbaka ser man en annan berättelse än inledningen ger sken av. En märkligt romantisk bok på sina ställen, även då de inblandade värjer sig mot det. Människor kan ha de mest öppenhjärtiga samtal som ändå slutar med att man inte vet exakt vad de känner, eftersom de inte riktigt vet själva. 

Del 4 inleds med ett metaresonemang kring romankaraktärer i allmänhet som D. själv konstaterar börjar ”likna en litteraturkritisk tidningsartikel”. Lite senare konstaterar D att ”vi” nu måste ägna en ”andraplansfigur i vår berättelse en något större uppmärksamhet än vi ursprungligen hade tänkt oss”. Har jag någonsin läst något så formmässigt våghalsigt av honom? Han kan nästan vara lite elitistiskt dräpande, mitt i all sin sympatiska förståelse för alla sorters människor. 

”För en inskränkt ’vardagsmänniska’ är till exempel inget enklare än att inbilla sig vara en ovanlig och originell människa och utan några betänkligheter fröjda sig åt detta.”

Eller denna snitsiga hänvisning till vad som numera ofta kallas Dunning-Kruger-effekten:

”Denna enfaldens förmätenhet, dumskallens totala avsaknad av tvivel på sig själv och sin förmåga…”

”Societeten”, alltså snäppet över den högre medelklass de flesta av bokens karaktärer rör sig i, blir under en viktig bjudning också föremål för en nyter skärskådning (från författaren, inte den förtrollade fursten). 

”Hennes intelligens var icke betydande och hennes litterära bildning synnerligen diskutabel. Men hennes åstundan att beskydda litteratörer var lika stor som begäret att klä sig överdådigt.”

Vid samma tillställning briserar fursten i en febrig tirad kring tro, katolska kyrkan och det ryska sinnet som spinner vidare i total cringe – med provocerande klokskaper och pinsamma dumheter om vartannat. En ständig källa till spänning är just det att man aldrig riktigt vet vad han ska ta sig för, och att han knappt vet själv. Dagens läsare frestas väl sätta diagnoser med lite mer vuxet klingande termer än boktitelns: såsom bipolär. 

”Om man fattar något alltför fort, kanske man inte fattar det riktigt.”

Men fokus landar framförallt på furstens relation till den andra flickan, Aglája, stormig även hon men på ett betydligt mer jordnära sätt än Nastasias destruktiva. Turerna är många och känslorna vilt pendlande och det känns som om författaren helt enkelt bara rapporterar alltihop utan att ge anspråk på en klyftig dramaturgi. Så här vilsna och vimsiga kan människor vara, verkar attityden vara. Men när de två kvinnorna konfronterar varandra inför två smått hjälplösa män är just dramaturgin klockren. Och när allmänhetens ihopskvallrade bild av senaste tidens händelser i Pavlovsk sammanfattas uppnås en tragikomisk skildring av ryktesspridning som känns överraskande aktuell. 

Det är en vän som alldeles mot slutet lyckas sammanfatta furstens motsägelsefulla och ibland mystiska handlande på ett riktigt klarsynt vis och knyter ihop säcken, från den där allra första dagen i Petersburg. 

En kuslig oro återkommer sedan från ett tidigare parti i boken, med samma person i centrum. Varpå det dramatiska slutet och en något abrupt epilog sätter punkt för den vindlande berättelsen. 

Känslan som dröjer kvar är inte helt lätt att sätta ord på, men ekon av den känns igen från senare filmer och böcker. På något sätt kommer jag att tänka på både Uppvaknanden och Bergman. 

Det är en märklig och psykologiskt ambitiös bok. Och det där med att D. skulle vara litteraturhistoriens största människoskildrare är väl egentligen bara ett torrt sätt att säga att han skrev personer som man verkligen bryr sig om.