Simon och Ekarna

I min strävan att i snigeltakt beta av de Stora Svenska Författarna är turen kommen till Marianne Fredriksson, och det känns som om jag valde rätt bok.

En berättelse om två små familjer och deras vänskap, likheter och olikheter, förlagd till Göteborg runt andra världskriget. Eller en berättelse om stora, mystiska sanningar som man förstår som barn och kanske, kanske kan hitta igen.

Boken börjar med att 11-årige Simon, en adopterad judisk pojke som vid det laget ännu inte känner till sin bakgrund, säger hejdå till sin barndom och ser på världen med nya ögon. Simon är en begåvad och ’boklig’ pojk som förlorar sig i berättelserna och inte riktigt är som andra, men som i bokens början börjar inse just detta och försöker anpassa sig. Han kan slåss, det har han fått lära sig för att kunna försvara sig i skolan. Och efter folkskolan börjar han realskolan, vilket väcker blandade känslor hos hans socialistiska adoptivföräldrar.

Krigets och nazismens skugga från kontinenten och havet vilar över det mesta. Språket är finstämt och lite högtidligt, både vackert och sakligt. Lite lakoniskt, lite poetiskt.

”Hennes godhet var inte av den klibbiga sorten, hon var stark i sig själv och hotades inte av andras tillväxt.”

Med ofta snygg, ekonomisk prosa:

”… när han hade vunnit bli välbeställd och hon vettskrämd.”

Men Fredriksson målar också levande bilder, av en vagga under ett päronträd eller fartyg som fjättrats i hamnen av kriget. Göteborg under kriget fångas med både väntade och oväntade bilder och ljud.

Hon byter också perspektiv utan att ursäkta sig. Adoptivföräldrarna Erik och Karin, vännen Isak och dennes pappa Ruben; pö om pö får vi veta vad de alla tänker och känner, tillsammans med kärnfulla biografier som gör dem till tillfälliga huvudpersoner. Huset vid älvmynningen, och inte minst Karin själv, blir en trygghet för flera oroliga själar i en orolig tid. Det är klokt och insiktsfullt, och det allvetande och allt berättande perspektivet skapar inte den distans som ibland kan bli resultatet av det episka.

Många händelser sveper förbi och sätter sig på minnet med några få meningar. Som passagen om oroliga mamma Lentov som efter invasionen av Norge försöker förgifta familjen och sätta eld på huset. Annat får ta gott om plats. Berlioz Symphonie Fantastique, synnerligen fritt tolkad av Fredriksson i ett nästan fristående kapitel, gör ett outplånligt intryck på honom. Historien om Simons tillkomst är en liten novell i sin egen rätt, avrundad med poetiska rader som:

”Kanske är varje nytt barn jordens försök att ge uttryck åt det som inte kan förstås.”

Efter någon tredjedel är kriget slut och Simon är en ung man men Fredriksson har mycket kvar att berätta. Hon fortsätter att överraska med oväntade bakgrundshistorier, föränderliga känslor mellan personerna, ilska och vänskap. Ständigt får de nya nyanser, ingen av dem förblir en trygg konstant.

En flicka som överlevt Förintelsen gör ett något skrämmande intåg i handlingen strax innan Simon under stor känslomässig dramatik får veta var han kommer ifrån. Dramatik präglar de flesta känslor i boken. Allt blir stort och ofta farligt i Fredrikssons händer, till och med avnjutandet av musik känns som en resa fylld av risker. Det handlar bara till hälften om konkreta saker som händer, det viktigaste är hur folk relaterar till det. På strax över 300 sidor får hon mycket sagt om livet och människorna. Olika personer presenterar olika teorier, klokt och välfunnet, och poetiska passager får breda ut sig utan oro över ifall det blir för högtidligt eller om någon skulle uppfatta det som, Gud förbjude, pretentiöst.

Huruvida man ens tycker om Simon är faktiskt inte helt avgörande för ens uppskattning av boken (men episoden i lumpen när han står upp för sin vän Isak mot en fascistisk furir höjer respekten). Ibland är Isak, Ruben, Karin och Erik nästan lika mycket huvudpersoner som han. Göteborg spelar förstås också en stor roll och gör sig ständigt påmind i rader som den om dagar ”långa som Karl Johansgatan”.

Det är kort och gott en bok om Allt. Religion, politik, filosofi och konst. Pragmatisk psykoanalys och poetisk mysticism. Om själslig ångest och att jobba på varvet. Om människor som oroar sig och krånglar till det och tänker illa om sig själva. Om att bli ung vuxen och känna hat och svårförklarliga mörka tankar. Fredriksson gör det varken lätt för sig själv eller läsaren, som med fördel betar av boken något kapitel i taget snarare än sträckläser den. Men människomöten och lite om Ombergs historia hör till saker som lyser upp i allvaret.

”Där får du höra sanningen om att du inte fötts förgäves.”

Lite magisk realism ryms också. Den lilla kloka gubben han liftar med må vara något ur Simons hjärna, men hur kom han i så fall hem?

De lyckligaste stunderna i boken är ofta när människor är helt rättframma mot varandra, högtidliga och snitsiga men ärliga. Och ofta tillåts en situation där allt ser ut att sluta lyckligt faktiskt göra det, dramaturgiska regler till trots.

Mystiska inslag från de tidigaste civilisationerna återkommer och utgör en stor del av avrundningen, som ändå lämnar av mitt i den göteborgska verkligen.

Vad blir det av allt det här? En rik och intressant bok som man kanske rentav läser om en dag.