Alistair MacLean är mest känd för actionspäckade andra världskrigshistorier och samtida thrillers men hans stil och teman passade lika bra i västernmiljö, vilket han bevisar här.
Den här ganska korta romanen inleds med en för läsaren smått krävande presentation av en samling karaktärer i ett synnerligen dystert samhälle längs järnvägen. Ett trupptåg ska strax avgå därifrån till svenska titelns fort (på engelska heter boken “Breakheart pass”), där vi får höra att kolera härjar. Med på färden är bland andra en läkare, en guvernör och hans brorsdotter, en sheriff och en fånge vid namn Deakins, som framställs som en osedvanligt usel och samvetslös figur. Som gammal van MacLean-läsare undrar man om det är den sistnämnde som ska visa sig ha en helt annan personlighet och agenda bakom den osmickrande fasaden. Det var ju oftast minst en karaktär i hans romaner som överraskade i någon sen eller tidig twist.
Andra MacLean-kännetecken florerar: de livfulla och smått ironiska beskrivningarna av platser och personer, den hårdkokta tonen, umbäranden i hård kamp mot elementen, omsorgen om detaljerna. Det är också lika pedagogiskt som cyniskt; här finns rentav ritningar över tåget och fortet som komplement, tillsammans med en dramatis personae.
Genom dramatiska landskap färdas tåget medan ond bråd död och mystiska skeenden decimerar manskapet som i en ovanligt brutal Christie-deckare tills en oerhört drastisk händelse verkligen får en att haja till. Det berättas filmvänligt (och filmades mycket riktigt redan 1975) ur många perspektiv och läsaren får långt före de presumtiva hjältarna veta vad som egentligen hänt vid fortet.
Hur ska det gå? Vem är Deakin, vars förehavanden vi länge får följa utan att riktigt förstå dem? Vem är skurken, utöver banditen Sepp Calhoun?
Kärn- och stämningsfull semesterläsning med doft av 80-talets skolbibliotek och tidstypiska ordval som sticker i ögat idag men inte var illa menade av författaren. Tågmiljön och den omgivande snön och kylan tillför mysfaktor och överraskningarna duggar tätt. En riktig MacLean, kort och gott.