Assassin’s Apprentice (1995)

Kronprins Chivalrys oäkta son dumpas sex år gammal på slottets tröskel av moderns bittre far. Nu får prinsen ta hand om honom, menar gubben. Fitz, som han kommer att kallas, får sova första natten bland hundarna, utan att för den sakens skull bli illa bemött. De vet bara inte vad de ska göra med honom i väntan på prinsens återkomst. Och så är det ju problemet med kungens hustru, ännu barnlös. Känsligt läge. 

Tiden är “Påläst Fantasymedeltid”. Det präglas av en glädje att beskriva både miljöer, personer och deras personligheter, allt sett ur Fitz ögon. Att det är skrivet ut förstapersonsperspektivförsta är för övrigt den första uppenbara skillnaden gentemot G.R.R. Martins “A Song of Ice and Fire” som påbörjades ett par år senare. Det finns fler, och kanske ännu viktigare skillnader, men också paralleller. Redan tidigt introduceras till exempel två av Martins favoritteman, förmågan att dela tankar och sinnen med djur och den unika situationen för en oäkting av adligt blod. Bland skillnaderna märks tydligt att Hobb faktiskt tycker om djur och ser vissa av dem som karaktärer, inte bara verktyg eller kärl för mänskliga medvetanden. 

Robin Hobb (pseudonym för en författare med det inte så lite svenskklingande namnet Margaret Astrid Lindholm Ogden) berättar detta som en åldrad mans minnen, vilket förstås gör detaljrikedomen och de långa, exakt återgivna dialogerna helt orimliga. Men vad gör det? Mysigt är det! Det är en bok full av bilder, ljud, lukter och kloka iakttagelser om människor i allmänhet – i tonen kanske mer lik Maurice Druon än nämnde Martin, men mindre grym än någon av dem. Paul Boehmers påfallande milda (men utmärkta) inläsning förstärker den känslan i ljudboken. 

De personer som beskrivs i början är mestadels klart mänskliga, högborna såväl som lågättade. Prinsarna har namn efter egenskaper, som Regal, Verity och – i pojkens faders fall – Chivalry. Den sistnämnde abdikerar från tronpretentionerna så fort skandalen är ute men pojken ges ändå ett nytt hem i deras yttre krets, som oäkta men ändå halvt erkänd del av släkten, dömd till ett enkelt liv men utan risk för svält. När Fitz förmåga att knyta telepatiska band till djur blir uppenbar för Burrich, mannen som ser efter honom, är reaktionen knappast positiv. Detta är något att skämmas över, får han veta. Uppväxten blir ganska ensam, han passar inte in någonstans och tyr sig till de fattiga barnen i staden utanför slottet. Men den gamle kungen, Shrewd, ser värdet i en ‘bastard’. 

“Quiet work. The diplomacy of the knife.”

Nu förändras allting igen. Han får eget rum och träning i både ”normala ting” och mer ljusskygga kunskaper. Hur man mördar, eller kanske bara förlamar eller ger någon en fruktansvärd hosta. Fitz drivs inte av egen ambition utan av andras beslut, men är ändå medveten och accepterar dessa, så långt ett barn kan förstå dem. Och hans både skrämmande och rättframt pratsamme läromästare Chade uppmanar honom att tala från hjärtat. Vilket han gör: 

“I don’t much like it. The idea of killing people.”

Lyckligtvis, eller vad man ska säga, menar Chade att han kan lära sig först och senare besluta om han verkligen tänker använda sina kunskaper. Och utbildningen är synnerligen mångsidig. Hitta örter. Inleda ett samtal med någon och försöka memorera varje ord och detalj. Synbart harmlösa och lekfulla utmaningar. Men också hur man dödar, förstås. De första uppdragen är oblodiga. De är brickor i kung Shrewds spel – väldigt skickliga brickor – men det kommer också krävas svåra beslut. Den unge eventuelle lönnmördarens första egna uppdrag tar en oväntad twist som medger en kort suck av lättnad men det är förstås bara en tidsfråga innan karriären presenterar tyngre utmaningar.

Det är en bok befolkad av personer som är mer än statister och funktioner runt huvudpersonen, vars personligheter presenteras tålmodigt men utan krystade krångligheter. Ett plötsligt och rättframt samtal kan belysa ett ämne som dittills anats, för att tillfället nu är rätt. Jag tänker inte minst på Burrich, Chivalrys närmaste man, som får uppdraget att sköta om Fitz när kronprinsen lämnar rampljuset. 

Hobb beskriver också ett styrelseskick med mer sympatiska inslag än vad som är brukligt i fantasymedeltid, ett där makthavare faktiskt kan hållas till svars av undersåtarna och där endast ålder avgör tronföljden, inte kön. Det sympatiska utsträcker sig även till djuren. De karaktärer som behandlar hundar och hästar väl hör klart till författarens favoriter. 

Ett tidigt lojalitetstest leder till starka känslor och förlösande försoning av en sort som känns nästan väsensskild från Martins berättelser.  Bland likheterna finns det yttre hotet som sätter tonen för mycket av handlingen, här de röda skepp som sjövägen anfaller och plundrar kungarikets utkanter. Och plundring är inte deras enda mål. Härav kommer en kuslig scen i byn Forge där något har hänt byborna som förändrat dem för alltid. De själsligt urholkade människor som blivit ’forged’ men ändå är kapabla att tala — som levande zombies — utvecklas till rikets största hot.

Hobb skapar myter för sin värld och presenterar hot och konflikter men alltid med en frapperande ovilja att riktigt frossa i grymheter och misär. De finns där, men läsaren får ofta fylla i detaljerna själv där Martin hade redogjort minutiöst. Däremot återges dialoger ofta i komplett, ibland lite väl långt format. Det är tålmodigt och ofta lugnt berättat. En historia att ta sig igenom på motsvarande humör. 

Ungefär halvvägs genom boken blir Fitz hastigt upphöjd till den status han länge nekats och det är oväntat nog hans fars änka som tar beslutet. Han ska till och med formellt få lära sig att hantera den gåva han länge varit medveten om att han ärvt, den som kallas just ’the gift’. Lektioner med den glädjelösa översittaren Galen blir en av de största utmaningarna hittills. En trupp av telepater ska skapas för att bemöta faran från de röda skeppen men Galen ser ogärna att en oäkting ska lära sig den ädla konsten. Ju mer man får veta om ”the skill”, korrekt använd så viktig för härskardynastin, desto intressantare blir den i sina begränsningar såväl som möjligheter. 

Prinsarna blir också mer intressanta som karaktärer mot slutet av boken. Ett upplysande samtal med prins Verity, som arbetar i tysthet med att försöka sänka och vilseleda fiendeskepp med tankekraft, blir en viktig vändpunkt och här blir han någon att verkligen respektera medan brorsan Regal å sin sida jobbar åt motsatt håll. En resa norrut mot ett viktigt uppdrag ger Hobb tillfälle att presentera nya folk och sedvänjor, nya och intressanta karaktärer och dilemman både väntade och oväntade för Fitz. Pusselbitarna faller snyggt och spännande på plats under dramatiska omständigheter. Och med små inslag av humor. 

“Screens cannot be effectively slammed, but he tried.”

Det här är historieberättande av hög kvalitet och integritet. Ingen sensationslystnad eller sadism men med rejäl svärta tillsammans med det djupt mänskliga. Språkligt är det rättframt men elegant, inte tillgjort men gammaldags på ett sätt som passar historien. Man behöver inte ha läst mycket annan fantasy för att förstå berättelsen, men om man har det ser man tydligt hur den hör hemma på finhyllan. 

Assassin’s Apprentice är första delen i “The Farseer Trilogy” som i sin tur inleder en ännu längre serie böcker. I det här fallet känns tanken på att läsa vidare tilltalande snarare än utmattande.