Forskaren Leo Kall berättar från vad han beskriver som ett relativt trevligt fängelse om hur han hamnade där. Tiden är en tänkbar framtid (sett från 1940) där en allsmäktig Världsstat har skrivit om reglerna för både känsloliv och familjeliv. 

Kall har just fått tillåtelse att testa sin sanningsdrog på mänskliga försöksobjekt när han börjar störas av okorrekta reaktioner till saker han ser omkring sig. Han börjar helt enkelt tänka lite mer som vi tycker är rimligt. Han hemsöks till exempel av kärleksliknande känslor för sin fru trots att äktenskapet ju bara är till för att alstra soldater till staten. 

Formen känns igen. Samhället och dess regler presenteras pö om pö med ett rikligt bruk av dystopikerns favoritord: ”ju”. Men faktum är att Karin Boye var tidigt ute i den här genren. Kallocain publicerades ungefär mitt emellan Du sköna nya värld och 1984 och föreskuggar på många sätt George Orwells i mitt tycke ännu mer slagkraftiga granskning av den totalitära staten.  

Det extrema övervakningssamhället är förstås intressant att läsa om i vår tid. Den ensamme medborgaren som plötsligt börjar ifrågasätta tillvaron och systemet är en hörnsten i massvis med klassisk dystopisk litteratur. Så är även det snustorrt, ironiska tilltalet där läsaren själv får läsa mellan raderna, och Boye behärskar detta mycket väl. 

Men Kallocain kritiserar inte bara den hjärtlösa, iskalla stat den utspelar sig i utan lämnar också dörren på glänt mot ett alternativ. En del förhörsoffer/försöksobjekt tänker annorlunda än de ”borde” och i den totala öppenhjärtighet som drogen skapar berättar de saker som får även Leo att vackla i sin övertygelse, även om han förnekar det för sig själv in i det sista. Det finns en gnutta hopp parallellt med faran för ett samhälle där inte ens tanken är fri. 

Kompakt, stilsäkert, fängslande och fortfarande relevant.