”Om så världens allra största idiot hävdar att solen skiner, blir det inte mörkt ute för det.”

Något överraskad konstaterar jag att detta är berättelsen om en man som offrade allt för att finna en sanning som han till slut också förlorade. Fast den handlar förstås om mycket mer. 

I en form inspirerad av gamla tiders kringresande föreläsare (”Chautauqua”) avhandlar Robert M. Pirsig i klok men inledningsvis vardaglig samtalston olika ting. Det börjar med ett smittande företal för att åka motorcykel på slingrande landsvägar. De andra rör sig snabbt (eller sitter fast i köer) på breda motorvägar, men man kan välja något bättre. Författaren är över huvud taget övertygad om att han förstått ett och annat och räds inte att berätta det. Om Unabombaren varit en vettig person kunde han kanske ha skrivit något sånt här. 

Fast den jämförelsen stupar rätt snart. Snarare är det även överdriven teknikfientlighet som raskt ifrågasätts. Vännerna Sylvia och John som också åker båge men inte vill lära sig titelns konst, den att sköta en motorcykel, får representera de som ogillar att förstå teknik. Men:

”Buddha, den högste guden, kan trivas lika bra bland strömkretsarna i en dator eller i en växellåda som på toppen av ett berg eller bland kronbladen i en blomma.”

Likheterna med ”Generation X” är intressanta. Tröttheten på en modern tid som i sin tur, med dagens ögon, väcker nostalgi. Men ambitionen här är egentligen väsensskild. Handlar det helt enkelt om en person som tänker för mycket?

Pirsig avhandlar en hel del inom ramhandlingen, som utgörs av en resa med de två vännerna och 11-årige sonen Chris. Egna och andras tankar paraderar förbi. Gränsen är inte alltid klar. Tanken att våra moderna föreställningar kan ses som spöken (inte så enkelt uttryckt, förstås). Hur man kan se helt annorlunda på samma sak och länge inte förstå varför. Lämplig utrustning för långresor på mc. Jag vet inte om jag övertygas helt av allt, och han räds verkligen inte pedagogiska upprepningar, men det är behagligt att följa någons tankegångar på dess egna villkor och plocka åt sig guldkornen. Och framför allt är det något meditativt över hela läsupplevelsen. Att blanda motorcykelns inbyggda äventyrsfaktor med tankegods och filosofi är ett drag som känns rimligt, inte krystat. 

Själva landskapet beskrivs förstås också. Central Plains och Great Plains, solsken och oväder. De korsar Missouri-floden på vars andra sida de inte längre kan förlita sig på mackar och mekaniker. Det känns som ett djärvt äventyr med en 11-åring med, även om han är van passagerare. Och Chris är inte helt i balans. Faktum är att resan delvis verkar tänkt att hantera en strulig tid i sonens liv. En märklig, mänsklig och lite kuslig sekvens kretsar kring en konflikt i mörkret på en ogästvänlig lägerplats. Och även Pirsig själv har sina irrationella drag. Den berättare som inledningsvis känns så klok har sina orimliga stunder. 

Faidros är en mystisk ”figur” som gradvis presenteras. När det är dags för honom att introduceras ordentligt lägger Pirsig in en högre intellektuell växel och det blir kanske lite svårtuggat. Eller är det bara vissa ord och termer som sinnet studsar emot? Det klassiska och det romantiska framställs som en skarp dikotomi, som sägs prägla såväl bokens nutid som den mänskliga naturen genom historien. Pirsig för en diskurs mot den etablerade ’romantiska’ tanken att för mycket analys och förståelse är dödande (exemplifierad av Mark Twains erfarenheter av att lära sig allt om Mississippifloden för att kunna bli lots, vilket sägs ha berövat honom förmågan att uppskatta dess skönhet). Han vill gärna, om jag inte missat något, förstå allt och förklara det fina i det. Det handlar mycket om logik, den vetenskapliga metoden och människors attityd till den. Pirsig delar binärt upp människor i klassiska och romantiska och är inte alltför subtil i sitt budskap att den senare kategorin helt enkelt inte vill förstå saker som de borde förstå. Det är ofta avancerade och förenklade tankefigurer exakt samtidigt. 

Runt 80 sidor in förstår plötsligt läsaren någonting väldigt anmärkningsvärt i en twist värd att hållas på till slutet i en mer ’normal’ bok. Pirsig väljer istället det tillfälle då han känner att läsaren är redo att förstå att Faidros är han själv, eller snarare en person han en gång var och inte minns allt om. Det är snyggt och lite kusligt. En modern läsare kan lätt dra slutsatsen att Pirsig också har autistiska drag. Hans förra jag, ämnet för den där twisten, inbjuder förstås också till psykologiska termer. Pirsig själv kallar honom rätt och slätt ’galen’. Men inte på ett avfärdande sätt.

Densiteten på matnyttiga stycken är hög.  Kloka citat från Einstein om sökandet efter kunskap och människans natur. Hume, Kant och ”kopernikanska revolutioner”.  Det är inte alltid lättuggat men insikten om vilka komplexa tankefigurer som avhandlats för hundratals år sedan och överlevt till vår tid är alltid fascinerande. Och väcker ödmjukhet. Hur många kan i vår tid fokuserat följa en filosofisk gåta på detta vis?

Boken ger också intressanta tidsinblickar som serveras helt utan reflektion och analys. En lunch på vägen inbegriper oftast öl, sedan kör de vidare. Inget konstigt med det. 

Faidros kommer allt närmare läsaren allt eftersom de närmar sig bergen, som beskrivs rent naturlyriskt. En person som omständigheterna gav möjligheten att tänka annorlunda och längre än de flesta. Möten med folk som kände honom ’då’ blir både ett problem och en möjlighet. På skolan där han en gång undervisade minns han lokalerna men inte kvinnan som så tydligt känner igen honom.  

Vad menas med ’kvalitet’? Besattheten att finna svaret på sådana frågor kostade honom allt. Och svaret gick också förlorat när hans mentala resa leder till omyndighetsförklaring och elchocker. Tunga puckar. Men boken handlar delvis om att återskapa hans förra jags tankebyggnad, från ett själsligt stabilare perspektiv. Hitta brottstyckena och se var de passar in. 

Men boken, som är ourskuldande intellektuell, rör sig hela tiden genom verkligheten, med de utmaningar som en lite mer äventyrlig resenär kan ställas inför. Som bergsbestigning med en allt surare son, där man gradvis inser att det kanske inte är sonen som har de största problemen. 

”Man bestiger berg i ett jämviktsförhållande mellan rastlöshet och utmattning.”

Banalt eller briljant? Rent praktiskt har han i alla fall koll och råd även om detta, framgår det. En tänkare som kan handskas med vildmarken. Och kommer till en punkt när Thoreau inte längre  ”har något att säga”.  

Tonvikten på begreppet Kvalitet smyger sig nästan på, till att slutligen innefatta Allt. Pirsig uppvisar även här ett nästan rörande stort förtroende för läsarens förmåga (och vilja) att ta till sig de vindlande resonemangen, ett förtroende som bokens bestsellerstatus bekräftat som motiverat (å andra sidan blev den tydligen refuserad 120 gånger innan den hittade rätt förläggare). Men ibland är jag inte säker på att han lagt fram en tes lika tydligt som den framstår för honom själv. Man måste hamna i ett visst fokusläge för att hänga med, annars finns en risk att det bara blir förbiparaderande ord, som när man slår upp ett filosofilexikon på måfå och motvilligt inser att man inte förstår någonting. 

Drygt två tredjedelar in nås ännu ett nyckelögonblick när allt som Pirsig preppat för att försöka förklara till slut serveras i sin helhet, och därmed också förklaringen till Faidros sammanbrott. Även denna passage är fullt möjlig att läsa utan att riktigt ta in, och raden ”Alltsammans gav vika under honom” kan då blott frammana ett förbryllat ”… varför det?” 

Men jag tror att jag förstår. Vilket väl är mitt samlade intryck av det mesta i boken. 

Nere från berget övergår Pirsig till euklidiska postulat, Pointcaréts läror och annat skoj. Men begreppet Kvalitet och allt Pirsig lägger i det (vilket är mycket) förblir centralt i allt han sedan tar upp, och återkommer till. Det kan ibland bli repetitivt och dunkelt om vartannat, måste jag säga. Men givetvis bör man följa resan, både den bokstavliga och den filosofiska, till slutet. Genom skiftande natur och skiftande sinnesstämningar, båda livfullt beskrivna. Och på vägen mötas av iakttagelser såsom:

”För närvarande formligen dränks vi en i irrationell expansion av blint datasamlande inom vetenskapen.”

Och:

”Vi har konstnärer utan vetenskapligt kunnande och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska.”

Eller: 

”(inre sinnesfrid) inbegriper glömska av det egna jaget, vilket skapar en fullständig identifiering med omständigheterna.”

Eller:

”Andra må tala om hur man ska göra mänsklighetens öde större. Jag föredrar att tala om hur man sköter en motorcykel. Och jag tror att det jag har att säga har ett mer förblivande värde.”

Tids nog kommer också en del väldigt konkreta ord om hur man sköter en motorcykel, och undviker ”gumptionfällor”. Men med en baktanke:

”Den motorcykel ni verkligen mekar med är en motorcykel som är ni själv.”

Att måna om kvalitet i ett specifikt arbete kan få dig att tänka annorlunda även i vardagen. 

Del 4, där de närmare sig västkusten och en slags modern civilisation Pirsig på många sätt ogillar, inleds känslomässigt starkt med en tillbakablick till en mörk tid och oro inför framtiden. Allt han egentligen velat prata om får stå tillbaka och det är dags att berätta mer om Faidros. Och gärna det. Här finns ju bokens dramatiska motor, som i en minnesbild från ett tidigare liv av att leta efter en våningssäng med sonen och plötsligt undra var man är. Det är kusligt och väl berättat med en smittande känsla av deprimerad desperation. I nuet oroar han sig för att det är ”dags” igen men håller kvar vid tanken att sonen i alla fall kommer ha några fina minnen av sin pappa när resan är över. Medan sonen rent ut undrar varför de ”bara åker och åker”. 

Mot slutet, när de närmar sig det ”primära Amerika”, serverar han en hel del riktigt lättillgängliga tankar om ensamhet och individens värde som mot bakgrund av den föregående hjärngympan känns desto mer tillfredsställande och Kvalitativa. Här finns jordnära halv-romantiseringar av glesbygdens folk i den där genuint amerikanska stilen som här känns rätt och slätt sanna. Det gör även hans avfärdande av ”tendensen att göra vad som verkar förnuftigt även om det inte är gott”. 

Faidros krig mot Aristoteles på Chicagos universitet, mot tomt namngivande och klassificerande utan djup, blir ingången till en lång utläggning om de tre kända grekiska filosofernas plats i hans tankevärld. Som slutraka betraktad är den ganska krokig. Men beskrivningen av kursen i retorik som han/Faidros bevistade innan sammanbrottet är också fylld av mättad dramatik, som kanske är tecken på extrem uppmärksamhet (nästan paranoia) från berättarens sida eller kanske snarare kolossala överdrifter. Här utspelar sig antingen hätska dueller kring de stora sanningarna eller bara nästan helt vanliga lektioner med inslag av irritation och prestigetänkande. 

Det är en bok som tillåter sig att ta på blodigt allvar frågor som för somliga framstår som futtigt hårklyveri. Det är inte semantik, det är Allt. Faidros är inte en nörd som såsat in sig på detaljer, han är en rebell i ordets tyngsta bemärkelse. 

Färden går mot sammanbrottet, livfullt påat av en förintande bild av staden och dess människor, såsom Faidros såg dem mot slutet. Det är smittande och mörkt poetiskt. Samtidigt som detta berättas närmar sig far och son västkusten i alltmer glädjelösa etapper. 

Och här utspelar sig bokens kanske mest spännande partier, när bitarna faller på plats och Pirsigs egen kluvenhet kommer i skarp dager, belyst av en besviken son. En sedan länge oundviklig konfrontation med förlösande ärlighet blir kronan på verket. Efter det känns det rent ut sagt lyckliga slutet inte det minsta lättköpt. Det har integritet. 

Det här är alltså ett psykologiskt drama och ett filosofiskt verk. Och vid vägs ände känns det som om helheten finns där, en filosofi rentav: ett sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting med klara poänger. Som kanske kunde ha presenterats tydligare, eller helt annorlunda. Men vore det lika intressant då? 

Fotnot 

Ska man avråda från att läsa efterskriften  från 1984 om denna råkar ingå i den utgåva du läser? Nej, det är en viktig, senkommen del av berättelsen, hur sorglig den än är.