Mark Kelly omnämns ofta som ”Mad Jack” av Steve Hogarth i dennes dagböcker från turnerandet med Marillion. Keyboardisten ger väl egentligen inte ett så galet intryck, och nämner faktiskt redan i första kapitlet att han sällan försvinner i musiken och kontakten med publiken under konserterna. Han beskriver sig mer som en ’tekniker’ på scen. Men han omnämner också deras bejublade konsert i Royal Albert Hall 2017 som ett magiskt undantag. Från denna sentida triumf, som Kelly uppenbarligen var instrumentell i att ha dragit igång, blickar han sedan bakåt.
Marillion har gjort en intressant resa. Från de stora arenorna med Fish som frontman till att spendera de följande decennierna med ’h’ vid mikrofonen. De har aldrig tagit några års paus eller splittrats och återförenats för nostalgiturnéer, inte gradvis bytt medlemmar. De är samma kvintett som 1989 och de må vara mindre omtalade nu men har en hängiven fanbase. De var rentav pionjärer inom crowdfunding.
Mark berättar sin och bandets historia i livlig, ofta rolig prosa, gärna med citat från Mark Twain. Barndomen är allt annat än glamorös, med en egensinnig och temperamentsfull pappa och begränsat med pengar, men han verkar ha kul när han skriver om den. Tonen är charmigt grovkornig, den tilltänkta målgruppen knappast yngre barn.
Inspirerad av Rick Wakeman (snarare än hela Yes) tjatar han till sig en treoktavig liten Hammond-keyboard och tränar som en besatt. “Boredom is a great motivator”, meddelar han apropå den uppsjö av distraktioner som dagens unga har tillgång till. Punkens inträde i 70-talets andra hälft behagar inte den unge Mark, som fastnat för välspelat och progressivt.
Efter konststudier som inte riktigt leder någonstans följer hårt och farligt arbete, medan drömmen om att försörja sig som musiker ändå lever vidare och han tar de tillfällen som ges att lira med andra och uppgradera klaviaturerna inom den budget han har. Droger också? Absolut. De chansar bland annat på diverse svampar de hittar på en golfbana i hopp om att någon av dem är en känd hallucinatorisk variant.
“Luckily we didn’t come to any harm.”
20 år fyllda är han med i ett band med viss lokal framgång, kallat Chemical Alice, när ett nytt band ska agera förband åt dem på ett pubgig. De kallar sig Marillion. Den karismatiske sångaren spiller ingen tid innan han värvar Mark och sparkar sin keyboardist. Det är intressant att läsa en osminkad beskrivning av den unge Fish som en storslagen bifigur. Marks nya band vet vad de vill och jobbar målmedvetet, även om de vid ett tillfälle åker långt för att spela för fyra personer.
”We outnumbered our audience. Instead of overpowering them and taking their wallets, we took requests …”
Det är också ett band med pyrande konflikter, varifrån bara en medlem utöver Kelly återfinns i nuvarande lineup (Rothery). Fishs förkärlek för att abrupt byta ut tidiga bandmedlemmar och på ett tanklöst vis mjölka drama ur det, som om han skapar stoff till nya låtar, beskrivs rättframt. Mark är inte överdrivet konflikträdd i sina tillbakablickar. Potentiella managers och annat branschfolk blir ganska bryskt avfärdade ibland.
“He was the sort of person who prompted you to count your fingers after shaking his hand.”
Men sina nuvarande kollegor beskriver han med värme och respekt utan att förfalla till fjäsk.
Det är inte helt kronologiskt, om än mycket mer lättnavigerat än till exempel Elvis Costellos självbiografi. Plötsligt hoppar han till 1999 för en anekdot och några sanningens ord om musikindustrin innan han kliver tillbaka till 80-talet. Han passar också på att förklara vad till synes lukrativa skivkontrakt egentligen innebär, med härligt konkret matematik och begrepp som “overcall albums”.
Utöver dramat i ett kreativt liv bland intressanta människor ger Mark också insikter och tankar kring klassiska låtar och deras tillkomst. Han ser också till att hylla mindre kända personer, som bandmedlemmars flickvänner som erbjuder tak över huvudet innan framgångarna kommer. Att engagera fansen för att hjälpa dem nå dit är en konst de bemästrar tidigt.
Att läsa en ren framgångssaga är mindre intressant än sådant här; en klarsynt, anekdotrik och ofta rolig berättelse om livet som ganska känd. Han är både stjärna och betraktare i bakgrunden, sitter på första raden ibland och är en del av skådespelet i andra lägen. Mycket underhållande.
Hur kokainet beställdes av olika band på 80-talet och de olika sätt på vilka en producent kan engagera sig tillhör informationen som levereras. Fish fortsätter att vara en allt överskuggande bifigur som ingen vill dela hotellrum med eftersom han festar varje natt. Det sammantagna intrycket av den ikoniske sångaren är inte överdrivet positivt – åtminstone inte som kamrat och kollega. Som kreativt unikum, däremot, får han vederbörligt erkännande, inte minst som textförfattare. Anekdoterna, ofta lakoniskt levererade, inkluderar ett tillfälle då Fish räddar en ung man (som Fish har gjort olycklig) från att drunkna genom att slå käken ur led på honom. Men Mark är även självkritisk kring hur de inte lär sig av sina misstag när de når framgång, och kan vara rent dräpande mot producenter, managers och andra – vare sig det gäller inkompetens eller girighet. Han bara skriver på, känns det som, orädd och intuitivt koncis.
Intressanta inblickar i arbetet som musiker är det gott om. Kelly grottar inte ner sig i alltför tekniska detaljer men bjuder på konkret info om till exempel behovet av att snygga till en liveinspelning innan man släpper den på skiva eller hur Kayleigh skrevs, en låt han beskriver som:
”The most important piece of music we ever wrote.”
Att få allt detta beskrivet av en person som är lika delar intuitiv och cerebral, knäpp och klok, är en ynnest. Särskilt som det inte flödar ut till episka format. På ca 250 sidor marscherar han beslutsamt genom decennier.
Vänner av Marillion vet förstås att Fish-eran bara var början. Beskrivningen av bandets gradvisa uppdelning i Fish vs resten är förstås bara halva berättelsen men mig veterligen har inte Fish skrivit den andra. Än. Inspelningen av Clutching at Straws verkar i alla fall ha präglats av dålig stämning och ibland rena gräl, i likhet med det mesta de gjorde tillsammans fram till det bittra uppbrottet; som stadfästs i ett hätskt brev från Fish till de andra och ett kort och formellt brev tillbaks. Ett stycke om hur Mark Wilkinsons originalmålningar bleknar i försummelse på Fishs väggar får symbolisera det sorgliga slutet på ett en gång gnistrande samarbete.
En era slutar och en annan börjar. En med ny sångare, mindre publik och ett visst mått av gräl även här ibland. Men den har i skrivande stund pågått i ca 33 år. Hur ’h’ kommer till bandet är inget som framgår i hans egna dagböcker (som inleds ett par år senare) så det är förstås intressant läsning.
Det börjar med brådska. De vill få ut sin skiva innan Fish släpper sin, rätt och slätt, och de behöver både en sångare och en textförfattare, inte nödvändigtvis i form av samma person. H skickar nästan motvilligt in en kassett på andras inrådan och dyker utan större entusiasm upp till deras första möte. Givetvis ger han med viss tvekan företaget en ärlig chans och Seasons End börjar skrivas. Med sig tar h bland annat Easter och texten till The Space, andra låtar har redan texter av en John Helmer. Och glädjen i att skriva musik är plötsligt tillbaka.
Vardagsliv och familj har en mindre framskjuten plats i historien men visst finns det med. Vid ett tillfälle undrar jag om han glömt berätta om en skilsmässa, men denna kommer snarare som en konsekvens av en romans än vice versa.
Om h:s dagböcker har turnéer som milstolpar är det skivor som gäller här, men det blir inte så repetitivt som det låter. Det finns alltid nya möjligheter och begränsningar, nya eller nygamla producenter och studior. Och olika förhållningssätt till bolagens krav på hits. På Holidays in Eden gör de allt för att skapa singlar, men när det inte leder till succé ändå unnar de sig att gå en annan väg med Brave. De börjar också sälja egna ’bootlegs’ vilket kommer bli ett viktigt steg mot oberoende och crowdfunding, ett koncept som Kelly och några engagerade fans varit instrumentella i att skapa.
Lagom till att de hittat sin egen röst dumpas de av EMI, under en tid då skivbolagen fortfarande är livsviktiga. För många band hade detta varit dödsdomen. Men de kämpar på och när ett fan på en amerikansk mailinglista som Kelly är medlem i kommer med det galna förslaget att de ska försöka hjälpa till med att förfinansiera en USA-turné blir det början på något stort. Lite senare sitter bandet och digitaliserar medlemslistor för Racket Club i Filemaker medan Ian tar över ekonomin och en ung förmåga med koll på det relativt nya Internet bygger en webbsida åt dem. De tar kontroll över sitt eget öde, helt enkelt. En bit in i det nya millenniet har de inget skivbolag men en sajt och en lojal lyssnarskara. Kelly föreslår att de helt enkelt frågar sina fans om de kan tänka sig att betala för nästa album i förväg. Resten är modern musikmakarhistoria.
Det är en kort bok, som sagt. När Marbles släpps, alltså 2004, är det cirka 30 sidor kvar. I år räknat är det då 18 kvar. Milt uttryckt är det inte en bok för den som vill veta Allt. Men det är en bok för den som söker en effektivt berättad, osminkad, underhållande och i grunden entusiastisk inifrånskildring av ett unikt bands uppgång, fall och uppgång igen. Och för den som vill få bekräftat att Most Toys verkligen inte är en bra låt.
Mot slutet ägnar han också några sidor åt sitt arbete för artisters rättigheter, ett ämne kanske mindre spektakulärt än extravaganser och utsvävningar men uppenbarligen något som han brinner för. Här ryms också en bilolycka, några ord om hans senkomna soloskiva och ett rejält gräl med h.
(Det vore fascinerande att jämföra detta med h:s dagböcker, men just den historien saknas där.)
Med några försonande rader om Fish och en sammanfattning av sin inställning till livet avslutar han en lättläst och läsvärd inblick i ett liv i musiken.
“I’ve rarely, if ever, been bored and I’m happy with that.“